6. Resultat
6.2 Kyrkoherden om sin roll och sina uppgifter
1. Hur uppfattar kyrkoherden sin roll och sina uppgifter i stora och mellanstora pastorat?
Fråga 5, 20 och 22 sammanfattas i denna fråga, bilaga 3. Jag väljer också att lägga fråga 27 här.
Vad kyrkoherdarna anser vara den viktigaste uppgiften/uppgifterna är följande: En
kyrkoherde anser att rollen består i att vara en gemensam talesperson för hela pastoratet.
En annan kyrkoherde anser att uppgiften består i att hålla samman pastoratet och fundera över vad som behöver ske i församlingarna och vad som behöver ske på pastoratsnivå. En säger att det handlar om att se till att alla drar åt samma håll, att leda arbetsorganisationen, de förtroendevalda och församlingen, att vara en så kallad ansvarig utgivare. Det handlar om att vara noga att inte blanda ihop de olika dimensionerna vare sig externt eller internt. En kyrkoherde vill se till att församlingsherdarna trivs, att det ska vara roligt att vara
församlingsherde.
Men frågan vad jag egentligen gör och det har jag också ett enkelt svar på som jag inte visste om innan jag kom hit och det var att i och med att jag egentligen inte behövs alltså de skulle klara sig jättebra utan mig i gudstjänstfirande och dop och begravning, men det jag gör här och det var förre kyrkoherden x i y pastorat /---/ kyrkoherden i Naftali är som en fornkyrklig biskop.
Det var en i varje stad. Biskopsämbetet är enande. (kh i Naftali)
På sommaren går de administrativa uppgifterna ner och inga kyrkoråd äger normalt sett rum under större delen av sommaren. Kvar blir de ”prästerliga” uppgifterna: fira gudstjänst, döpa, viga och begrava.
Vad som är utmaningen i tjänsten ger väldigt olika svar från kyrkoherdarna. En kyrkoherde anser att det svåraste är att ha överblicken, att känna till allt som händer. En kyrkoherde
35
tycker det är svårt att hitta balansen mellan kyrkoherden och församlingsherdarna och att församlingsherdarna känner att de har mandat att besluta om saker, att hitta bra strukturer.
Vem ska till exempel sitta med i ledningsgruppen? En kyrkoherde anser att svårigheten är att hålla ihop pastoratet och se till att alla drar åt samma håll. Denna kyrkoherde tycker att arbetet i ett stort pastorat på ett sätt är lättare än i ett litet för i ett stort pastorat finns alla stödfunktioner som ryms under kansli- HR-, IT-, fastighets- och kyrkogårdschef. Det innebär att kyrkoherden inte behöver kunna allt utan beslut kan fattas utan att ta hjälp utifrån. En kyrkoherde anser inte att det är ett bekymmer med ledningsfunktionen men väl med
styrfunktionen. En kyrkoherde är också inne på att hålla ihop men har de olika delarna i form av administration och teologi:
Att hela tiden komma ihåg att ledarskapet är teologiskt men också organisatoriskt, det är väl en balansgång däremellan så att det inte kantrar åt ett eller annat håll… utan att teologin får vara grunden, får vara värdegrunden för de beslut man lanserar. Den andra utmaningen är att inte hamna i diket att det blir väldigt församlings-, vad ska jag säga, nörd, och inte kunna leda förvaltningen eller tvärtom, att bara leda det kamerala, förvaltningen, att snöa in där och inte ha andra foten i det pastorala, i hantverket. Jag har ju kollegor…som jobbar som kyrkoherdar måndag till fredag och aldrig lördag-söndag förutom när det är biskopsvisitation. Det är helt barockt tycker jag, då har man hamnat helt snett för då kan man lika gärna anställa en person som har en ordentlig förvaltningsutbildning istället för att en teolog ska kvacka i det. Nej så utmaningen är att alltid tänka på detta, att vara medveten om de båda dikena som finns. (kh i Juda)
En kyrkoherde tycker att leda genom ledningsgrupp är en utmaning men också att komma från ett annat stift, en annan kultur, att inte känna sitt sammanhang och uppleva att människor har fördomar om varifrån man kommer.
En kyrkoherde anser att det finns väldiga utmaningar om man ser till kyrkan som helhet och att den största utmaningen för alla kyrkoarbetare är:
Att vi sitter för mycket innanför husets väggar som jag har pratat om och att mitt uppdrag är att provocera, väcka, sten i skon, vad du vill, skava lite, vi når alldeles för lite folk, det är väl den stora utmaningen. (kh i Naftali)
På frågan om kyrkoherdarna tycker att det är tydligt vad de ska åstadkomma anser en majoritet av kyrkoherdarna att svaret är både och. En kyrkoherde refererar till
kyrkoordningen som till viss del säger vad kyrkoherden ska göra men hur man ska göra det finns ingenstans. Två har lite likartade svar som hänvisar till att det är svaga yttre krav men att det krävs en personlig drivkraft. Den ena menar också att kyrkorådet, vilket hen som kyrkoherde ingår i, formulerar mål som ska uppnås. Den andre säger:
Vi är här på vårt eget ansvar och biskoparna idag är så kringrända och har så mycket annat att göra och i ett så stort stift som detta träffar jag ju sällan biskopen och kontraktsprosten, det kommer lite mejl och så, så tydligt är det inte. Och att det på ett sätt är en ganska så bra ordning, men det kräver en egen propeller och egen drivkraft så att det inte bara blir pappersarbete. (kh i Naftali)
Både och alltså. Och alltså sedan jag kom hit, egentligen avskyr jag ett ord, man pratar så himla mycket om organisation och jag blir så trött. Organisation är jätteviktigt, det är det absolut men
36
ibland glömmer vi bort att kyrkan är en levande organism, ibland tappar vi det, pratar för mycket om organisation, det blir som en fabrik som inte producerar nånting, vi håller oss igång själv, vi behöver inte ens tillverka nånting utan vi håller igång den här organisationen medan vi är ju faktiskt kyrka, en levande organism som består av levande människor som är en del av kyrkan, så att, nej ibland så tror jag att jag måste vara ändå mer tydlig med att få liksom motståndskraft mot till det här med organisation, det har blivit så fint att vara
organisationsledare, jag vet inte, det är min känsla. (kh i Gad) En kyrkoherde anser att det är tydligt vad hen ska åstadkomma.
I stort sett alla kyrkoherdarna bejakar vikten av andligt ledarskap men de har olika sätt att se på det. Här har jag valt att låta alla kyrkoherdarna komma till tals genom citat.
Två kyrkoherdar har ett ganska likartat sätt att se på kyrkoherden som andlig ledare:
Alltså jag skulle vilja säga så att på något sätt ligger det här att vara kyrkoherde i Ruben liknar mer att vara biskop och då är det, det andliga ledarskapet som är väldigt viktigt. Även om jag som kyrkoherde i Ruben har formell makt på det sättet att jag är chef över en massa folk och det är ju inte biskopar i sig men det andliga ledarskapet, det förväntas av kyrkoherden i Ruben att vara den andlige ledaren för vem ska annars vara det? (kh i Ruben)
Tänk fornkyrklig biskop igen…vi lever, alltså inte bara i Coronatider utan alltid tror jag att vi lever en sorts centrifug som gör att vi pressas utåt. Om vi bara reagerar på inkommande stimuli, oj, nu ska kyrkokansliet ha in nya siffror om ditten och datten, då pressas vi längre och längre ut…den inre sekulariseringen pressar oss utåt och då blir vi perifera till slut både för oss själva och världen och det tycker jag är jättespännande och det är mitt jobb att bromsa in den centrifugen och sträva in mot centrum och hitta kärnan och varför är vi här egentligen? Varför finns kyrkan i Naftali, vad är uppdraget? (kh i Naftali)
Tre kyrkoherdar har det andliga ledarskapet integrerat i sig själva eller i sina uppgifter. Det ligger som en bas eller som ett raster i utövandet av ledarskapet. En av dem tänker också att det kan finnas andra präster i pastoratet som kan backa upp kyrkoherden med det andliga ledarskapet:
Alltihop egentligen tänker jag. Någonstans är det andligt också med budget för det ger en plan till det som ska göras i församlingarna och sen så är det ju, ja allt egentligen utifrån att det hänger ihop allting, det är inte bara så att jag kan säga skrivbordet eller budgeten inte är andligt, det leder ju framåt till någonting som ska realiseras i församlingarna och som ska skapa tro och fördjupa tro så att, jag det mesta… det kan ju också vara någon annan än kyrkoherden som kan vara ”the one” andlige ledare, det kan ju finnas en Martin Lönnebo1 i Simeon pastorat som är värsta andliga ledaren och det är okej men vill ändå inte vara kyrkoherde. (kh i Simeon) Det är egentligen alltihopa, jag har ju egentligen lite svårt att skilja mellan det andliga och det världsliga höll jag på att säga på det sättet utan andligt ledarskap utövar jag också när jag till exempel ja när jag måste tillrättavisa en herde som gått överstyr, då är det också en del av ett andligt ledarskap. En del i mitt andliga ledarskap är när jag har medarbetarsamtal, lönesamtal, när jag tänker organisation men också givetvis när jag skriver någonting som ska vara till glädje och tröst i Coronatider för alla medarbetare på intranätet. Jag är uppvuxen på landet… och det
1 Martin Lönnebo, biskop i Linköpings stift 1980-1995 och upphovsman till ”Frälsarkransen”, ett radband med 18 pärlor som uppmuntrar till andliga övningar.
37
har nog färgat min bild av livet som en helhet, att man kan inte skilja så mycket på det ena och det andra utan allt hänger samman. Därför är det inte så problematiskt för mig, det står att kyrkoherden ska vara andlig ledare, men det är jag ju i allt jag gör, det är ju ingen andlig rock jag tar på mig. En herde går med sina får till vattnet och till gräset och det är andligt. (kh i Juda) Det andliga ledarskapet, det är det som egentligen är kyrkan för jag tänker väldigt mycket, egentligen skulle vi kunna vara kyrka utan en enda byggnad så för mig är det som är det centrala och vad är det, jo det är missionsbefallningen… Nej och vi som kyrka vi kan ju någonting som ingen annan organisation kan, föra ut evangeliet, det är ju det som är vårat uppdrag och då gäller det att vi verkligen också försöker att gallra och sortera, vad är vårat uppdrag, var går vår gräns, för man kan göra hur mycket som helst. Det är väl det som är i ledarskap också, att avgränsa i allt, i rekrytering och sånt där… (kh i Gad)
En kyrkoherde anser att det är svårt att tala om sig själv som andlig ledare:
Jag tycker inte alls om att prata om andligt ledarskap. Det är oerhört pretentiöst. Om någon annan beskriver att man har ett andligt ledarskap det är en sak men att själv påstå att man är en andlig ledare det är ungefär som att säga att jag är ödmjuk. Då kan man vara säker på att personen är allt annat än ödmjuk. Om andra vill säga att man bedriver ett andligt ledarskap, det är okej men att själv påstå att man gör det, nej. (kh i Dan)
6.2.1 Sammanfattning
Några reflektioner som återkommer i flera svar är att kyrkoherden ska ha det övergripande ansvaret att hålla ihop organisationen. Att kyrkoherden har möjlighet att vara ett ansikte för pastoratet utåt, externt mot församlingsborna men att internt hålla samman. Att inspirera övriga medarbetare och inte minst att se till att församlingsherdarna trivs och hittar sina roller. Både det stora och det mellanstora pastoratet har goda stödfunktioner och är i stort självförsörjande vad gäller HR, kommunikation, IT och att det tack vare all den kompetens som finns kan det vara lättare att vara kyrkoherde i ett större pastorat än i ett mindre där man måste kunna och utföra fler uppgifter själv. En utmaning som flera tangerar är att hålla balansen mellan det teologiska och det administrativa, att klara att härbärgera bägge dimensionerna utan att falla i ettdera diket. Det blir också tydligt när kyrkoherdarna ska redogöra för hur de ser på andligt ledarskap. För flera kyrkoherdar ligger det andliga ledarskapet som ett raster för allt de gör eller som en bas, det vill säga det går inte att särskilja uppgifterna. Även ett medarbetarsamtal av allvarligare sort kan vara ett uttryck för andligt ledarskap. Hos två kyrkoherdar blir det tydligt att det också handlar om att lyfta fram teologin men också tron som en motvikt mot sekulariseringen som lockar ut i periferin, det som inte är trons kärna. Att kyrkoherdens uppgift är att tänka vad som är kärnuppdraget.
Och då kanske man inte bara kan arbeta måndag-fredag. Fem av sex kyrkoherdar uppfattar att uppdraget både är tydligt och otydligt på samma gång. Man kan förvisso söka svaren i kyrkoordningen men den talar inte om hur och hur mycket utan ger ramverket för vad som ska göras. Uppdraget kräver, anser flera, en inre drivkraft, en kompass som visar vart man ska navigera åt för håll.
6.3 Kyrkorådsordföranden om kyrkoherdens roll och uppgifter