Föreningens uppskattade botanikkurs i Abisko är mer än bara en kurs. Genom åren har delta garna utfört ett stort arbete när det gäller att kartlägga Torne träskområdets botaniska vär den. Mora Aronsson har varit med som ledare under alla år. I denna artikel tar han oss med på en guidad tur i fjällvärlden och berättar om de intressanta fynd som gjorts.
TEXT OCH FOTO: MORA ARONSSON
F
röet till botanikkursen i Abisko grodde kanske redan 1980 då jag första gången besökte området. På den tiden var lokal kännedomen för våra sällsynta fjällväxter på avtagande. Gustaf Sandberg, före detta förestån dare för Abisko naturvetenskapliga station, var traktens mest kunniga botanist under I960- och 70-talen. När han dog 1983 tog han tyvärr med sig det mesta av sin kunskap i graven. Den enda exkursionsguide med någorlunda lokalangivelser var från 1950 års botanikkongress (Asplund1950). Jag, Torsten Eriksson, Jens-Henrik Kloth med flera ägnade mycken möda åt att försöka återfinna så många som möjligt av de angivna växtplatserna och arterna.
Som ett genrep för vad som komma skulle var det 1991 dags att guida runt en grupp från Botaniska Sällskapet i Stockholm. 1994 började så allt på allvar. Det hade då varit ett önskemål under en längre tid att Svenska Botaniska Föreningens botanikdagar skulle förläggas till Abisko och jag fick i uppdrag att organisera det hela. Det var nog väntat att många ville delta men den anstormning med över hundra perso ner som anmälde sig redan första dagen hade ingen räknat med. Den 24-29 juli fullkomligt
Röd trolldruva Actaea erythrocarpa är svår att hitta bland de höga örter där den ofta växer i enstaka exemplar. Lars-Erick Norbäck har lyckan med sig!
«SU
översvämmades Abisko av botanister (Aronsson och Stridh 1995).
Minst lika många som kom med till Abisko fick inte plats. Jag insåg att detta var tillfället att realisera mina funderingar på att få till stånd en botanikkurs i Abisko. Kursen skulle ligga unge fär på samma nivå som en floristikkurs på uni versitetet men främst vända sig till amatörer. Det var inget större problem att få Svenska turistföre ningen i Abisko att tända på idén när de insåg att det fanns många botanister som längtade ef ter att få komma till Abisko och titta på växter. Att det också fanns ett behov av att utbilda folk i fjällfloristik hade med all önskvärd tydlighet
ARONSSON
framkommit i samband med jakten efter exlcur- sionsledare till botanikdagarna.
Efter ett år av förberedelser stod jag och Tor sten Eriksson sommaren 1995 och välkomnade 12 entusiastiska botanister. De visste nog inte riktigt vad som väntade dem och ärligt talat vis ste nog inte vi det heller. Detta första år ville vi visa allt och slog därför på stort. Det betydde åtta heldagar exkursion som avslutades med två dagars inventering inklusive tältning. Efteråt insåg vi att den mänskliga kroppen nog inte var byggd för denna typ av strapatser. Speciellt sista exkursionsdagens 35 kilometers vandring till Nissuntjårro, med 1 000 meter i höjdskillnad, direkt åtföljt av ett par mils inventerande med full packning gjorde slut på krafterna. Efter den parsen har vi nöjt oss med sex exkursionsdagar och en dags inventering med lätt packning.
Under de här fem åren har totalt 69 personer gått kursen (se SBF:s hemsida för en komplett deltagarlista). De första två åren var jag och Torsten Eriksson ledare och från 1997 har Jens- Henrik Kloth lett kursen tillsammans med mig. Totalt har vi sett mer än 470 arter under kurser na och inventeringarna. Troligtvis kan inget annat svenskt fjällområde visa upp en sådan artrikedom.
Första åren var det bara exkursioner och in ventering som gällde men vartefter som kursen funnit sin form så har programmet utvidgats med grupparbeten om svåra växtgrupper, växtut- ställning och floraväkteri.
Floraväkteri. Redan i samband med botanikda garna 1994 påbörjades funderingar om hur flor- aväkteriet skulle kunna anpassas till fjällen. Här fanns många lokaler för rödlistade arter som inte besökts på decennier, och det fanns ytterst fa botaniskt intresserade som bodde i närheten av fjällkedjan. Däremot fanns det många fjällvan- drande botanister som troligtvis skulle vara in tresserade av lite detektivarbete under fjällvan dringen. (Det är ofta ganska knepigt att lista ut vad många äldre lokaler, angivna utifrån gamla generalstabskartan, egentligen avser.)
Det fanns också ett visst intresse från Läns
styrelsen i Luleå att inordna en sådan verksamhet under miljöövervakningen och Naturum i Abi sko var även de intresserade. 1996 gjorde Anna Jakobsson som sitt examensarbete ett underlag till ett floraväkteri i området (Jakobsson 1998). Hon sammanställde all information om Torne lappmarks rödlistade fjällväxter och besökte ett femtiotal lokaler. Året därpå startade floraväkteri- et i Naturums regi och i nära samarbete med fjällbotanikkursen. Sedan dess har den blivit en fast verksamhet i Abisko (Anonym 1997, Aron sson & Benson 1998). Varje år besöker kursen ett tjugotal lokaler med floraväktararter och ett av kursens grupparbeten brukar ägnas åt detta.
Exkursionsmålen
(Alla lokalnamn efter fjällkartorna BD6, Abisko- Kebnekaise-Narvik och 30J, Rensjön.)
Abisko Nationalpark och Njulla. En av de stora fördelarna med att ha Abisko som bas är att man har en av fjällvärldens artrikaste områden på gångavstånd. Man kan få hela gradienten från fjällbjörkskog till mellanalpin region genom att vandra uppför Njulla (man kan även ta linbanan för att snabbt komma upp på kalfjället) eller föl ja Abiskojåkka uppströms eller nedströms förbi kalkklippor, subalpina hedar och myrar. Dess utom finns sällsyntheter som polarblära Silene
fiircata, bågstarr Carex maritima, grönkattfot Antennaria porsildii och lappfela Platanthera obtusata att avnjuta.
Första kursdagen brukar närmast bli en art- korvstoppningsdag där de flesta vanliga fjällarter na från fjällbjörkskogen till snölegorna gås ige nom. I och med att vi håller till i nationalparken får inget plockas för en närmare titt.
Stenbacken — Luovarri. En stark kontrast till Abisko är vandringen från Stenbackens station upp mot Luovarris offerplats. Hela vägen upp till fjällets karakteristiska rasbrant vandrar man ge nom ett område med kalkfri berggrund. Det är med andra ord fjällbjörkskog av ristyp och kråk rishedar med få men karakteristiska arter. Men även här kan det dyka upp sällsyntheter, en liten
ARONSSON
Vädret skiftar snabbt i fjällen. Oväder drar in över Njulla och Björkliden.
mmem
t
...:.-
*r-- il£r
m
myr med dvärgtätört Pinguicula villosa eller ett videsnår med lappblågull Polemonium acutiflo-
rum. Turens höjdpunkt är de kalkrika rasbran
terna vid Luovarri med fjällvärldens rikaste lokal för fjällarnika Arnica angustifolia samt ögonfröj der som polargröe Poa arctica, rödnörel Minuar-
tia rubella och fjällklocka Campanula uniflora.
Kopparåsen — Luoktacohkka (eller hur man tar sig femhundra meter på en halv dag). Slutt ningen ovanför Kopparåsens station är närmast att likna med en botanisk trädgård. Den är full av små meterhöga branter, så när man tar sig fram så har man alla växter i ögonhöjd. Efter 500 meter, som det känns, rakt upp så kommer man till den mest idylliska badsjö på 900 meters höjd, ofta med små omkringflytande isblock i. Ett idealiskt lunchställe. Efter någon timmes rundvandring där uppe så återstår bara nedfärd- en. Många av de riktigt små och sällsynta arterna växer här: blekdraba Draba oxycarpa, isdraba D.
nivalis, lappdraba D. lactea, bergdraba D. norve gica, alpdraba D. fladnizensis, brokstarr Carex bicolor, dvärgstarr C. rufina, isstarr C. glacialis
och staggstarr C. nardina, tuvnarv Sagina caespi-
tosa och dvärgnarv S. nivalis.
Bergfors och Rensjön. Ett bra alternativ för ben trötta på uppför och nerför är en tur till myrarna halvvägs till Kiruna. Bergfors är även känt för sin sparsamma förekomst av venhavre Trisetum
subalpestre. Förutom en stor rikedom på myrväx
ter finns här även en typisk antropokor flora knuten till järnvägen. Annars är starrarterna nog den största utmaningen under exkursionen med arter som nordstarr Carex lapponica, slakstarr C.
laxa och tågstarr C. tenuiflora.
Jiebrencorru. Ett av Torne träsk mest lockande områden är sjöns nordsida. Har man inte varit där vill man komma dit och har man varit där så längtar man tillbaka. Norr om Torne träsk möts söder och norr. Samtidigt som flera arktiska arter har sina sydligare förekomster här så har flera sydliga arter fatt en fristad i de varma sydbran- terna. Nordliga arter som polarsmörblomma
Ranunculus sulphureus och snöfryle Luzula arcti ca växer bredvid sydliga såsom tvåblad Listera ovata och murruta Asplenium ruta-muraria.
Vägen uppför Jiebrencorru brukar de flesta min nas som arbetsam men väl värd besväret.
Efter båtturen över träsket kommer man till en av de frodigare fjällbjörkskogarna som
över-ARONSSON
__
mém Warn - ' c wm. jppSppwfX: 5;:Ä18* ruv^Kv iW,&n
• ■' •mm
^S.,öäV,v.Fjällarnikan Arnica angustifolia vid Luovarri.
Fikapaus bland isstarr Carex glacialis och dvärgyxne
Chamorchis alpina, på väg uppför Luoktacohkkas
nordsida.
går i brant stigning uppåt till en rasbrant med en vidunderlig utsikt och en spännande flora med bland annat lappviol Viola rupestris ssp. relicta, skrednarv Arenaria norvegica och vippvedel As
tragalus norvegicus. Efter rasbranterna vidtar en
rask promenad på ett par kilometer norrut till ett smältvattenöversilat område med polarsmör- blomma Ranunculus sulphureus, dvärgsyra Koe-
nigia islandica och snögräs Phippsia algida. Åter
tåget till båtplatsen går via ett antal orkidérika kalkmyrar och genom en frodig fjällbjörkskog med bland annat kransrams Polygonatum verticil-
latum.
Djupviken - Borrasacohkka. Det finns två om råden med dolomitbranter på Torneträsks nord sida, Borrasacohkka och Vilgesgierdu (som bota nikkursen brukar alternera mellan). Den västli gaste av dem är Borrasacohkka, kanske mer känt som Lullehatjårro, ett fjäll som överraskat oss varje gång vi varit där med kursen. Första gången återfann vi nära toppen fjällkrassing Braya linea
ris, som då knappt varit sedd i Torne lappmark
de senaste 15 åren. Året därefter kom vi mitt i bästa fjällkrassingblomningen och kunde räkna till mer än 300 individ, troligtvis mer än som någonsin setts i Sverige. Något längre upp gick vi på brokstarr Carex bicolor som var funnen 50 år tidigare och sedan förgäves eftersökt. Senast vi var där var brokstarren omöjlig att återfinna igen trots ihärdigt letande, men istället hittade vi dvärgstarr Carex rufina, gulldraba Draba alpina och ett exemplar av skrednarv Arenaria norvegica. Den största sevärdheten är dock dolomitbranter- na med purpurknipprot Epipactis atrorubens, alp- stenbräken Cystopteris alpina, fjällkäringtand
Lotus corniculatus var. borealis och lapsk getväpp-
ARONSSON 'Wr , V f t ***£¥»; Purpurbräcka Saxifraga oppositifolia.
johka kan man med lite tur hitta både fjällvall mo Papaver radicatum och polarblära Silene fur-
cata.
Nissuntjårro. Vill man nå de riktigt alpina rari teterna far man ge sig iväg på en krävande ex kursion på mer än 3 mil och över 1 000 meters stigning. Merparten av vägen är dock lättgången och vid fint väder är den väl värd mödan utan att man behöver komma tillbaka till Abisko allt för sent. Denna tur hade vi som bonustur efter botanikdagarna och som sista exkursion på för sta årets kurs. Hela vägen upp mot Nissuntjårro och Lapporten sluttar det svagt uppför och man hinner inte stanna och titta på speciellt mycket om man ska komma fram i tid. När man väl tagit sig fram till fjällets fot går det brant uppför till en höjd på 1 400 meter över havet. Men det är värt onda fotter och ömmande muslder för utsikten är enorm när man kommit fram till Orddajohka —
Vilgesgierdu. Den andra av dolomitloka- lerna är mer svårtill gänglig, dels för att den ligger längre öster ut vilket kräver en län gre båtresa, dels för att det är svårt att lägga till om inte vädret är perfekt. Till skillnad från det anonyma Bor- rasacohkka så missar ingen Vilgesgierdu karakteristiska dolo- mitbrant som syns från större delen av
Torneträsks sydsida. Eftersom den besöks så säl lan finns det inte heller några upptrampade sti gar fram till branten. Men väl framme fångas man av artrikedomen och det spektakulära gråvi ta dolomitlandskapet med arter som kalkbräken
Gymnocarpium robertianum och klippbräcka Sa xifraga adscendens. Vägen ner går efter Ordda
johka ner till dess utlopp i Torneträsk där det vä xer både brokstarr Carex bicolor och skrednarv
Arenaria norvegica på sandrevlarna.
Paddustiewa - Nissunjohka. En lättgången tur som vi tog under botanikdagarna och kursen 1995 var turen till Paddustiewa och vidare söde rut till Nissunjohkas kanjon för att sedan följa jokken nedströms till Abiskojåkka och vidare vandra Kungsleden tillbaka till Abisko. Vid den samiska offerplatsen Paddustiewa finns arter som stickelfrö Lappula deflexa och klippfingerört
Nissun-ARONSSON
fjällvallmolokalen rakt ovanför Lapporten. Uppe på Nissuntjårro samsas en unik samling arter: fjällvallmo Papaver radicatum, polarstjärnblom- ma Stellaria longipes, tuvnarv Sagina caespitosa och snöfryle Luzula arctica.
Inventeringarna
Varje år har kursen avslutats med en inventering som har haft det dubbla syftet att dels ge delta garna möjlighet att testa vad de lärt sig, dels öka kunskapen om området genom att inventera en bit i taget. Hittills har vi koncentrerat oss på om rådet väster om Abisko.
1995 Råtjuvare — Revrevarri. Sveriges nordväst ligaste hörn och ett av våra nederbördsrikaste områden. Endast här längst i väster kan man räkna med att träffa på fjällkåpan Alcbemilla al
pina. Några andra intressanta arter som hittades
var nordlåsbräken Botrycbium boreale (ett flertal förekomster), krusbräken Cryptogramma crispa, fjällkäringtand Lotus corniculatus var. borealis, norrlandsviol Viola canina ssp. montana och rosenbinka Erigeron borealis. Detta år blev det inte så mycket regelrätt inventering utan mest ett sökande efter arter som vi inte sett tidigare under kursen.
1996 Vassijaure — Vassitjåkka. Andra året flytta de vi oss mot sydost till området kring Vassijaure station och Vassitjåkkas nordsida. En förhopp ning var att den grupp som skulle längst upp på fjället skulle återfinna dvärgdraba Draba crassifo-
lia men lokalen låg fortfarande under snön och
den gruppens mest bestående minne från dagen var att de missade bussen hem. Fynden gjordes istället vid foten av Vassitjåkka med arter som styvt braxengräs Isoétes lacustris, sumpfräne Ro-
rippa palustris, myggstarr Carex rariflora, blekdra-
ba Draba oxycarpa och källört Montia fontana. Totalt 235 taxa funna.
1997 Kärketjårro - Oarjjip Vardu. Det tredje året var det dags för området mellan leden till Låktatjåkka fjällstation och Kärkevagge, ett lätt åtkomligt men sällan besökt kalkfjäll. Det mesta
av floran på kalkrika fjäll hittades men de riktigt spektakulära fynden var få med bland annat staggstarr Carex nardina och kung Karls spira
Pedicularis sceptrum-carolinum. 239 taxa funna.
1998 Tornehamn - Björkliden. Att inventera Björkliden var ganska annorlunda för de invente- ringsgrupper som fick det området på sin lott, i synnerhet för de som inventerade golfbanan. Björkliden är det mest kulturpåverkade området kring Torneträsk. Här finns det gott om inkom- lingar som klarat av att hålla sig kvar i närmare 100 år. Bland alla märkliga fynd kan nämnas nordisk stormhatt Aconitum lycoctonum, blekgen- tiana Gentianella aurea, rödkämpar Plantago
media, trampgröe Poa supina och glandelvide Salix lanata ssp. glandulifera. 297 taxa funna.
1999 Riksgränsen — Råtjuvare. Den senaste inventeringen gjordes i det anslutande området söder om inventeringsområdet från 1995 inklusi ve hela Riksgränsens fjällanläggning. Området är i stort sett fritt från kalk men en grupp lyckades hitta en kvadratmeter med fjällsippa Dryas octo-
petala. Andra intressanta fynd som gjordes var
kolstarr Carex holostoma, krusbräken Cryptogram
ma crispa, fjällviva Primula scandinavica och fjäll
brud Saxifraga cotyledon. 246 taxa funna.
Spännande och fynd
• Aconitum lycoctonum nordisk stormhatt. Arten förekommer inte naturligt i Torne lapp mark, men har odlats och förvildats och på två platser naturaliserats inom området. Strax söder om Bergfors station i vägkanten (1995—99); Vid Tornehamns kyrkogård (1998).
• Actaea erythrocarpa röd trolldruva.
Är en art som huvudsakligen hör barrskogen till men kan även förekomma i de frodigare fjäll björkskogarna. Den är ofta mycket svårfunnen och växer ofta enstaka i högörtsvegetation. Nedanför Jiebrencorru verkar den dock vara spridd och här och var förekomma i mindre bestånd (1996—99).
• Alcbemilla alpina fjällkåpa.
Torneträsk-ARONSSON
området och förekommer bara längst i väst vid Norska gränsen: Funnen på flera platser mellan Råtjuvare och Revrevarri (1995 och 1999).
Ett flertal daggkåpor har förts in med järnvä gen, främst i början av seklet. Kring Björkliden är de flesta av dessa daggkåpor funna och under inventeringen 1998 återfanns tre arter: 1. Alcbe-
milla glabra glatt daggkåpa, längs materialvägen
mellan Tornehamns kyrkogård och Utsikten. 2.
Alchemilla monticola betesdaggkåpa, på ängen V
om Björklidens station. 3. Alchemilla subcrenata ängsdagglcåpa, på flera ställen kring stationen i Björkliden och vid materialvägen mot Abisko. • Arenaria norvegica skrednarv.
Jiebrencorru, rasbranterna, ganska rikligt (1995-99); Orddajohkas revlar (1995-96); Borrasacohkkas sydbrant, strax under toppen, ett fatal exemplar (1999). På 1980-talet sågs den även i rasbranterna vid Luovarri, men trots ihär digt sökande har den ej gått att återfinna. • Arenaria serpyllifolia sandnarv.
Ängen V om Björklidens station (1998). Ny för Torneträskområdet.
• Arnica angustifolia fjällarnika.
Sveriges säkerligen rikligaste lokal för fjällarnika är Luovarri, där vi som mest sett ett par tusen exemplar i blom (1995-99); Jiebrencorru, en bit ovan trädgränsen V om Jiebrenjohka (1998); Abiskojåkks kanjon N om järnvägen (1997-99). • Artemisia vulgaris gråbo.
Bergfors station (1995); Björkliden (1998); Riksgränsen mellan fjällhotellet och europavägen (1999).
• Asplenium ruta-muraria murruta.
Borrasacohkka (1997—99); Vilgesgierdu (1995 —96). På bägge ställen växer ett fåtal exemplar i dolomitbranterna. Enda lokalerna i Torne lapp mark.
• Botrychium boreale nordlåsbräken.
Borrasacohkka, i branten N om Tiietnjalisjaure (1995 & 1999); väst om Bajip Nuorajavri (1995), flera bestånd; Revrevarri (1995), en staka.
• Braya linearis fjällkrassing.
Eftersökt på de flesta kända lokalerna runt Torneträsk utan framgång och är de 15 senaste
åren bara sedd på Borrasacohkka (1997-99) i Torne lappmark.
• Cardamine amara bäckbräsma.
Nedanför Tornehamns kyrkogård, dike (1998). Troligen inkommen i början på 1900-talet. • Carex bicolor brokstarr.
Luoktacohkka, ovanför Kopparåsen (1995-99); Orddajohkas revlar (1995-96); Borrasacohkka, strax SV om toppen (1998), på fuktig mark. • Carex echinata stjärnstarr.
Myrarna mellan Djupviken och Borrasacohkka (1998).
• Carex holostoma kolstarr.
I samband med inventeringen 1995 och 1999 hittades kolstarr på Riksgränsfjällets nordsida strax ovan järnvägen. Under inventeringen 1999 hittades den även högre upp på fjället strax V om västligaste liften.
• Carex macloviana lämmelstarr.
Njulla, slalombacken (1995-96 och 1999); SV om Rensjöns station (1995-99); vid stranden av Vassijavri (1996).
• Carex maritima bågstarr.
Känd från Materialvägen mellan Abisko och Björkliden sedan början av 1900-talet men ansedd som utgången efter det att ingen sett den sedan mitten av 1970-talet. Återfunnen på Materialvägen nära Abisko 1997 av Bo Antberg. • Carex nardina staggstarr.
Luoktacohkka ovanför Kopparåsen (1995—99); Kärketjårros nordsida (1997).
• Carex pauciflora taggstarr.
Funnen på myrarna S om Kopparåsen (1995); myrar mellan Europavägen och Loktåjavri 1997).
• Carex rariflora myggstarr.
Myren SV om Rensjöns station (1998—99); strandkärr vid Vassijavri (1996); myr N om Europavägen vid Riksgränsen (1999); myr N om Pakktajåkatuobbalah vid vägen (1995).
• Carex rufina dvärgstarr.
Oversilningsmark O om avloppslösa sjön S om Kopparåsen (1995-99); snölega nära Njullas topp (1998); oversilningsmark S om Borrasacohkkas topp (1999).
ARONSSON
> j i, aék
WW- ■■
• Carex tenuiflora tågstarr.
Myren SV om Rensjöns station (1995-99); myrarna O om Bergfors (1999).
• Carum carvi kummin.
Ängen V om Björklidens station (1998). • Cerastium arvense fältarv.
Ängen V om Björklidens station (1998); ruderat- mark i Vassijaure samhälle (1996).
• Chrysosplenium tetrandrum polargullpudra. Dike mellan Naturum och tältplatsen i Abisko (1995—99); källa vid Abiskojåkka N om järnvä