Läkarintyg

Diskussioner om läkarintygen har varit återkommande i alla intervjuer med försäkringsutredarna. Det framstår som uppenbart att läkarintygen är avgörande för handläggningsprocessen. Ett välutformat läkarintyg underlättar medan ett skralt läkarintyg försvårar för utredarna.

Försäkringsutredarna är relativt kritiska till de sjukskrivande läkarna och menar att en stor andel av intygen de skriver inte är tillräckligt utförliga. Försäkringsutredare 2 hävdade att hela 80–90 procent av läkarintygen som avser psykisk sjukdom är i behov av komplettering medan de flesta andra utredarna menade att den andelen är närmare 30–40 procent. Trots att detta är grova uppskattningar från försäkringsutredarna så stämmer det väl överens med den utvärdering av läkarintygens kvalitet som presenteras i Sturesson et al. (2015) som visade att 34 procent av läkarintygen inte

innehöll tillräckligt med information. Flera utredare anser att läkarintyg som avser psykisk sjukdom behöver kompletteras i högre utsträckning än

läkarintyg som avser fysiska åkommor. Det råder dock viss diskrepans här eftersom vissa utredare menar att läkarintyg som avser fysiska åkommor i regel är mer fåordiga och således inte tillräckligt utförliga många gånger. Försäkringsutredare 1 beskrev det såhär:

Läkarna kan också tycka att om de tycker att en fysisk nedsättning är simplare, då skriver inte de lika mycket heller. Men då blir det också otillräckligt för oss ändå fast det är en fysisk sjukdom. Även om vi kanske förstår att det är en röd tråd i det medicinska underlaget så kan vi ändå inte bevilja det (Försäkringsutredare 1).

Försäkringsutredarna var eniga om att det som oftast behöver kompletteras i läkarintygen som avser psykisk sjukdom är beskrivningar av

funktionsnedsättningar, aktivitetsbegränsningar samt gradering av besvären. Även detta påminner om Riksrevisionens (2018) utsaga om att läkare har svårt att beskriva aktivitetsbegränsningar och funktionsnedsättningar vid psykisk sjukdom. Det förekommer även i utvärderingen av läkarintygens kvalitet i Sturesson et al. (2015) som konstaterar att brister i läkarintyg som avser psykisk sjukdom främst finns i beskrivningarna av

funktionsnedsättningar och aktivitetsbegränsningar. Försäkringsutredare 1 säger att de största bristerna i läkarintygen som avser psykisk sjukdom finns i funktionsnedsättningarna och motiverar det så här:

Ibland så blir det att man skriver ner vad som hänt i ärendet, situationen. Vi säger att man har förlorat ett barn eller att någon har dött i sin närhet eller att man har väldigt jobbig arbetssituation som har triggat en stressreaktion så är det inte det som är funktionsnedsättningen, funktionsnedsättningen är ju en sänkt grundstämning, koncentrationssvårigheter, lättare eller svårare medel, uttalade. Så istället blir det en sjukhistoria runt omkring det

(Försäkringsutredare 1).

Försäkringsutredare 1 menar alltså att beskrivningar av

funktionsnedsättningar utgör de största bristerna i läkarintygen som avser psykisk sjukdom samt att sjukskrivande läkare ibland återger en sjukhistoria snarare än att beskriva på vilket sätt personens funktion är nedsatt.

Försäkringsutredare 4 svarade följande på samma fråga om var bristerna i läkarintygen som avser psykisk sjukdom finns:

Det kan ofta vara graderingar av besvären, alltså att man kan se funktionsnedsättningar och gradera dem så att de styrker att

aktivitetsbegränsningarna är så stora och omfattande att de nedsätter ens arbetsförmåga (Försäkringsutredare 4).

Försäkringsutredare 5 säger att aktivitetsbegränsningarna utgör de största bristerna i läkarintygen:

Aktivitetsbegränsningar skulle jag säga främst, vad kan man inte göra på grund av den psykiska ohälsan. Det är inte tydligt, du kan inte lyfta tungt. Men där är det ju ofta till exempel när det gäller koncentrationssvårigheter, minnessvårigheter att kunna ta till sig information och kanske förmedla information. De är ju de delarna som är viktiga i underlaget att de framkommer (Försäkringsutredare 5).

Vid frågan om hur dessa brister i läkarintygen påverkar

handläggningsprocessen sa samtliga utredare att konsekvensen blir en längre handläggningsprocess:

De gör ju definitivt att handläggningsprocessen tar längre tid. Alltså det kräver att vi kompletterar det på något vis, antingen med den försäkrade själv eller begär in journalanteckningar eller kompletterar med vården (Försäkringsutredare 4).

5.1.3 Rehabiliteringskedjan och bedömningen mot normalt förekommande arbeten

Rehabiliteringskedjan och bedömningen mot normalt förekommande arbeten på arbetsmarknaden efter 180 dagar med sjukpenning har

diskuterats flitigt under intervjuerna. Rehabiliteringskedjan innebär, i grova drag, att den försäkrades arbetsförmåga bedöms gentemot olika

bedömningsgrunder beroende på hur länge man har varit sjuk. Rehabiliteringskedjan gäller dock endast fullt ut för den som har en

anställning (Försäkringskassan 2020). Försäkringsutredare 2 beskrev rehabiliteringskedjan på ett informativt vis:

Från första dagen i sjukperioden till och med dag 90 i sin sjukperiod så görs bedömningarna i förhållande till ens arbete. Efter dag 90, dag 91 görs bedömningen mot annat arbete hos arbetsgivaren. Det kan vara kommunen exempelvis gör en omplacering eller ett annat arbete i samma verksamhet som inte behöver vara någon placering men det ska vara någonting helt annat som gör att den försäkrade kan arbeta i högre omfattning istället för att vara sjukskriven. […] kan man inte anpassa arbetet mer än vad som har gjorts eller att det inte finns någon möjlighet att anpassa det då går man vidare. Då bedömer man rätten till sjukpenning i förhållande till annat arbete. [...] Efter dag 180, det betyder då dag 181, så bedöms man mot normalt förekommande arbete på arbetsmarknaden (Försäkringsutredare 2).

När det kommer till bedömningen mot normalt förekommande arbeten på arbetsmarknaden så säger flera av utredarna att det är svårt.

Försäkringsutredare 6 säger följande “[...] när man bedöms mot normalt förekommande arbeten på arbetsmarknaden. Jag tycker det är den svåraste delen om jag ska vara ärlig.” Försäkringsutredare 2 uttryckte sig såhär i sammanhanget:

[...] dag 180 ändrar allting. Det är som dag och natt. Du kan ha sjukpenning fram till dag 180, men dag 181 kan du bli av med det lika fort. Just för att du bedöms mot normalt förekommande arbete. Har du inte ett läkarintyg som styrker medicinskt att du är nedsatt mot alla arbeten, lilla minsta

tveksamheten (Försäkringsutredare 2).

Försäkringsutredare 2 menar även att bedömningen är särskilt svår när den försäkrade har psykiska besvär:

Definitionen är väldigt luddig enligt mig, […] om en person exempelvis har svåra problem med koncentration och fokusering så tror jag knappast att personen kommer att göra ett bättre jobb om de får ett arbete som är lättare

kognitivt krävande. För det är fortfarande problem med fokus och koncentration, jag tror knappt de kan göra ett arbete överhuvudtaget (Försäkringsutredare 2).

Citatet ovan förklarar problematiken kring bedömningen mot normalt förekommande arbeten vid psykisk sjukdom på ett förståeligt sätt. Försäkringsutredare 2 menar att funktionsnedsättningar och

aktivitetsbegränsningar som är vanliga vid flera psykiska sjukdomar medför en nedsatt arbetsförmåga mot hela arbetsmarknaden.

Försäkringsutredarna har flera förklaringar till varför denna bedömning är särskilt svår, bland annat beror det på att definitionen av normalt

förekommande arbeten är otydlig enligt Försäkringsutredare 2 “Det finns egentligen ingen tydlig förklaring vad normalt förekommande arbete är, det är liksom inte Försäkringskassan som behöver svara på den frågan.” Trots att definitionen är otydlig så framstår det som att det inte är utredarnas problem. Försäkringsutredare 6 är inne på samma spår:

[...] jag tycker det är lite svårare att fatta rätt beslut utifrån att man bedöms mot normalt förekommande arbeten för att vi kan tyvärr inte nämna yrke till våra försäkrade. Alltså vi får alltid frågan att “okej, du bedömer att jag har en arbetsförmåga men kan du nämna ett yrke som passar mig utifrån mina förutsättningar?” Då får jag inte nämna något yrke (Försäkringsutredare 6).

När man läser detta citat blir det tydligare vem som drabbas av den otydliga definitionen, nämligen de försäkrade. När en försäkrad inte längre har rätt till sjukpenning på grund av att personen har en arbetsförmåga mot normalt förekommande arbeten på arbetsmarknaden så får alltså inte

försäkringsutredaren ge exempel på yrken som personen skulle kunna utföra trots sina besvär. Försäkringsutredare 6 anser att detta är en försvårande omständighet.