För att skapa oss en fördjupad förståelse för uppbrottsprocesser i en hederskontext har vi undersökt vilka frigörande och kvarhållande faktorer som kan påverka kvinnans beslut att bryta upp eller att stanna kvar i HVF. Vi har fått en större förståelse för att HVF kräver mycket kunskap då det är enormt komplext och ett mångdimensionellt socialt problem. Vår forskning har visat att uttrycken av HVF skiljer sig åt, men samtidigt uppvisar de likheter och mönster, vilket framgår av analyserna av de självbiografiska berättelserna.
De olika teman som vi valt att applicera på analysen av studiens material är sammanflätade med varandra, de påverkar varandra men kan även ses ur olika synvinklar. Känslan av skuld och skam är något som förekommer under hela uppbrottsprocessen, de beskriver känslorna både som individuella och kollektiva. Kvinnorna ansågs dra (kollektiv) skam över familjen och släkten när de bröt mot deras normer och värderingar, vilket i sin tur fick dem att uttrycka (individuella) känslor av rädsla och skuld. Känslor av skuld och skam har uppgetts vara bidragande faktorer till att några av kvinnorna återvänt till våldet efter uppbrottet, vilket har fördröjt deras uppbrottsprocess. Skam som en kvarhållande faktor kan alltså bygga på mer än att kvinnan själv, individuellt, känner skam för att söka hjälp. Vi hävdar exempelvis att skuld och skam kan vara en faktor till att rädsla uppstår men även till att kvinnorna kan känna en rädsla för att uppleva skuld och skam. Vi ser ett förhållande mellan skuld och skam kontra samhällets förebyggande och åtgärdande arbete mot HVF. Vi tror att grunden till kvinnornas skuld och skamkänslor behöver synliggöras för att de ska kunna få rätt hjälp och stöd i tid.
Det är ett faktum att samtliga av kvinnorna i de självbiografiska berättelserna vuxit upp i en hederskontext som har präglats av kontroll och begränsning. Vi är medvetna om att det finns variationer mellan hur olika hederskontexter ser ut. Vi är även medvetna om att det som beskrivs i vårt material inte behöver
vara representativt, samt att det i alla fall i någon mån handlar om dramatiseringar. Gemensamt för kvinnorna i det analyserade materialet är att de på något vis beskriver att de går igenom alla faser i uppbrottsprocessen.
Däremot skiljer det sig i hur mycket de synliggör de olika delarna i sina berättelser.
Något vi uppmärksammat i berättelserna är att utifrån den första processen Att bryta upp kan de olika faserna upprepas i kvinnans uppbrottsprocess och kan ske flera gånger. I likhet med tidigare forskning (Holmberg & Enander 2011) visar vår analys att det i vissa fall kan vara nödvändigt för kvinnor som är utsatta för HVF att upprepa dessa faser för att till slut nå uppbrottet. Kvinnan kan exempelvis behöva testa olika alternativ innan hon hittar något som fungerar samt kan hon behöva känna flera tvivel för att inse allvaret. Vi ser i likhet med tidigare forskning (Holmberg & Enander 2011) att fas två och fyra är utdragna processer som kan pågå under en lång tid. Dels då kvinnan ofta är beroende av sin familj, men även då det andra alternativet är främmande för kvinnan. Gemensamt för en del av kvinnorna var svårigheten med att skapa sig en ex-roll vilket medförde att uppbrottsprocessen blev utdragen. I vårt resultat är det en betydande faktor i skapandet av en ex-roll att kvinnorna som bryter upp från en hederskontext inte endast bryter upp med sin partner som kan vara den som utför våldet, vilket skiljer sig ifrån en svensk heterosexuell relation. Kvinnan i en hederskontext tvingas även att bryta upp med hela sin familj, släkt och sitt kollektiv. Faktorer som en kvinna i en svensk heterosexuell relation oftast inte ställs inför. Uppbrottsprocessen och skapandet av ex-rollen blir mer drastisk och radikal för kvinnan i en hederskontext vilket medför att beslutet att lämna våldssituationen kan bli påverkat.
I den andra fasen Att bli fri har vi genom vår analys uppmärksammat att alla kvinnor i berättelserna om HVF inte går igenom samtliga stadier. Eftersom vissa kvinnor blivit bortgifta mot sin vilja har de aldrig älskat mannen som
kommit att utsätta henne för våld. Vi ser att denna process är problematisk att analysera då den består av känslor vilket i vissa fall är svårt att förstå då de exempelvis kan pågå parallellt med varandra. Vi upplevde även att kvinnorna kunde gå fram och tillbaka i sina känslor och därmed även mellan de olika stadierna.
Att förstå är sista processen i kvinnors uppbrott. Utifrån de självbiografiska berättelserna kan vi utläsa att samtliga kvinnor skriver att de blivit misshandlade. Detta kan vi se i likhet med tidigare forskning (Lundgren et al 2001; Holmberg & Enander 2011) som belyser att kvinnan behöver ta sig ur våldet innan våldet uppfattas som misshandel, denna förståelse kan ta lång tid för kvinnan. Kvinnorna skriver som tidigare nämnts sina självbiografier ur ett retroperspektiv och återberättar sina våldsupplevelser. Därför ställer vi oss frågan om kvinnorna hade uppfattat våldet som misshandel även om de hade skrivit berättelsen under våldets och förtryckets gång. Därmed kan vi inte avgöra vilken tidpunkt kvinnorna genomgått stadiet.
Vi kan se många likheter och mönster mellan beskrivningar av uppbrottsprocesser ur relationer präglade av mäns våld i en svensk heterosexuell kontext, jämfört med en hedersrelaterad kontext. Av vår analys framträder det att det även finns en del skillnader vad beträffar dessa uppbrottsprocesser. Detta medför i sin tur att det finns vissa svårigheter att applicera det teoretiska begreppet uppbrottsprocess i analyser av hedersrelaterade uppbrott. Vi anser att Holmberg och Enanders (2011) teori inte är tillräckligt utformad och anpassad efter att vara tillämpbar i en hederskontext, vilket vi med vår studie har bidragit med att synliggöra, och därmed behovet av att utveckla denna teori.
Samtliga av kvinnorna i de analyserade berättelserna om HVF har både positiva och negativa upplevelser av att få stöd och hjälp från samhället. I samband med beskrivningar av omgivningens stöd beskrev de hur det
präglades av okunskap och brister. När sådana faktorer uppdagas genom analysen av berättelserna blir det extra tydligt att vi måste arbeta med samhällets och myndigheternas arbete mot HVF.
Som vårt resultat visar är uppbrottsprocessen en långvarig process vilket även tidigare forskning belyst (Baianstovu et al. 2019). Vi anser att uppbrottsprocessen inte är så enkel som den kan framträda i teorin. Det finns flera faktorer som kan påverka en kvinna som levt med HVF till återfall.
Exempelvis skam, skuld och lojalitet och kärlek till familjemedlemmar.
Kvinnorna förflyttas mellan de olika processerna och därav är uppbrottsprocessen mer komplicerad i praktiken – inte minst då den i högre grad är kollektiv till sin karaktär. När kvinnan genomgått det slutgiltiga uppbrottet är det av stor betydelse att socialarbetare kontinuerligt gör uppföljningar för att minimera risken för att kvinnan återvänder till våldet.
Kvinnorna i de självbiografiska berättelser som vi analyserat har vuxit upp i en hederskontext. Vi anser därav att de är viktigt att uppmärksamma hedersrelaterat våld och förtryck i tidigt stadie, till exempel i skolan. Detta kan hjälpa hedersutsatta som ser deras situation som avvikande att inte känna skuld och skam, men även genom att synliggöra de möjligheter som finns. Genom vårt resultat kan vi styrka att HVF är ett komplext begrepp som det inte finns något entydigt svar eller lösning på. Med denna studie vill vi synliggöra komplexiteten kring begreppet HVF. Vi hoppas att denna studie har bidragit till en ökad kunskap och förståelse för HVF, inte minst då det kan bidra till att rädda liv. Något som vi uppmärksammat i vårt resultat är att familjen prioriterar hedern framför kvinnans rätt till att leva ett värdigt liv och även i vissa fall till att leva överhuvudtaget.
När det gäller förslag till fortsatt forskning anser vi att det hade varit intressant att studera HVF utifrån förövarens perspektiv och därmed se detta samhällsproblem ur en annan vinkel. Att se problemet ur förövarens perspektiv
tror vi skulle vara fruktbart ur ett maskulinitetteoretiskt perspektiv. Vi hävdar att socialtjänsten och andra myndigheter hade kunnat ge ett bättre stöd med ytterligare kunskap om HVF ur fler perspektiv- vilket varit ambitionen med denna studie.