Siö k
U. chaetophora
whslfiM
Volym 94-* Häfte 2 • 2000«
532
Svenska Botaniska Föreningen
Kansli Svenska Botaniska Föreningen c/o Fytoteket, Uppsala universitet, Norbyvägen 16, SE-752 36 Uppsala.
Intendent Linda Svensson.
Tel: 018-471 28 91, fax: 018-471 27 94.
E-post: Linda. Svensson@
evolmuseum.uu.se Öppettid
Måndag-fredag 10.30-12.00, tisdagar även 17.00-19.00.
Hemsida http://www.sbfc.se Medlemskap 265 kronor (inkl. tid
skriften). För utomlandsboende till
kommer portokostnad. Familjemed
lemskap (utan tidskriften) 40 kr.
Postgirokonto 48 79 11-0.
Styrelse
Ordförande: Roland Moberg, Fytoteket Uppsala universitet, Norbyvägen 16, SE-752 36 Uppsala.
Tel: 018-471 27 91. E-post:
roland.moberg@evolmuseum.uu.se Vice ordf: Margareta Edqvist, Nässjö.
E-post: margareta.edqvist@swipnet.se Sekreterare: Evastina Blomgren, Dalg. 7-9, SE-456 32 Kungshamn.
Tel: 0523-320 22.
E-post:
evastina.blomgren
@swipnet.se
Kassör: Göran Lundeberg, Lidingö. Övriga: Anders Bohlin, Trollhättan; Thomas Karlsson, Enskede; Mats Karström, Vuollerim; Göran Mattiasson, Lund; Kjell-Arne Olsson, Kristianstad; Staffan Åström, Krokom.
Svensk Botanisk Tidskrift
Svensk Botanisk Tidskrift publicerar originalarbeten och översiktsartiklar om botanik på svenska. I första hand trycks kortare artiklar av nationellt och nor
diskt intresse. Tidskriften utkommer sex gånger om året; varje volym omfattar sex häften med samman
lagt cirka 360 sidor.
Ägare Svenska Botaniska Föreningen.
© Svensk Botanisk Tidskrift respektive artikelförfatt- tare och fotograf har upphovsrätterna. Publicerade fotografier kan komma att återanvändas i tidskriften.
Ansvarig utgivare Ordförande i Svenska Botaniska Föreningen, Roland Moberg, se Svenska Botaniska Föreningen.
Redaktör Agneta Bergström, c/o Fytoteket, Uppsala universitet, Norbyvägen 16, SE-752 36 Uppsala.
Telefon: 018-471 28 91, 0709-58 10 90 torsdag
fredag. Fax: 018-471 27 94. E-post: sbt@sbfc.se Instruktioner till författare finns på föreningens hemsida och på bakpärmens insida i första numret av varje årgång. Kan även fas från redaktören.
Prenumerationspris år 2000 är 265 kr inom Sverige, 350 kr inom Norden,
400 i övriga Europa och 465 kr utanför Europa. För medlemmar i Svenska Botaniska Föreningen ingår prenumera
tionen i medlemsavgiften. Enstaka häften 50 kr, äldre volymer 155 kr.
Postgiro 48 79 11-0.
Prenumerationer och enstaka häften kan beställas från föreningens kansli, Svenska
Botaniska Föreningen.
E-post:Linda.Svensson@
evolmuseum.uu.se Index Generalregister för 1967-1986 (218 sidor) kan beställas från kansliet.
Pris 62:50 + frakt. Index för 1967-1997 finns på föreningens hemsida.
Formgivning Lena Eliasson, Grafiska Språnget, Stockholm.
Tryck och distribution BTJ Tryck AB, Lund.
^ORDFÖRANDEN HAR ORDET
Biodiversitet i fara
v;
'Tsserligen är vi en botanisk förening men vi måste reagera när Zoologiska museet i Lund drabbas av myndigheternas nycker.Den information som nått oss är att Lunds uni
versitet inte längre har intresse av att behålla sina zoologiska samlingar. Planer finns att flytta över dem till Danmark, det vill säga skänka bort ovärderliga samlingar utomlands.
Biodiversitet är ett ord på modet. Det lönar sig knappt att söka forskningsmedel om man inte på något sätt anknyter till detta ord får man veta. Och visst är det bra att fler och fler upp
märksammar att mångfalden i naturen är utom
ordentligt viktig. De naturvetenskapliga samling
arna är dock en av de viktigaste informationskäl
lorna för just biodiversitet. Hur skulle vi ha kun
nat veta vad som har funnits tidigare i vår natur om vi inte haft dessa samlingar? Vi utvecklar he
la tiden nya undersökningsmetoder och varje
Nyligen anordnades ett symposium på Kungliga Vetenskapsakademien om Lars Levi Laestadius, denne norrbottning som föddes för 200 år sedan. Många kanske inte vet att han gjorde betydande insatser som botanist och att han i flera avseenden var långt före sin tid.
Laestadius samlade flitigt och hans material finns bevarat både på Naturhistoriska Riks
museet och i Fytoteket. Vi ser fram emot att föredragen publiceras.
Som ytterligare ett led i förnyelsen har vi pla
ner på en utvidgad exkursionsverksamhet. När detta skrivs håller ett tjugotal medlemmar på att packa för en veckas exkursion på Teneriffa. Vi far anledning att återkomma i ärendet. Hoppas att ni får nöje av detta millenniums
andra häfte.
ROLAND MOBERG
gång kan vi gå tillbaka till samlingarna och häm
ta information. Det mest aktuella exemplet på detta är väl den genetiska information som länge lagrats i herbarierna för att nu utnyttjas för fullt.
Och naturligtvis skall samlingarna utnyttjas ak-
é
tivt. Så gör vi inom landskapsfloraprojekten och så har man gjort i arbetet med det nya prakt-
i». -,v -
verket Flora Nordica som presenteras i detta
häfte. Låt oss alltså hoppas att man tar sitt för- -,u
nuff tillfånga och ser till att medel anslås för det Zoologiska museet i Lund!
I föreningens förnyelseprocess har vi aktivt
p llOTpPP
börjat reagera på vad som händer i vår natur.
I ett brev till statsministern (februari 2000) uttrycker vi våra synpunkter på hur Statens fastighetsverk sköter de skogar de satts att för
valta. Skrivelsen mynnar ut i att dessa skogar
p
skall överföras till Naturvårdsfonden. I detta
nummer presenteras en insändare från berörd
hår r
part och ett svar från oss.
- s JH
roland.moberg@evolmuseum.uu.se j
^ BOTANISK LITTERATUR
Lilla Blomboken med tillhörande planschutgåva
Ml
I
Lilla Blomboken presenteras en bukett illustrationer ur Olof Rudbeck den äldres (1630-1702) stora botaniska projekt, Blomboken. Lärdomshistorikern Tomas Anfält och botanisten Örjan Nilsson har skrivit texten, där de berättar om bakgrunden till Rudbecks projekt och presenterar de arter som finns med i boken och planschutgåvan. Lilla Blomboken är en vack
ert formgiven bok och tryckt på ett papper av härligt kraftig kvalitet som gör illustrationerna rättvisa.
Rudbeck hade planerat att trycka tolv stora böcker med illustrationer av all världens örter, som han trodde var ett tiotusental till antalet.
Två delar av Blomboken trycktes under åren 1701-1702, men den stora branden i Uppsala i maj 1702 och Rudbecks död samma år satte stopp för ett förverkligande av de resterande tio utgåvorna.
De flesta av de handmålade förlagor
na till trycket har lyckligtvis bevarats
till våra dagar. Av de 6 000 arter som av
bildats har nu tret
ton stycken valts ut till publicering i
Lilla Blomboken.
Tolv av dessa har också getts ut i
planschutgåvan.
Urvalet av illustrationerna har gjorts av en särskild projektgrupp som eftersträvat dels en bredd i växternas syste
matiska bakgrund, dels ett så stort estetiskt värde som möjligt. Blå passionsfrukt, spansk iris, tibast, pumpa och vägtistel hör till de utvalda.
Den mustiga solros som pryder omslaget till boken finns dock inte med i planschutgåvan eftersom man gjort bedömningen att färgen på bladen åldrats så att de ser för vissna ut.
ik AGNETA BERGSTRÖM
Lilla Blomboken är utgiven av Uppsala universi
tetsbibliotek och är ett samarbetsprojekt mellan Föreningen Leufta Vänner och biblioteket.
Boken och planscherna (330 x 500 mm) kan köpas i Uppsala i Carolina Redivivas reception eller beställas genom Xtina Wootz.
Telefon: 018-471 39 11.
Priser: Mapp med hela planschutgåvan (Lilla Blomboken och tolv planscher): 1 000 kr.
Lilla Blomboken: 80 kr.
En plansch: 100 kr.
Porto och expeditionsavgift tillkommer.
Hammarsjön - Dykungens sjö
iisfeSaÉÄS
t -? ~ ■' -v "‘Z2?:
ÜÜSl^
Foto: S-E Magnusson, Ekomuseum, Kristianstads Vattenrike
et är en storhet över detta vattenrike som låter frihet spela i själen. Man tänker på ödevidder i norr, gräsiga myrar, vide
land med ingen annan gräns än en blå fjällkontur.
Men detta är Sydsverige, en flack, milsvid dalbot
ten i ängens och madens, vassens och sävens fro
diga grönskefärger. Bortom detta lågland löper en blå bergkontur; det är Linderödsåsen. En fiskgjuse seglar in i perspektivet. En kärrhök, en mörk ung
fågel, är uppe och vaggar över vassarna.
Jag måste tänka, när jag ser detta: hur märk
värdigt snäv, begränsad av tradition, fördomar, lit
terära skrankor är inte, trots allt, vår uppfattning av det sköna under bar himmel. Här har vi i Sydsverige, mitt i ett modernt kulturlandskap en hel värld av fri natur med en fägring i stort ända till himmelens rand och en skönhet som är gräns
lös också inåt, också på djupet, in i de finaste detaljer. Vi susar förbi på våra vägar och ser just ingenting.
Carl Fries, Den svenska södern, 1963.
O
A
n vandrade mot havet under sjöytans ljus, under svepande pilblad och snår vandrade strömmens dunkla undervatten.
- Det disiga bländande ljuset ute över vattnen.
Därnere satt han.
Dykungen sög och sög.
Den där känslan: man sträcker fram foten, man tynger litet på den. Man känner hur det ger vika, hur allt i en mjuknar, hur man ger sig hän, hän, hädan - och plötsligt märker man att man är fast. Suget nerifrån har redan nästan fått övertaget, nu gäller det sekunder om man ska kunna ta sig upp. Mjukt, starkt - blixtsnabbt upp med foten! - nu är man på fast mark igen. Den här gången. Men det var nära ögat.
Birgitta Trotzig, Dykungens dotter, 1985.
OLSSON
Sedan länge är Hammarsjön i Skåne känd som en fågelsjö av interna
tionell betydelse. Under 1990-talet har den pågående inventeringen av Skånes flora visat att Hammarsjön också är en av landets främsta loka
ler för sump- och vattenväxter. Här finner man rariteter som sjönajas Najas flexilis, höstlånke Callitriche bermaphroditica och hjulmöja Ranunculus circinatus. Men en sjö är så mycket mer än de arter som lever där. I artikeln tar Kjell-Arne Olsson med oss på en stämningsfull resa till Hammarsjön.
TEXT: KJELL-ARNE OLSSON
t ;
Hammarsjön i nordöstra Skåne.
Kristianstad
Herkules Håslövs
ängar . N.Åsum
Rinkaby
Kavrö
vå bilder av ett vattenlandskap. Det frodiga, gröna, livgivande men även det hotfulla, dyiga, illaluktande. Allt detta som är Helgeåns nedre lopp kallas nu Kristianstads Vattenrike. Och som hjärtat mitt i detta Vattenrike ligger Hammarsjön.
Dessa mil, från de sista forsarna vid Torsebro till Hanöbukten i Östersjön, är det ån som härskar där den rinner makligt genom sjöar och översvämningsmarker över den flacka slätten. Fallhöjden de sista milen är nästan försumbar, det är mest vattenföringen och havets vattenstånd som bestämmer åt vilket håll vattnet rinner. Det är just detta som gjort ån så svår att tämja och gjort att vi har kvar så stora arealer som påverkas av vattnet. Sedan några år finns här ett ekomu
seum som med hjälp av spänger, informationstavlor och utsiktstorn gjort ”Dykungens rike” tillgängligare och lite mindre hotfullt.
Hammarsjön är en av Skånes större sjöar:
8,3 kilometer lång mellan Helgeåns in- och utlopp ur sjön och 4 kilometer bred på det vidaste stället. Trots storleken är sjön förvå
nansvärt anonym. Det flacka landskapet och sjöns täta bårder av sumpskog och vassbälten gör att man sällan ser den. Även bokstavligen är det, för att travestera Carl Fries ord, lätt att susa förbi sjön och se just ingenting. För att få en överblick över sjön är det lämpligt att klätt
ra upp i något av de fågeltorn som finns runt sjön. Härifrån kan man se en sjö som mest ser ut som en labyrint av vassruggar och öar av säv. Hammarsjön är med andra ord en grund, näringsrik slättsjö.
Sjön har inte alltid haft sitt nuvarande utseende. 1775 bröt sig Helgeån nytt utlopp till havet vid Yngsjö, med benägen hjälp av dikesgrävande Yngsjöbönder, och vattenstån
det sänktes med omkring 70 centimeter. Det låter kanske inte så mycket, men i det flacka
OLSSON
landskapet fick dessa futtiga centimeter mycket land att stiga ur vattnet.
Knappt 100 år senare torrlädes Nosabyviken, en del av den forna Hammarsjön, av dristiga, engelska ingenjörer. Viken avsnördes av en lång vall, där senare järnvägen mellan Kristianstad och Åhus anlades.
Vid Hammarslund kan man än idag beskåda den väldiga vattenskruv som användes vid företaget. Strax intill ligger det nuvarande pumphuset som ser till att Hammarsjön inte återtar sitt tidigare utseende, sätter stora delar av Kristianstad under vatten och dränker den lägsta land
punkten i Sverige (2,41 meter under havsytan). På 1930-talet muddra
des åfåran, bland annat genom Hammarsjön och genom en tröskel söder om sjön. Vattenytan sänktes därigenom ytterligare några decime
ter.
Hammarsjön med sina strandängar är framförallt känd som en av de värdefullaste fågelsjöarna i Sverige och har som sådan lockat mängder av besökare sedan lång tid tillbaka. Och nog kan ett vårbesök på Håslövs ängar, med sitt skådespel av rödspovar, brushanar och andra spelande vadare, säkert få även den mest inbitne botanist att bli ornitolog för en stund.
Som botanisk lokal har emellertid sjön spelat en mera undanskymd roll. Visst har det gjorts intressanta fynd av vattenväxter i sjön, men de flesta av dessa insamlingar är av äldre datum och har varit glömda av de flesta. Denna bild har dock ändrats under det senaste decenniet. Under den pågående inventeringen av Skånes flora har ett flertal botanister trotsat besvärligheterna, gett sig ut i ”Dykungens rike”, och fört upp Hammarsjön som en god kandidat till landets främsta lokal för sump- och vattenväxter.
Hammarsjöns renässans som botanisk lokal kan sägas ha startat den julidag 1991 då Sven Birkedal, under en inventeringstur i den södra delen av sjön, fiskade upp en smalbladig nate som senare kunde bestäm
mas till styvnate Potamogeton rutilus. Det var ett smått sensationellt åter- fynd då styvnate inte setts till i Hammarsjön, eller i övriga Skåne, sedan 1940-talet och därför kommit att betraktas som försvunnen från land
skapet. Förutom i Hammarsjön har styvnate i Skåne samlats i Helgeån vid Yngsjö (ca 1 mil nedströms Hammarsjön) på 1930-talet och i Västra Sorrödssjön i Klippans kommun, 1942-1949. Det finns en 1800-tals- uppgift om styvnate från en kanal i Malmö, som dock, i brist på belägg, får betraktas som tveksam. I herbariet i Uppsala finns ett belägg av styv
nate som Elias Fries tog i Kristianstad 1818, kanske i just Hammarsjön.
Under den fortsatta inventeringen inom ramen för Projekt Skånes Flora har styvnate noterats från sju förekomster i sjön, flera av dem rikliga.
Styvnate är inte den enda ovanliga natearten i Hammarsjön. Band- nate P compressus har blivit noterad från tolv förekomster och uddnate P. friesii och spädnate P. pusillus från vardera två. Bandnate har tidigare förekommit i åtskilliga vattensystem i Skåne, men har under det senaste decenniet endast blivit återfunnen på ytterligare två lokaler. Även späd
nate var vanligare förr. Från att ha haft spridda förekomster i landskapet,
Antalet noterade före
komster av natar Potamogeton i Hammarsjön under
1990-talet
Art Antal
förekomster Grovnate
P. lucens 28
Trubbnate
P. obtusifolius 23 Ålnate
P. perfoliatus 19 Gäddnate
P. natans 15
Gropnate
P berchtoldii 13 Gräs nate
P. gramineus 13 Bandnate
P. compressus 12 Styvnate
P rutilus 7
Krusnate
P. crispus 6
Borstnate
R pectinatus 5
Uddnate
P friesii 2
Spädnate
P. pusillus 2
Trådnate
P. filiformis 1
OLSSON
.4'
fam»
'..fl^rsi"1^.
Krusnate Potamogeton crispus är en av de 13 natearter som påträffats i Hammarsjön under
1990-talet.
Foto: Åke Svensson
Sjönajas Najas flexilis är en raritet både i Sverige och övriga Europa.
Den är upptagen i EU:s Habitat- direktiv som en art vars bevarande kräver speciella åtgärder.
Foto: S-E Magnusson, Ekomuseum, Kristianstads Vattenrike
är nu fynden i Hammarsjön de enda aktuella. Uddnate är däremot fort
farande något vanligare med drygt 10 fynd i övriga Skåne. Totalt har tretton natar noterats i Hammarsjön under 1990-talet. Vanligast förefal
ler grovnate P. lucens, trubbnate P. obtusifolius och ålnate P. perfoliatus vara.
Indirekt hade styvnaten del i nästa fina fynd i Hammarsjön. I augusti 1996 besökte Ulf Ryde, lockad av natearterna, de långgrunda, dyiga stränderna i den södra delen av sjön:
”Där uppmärksammade jag ett litet växtfragment som hade fastnat bland nate ute i vattnet. De mycket fintaggade bladen förde genast tan
ken till Najas flexilis (sjönajas), men eftersom jag aldrig sett den förut och visste att den inte var funnen i Skåne på många år antog jag att det i stället var någon sorts kransalg och nöjde mig med att samla in den.
Strax efteråt tyckte jag mig se något liknande på rot lite längre ut, men blev distraherad av en intressant nateart och hann grumla upp botten
slammet innan jag fick titta närmare på den. Väl hemkommen kunde jag konstatera att växtfragmentet var fertilt och att det inte rådde något tvivel om att det rörde sig om N. flexilis.Ryde 1996).
OLSSON
■■ I KJ
T*f*smK;
-*?wCt Sft®28jö
$ä»»p äraftfl
Ä&S wESs
g§p§gg*g iäitS&P
ila
Strandäng vid Hovby. Hammarsjön ståtar med 600 hektar hävdade sötvattensstrandängar, den största arealen i Skåne.
Foto: S-E Magnusson, Ekomuseum, Kristianstads Vattenrike.
Sjönajas är och har alltid varit en av landets ovanligaste växter. I Skåne har den tidigare blivit funnen i Västra Ringsjön i Eslövs kommun
1881-1969, Östra Ringsjön i Hörby och Höörs kommuner 1887—
1949, Västra Sorrödssjön i Klippans kommun 1939-49, Finjasjön i Hässleholms kommun 1949-65 samt Övre Storesjö i Perstorps kom
mun 1942—45. Innan sjönajas upptäcktes under 1970-talet i två närbe
lägna sjöar i Södermanland, Södra Kärrlången och Kvarnsjön, var övriga fynd i Sverige inskränkta till två 1800-tals fynd i Uppland respektive Småland. I Södermanland tycks växten inte ha varit sedd efter 1990.
Fyndet av sjönajas i Hammarsjön väckte stor uppmärksamhet och många drog hit för att ”kryssa” arten. Eftersökningar följande år visade att den förekom rikligt och spridd inom minst fyra hektarrutor på ur
sprungslokalen. Två fynd, 1997 och 1998, 1—1,5 kilometer längre ut i sjön, tyder på att den har en stor utbredning.
Det är inte bara i Sverige sjönajas är en stor raritet. Även i övriga Europa är det en hotad art stadd i försvinnande. Den finns därför upp
tagen i EU:s Habitatdirektiv som en art vars bevarande inom EU-om- rådet kräver speciella åtgärder. Från och med den 1 januari 2000 är sjö
najas fridlyst i Sverige. Så vill du framöver se den blyga, lilla najaden, far du nog ta fram snorkel, dykarmask och simfötter. Att räfsa och krafsa på sedvanligt botanistsätt är inte tillåtet längre.
Av vattenväxter är inte natarna den enda grupp som är rikt represen
terad. De tre skånska arterna av slingor, hårslinga Myriophyllum alterni-
Ett bestånd av gullstånds Senecio paludosus vid stran
den av Helgeån.
Foto: Åke Svensson
OLSSON
Fakta om F-lammarsjön (efter Björling 1998).
Höjd över havet: 0,35 m (vid medelvattenstånd)
Yta: 17,5 km2
Maxdjup: ca. 2,5 m (vid medelvattenstånd) Medeldjup: ca. I m Medelvattenföring:
ca. 37 m3/s (Helgeån vid Kristianstad) Omsättningstid: 4-6 dygn Avrinningsområde:
4 154 km2 Bottentyper:
sand, sten, lera, lergyttja, dy/gyttja
fl,orum, axslinga M. spicatum och kransslinga M. verticillatum, är alla vanliga i sjön. Liksom i landskapet som helhet är plattlånke Callitriche platycarpa en allmän växt, men även hybridlånke C. x vigens bildar
utbredda bestånd på flera ställen i Hammarsjön. Klolånke C. hamulata förekommer däremot betydligt sparsammare och har endast noterats från två förekomster. Dagen efter Ulf Ryde lyckats fiska upp sitt frag
ment av sjönajas, letade Åke Svensson vattenväxter på en likaledes dyig strand av Hammarsjön, dock inte i den södra utan i den norra delen, invid Håslövs ängar. Även detta fiskafänge visade sig bli lyckat. Förutom en ny lokal för styvnate och flera för hjulmöja, Ranunculus circinatus, slamkrypa Elatine hydropiper och hårsärv Zannichellia palustris var.
repens, lyckades Åke finna ett litet bestånd av höstlånke C. hermaphrodi- tica. Höstlånke är en stor raritet i Skåne med aktuella förekomster endast i Havgårdssjön, Finjasjön, Ivösjön och i en kraftverksdamm vid Klippan. Av den händelse ett belägg från 1867 med lokalangivelsen
”Kristianstad” inte härrör från Hammarsjön, är Åkes fynd det första från sjön. Däremot samlades höstlånke vid flera tillfällen i Helgeån vid Yngsjö på 1920-talet. (Inom parentes kan nämnas att helgen den 16-18 augusti 1996 är väl värd att minnas i Skånes botaniska historia. För
utom vad som redan nämnts, återfanns knölnate P. trichoides i Östra Tommarp och vildselleri Apium graveolens i Skanör!)
Av de nämnda arterna är hjulmöja ovanlig i Skåne som helhet, men relativt vanlig i Helgeåns nedre lopp. I Hammarsjön är denna vitblom
miga ranunkelväxt funnen på flera ställen. Hårsärv, som har noterats med ett flertal förekomster, är annars inte så vanlig i sötvatten utan före
kommer framförallt längs våra havsstränder i salt eller bräckt vatten. En annan vattenväxt som är vanlig i Vattenriket är pilblad Sagittaria sagitti- folia. Pilblad är en växt som trivs i näringsrilca vatten. I Skåne saknas
den på många håll men är vanlig i några få vattensystem; förutom i Helgeån har den sina huvudförekomster i Kävlingeån och Rönne å.
En del växter har ett mera fritt och mobilt levnadssätt. Det gäller framför allt de vattenväxter som flyter fritt omkring eller är dåligt för
ankrade till bottnen. Dyblad Hydrocharis morsus-ranae och vattenpest Elodea canadensis är vanliga i sjön och på många ställen kan man se de märkliga, yucca-liknande rosetterna av vattenaloe Stratiotes aloides där de ligger på bottnen och bidar den korta tid då de flyter upp till ytan och blommar. Oftast helt i onödan då hanindivid är mycket ovanliga hos oss och nästan all förökning därför sker vegetativt. Vattenaloe är för övrigt en växt som Linné betraktade som den enda palmen i den svenska flo
ran.
Under de senaste åren har vår vattenflora utökats genom att smal vattenpest Elodea nuttallii börjat sprida sig i svenska sjöar och vatten
drag. I Skåne blev den första gången funnen i Rönne å 1994 och i detta vattendrag har senare inventeringar visat att den är väletablerad. I Hammarsjön har denna invandrare från Nordamerika hittills blivit fun
nen på tre lokaler. Till Europa har den ursprungligen förts in och
OLSSON
använts som akvarieväxt. Hornsärv Ceratophyllum demersum har noterats från någon enstaka plats i sjön. Vårtsärv C. submersum har däremot ännu inte blivit funnen trots att den förekommer rildigt i en damm intill sjöns norra strand. Detta, och att vårtsärv är en art under sprid
ning i Skåne, gör att man kan förvänta sig att den inom kort även ska dyka upp i själva Hammarsjön. Från att för något decennium sedan endast ha varit känd från några märgelgravar utanför Landskrona, har arten under 1990-talet blivit noterad i 23 inventeringsrutor i landska
pet.
Både i Hammarsjön och längs dess stränder finns stora områden med vassar där säv Schoenoplectus lacustris och vass Phragmites australis, till
sammans med kalmus Acorus calamus, jättegröe Glycerin maxima, sjöran- unkel Ranunculus lingua, vattenskräppa Rumex hydrolapathum och ängs
ruta Thalictrum flavum, är de dominerande arterna. Mer ovanliga är exempelvis hästskräppa Rumex aquaticus, blomvass Butomus umbellatus, vildris Leersia oryzoides och kärrvial Lathyrus palustris.
Den intressantaste växten på dessa, oftast ohävdade, marker är utan tvekan ”Kristianstads kommunblomma” gullstånds Senecio paludosus.
Här, längs Helgeåns nedre lopp, finns huvudförekomsterna i Norden av denna rödlistade art som troligen gynnats av senare decenniers igenväx- ning. Kring Hammarsjön finns den på ett tiotal lokaler, på flera av dem rikligt. I övrigt är den nordiska utbredningen av gullstånds inskränkt till några få lokaler vid Västra Ringsjön och Rönneåns övre lopp samt en nyligen återupptäckt förekomst i den övre delen av Kävlingeåns vatten
system.
Hammarsjöns stränder upptas inte enbart av svårgenomträngliga vas
sar, videsnår och alsumpskogar. Här finns även de största arealerna häv
dade sötvattensstrandängar i Skåne och troligen även i Sverige. Den areal som hävdas genom bete eller slätter uppgår till drygt 600 hektar (Wendt-Rasch & Cronert 1996). Som ett resultat av det fruktbara sam
arbetet i Vattenriket; mellan Kristianstads kommun, Länsstyrelsen i Skåne, Världsnaturfonden och brukare, har såväl kvalitén som arealen välhävdade strandängar ökat under senare år. Strandängarnas vegetation och flora ska inte behandlas närmare i detta sammanhang men det kan vara värt att nämna att de på åtskilliga ställen erbjuder en mycket intres
sant och skyddsvärd flora med många arter som blir allt ovanligare i Skåne. Här kan man till exempel finna källgräs Catabrosa aquatica, kärr- knipprot Epipactis palustris, honungsblomster Herminium monorchis, gulyxne Liparis loeselii, myskgräs Hierochloe odorata, luddkrissla Inula britannica, slåtterblomma Parnassia palustris, strandviol Viola persicifolia och rosettjungfrulin Polygala amarella.
På gränsen mellan vatten och land kan man på dyig, oftast välhäv- dad, trampad mark, ibland finna konkurrenssvaga dvärgväxter.
Förutsättningarna för att dessa växtsamhällen ska uppkomma tycks vara dåliga i Skåne och det beror säkert på att strandängar där djuren tillåts beta ut i vattnet numera är ovanliga. Åtminstone är många av dessa små
v å-å Ü 1
tu-nggr^
i’.- \
Vattenkemi
(medelvärden januari 1995 - maj 1998)
Bedömning enligt SNV Allmänna Råd.
pH: 7,2
Alkalinitet: 0,4 mekv/l god
Ledningsförmåga:
hög 16,4 mS/m Turbulens: 2,5 FNU
grumligt
Färg: 94 mg Pt/I betydligt färgat Syrehalt: 12 mg/l
måttlig syretäring Kvävehalt: I 170 |jg/l
hög
Fosforhalt: 24,5 |jg/l måttlig - näringsrik Siktdjup: < 2,5 m
litet
Klorofyll; 5,0 pg/l måttlig
OLSSON
T'r' -««js
För första gången sedan 1932 fann man 1992 klot
gräs Pilularia globulifera vid Hammarsjön.
Foto: Åke Svensson
örter verkliga rariteter i landskapet. 1992 gjordes det glädjande återfyn- det av klotgräs Pilularia globulifera i Kristianstadstrakten (Svensson 1993). Linné fann, under sin skåneresa 1749, denna växt som ny för Sverige på Isternäset, några kilometer norr om Hammarsjön. Här har den inte setts under 1900-talet och vid Hammarsjön är den senaste noteringen från 1932. Den aktuella lokalen ligger inte långt från den plats där styvnate upptäcktes året innan och sjönajas skulle samlas några år senare.
På dessa stränder i sjöns sydvästra del växer även rödlånke Lythrum portula, Strandranunkel Ranunculus reptans, ävjebrodd Limosella aqua- tica, floclcsvalting Baldellia ranunculoides, sylört Subularia aquatica och nålsäv Eleocharis acicularis. Slamkrypa Elatine hydropiper, som brukar ha samma ståndortskrav, har däremot inte hittats här, men finns på två lo
kaler vid Håslövs ängar.
Hammarsjön har även en väl utvecklad kransalgflora. Av ovanliga arter som Irmgard Blindow vid Limnologiska Institutionen i Lund sam
lat in under senare år kan uddslinke Nitella mucronata och stjärnslinke Nitellopsis obtusa nämnas. Uddslinke är betraktad som sårbar och stjärn
slinke som akut hotad i Sverige. Efter 1975 är stjärnslinke bara känd från nio lokaler i Sverige. I Skåne finns den även i de nordostskånska sjöarna Råbelövssjön och Levrasjön (Blindow 1997).
Många vattenväxter har återfunnits, men några har inte stått att finna under 1990-talet. Notblomster Lobelia dortmanna och de båda braxen- gräsarterna vekt braxengräs Isoétes echinospora och styvt braxengräs
OLSSON
/. lacustris har vuxit i Hammarsjön (Wideholt 1948). Dessa tre är, till
sammans med exempelvis strandranunkel, klotgräs och sylört, inte väx
ter man i första hand förväntar sig i en näringsrik slättsjö. I stället bru
kar de växa i eller på stränderna av näringsfattiga sjöar i våra urbergs
bygder. Förklaringen till att de trots allt finns eller har funnits i Hammarsjön far man söka i Helgeåns speciella vattenföring. Ån har ett stort avrinningsområde och dess källor finns långt uppe på det småländ
ska höglandet. Detta gör att vattnet, när det når ner till
Kristianstadsslätten, är näringsfattigare och har ett lägre pH-värde än i många andra skånska åar. Att Hammarsjön, trots sitt läge och utseende, genom åns vatten inte är en typisk övergödd slättsjö är säkert en av anledningarna till att vattenfloran är rik och varierad. Andra orsaker som framförts är ett högt vattenstånd under vintern som skyddar mot våg- och vinderosion av bottnen, låg vattenföring under vår och som
mar som bland annat ger bättre siktdjup samt slutligen områdets varma somrar (Johansson 1993).
Hammarsjön och dess omgivningar är, tillsammans med övriga delar av Helgeåns nedre lopp, upptagen i Ramsarkonventionen som ett inter
nationellt skyddsvärt våtmarksområde. Genom beslut av Naturvårds
verket 1989 är det fastställt som ett område av riksintresse för naturvår
den. Dock är det endast en mindre del av Hammarsjön som har ett lag- stadgat skydd. Håslövs ängar är sedan lång tid tillbaka naturreservat och nyligen fick det intilliggande Herkulesområdet samma status. Vid sidan av skötselåtgärder i vid mening, arbetar Kristianstads Vattenrike som samordnare för att allt större arealer ska få ett långsiktigt skydd med stöd av naturvårdslagen.
När framtida reservat ska bildas är det viktigt att inte enbart inrikta skyddet på strandängarna, utan även se till att sjön och dess vattenmiljö far ett ändamålsenligt skydd. Att arealmässigt göra själva sjön till reser
vat har självfallet ringa betydelse om inte vattenkvaliteten samtidigt hål
les under kontroll och i framtiden förbättras. Fördjupade limnologiska undersökningar av sjön är därför angelägna. Hammarsjön är vidare en sjö stadd i kraftig igenväxning. Förutom de projekt med klippning av vassar som pågått sedan 1970-talet, är alla åtgärder som minskar exem
pelvis fosfor- och kvävebelastningen i hela Helgeåns avrinningsområde åtgärder som även gagnar Hammarsjön. Vidare är det angeläget att vidta åtgärder som motverkar tillförsel av siktdjupsminskande humusämnen från skogs- och myrmarker.
Sedan länge är det välbekant att Hammarsjön är en fågelsjö av inter
nationell betydelse. Förra årtusendets sista decennium visade att sjön även har oskattbara botaniska värden. Kombinationen är förträfflig och förstärker både skälen och möjligheterna till skydd och skötsel. För åtminstone är målet enkelt att se: att mångfalden i Dykungens vattenri
ke ska få bestå.
Flocksvalting Baldellia ranunculoides (över) och Ävjebrodd Limosella aqua- tica (under) växer på Hammarsjöns sydvästra stränder.
Foto: Åke Svensson
OLSSON
ABSTRACT
Olsson, K.-A. 2000: Ham
marsjön - Dykungens sjö (Hammarsjön - The Bog King’s lake). Svensk Bot.
Tidskr. 95:71-80. Uppsala.
ISSN 0039-646X.
The vascular plant flora of Lake Hammarsjön, situated in NE Scania (Skåne), southernmost Sweden, was investigated during 1990-99 as part of the large-scale survey of the flora of Scania.
Hammarsjön is a shal
low, nutritious lake that lies on Cretaceous rock.The lake gets however most of its water from the river Helgeå which is more clean and less nutritious than other rivers of Scania.
Those diversified conditions partly account for the very rich flora of the lake. I 3 Potamogeton species are recorded from Hammar
sjön e. g. R rutilus, R compres- sus, R friesii and R pusitlus.
Baldellia ranunculoides, Callitriche hermaphroditica, Leersia oryzoides, Liparis loe- selii, Najas flexilis, Pilularia globulifera, Ranunculus circi- natus and Senecio paludosus are other rare plants that occur in the area. Most of those species are conside
red to be endangered or vulnerable in Sweden.
Tack
Insamling av botaniska uppgifter har skett inom ramen för projekt Skånes Flora. Sammanställning och bearbetning av uppgifter för Hammarsjön har skett i anslutning till verksamheten i Kristianstads Vattenrike med ekonomiskt stöd från Värlsnaturfonden, WWF. Ett speciellt tack till naturvårdssamordnare Hans Cronert, Kristianstads Vattenrike och chefen för Ekomuseum Kristianstads Vattenrike, Sven- Erik Magnusson för värdefulla synpunkter och givande diskussioner samt till Åke Svensson, Knislinge, som vänligen ställt fotografier till mitt förfogande.
Citerad litteratur
Björling, E. 1998. Underlag för skötselprogram för Hammarsjöns norra del, Miljö- och hälsoskyddskontoret, C4 Teknik, Kristianstads kommun.
Blindow, I. 1997. Brev till Kristianstads Vattenrike efter besök till Hammarsjön sommaren 1997.
Johansson, C. 1993. Utbredning av submers vegetation i Hammarsjön i relation till reglerande faktorer. Lunds Universitet.
Fries, C. 1985. Den svenska södern. Stockholm.
Ryde, U. 1996. Najas flexilis, sjönajas, åter i Skåne, Lunds Botaniska Förenings Medlemsblad 1996:3.
Svensson, Å, 1993. Fynd av några ovanliga växter i och vid Hammarsjön 1992, Lunds Botaniska Förenings Medlemsblad 1993:1.
Trotzig, Birgitta, 1985. Dykungens dotter. Stockholm.
Wendt-Rasch, L. & Cronert, H. 1996. Markhävdkartering 1996, Länstyrelsen i Kristianstads län.
Wideholt, G. 1948. Floran i Fjälkinge, Gustaf Adolf och Rinkaby sock
nar, Bot. Notiser 1948:1.
Kjell-Arne Olsson är styrelseledamot i Svenska Botaniska Föreningen och Lunds Botaniska Förening. Han är också projektledare för den pågående florainventeringen i Skåne, redaktör för LBF:s medlemsblad samt ansvarig för floraväktarverksamheten i Skåne.
Adress: Evavägen 33, SE-296 32 Åhus E-post: kjell-arne.olsson@swipnet.se
Artbestämning av långa hängande skägglavar
(släktet Usnea) i Sverige
Skägglavar är lätta att känna igen som släkte men desto svårare att bestämma till art. I denna artikel går Kristina Articus igenom de mor
fologiska karaktärerna hos de svårbestämda arterna av långa skägglavar och presenterar en nyckel för att underlätta artbestämningen i falt.
Hon har också kommit fram till att sträv skägglav Usnea scabrata och gropskägglav U. foveata inte är avgränsade arter utan endast former av gropig skägglav U. barbata.
TEXT & ILLUSTRATIONER: KRISTINA ARTICUS FOTO: SVANTE HULTENGREN
L
avsläktet Usnea, skägglavar, är välbekant för de flesta och dess medlemmar är lätta att känna igen. Släktet innehåller busklavar med trådformig, ofta rikt förgrenad bål som kan vara från några centimeter till flera decimeter lång. Skägglavar är tydligt avgränsade mot andra släkten genom grenarnas sega märgsträng. Om man drar försiktigt i en gren så ser man den vita märgsträngen som liknar ett gummiband mellan uppspruckna barkpartier. Skägglavarna är fascinerande; inte enbart genom sitt speciella utseende, de har också en komplicerad ekologi och ställer höga krav på sin miljö. De är betydelsefulla inom naturvårds- arbetet då de genom sin förekomst eller försvinnande ger ett mått på naturens tillstånd och kan tjänstgöra som så kallade indikator- eller sig
nalarter.
För att kunna använda skägglavarna som indikatorarter måste de vara möjliga att bestämma. Just detta är ett problem eftersom det finns mån
ga oklarheter i deras artavgränsning, särskilt vad gäller de långa hängan
de skägglavarna. I Sverige är sex av de sju långa hängande skägglavsarter- na rödlistade och fem av dessa är svåra att skilja ifrån varanda.
Bland de rödlistade arterna (Aronsson m.fl. 1995) är följande fem ar
ter svårbestämda: gropig skägglav Usnea barbata, sårbar; knölig skägglav U. ceratina, försvunnen; grenskägglav U. cbaetophora, sårbar; gropskägg
lav U. foveata, akut hotad; sträv skägglav U. scabrata, sårbar. Den rödlis
tade arten långskägg U. longissima är däremot lätt att skilja från de an
dra och behandlas därför inte här. Däremot inkluderas skägglav U. fili- pendula, som inte är rödlistad men lätt sammanblandas med de övriga.
ARTICUS
5r.«t
mm
SMSM
w- • '. £■ y?
V ■'/•>;
mmmmm m
«IBMBd
>::
Skägglav U. filipendula. Foto: Björn Ehrenroth
ARTICUS
4Pp***
Svårbestämda skägglavar.
Over: Grenskägglav U. chaetophora t.v., Skägglav U. filipendula t.h.
Under: Knölig skägglav U. ceratina t.v.,
Gropig skägglav U. barbata t.h.
Denna artikel syftar till att underlätta artbestämningen. För att få ett fungerande verktyg för fältbotanister har tyngdpunkten lagts på morfo
logiska karaktärer. Artikeln baseras på en fältstudie i Västsverige och stu
dier av herbariematerial. Eftersom de rödlistade arterna av skägglav inte kunde återfinnas på någon av de tidigare kända lokalerna är den ekolo
giska informationen knapphändig.
Arbetet medförde vissa förändringar i avgränsningarna av arterna.
Det visade sig att svenskt material av U. foveata och U. scabrata bör innefattas i U. barbata. I den senaste kommenterade rödlistan (Thor &
Arvidsson 1999) har detta accepterats, dock utan angivande av källan (Articus 1998).
Det finns historiska förklaringar till oklarheterna med artavgränsning och namnsättning. Motyka (1936-38) beskrev ett stort antal arter i samband med sin revision av släktet. Senare har det ansetts att han be
skrivit fler arter än vad som egentligen finns och flera av hans artnamn har betraktats som synonymer. Även om Motykas artuppfattning sällan accepterats i Sverige har den medfört en viss förvirring vad gäller namn
sättningen generellt. Flera namn har traditionsmässigt använts utan grundläggande taxonomiska studier. En stor hjälp för svenskt vidkom
mande var den bestämningsnyckel Carlin & Swahn publicerade i Svensk Botanisk Tidskrift 1977.
ARTICUS
Svårigheter med att artbestämma skägglavar
När man försöker artbestämma en skägglav blir man medveten om att det finns problem redan i nycklarnas terminologi. Många författare defi
nierar inte klart de karaktärer som används i nyckeln och det saknas ofta illustrationer av karaktärerna. Dessutom används ofta olika termer för samma karaktär i olika nycklar.
En annan svårighet vid bestämningen är den morfologiska variation
en. Miljön verkar ha stor effekt på utseendet så att en viss art kan ha mycket varierande utseende. Många arter har ett brett spektrum i de morfologiska karaktärerna som gör att olika exemplar kan ha olika karaktärsuppsättning. Artbeskrivningarna till U barbata och U. scabrata hos Carlin & Swahn (1977) motsvarar bara delar av det material som studerats i denna studie. Ett stort antal kollekter faller utanför beskriv
ningarna. Dessa kollekter har en kombination av karaktärer som till
skrivs två eller ibland flera arter. Det stora antalet övergångsformer indi- kerar att man tidigare uppfattat extrema utseenden inom samma art som självständiga arter.
Skägglavarnas byggnad
Skägglavarnas bål kan delas in i bas, huvud- och sidogrenar. Bålen är fäst vid underlaget med en fästpunkt vid basen som är en oförgrenad del närmast substratet. Förgreningsmönstret i övrigt varierar. Man bru
kar tala om långa hängande skägglavar när bålen är mjuk och avlång, och om busklika skägglavar när den är ungefär lika lång som bred.
Eftersom längden är åldersberoende är det ibland svårt att bestämma unga korta individ.
För att kunna skilja skägglavarna morfologiskt använder man basens karaktär, bålens förgreningsmönster, grenspetsarnas utseende och karak
tärer på barkens utsida. Oftast skiljer sig karaktärerna vid basen från de på grenarna. Dessutom har huvudgrenarna ofta fler karakteristika än sidogrenarna och spetsarna färre än resten av bålen (i alla fall hos de ar
ter som studerats i detta arbete). En svårighet är att grenarna på samma individ kan ha olika utseende. Det är därför viktigt att studera hela bå
len. Vid varje bestämning gäller att en sammanvägning av karaktärerna far avgöra vilken art man har att göra med. Variationen är stor inom en art, så man måste överväga vilka karaktärer man kan lita på. Det är ock
så viktigt att utveckla en känsla för arterna genom att studera mycket material. Det är oftast ett allmänt intryck av arten som utgör grunden för artbestämningen.
Här beskrivs de karaktärer som förekommer hos långa hängande skägglavar. (Busklika arter kan ha andra karaktärer.)
Basen blir olika lång beroende på var förgreningen börjar. Några arter har en lång oförgrenad bas, andra bara en kort där förgreningen börjar direkt efter fästpunkten (figur 1A & B). I några nycklar förekommer hopsnörd bas som karaktär, vilket betyder att basen är mycket smal vid
ARTICUS
fästpunkten (figur ID). Basens färg varierar (figur 1A-D). Har basen samma färg som resten av bålen kallas den ljus men om den är brunt till svart pigmenterad kallas den svart eller mörk. Oftast är inte hela basen färgad utan bara en viss zon av varierande längd (figur 1A, C, D).
Ibland har basen färgats svart på grund av parasiter.
Basens ytstruktur har oftast ett speciellt utseende jämfört med resten av bålen. Papiller, parasiter och sprickor kan vara rikligt förekommande.
Sprickor på basen är mer tättsittande än på resten av bålen (figur 2).
Många nycklar bygger på basens färg, en karaktär som man borde an
vända mer försiktigt eftersom färgen kan variera inom en art (som hos U bdrbata) men vara konstant hos en annan (U. filipenduld). Hos äldre herbariematerial saknas ofta basen vilket ger problem vid bestämningen.
Det är följaktligen viktigt att basen kommer med när material insamlas.
Figur I
Olika typer av baser:
A. Lång bas med kort svartnad zon.
B. Kort och ljus bas.
C. Lång bas med lång svartnad zon och sprickor.
D. Hopsnörd bas med smal svartnad zon.
Figure I. Different types of bases:
A. Long base with a short blackened zone.
B. Short and light base.
C. Long base with a long blackened zone and annular cracks.
D. Constricted base with a small blackened zone.
Figur 2
Sprickor på basen är mer tättsittande än på resten av bålen.
Figure 2. Cracks in the base are more abundant compa
red to other parts of the thallus.
Bålen hos de flesta Usnea-arterna är ljust grågrön. Bålfärgen är förmod
ligen ingen bra karaktär eftersom den ändras under förvaring (oftast blir material mörkare eller rödaktigt), dessutom kan färgen variera inom bålen. Några arter har dock en speciell färg; till exempel är U cbaeto- pbora oftast gulaktig och U. ceratina blågrön.
Bålens struktur beror på grenarnas längd och förgreningsmönster.
Hos den dikotoma (figur 3) förgreningstypen bildas en bål som är tofs- liknande med många, oftast tunna grenar utan tydliga huvudgrenar.
Bålen kan vara olika tät. Hos den anisotom-dikotoma (figur 4) förgre
ningstypen finns det huvudgrenar som bär mindre sidogrenar. Hos vissa kollekter finns det ett antal huvudgrenar som alla utgår från basen men som inte förgrenar sig mer. Denna bålform kallar jag för snörliknande (figur 5). Hela bålen kan dessutom vara vågig.
ARTICUS
Figur 3
Dikotom.Tudelning, inom botaniken gaffelgrenig, något som förgrenar sig i två lika delar (grekiska;
di=två, tomi=snitt, skärning, delning).
Figure 3. Isotomic dichomic branching.
Anisotom-dikotom. Anisotom förgreningstyp har sidogrenar som utgår från en huvudgren (grekiska; aniso=olik). Anisotom-dikotom innebär att det från huvudgrenar utgår sido
grenar som i sin tur är gaffelgrenade.
Figure 4.Anisotomic dichotomic branching.
Snörliknande. Flera huvud
grenar utgår från basen.
Huvudgrenarna saknar oftast sidogrenar.
Figure 5. String-like. Equal branches from one point.
Figur 6
Gren av skägglav i tvärsnitt.
Figure 6. Usnea branch in cross section.
bark
märgstrang
marg
7~ alger
hyfer
ARTICUS
A. B.
Grenarna består i tvärsnitt av en inre märg som omges av en yttre bark.
Barken består av tjockväggiga, tätt sammanväxta och gelatiniserade svamphyfer. Barken kan ha olika tjocklek beroende på antal cellskikt.
Märgen är ett luckert skikt som innehåller grönalger invävda i svamphy
fer. Märgen kan vara mer eller mindre tät beroende av mängden hyfer. I mitten finns märgsträngen, som är elastisk och består av svamphyfer, som ligger i rät vinkel i förhållande till hyferna i barkskiktet (figur 6).
Grenarna kan vara släta och avsmalnar då regelbundet och är mer eller mindre cylindriska (figur 7A). Alternativt är de ojämna och upp
svullna (figur 7B). Ibland är grenarna tillplattade, en karaktär som före
kommer i nycklar (Carlin & Swahn 1977). Det verkar dock som denna karaktär kan uppstå genom förvaring och ålder och därför inte är pålit
lig. Hos den anisotom-dikotoma förgreningstypen är huvudgrenarna tjockare och har oftast fler karaktärer än de tunnare sidogrenarna.
Sidogrenar är ofta mer glänsande än huvudgrenar.
Figur 7
Olika typer av grenar:
A. Avsmalnande grenar med fibriller i fiskbens- mönster.
B: Oregelbundet uppsvull
na grenar med fibriller som inte är i fiskbens- mönster.
Figure 7. Different types of branches:
A. Branches narrowing regulary with fibrils in a fishbone pattern.
B. Irregular thickened bran
ches with few fibrils that are not fishbone like.
Grenspetsarna kan vara långa och oförgrenade eller korta och förgrena
de. Oftast är de gracila jämfört med resten av bålen. Ibland är de svarta på grund av parasiter. Hos en del lcollekter är de lockiga (figur 8). Det har inte kunnat avgöras om det beror på fuktiga omvärldsförhållanden.
Det är vanligt med lockiga spetsar hos U. barbata och U. filipendula.
Hos U. ceratina förekommer däremot trubbiga spetsar (figur 9). Ibland är grenarna knöliga ut mot spetsen. (Det ser ut
som en strumpa
som åkt ner). Figur 8
Lockiga spetsar Figure 8. Curly tips.
Figur 9
Trubbiga spetsar.
Figure 9. Blunt tips.
ARXICUS
Märgsträngen är vanligen vit, men hos U. ceratina förekommer det ett pigment som gör märgsträngen rosa. I några kollekter är märgsträngen genomskinlig, gul, grå eller svart, kanske beroende på parasitangrepp.
Ås
I I.
ö.
Figur 10
Med endast ett fåtal punktformiga små soral ser barken kal ut.
Figure 10. Branch giving a bare impression.
Figur I I
Om det finns många isidier, papiller och åsar verkar ytan täckt.
Figure I I. Branch giving a crowded impression.
Figur 12
Olika typer av segment:
A. Cylindriska.
B. Ojämna och uppsvullna.
Figure 12. Different types of segments:
A. Cylindrical segments.
B. Inflatened segments.
Barkens ytstruktur. På själva barken förekommer de flesta karaktärerna.
En del strukturer bidrar förmodligen till vegetativ spridning, andra ver
kar främst vara ytförstorande medan åter andra har en obekant funk
tion. Det går att skilja mellan täckt yta och kal yta, vilket beror på hur många och vilka karaktärer som finns på barken. Om det bara förekom
mer små punktformiga soral som ibland hos U. chdetophora, så ger bar
ken ett kalt intryck (figur 10). Om det finns många isidier, papiller, åsar eller gropar verkar ytan täckt (figur 11). Även själva barken kan ha olika utseende och kan vara glänsande eller matt. Barkens yta kan vara mjölig med en porös struktur eller vaxartad och glänsande som stearin. Sprick
or i sådan vaxartad bark är mer ytliga, gracila, förgrenade och längsgåen- de än i annan bark. Vanliga sprickor går djupt ner och omkring hela grenen, så att det bildas segment mellan sprickorna. Segmenten kan vara
cylindriska som hos U. chaetophora (figur 12A) eller uppsvullna som hos U.
barbata (figur 12B). Ibland kan barken sträcka ut sig i vinkeln av två grenar och se ut som simhuden mellan en grodas tår (figur 13).
Gropar är fördjupningar i barkens yta som är runda till avlånga och har olika djup. De uppstår sannolikt genom mil
jöpåverkan (Clerc 1997). Om de har en speciell funktion är inte bekant. Det kan också förekomma avlånga åsar som höj
er sig över barkens yta (figur 11, 13).
Fibriller är tunna sidogrenar, som vanligen är oförgrenade (figur 14A).
articus
De har en märg- sträng på insidan och verkar ytförsto- rande. Fibriller kan vara regelbundet eller oregelbundet fördelade över bålen. Oftast är de vanligare vid basen eller mitten av bålen och minskar sedan i antal utåt för att försvinna vid spetsarna. Det hän
der att det finns fibriller enbart på vissa grenar av en
bål. Sällsynt saknas fibriller helt. De kan ha olika längd och kan sitta vinkelrätt från grenen eller vara mer slappt hängande. Om de sitter i rät vinkel och tätt liknar de fiskben, som hos U. filipendula (figur 7A). Hos andra arter kan de förekomma mer oregelbundet (t.ex. U. barbata), och är då ofta nedåtriktade (figur 7B). Fibrillerna kan vara betydligt ljusare än grenarna de sitter på.
Det finns strukturer som ser ut som vårtor, små upphöjningar som kallas papiller (figur 14C & D). De kan vara låga eller höga. De höga papillerna är mer cylindriska. Papiller kan stå tätt eller glest och oregel
bundet. Ibland har papillerna en annan färg än bålen och kan då vara Märgsträng
”Simhud”
ff
Parasit?
O 9 ,0 f
0
ér JgjV
Figur 13
Barken sträcker ut sig i vinkeln mellan två grenar så att den liknar ”simhud”.
Figure I 3.The cortex is spread in the angel of two branches.
A. B. C. D.
Figur 14 A. Fibrill.
B. Isidie.
C. Cylindrisk papill.
D. Låg papill.
Figure 14.
A. Fibrill.
B. Isidium.
C. Cylindrical papillae.
D. Low papillae.
Figur 15
När en fibrill ramlar av uppstår en tuberkel med ett hål i mitten.
Figure 15. A fibrill breaks off and leaves a tubercle with a hole.
ARTICUS
vita, genomskinliga eller gulaktiga. Det förekommer också tuberkler som har ett hål i mitten. Det uppstår när fibriller ramlar av (figur 15).
Kvar blir en liten sockel, som när märgsträngen åker ut, far ett hål.
Parasiter förekommer i olika antal på kollekterna. Jag skiljer främst på två typer: svarta punktformiga parasiter och lavparasiten Biatoropsis usnearum (McCune & Daly 1994). B. usnearum växer ut från barken och bildar ett runt ljusbrunt huvud. Vid några tillfällen noterades en påväxt som ser ut som en tunga med en vit och en mörkbrun sida.
Detta är troligen unga exemplar av Hypogymnia physodes.
A. C. D. A. b. C.
£3,
Figur 16 A Ensam isidie.
B. Isidie på tuberkel.
C. Tvillingisidie.
D. Isidiegrupp.
Figure 16.
A. Single isidium.
B. Isidium on a tubercle.
C. Twin isidia D. Isidia group.
Figur I 7 Olika typer av soral:
A. Platt.
B. Upphöjda.
C. På tuberkel.
Figure 17.
Different types of soralia:
A. Flat soralium.
B. Raised soral.
C. On tubercle.
Spridningsorgan. De sexuella spridningsorganen som producerar sporer kallas apothecier. De är platta, runda som en tallrik och har fibriller på kanterna. Hos vissa arter är apothecier vanligare än hos andra. De flesta svenska kollekter är dock sterila.
De asexuella spridningsorganen kallas soral och isidier. Dessa inne
håller både svamphyfer och alger och kan därför, till skillnad från spor
erna som bara kan ge upphov till svamphyfer, direkt ge upphov till nya individ när de lossnar från ”moderlaven”.
Isidier är små utväxter som är högre än papiller men mycket mindre än fibriller och saknar märgsträng (figur 16A). Det finns enstaka isidier som står ut direkt från barken eller som är fästa på tuberkler (figur 16A
& B). Det förekommer även tvillingisidier där två isidier utgår från samma punkt (figur 16C). Isidiegrupper består av flera isidier som växer tätt tillsammans (figur 16D). Det är ofta svårt att se om de växer på ett soral eller ej, men det är en karaktär som används i vissa nycklar. Dessa soral kallas för sekundära eller isidiösa soral.
Soral är organ som producerar soredier, mycket små korn som saknar bark men som innehåller både grönalger och svamphyfer. Soralen kan
ARTICUS
ha olika form och storlek. Det finns soral som ligger platt på barkytan, de som är lite upphöjda och slutligen de som ligger högt upp på en tuberkel (figur 17A-C). I det senare fallet kan ursprunget till tuber
kel n vara resten av en fibrill som ramlat av och lämnat basen kvar på grenen. Det förekommer även radsoral som består av några långa upphöjda soral som ligger i rad (figur 18). En karaktär som här kallas för soralsmulor är storkorniga soredier
som ligger på barkytan. Figur 18
Radsoral
Figure 18. Chain soralia
Nyckel till Usnea-arter i Sverige
1. Bål mer eller mindre barklös, upp till flera meter lång, svagt
förgrenad U. longissima
1. Bål med bark, ei längre än 0,5 meter 2
2 Bål övervägande kort och buskliknande behandlas ej här
2. Bål lång och hängande 3
3. Grenar med många cylindriska segment, soral små,
sidogrenar vaxartade, glänsande, ljus bålfärg U. chaetophora 3. Segment saknas eller är fåtaliga (cylindriska till uppsvullna),
soral varierande, ytan matt, mjöligt eller glänsande men
ej vaxartad, bålfärg mörkare 4
4. Grenar ej avsmalnande, spetsar trubbiga, upphöjda soral,
åsar och tuberkler vanliga, grågrön till blåerön bål U. ceratina 4. Grenar avsmalnande, spetsar avsmalnande, soral varierande,
åsar och tuberkler kan förekomma, ljust grågrön bål 5
5. Grenar ojämna, oregelbundet fördelade, slappt hängande fibriller, uppsvullna segment, basen med varierande färg, gropar kan förekomma rikligt, ytan glänsande, matt eller
mjöligt, papiller sällan cylindriska U. barbata
5. Grenar jämna, fibriller talrika och fiskbenslika över hela bålen, cylindriska segment, svart lång bas, utan gropar, ytan aldrig
mjölig, många cylindriska papiller U. filipendula
ARTICUS
Gropig skägglav Usnea barbata
(inklusive sträv skägglav Usnea scabra- ta och gropskägglav Usnea foveata)
Ut T Tn
''snea barbata är en tidige beskriven art som förekommer redan 1753 i Linnés Species plantarum som Lichen barbatus. Usnea barbata är en art med stor morfologisk variation och det finns en viss förvir
ring om hur namnet ska användas.
Artbeskrivningar från Norge (Krog m.fl. 1994) och Sverige (Carlin &
Swahn 1977) skiljer sig i nästan alla viktiga karaktärer (exempelvis basens färg, fibrillernas och isidiernas utseen
de och ytans struktur). Själva namnet används i Sverige (Santesson 1993), Norge (Krog m.fl. 1994) och Finland (Vitikainen m.fl. 1997), men inte i till exempel England (Purvis m.fl. 1992) och Tyskland (Wirth 1995). Detta behöver inte nödvändigtvis betyda att arten saknas i dessa länder, men att uppfattningen om taxonomi och namnsättning är en annan.
Utifrån denna undersökning framgår att arten har en större morfolo
gisk variation än vad som tidigare beskrivits och att även material som bestämts till U. seabrata och U. foveata bör inkluderas i Usnea barbata.
Vad gäller U. seabrata har även andra forskare kommit fram till samma resultat (samtal med P. Clerc, Halonen m.fl. 1998). De använder provi
soriskt artnamnet U. seabrata s. lat. eftersom de anser att det är osäkert hur namnet U. barbata ska användas. U. barbata är dock ett äldre namn (Linné 1753), och används därför här.
Redan från början var namnsättningen av U. foveata problematisk:
Vainio beskrev den först som U. foveolata (Vainio 1924). Dessvärre visa
de sig detta namn redan vara upptaget för en annan, afrikansk, art (Stirton 1883). Vainio ändrade då namnet till U. foveata (Vainio 1928).
Clerc (1992) bestämde om typmaterialet till U. hirta och därmed blev namnet U. foveata inaktuellt. Halonen (1995) anser dock att typen är lik U. barbata och inte U. hirta. Jag delar Halonens åsikt och föreslår att
U. foveata bör ses som en synonym till U. barbata.
Det finns två anledningar att tro att de flesta svenska kollekter som rapporterats som U. foveata är U. barbata. I Sverige uppfattade man U.
ARTICUS
foveata som en lång hängande art, så att allt material bestämt till U.
foveata är långt och inte busklikt som U. hirta. Dessutom tycks U. bar
bata ha en förhållandevis stor tendens att bli gropig. Det är därför mer sannolikt att kollekter av U. foveata som ännu inte undersökts är gropi
ga U. barbata än att de är exempelvis U. filipendula.
Artnamnet U. barbata har alltså fått ett vidare omfång. Frågan upp
står då om arten enligt denna uppfattning ska anses som rödlistad. Jag anser det, eftersom det endast har gjorts ett fåtal fynd sedan 1950.
Morfologi: U. barbata visar en stor morfologisk variation. Bålen förgre
nar sig på olika sätt och det förekommer grova till mycket gracila indi
vid. Grenarna avsmalnar mot spetsen, men är oftast ojämnt uppsvullna och kan vara uppdelade i segment. Barkytan kan vara matt, glänsande eller mjölig. Djupa gropar kan vara rikligt förekommande. Artepitetet foveata betyder just ‘gropig’ och syftar på den ofta gropiga bålen. Slappt hängande fibriller förekommer glest till tätt men oregelbundet fördelat över bålen. Apothecier kan förekomma men är sällsynta bland svenska kollekter. Basen kan vara ljus eller mörk. Papiller förekommer glest till tätt och de kan vara låga till höga, men cylindriska papiller är aldrig lika tättsittande som hos U. filipendula. Soral är oftast upphöjda och varierar i storlek från att vara knappt hälften av grenarnas diameter ned till punktformiga. Även radsoral och åsar är vanliga och grenvinklarna kan ha simhud. Från detta generella utseende kan ett antal olika utseendety
per särskiljas, bland annat följande:
En del mycket grova kollekter är upp till två dm långa. Basen är ljus och kort och förgreningen snörliknande till anisotom-dikotom. Barken är glänsande, grenarna ojämna och segmenterade, ofta med gropar men utan papiller. Radsoral och mindre upphöjda soral förekommer rikligt medan fibrillerna är få.
Det finns även en typ som är snörliknande med många långa, lcnöli- ga, oförgrenade parallella grenar, som är av samma tjocklek. Basen kan variera och ytan är mjölig med många vita tuberkler och små upphöjda soral. Ensamma isidier är fåtaliga och fibriller saknas.
En tredje typ har några få kraftiga huvudgrenar vid basen och många gracila sidogrenar så att bålen blir tätt förgrenad. Basen är lång och svart. Ytan är matt och huvudgrenarna ojämna och utan segmentering.
Grenspetsarna har små punktformiga och upphöjda soral. Papiller sak
nas nästan helt medan ensamma isidier och gropar förekommer rikligt.
Fibrillerna är få och oregelbundet spridda.
Ekologi: U barbata förekommer främst på lövträd i södra Sverige.
Kemi: Usninsyra, ibland med salazinsyra, terpenoider eller fettsyror.
Avgränsning: Det finns likheter med U filipendula och U. chaetopho- ra. Det verkar även finnas mellanformer av U. filipendula och U. barba
ta. U. filipendula skiljer sig genom de fiskbenaktiga fibrillerna, de många papillerna och de jämna grenarna utan gropar. U. chaetophora har en glänsande barkyta och cylindriska segment.
Knöl ig skägglav Usneo ceratina
ARTICUS
~W~ 'Ysnea ceratina beskrevs av Acharius (1810). Från Sverige är arten I Jendast känd från ett fynd, som gjordes 1873 i Blekinge. Det
finns två kollekter, en i Lund och en i Uppsala vilka båda två troligen är från samma individ som delats. Arten har inte återfunnits sedan dess och har inte heller kunnat återsökas på grund av en svårtol
kad lokalbeskrivning (Arup m.fl. 1997). Det är ett märkligt fynd då arten varken är känd från Norge eller Finland (Krog m.fl. 1994, Vitikainen m.fl. 1997). Det verkar som U. ceratina förekom slumpmäs
sigt denna enda gång i Sverige.
V.
•*v-V
Morfologi: Usnea ceratina har en grov och föga förgrenad bål. Grenarna avsmalnar ej och sidogrenarna slutar abrupt. Bålen kan bli flera decime
ter lång. Bålfärgen är grågrön eller blågrön och basen blek, ibland sekundärt svärtad. Ibland ser man att märgsträngen är rosa, vilket då är ett bra känneteck
en. Barken är glänsande med åsar och tuberkler. Tuberkler- na kan ha isidier och ibland soral, som kan vara stora och avlånga. Fibriller och låga papiller förekommer sparsamt till talrikt.
Ekologi: Värdträden är gamla ekar och ädelgranar med sur bark som växer i gamla parker och skogar (Wirth 1995, Halonen m.fl.
1998).
Kemi: Arten har diffraktik- syra och 4-O-demethylbarbat- syra förutom usninsyra. Den är C+ gul och KC+ gulorange.
Avgränsning: U. ceratina skiljer sig ifrån andra skäggla
var genom den trubbiga styva bålen och den rosa märgen.
ARXICUS
Grenskägglav Usnea chaetophora
~W~ ~Tsnea chaetophora beskrevs av Stirton (1882). Det finns bara ett
# /fåtal fynd i Sverige, något som gör det svårt att verkligen bedö- ma artens utseende. Materialet i Uppsala från Sverige och Nor
ge verkade tämligen enhetligt, men senare fynd från Norge gör även denna arts avgränsning tveksam. För att slutligen avgöra artavgränsning- en mellan U. chaetophora och U. barbata behövs det utökade undersök
ningar, sannolikt med molekylära metoder.
SM#
Morfologi: Denna art är mycket gracil och slät och skiljer sig därigenom från de andra arterna. Förgreningen kan vara dikotom eller anisotom- dikotom. Huvudgrenarna är oftast grövre än sidogrenarna och bär fler karaktärer. Oftast är färgen gulaktig, åtminstone efter förvaring. Sido
grenarna glänser vaxartat. Fibriller förekommer oregelbundet och spar
samt. Ibland förekommer oregelbundet fördelade papiller. Basen är svär
tad. Iögonfallande är de talri
ka segmenten, som är cylin
driska och inte uppsvullna som hos U. barbata. De är oftast så avdelade att man ser märgen emellan dem. Det finns en speciell typ av sprick
or som ser ut som sprickor i vax. Soralen är punktformiga och glest utspridda. Gropar saknas.
Kemi: U. chaetophora inne
håller usninsyra och salazinsy- ra. Den är K+ gul till röd och PD+ gul eller orange
(Halonen m.fl. 1998).
Ekologi: Enligt Halonen m.fl. (1998) är arten eventu
ellt kustbunden.
Avgränsning: Arten blan
das lättast ihop med gracila exemplar av U. barbata.
Skillnaden är de vaxartade sidogrenarna och de cylind
riska segmenten.
ARTICUS
mm
;r~VT
s^a
■|Sf<S
i^må wMm
is*
:<* iV' Vf
Jip
V'Ü' :"i?i
to
' JpjrP l:
mm
♦ j •».
I i
Skägglav
Usnea filipendula
u
Inea filipendula beskrevs av Stirton (1881).Morfologi: Bålen har många slanka grenar, som har ett anisotomt-dikotomt förgreningsmönster.
Spetsarna är ibland något lockiga. Basen är svart. Soral finns vanligtvis där fibriller har för
svunnit och är sparsamt till rikligt förekomman
de men de blir sällan stora. Isidierna är långa och talrika. Papillerna är mer eller mindre höga, cylindriska och rikligt förekommande. Ett vik
tigt kännetecken är de många fibrillerna som sitter i fiskbensmönster på grenarna.
Kemi: Usninsyra, salazinsyra, protocetrarsy- ra. K+ gul till röd, PD+ gul eller röd. I Europa finns också en variant med enbart usninsyra (Halonen m.fl. 1998).
Ekologi: Vanlig på träd i hela landet.
Avgränsning: Det är ibland svårt att skilja U. filipendula ifrån U. barbata. Man skiljer dem genom huvudgrenarnas och fibrillernas olika uppbyggnad. Unga exemplar av U. filipendula kan också sammanblandas med andra arter som till exempel U. subfloridana. Arten är inte röd- listad men kan vara svår att skilja från de rödlis- tade arterna.
Usnea-arternas utbredning och status De långa hängande skägglavarna går starkt till
baka och deras nutida utbredning är osäker eftersom fa återinventeringar har genomförts och få nyfynd gjorts. Mina egna undersökning
ar i fält har endast koncentrerats till nio lokaler i Västsverige, där de rödlistade arterna inte åter
fanns. De nya taxonomiska ställningstagandena innebär att allt material som finns i svenska her- barier och hos enskilda inventerare måste revi
deras för att dessa arters tidigare och nuvarande status ska kunna fastställas. I avvaktan på detta måste den information som finns på
ArtDatabankens faktablad (Thor & Arvidsson 1999) anses som preliminär.
