Kvarhållande och frigörande faktorer

5.3.2.1. Stöd från omgivningen

I tidigare forskning framkommer det att kvinnor som utsatts för HVF upplever att samhället och myndigheterna inte kunde ge dem det stöd som de var i behov av. Detta kunde leda till att kvinnorna stannade kvar i den våldsamma hederskontexten eller att uppbrottsprocessen blev mer långdragen (Björktomta 2019; Baianstovu et al. 2019). Det förekommer att myndigheter och andra externa aktörer har gått bakom ryggen på kvinnor och då utfört åtgärder utan deras vetskap (Baianstovu et al. 2019). Donya förklarar att hon blev sviken av skolpersonal som hon anförtrodde sig till.

I åttonde klass sprack fasaden jag så omsorgsfullt byggt upp ända sedan mitt misslyckade försök att anförtro mig åt vuxna. Numera litade

jag inte på någon och skulle aldrig göra om misstaget att avslöja hur jag hade det för någon utomstående.

(Carlqvist & Wihbi 2012, s. 107)

När Donya gick i högstadiet gjorde hon ett försök att lita på vuxna genom att vända sig till skolsköterskan som i sin tur lovade att inte berätta om det som Donya anförtrott henne med. När Donya pratat med skolsköterskan under en längre tid valde skolsköterskan tillsammans med en annan personal att kalla Donyas pappa till ett möte. Donyas hemsituation blev värre när det uppdagades att Donya berättat om våldet som pågick hemma. Detta kan sättas i relation till Schlytter och Linell (2010) som redogör för att kvinnorna i deras studie ofta utsattes av social utfrysning av deras familj efter att de sökt hjälp.

Även Melissa beskriver hur hon vid vissa tillfällen haft negativa känslor, upplevelser och tankar kring stödet från omgivningen.

Det var min ilska och min besvikelse över att myndigheterna inte kunde hjälpa mig som fick mig att släppa repet.

(Delir 2009, s. 91)

Melissa beskriver att det finns en brist i det svenska systemet. Melissa skjutsades mellan olika personer och fick gång på gång berätta om sin situation, något som var jobbigt för Melissa då hon var tvungen att bli påmind om övergreppen. Det var svårt att hitta någonstans för Melissa att bo. Hon flyttades mellan jourfamilj, skyddat boende, familjehem, kollektivboende, stödlägenhet och till slut en egen lägenhet.

Jag skulle möta Lisa, min skolkurator. Hon fick mig att för första gången känna att någon brydde sig om mig och hon gav mig en trygghet som gjorde att jag kände att jag kunde stå på egna ben.

(Delir 2009, s.10)

Skolkuratorn på Melissas skola var den första myndighetspersonen som hon tog kontakt med. Tillsammans med skolkuratorn planerade hon sin flykt och skolkuratorn hjälpte henne att ta kontakt med socialtjänsten så att hon kunde få hjälp. Melissa avslutar sin självbiografiska berättelse med att uttrycka att hon verkligen kunde lita på samhället trots att hon i vissa situationer känt sig bortglömd. Socialtjänsten med dess insatser, goda bemötande och kunskap kan vara en frigörande faktor samt vara en del av kvinnornas motstånd (Baianstovu et al. 2019; Björktomta 2012). Maria beskriver sin relation till myndigheter som kluven. Exempelvis uttrycker hon sin misstro mot myndigheterna genom att berätta att hon inte litar på polisen och rättsväsendet. Hon förklarar detta genom att i Iran var människor rädda för polisen då de var regimens hantlangare och inte fanns för att skydda allmänheten.

Hade myndighetssverige visat att de tog vår situation på allvar, hade kanske händelseförloppet aldrig eskalerat.

(Omsén & Rashidi 2018, s. 179)

Trots Marias tankar om polisen och rättsväsendet hade hon ändå fått en positiv uppfattning av socialtjänsten. Socialtjänsten hade en betydande del i hennes uppbrott. Hon beskriver hur hon sökte hjälp hos myndigheterna. Hon visade upp sina skador efter all misshandel och hon fick ett eget boende och kunde därmed flytta ifrån sin man i ett försök att lämna den våldsamma relationen.

Trots att det synliggörs att samtliga kvinnor på något vis blivit svikna av omgivningen framträder likheter i deras berättelser gällande hur omgivningen haft stor betydelse för dem. Vi kan se att samtliga kvinnor tar hjälp från omgivningen under deras påbörjande del av uppbrottsprocessen. Stödet varierade däremot mellan kvinnorna och hjälpen kunde komma från närstående, omgivning eller myndighetspersoner.

5.3.2.2. Rädsla för konsekvenser av HVF

Rädsla kan vara en avgörande faktor gällande om kvinnan ska stanna eller gå ifrån vardagen som präglas HVF. Rädslan kan handla om att bli förföljd eller illa behandlad om kvinnan lämnar sin familj (Sedem & Ferrer-Wreder 2015).

Maria är en av kvinnorna som beskriver hur denna rädsla utspelar sig i hennes liv på olika sätt.

Om pappan till mina barn förhördes av polis och sedan släpptes fri skulle han ha dödat mig. Jag var livrädd.

(Omsén & Rashidi 2018, s. 169)

I Marias berättelse synliggörs det att hon hade en stark rädsla för att bli dödad om hon skulle anmäla sin pappa till polisen. Rädslan tog över och påverkade hennes beslut att inte polisanmälda, vilket i sin tur fördröjde hennes uppbrottsprocess. Likt Maria kände Melissa hur rädslan påverkade hennes beslut i att stanna eller lämna hederskontexten. Hon förklarar hur rädd hon var för konsekvenserna som skulle drabba henne om hon lämnade familjen.

Melissa kunde inte motsätta sig giftermålet som hennes pappa planerat då hon var rädd att vanhedra familjen samt släkten i Syrien. Trots att Melissa redan lämnat familjen en gång hade fadern fortfarande makten över henne. Denna form av rädsla för att lämna familjen kan ses som en kvarhållande faktor då det skulle förstöra familjens rykte och ära (Sedem & Ferrer-Wreder 2015), vilket Melissa är rädd för att det ska göra.

Vanligt förekommande i de analyserade berättelserna är att kvinnorna beskriver upplevelser av rädsla för att deras familjemedlemmar ska behöva utstå en förvärrad situation om eller när de lämnar (Baianstovu et al. 2019).

Ytterligare en problematisk situation kan vara att kvinnorna inte vill riskera att förlora sin familj samtidigt som man vill fly från familjen. Situationen kan leda

till att kvinnorna väljer att stanna kvar och behålla kontakten med familjen för att de inte vet hur de ska hantera situationen (Sedem 2012).

Om kvinnan har barn eller syskon kan det vara en faktor till att det finns en rädsla för att lämna den våldsamma hederskontexten. Kvinnan som är mamma kan vara rädd för att förlora sina barn och kontakten med dem men även rädd för ovissheten gällande att inte veta vad som ska hända barnen (Baianstovu et al. 2019). Två av kvinnorna i de självbiografiska berättelserna hade barn som påverkade deras beslut om uppbrott. Den ena kvinnan är Maria som hade två barn som hon hade en ständig rädsla och oro för. Maria beskriver att hon var livrädd varje dag. Hon frågade sig dagligen vad som skulle hända med hennes barn om hon polisanmälde sin man. Enligt muslimsk lag som Maria levde under kan inte en kvinna få vårdnaden vid en skilsmässa trots att de levde i Sverige. Detta faktum är något som påverkade hur Maria resonerade i hennes tankar kring att lämna sin man. Även Shahrazad var rädd över vad som skulle hända med hennes barn om de skulle växa upp med enbart sin pappa.

Tänk om mina barn tvingas att växa upp hos honom. Och tänk att bara, fostras av honom! Det är det jag tror ska hända om jag flyr från alltihop.

(Shahrazad 2011, s.103)

Shahrazad hade inte någon tillit till barnens pappa och kände en rädsla över att lämna dem själva med honom. Även relationer till syskon kan vara en betydande del i de kvarhållande faktorerna. Att som ung tjej ha syskon där hon är medveten om att behöva överge om hon lämnar sin familj kan vara problematiskt. Kvinnorna kan känna att de har ansvar för att skydda sina syskon. Den kvarhållande faktorn grundar sig i vetskapen om att deras syskon tvingas att leva ensamma kvar i familjen om de skulle lämna (Baianstovu et al. 2019). Några av kvinnorna i de självbiografiska berättelserna hade syskon

som de beskriver att de hade en bra relation med vilket var en kvarhållande faktor för dem.

Under året som gått hade jag många gånger svurit på att lämna mitt hem, men varje gång jag fick syn på mina småsyskon svek mig modet.

Hur skulle jag kunna lämna barnen som jag älskade så mycket?

(Carlqvist & Wihbi 2012, s. 116)

Donya (2012) beskriver flera gånger hur relationen till hennes halvsyskon påverkade henne att lämna det våldsamma förhållandet. Hon hade tänkt lämna men snart efter beslutet kände hon en rädsla för att överge sina syskon. Hon hade en nära relation till dem och hon beskriver hur mycket hon älskade dem.

Samtliga av kvinnorna berättar om att de känner rädsla i sitt liv som på olika sätt kan kopplas till det HVF de är utsatta för. Däremot blir det synligt att rädslan inte alltid handlar om deras eget liv utan är knuten till deras familj.

Känslan kan grunda sig i att behöva överge sina syskon eller egna barn men även i att familjen ska behöva utstå skam. Rädslan kan även grunda sig i att kvinnorna vill skydda de personer som utsätter dem för våldet och förtrycket.

5.3.2.3. Konflikter inom familjen

Kvinnorna som lever med HVF lämnar oftast sin familj efter att våldet och förtrycket eskalerat i kombination med långvariga konflikter. De inser då att våldet blir en fara för deras liv och kvinnorna behöver välja att rädda sig själv och fly eller att stanna kvar för att vara lojal mot syskon, familj och släkt (Sedem 2012; Björktomta 2012; Baianstovu et al. 2019). Misshandeln som blev en del av Marias uppbrott beskriver hon så här:

När jag svarade på min mans tilltal brusade han upp i vredesmod [...]

Slagen var så kraftiga att jag föll ihop och armarna åkte automatiskt upp för att skydda huvudet.

(Omsén & Rashidi 2018, s. 169)

Maria berättar hur hennes makes våld eskalerade till denna grova misshandel efter en konflikt de hade haft. Efter ytterligare några misshandelstillfällen insåg Maria att hon måste ta ut skilsmässa för att överleva. Det var även vid denna tidpunkt som Maria för första gången tog kontakt med Socialtjänsten där hon även uttryckte att hon kommer att dö om hon stannar kvar. Våldet till följd av konflikterna nådde en gräns som hon upplevde vara nära döden, detta var en avgörande frigörande faktor för Maria. Även i Donyas berättelse beskrivs hur våldet ökar successivt för att till slut nå den bortre gräns som kvinnan sätter.

Det blev värre och värre för varje gång. Till sist räckte det med att jag tittade på henne för att hon skulle börja jaga mig runt i lägenheten. När hon fick tag i mig slog hon mig överallt där hon kom åt – hon slog på ryggen och på armarna, hon sparkade mig på benen och drog mig i håret.

(Carlqvist & Wihbi 2012, s. 70)

Det fysiska våldet som Donya beskriver ökade med tiden men även det psykiska våldet och kontrollen eskalerade och ökade successivt. Detta bottnade i vissa fall i att Donya gjort motstånd och inte accepterade det som hon blivit utsatt för.

Shahrazad beskriver att hennes man en dag blivit så arg på henne då hon hade stått mellan två män i kön för att köpa ett frimärke. Han knuffade henne ut från kön och påstod att hon ville ha sex med männen. “Den natten våldtar han mig ovanligt sadistiskt.” (Shahrazad 2011, s.103). Mannens kontroll och

trakasserier som startade inne i butiken eskalerade och fortsatte med kniv- och dödshot på vägen hem vilket medförde att även det sexuella våldet ökade ytterligare. Det sexuella våldet har som syfte att bestraffa eller korrigera köns- och sexualitetsrelaterade brott mot hedersnormerna (Baianstovu et al. 2019).

Detta kan kopplas till det ovanstående där Shahrazad blir straffad till följd av att hennes man ansåg att hon gjort fel.

I samtliga av kvinnornas berättelser är det ett faktum att det är när de gör motstånd eller protesterar som våldet eskalerar (Björktomta 2012). När konflikterna nådde gränsen för respektive kvinna blev detta en livsavgörande faktor för kvinnorna som insåg att de var tvungna att ta sig ur våldet.