Inom den systematiska botaniken ordnas växterna enligt ett hierarkiskt system så att grupper av närstående arter bildar släkten, släkten förenas i familjer, familjer i ordningar och så vidare i grupperingar, taxa, av högre rang. På mot svarande sätt kan arterna delas upp i taxa av allt lägre rang; underarter, variete- ter och former.
Varje grupp, taxon, ska ha ett eget vetenskapligt namn precis som de enskil da arterna. Dessa namn består av ett ord för taxa på släktesnivå och högre rang, två ord för arter där det ena är släktnamnet och det andra artepitetet. Taxa av lägre rang än art har ytterligare ett tredje led tillsammans med artnamnet.
Hur namnsättningen ska gå till regleras i International Code of Botanical
Nomenclature. Denna revideras vart sjätte år i samband med internationella
botaniska kongresser.
För att alla ska kunna veta säkert vad en författare som beskriver en ny art avser, ska till varje namn finnas en beskrivning av arten på latin och ett omnämnande av ett typexemplar av växten. Denna typ utgörs oftast av ett pres sat exemplar som vanligen förvaras i ett offentligt herbarium.
Eftersom namnsättningen skata hänsyn till namn från och med publikatio nen av Linnés Species Plantarum år 1753 och man först under mitten av förra seklet införde kravet om typmaterial i koden, har många namn blivit typifiera- de i efterhand (Jörgensen m.fl. 1994). Typen ska då, om möjligt, väljas bland material (växter eller sällsynt bilder) som citeras av den ursprunglige författaren, auktorn, till namnet. Dessa av auktorn citerade exemplar kallas syntyper. En nutida författare väljer ut en av syntyperna till typ för namnet, en sådan i efter hand utvald typ brukar kallas lectotyp. Finns det bara ett exemplar som citerats i originalpublikationen och som sedan kunnat identifieras brukar det istället benämnas holotyp. I de fall man varit tvungen att typiftera på en bild ger koden idag möjlighet för en modern författare att utse en epityp som då vanli gen är ett pressat exemplar av arten som kan användas för undersökningar av olika karaktärer.
Ibland kan det visa sig att typen utgörs av en annan redan beskriven art. Så har till exempel skett med den i artikeln behandlade U. foveata. Enligt reglerna i den internationella koden har då äldsta namn prioritet och är det som ska användas medan det yngre namnet betraktas som synonymt till det äldre. Om en art har blivit beskriven i någon ovanlig publikation kan det gå många år innan ett sådant namn upptäcks. Det händer också att individ med ett speciellt utseende betraktats som en egen art men att senare undersökningar visa att dessa bör betraktas som en del av artens naturliga variation. När då kända namn ska ersättas av äldre men tidigare kanske helt okända namn ställer detta givetvis till problem.
ARXICUS
Citerad litteratur
Acharius, E. 1810. Lichenographia universalis. Gottingen.
Aronsson, M, Hallingbäck, T. & Mattsson, J.-E. 1995: Rödlistade väx ter i Sverige 1995. ArtDatabanken.
Articus, K. 1998. Skägglavar (Usnea) i Västsverige - morfologi, taxono- mi och ekologi. Examensarbete i biologi, Fytoteket, Uppsala universi tet.
Arup, U, Ekman, S, Kärnefelt, I. & Mattsson, J.-E. 1997. Skyddsvärda lavar i sydvästra Sverige. SBF-förlaget, Lund.
Carlin, G & Swahn, U. 1977. De svenska Lteftt-arterna (skägglavar). Svensk Bot. Tidskr. 71: 89-100.
Clerc, P. 1997. Notes on the genus Usnea Dill. ex Adanson. The Lichenologist 29: 209-215.
Halonen, P. & Puolasmaa, A. 1995.The lichen genus Usnea in eastern Fennoscandia. I. Usnea hirta. Annales Botanici Fennici. 32: 127-135.
Halonen, P, Clerc, P, Goward, T, Brodo, I. M. & Wulff, K. 1998. Synopsis of the genus Usnea (lichenized ascomycetes) in British Columbia, Canada. The Bryologist 101: 36-60.
Jorgensen, P. M, James P W & Jarvis C E. 1994. Linnaean lichen names and their typification. Botanical Journal of the Linnean Society 115: 261-405.
Krog, H, 0sthagen, H. & Tonsberg, T. 1994. Lavflora. Norske busk- og bladlav. Universitetsförlaget.
Linné, C. von 1753. Species Plantarum. ed. 1. Stockholm.
McCune, B. & Daly, W J. 1994. Consumption and decomposition of liehen litter in a temperate coniferous rainforest. — Lichenologist 26: 67-71.
Motyka, J. 1936-1938. Lichenum generis Usnea studium monographi- cum. Pars systematica. Leopoli.
Purvis, O. W, Coppins, B. J, Hawksworth, D. L, James, P. W, & Moore, D M. 1992. The Lichen Flora of Great Britain and Ireland. Natural History Museum Publications in association with the British Lichen Society.
Santesson, R. 1993. The lichens and lichenicolous fungi of Sweden and Norway. Lund SBT-förlaget.
Stirton, J. 1881. On the genus Usnea. Scottish Naturalist 6: 99—109. Stirton, J. 1882. Notes of the genus Usnea. Scottish Naturalist 6:
292-297.
Stirton, J. 1883. Scottish Naturalist 7:77.
Thor, G. & Arvidsson L. (red.) 1999. Rödlistade lavar i Sverige - Artfakta. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.
ARTICUS
Vainio, E. 1924. Enumeratio Usnearum in Fennia collectarum. Medd. Soc. Fauna Fl. Fenn. 48: 172-174.
Vainio, E. 1928. Enumeratio Lichenum in viciniis fluminis Konda. Muistiinpanoja prof. A Ahlquistin Kolmannekta tutkimusretkeltä Länsi-Siperiassa (v. 1880). 4: 67-122.
Vitikainen, O. Ahti, T, Kuusinen, M, Lommi, S, & Ulvinen, T. 1997. Checklist of lichens and allied fungi of Finland. Norrlinia 6: 19-20.
Kristina Articus kom till Sverige som utbytesstudent från Tyskland för att läsa botanik 1995. Hon gjorde sitt examens arbete för Uppsala universitet med Jan- Eric Mattsson som handledare. Arbetet behandlar skägglavarnas morfologi, taxo- nomi och ekologi i Västsverige. Idag är hon doktorand vid evolutionsbiologiskt centrum (EBC), avdelningen för syste matisk botanik i Uppsala, där hon fors kar på släktskap hos skägglavar.
Adress: Evolutionsbiologiskt centrum, Avdelningen för systema tisk botanik. Norbyvägen 18 D, SE-752 36 Uppsala.
E-post: Kristina.Articus@systbot.uu.se
TEXT: MATS RYDÉN
acksippa
I tidig vår blommar på rull- stensåsar, gravfält och andra ”backar” backsippan Anemone
pulsatilla. Ur fjolårsgräset lyf
ter den sina blåvioletta blom mor. Att söka den norr om Uppland lönar sig inte. Backsippan har, liksom till exempel slån, sin nordgräns i detra landskap.
Det latinska artepitetet pulsatilla innehåller verbet pulsare ‘slå’ och syf
tar på de klocklika blom morna. ”Klockor” som rörs av vinden till ”klock klang” är en tankelek som avspeglas i gamla svenska namn som gökklocka, gök
skälla och koskälla, där skälla betyder ‘bjällra.
Vem minns inte Karlfeldts rader i Flora och Bellona (1918): ”1 backen står gökskällan luden och rör som till högtid sin kläpp”.
Herba venti ‘vindblomma’
är ett gammalt latinskt namn för backsippan, antecknat av bland andra Linné i hans örtabok från
1725.
Backsippan har även kallats oxöron på grund av kalkbladens förmodade likhet med ett oxöra. Detta namn förekommer också i former som yxne-
öron, yxner och öxner (yxn
Backsippa från J.W. Palmstruchs Svensk Botanik V, 1807.
och öxn är pluralformer av oxe); benämningarna
yxöga och yxneöga visar att blomman liknats vid
ett oxöga.
Växten tillhör de tidigblommande, ett faktum som avsatt namn som tjältoppa och tjälsippa. Det nu gängse namnet backsippa är först belagt hos Linné, bildat med namnen blåsippa och vit
sippa som förebild.
Benämningen backvippa anförd av Göran Wahlenberg i hans Flora svecica (1824) hade under 1800-talet och början av 1900-talet en viss spridning i flororna, till exempel i tidiga
upplagor av Krok & Alm- quists flora (först utgiven 1883). Namnet syftar på den yviga vippan som fruk terna hos backsippan bildar. Backsippan har haft en viss folkmedicinsk använd ning. Linné skriver att ”det blåa vattnet av 3 uns Pulsa tilla intages mot feber”.
I ett tidigare vetenskap ligt namn för backsippan,
Pulsatilla vulgaris, anger vul garis att arten ansetts som
vanlig. Linné säger i sin Sverigeflora (1755) att den ”växer på backar och torra, magra, hårda solöppna fält, allmän”. Så är det knappast längre (även om den lokalt kan vara ymnig), hotad som den är av bland annat igen- växning, grustäkter och konstgödsling i betesmarker. Från och med den första januari i år är backsippan nationellt fridlyst.
RYDEN
I England är backsippan ovanlig och påträffas endast i den sydöstra delen av landet. Dess offici ella engelska namn är Pasque flower ‘påskblom ma’, skapat av botanisten John Gerard mot slutet av 1500-talet efter ett franskt namn. Men den har också kallats Danes’ flower och Danes’ blood. Den för engelsmännen ”exotiska” örten troddes nämligen ha vikingaanor.
i bast
I gränslandet mellan nymor nad och fullt medveten vår, när ”ljuset sprider sig i bleka tuvor”, blommar tibastbusken. Vacker, väldoftande och giftig står den i trädgårdar och näringsrika, ofta steniga skogar, dälder och lundar.
Trollbär har den fatt heta, och pigbär, en
beteckning som sägs syfta på att ”bären” (egentli gen bärlika stenfrukter) har brukats som foster- fördrivningsmedel. Men betydelsen av pigbär är nog snarast ‘en sämre sorts bär’.
De scharlakansröda bären har använts som rävgift och ”att döda vargar och andra skadedjur med”, som det står i Samuel Liljeblads Utkast till
en svensk flora (1816). Men, tillägger Liljeblad,
”Höns och Gäss äta dem utan fara”. Detta gäller också andra fåglar.
I sin Sverigeflora från 1755 säger Linné att sex tibastbär dödar en varg, men att växten har god medicinsk verkan: ”1 Värmland botas kräft- och rötsår genom salva, framställd ur barken och bären” och ”den nyss avdragna barken” är bra mot ormbett. Barken har också använts mot syfi lis och för att ”dra bort” gikt och döva tandvärk. Med de färska grenarna har ylle färgats gult.
Liljeblad skriver i sin flora att tibastens bär har ”en ogemen skärpa” och orsakar svåra hals smärtor. Eller som den engelske 1500-taIsbota- nisten John Gerard uttrycker det: ”they bite the tongue and set the throat on fire”.
Det svenska namnet källarhåls är av medeltida
•CTESCJEO
Tibast från J.W. Palmstruchs Svensk Botanik I, 1802.
ursprung och innehåller ett tyskt verb med bety delsen ‘plåga’, ‘kvälja’ som syftar på tibastbärens kväljande bitterhet. Det gör också den senare benämningen pepparbuske. Linné rekommende rade källarhåls som svenskt riksnamn för tibas- ten. Däri blev han dock inte framgångsrik, även om namnet förekommer i 1800-talsfloror. Ordet
tibast, som egentligen syftar på barken och som
har många regionala varianter och folkliga omtydningar, har så vitt jag vet inte slutgiltigt klarlagts vad beträffar etymologin.
Växtens vetenskapliga namn är Daphne meze-
reum. Daphne är hos greken Dioskorides ett
namn för lagerträdet och mezereum ett persiskt ord som nått oss via arabiskan, grekiskan och latinet. I England, där vildväxande tibast är säll synt, är standardnamnet, något fantasilöst kan man tycka, mezereon som är ett gammalt medel tida apoteksnamn.
RYDÉN
. et ■
Vätteros från J.W. Palmstruchs Svensk BotanikV, 1807.
ätteros
Första gången vi ser den ört som på vetenskapligt språk kallas Lathraea squamaria undrar många av oss om detta är en ”riktig” blomväxt. Jodå! Den tillhör lejongapsfamiljen, men den är en parasit utan klorofyll som helst växer på has selrötter men stundom också på exempelvis al och asp. Stjälken är ”fjällig” av de förkrympta hinnaktiga bladen och artepitetet squamaria betyder just ‘fjällig’. Fjällika blad täcker också den köttiga, rikt förgrenade jordstammen. I vårt
land finner vi vätterosen upp till södra Dalarna och Gästrikland.
Namnet vätteros låter genuint folkligt, men är i själva verket skapat av 1800-talsbotanisten Elias Fries, ”efter folksägen, att vettar vistas derun- der”. Tidigare benämningar är bland andra fjäll
rot och ßällört, namn som också använts för
tandrot och snyltrot. På engelska kallas växten officiellt för toothwort. Fries bildade många andra svenska växtnamn som idag förekommer i våra floror, till exempel blåsuga och knärot.
Ett gammalt svenskt namn för vätterosen är
lönska av lönsk ‘hemlig’ med syftning på växtens
dolda levnadssätt. Släktnamnet Lathraea har samma innebörd. I sin Sverigeflora säger Linné att denna ört ”växer endast på skuggiga platser, dit solens strålar knappt någonsin tränger”. Efter blomningen försvinner den snart spårlöst ner i ”underjorden” för att inte visa sig förrän nästa vår, dock inte regelbundet.
Linné, som inte anger något svenskt namn för vätterosen i sin flora, säger att den bland annat växer ”nära Uppsala vid Gottsundabergen” och ”i Funbo socken”, som tycks vara den tidi gast registrerade fyndorten för vätterosen i Uppsalatrakten. Redan Olof Rudbeck d.ä. såg den där.
I sin Utkast till en svensk flora skriver Uppsala- professorn Samuel Liljeblad om vätterosen att ”hela växten (blad och stjelk) är rosenröd, gan ska vacker”, ett estetiskt omdöme av ett slag vi sällan möter i moderna floror.
Mats Rydén är professor emeritus i engelska vid Uppsala universitet. Detta är andra delen av hans serie om växternas namn.
Adress: Tjudervägen 15, SE-756 47 Uppsala.
^BOTANISK LITTERATUR