Nedan analyseras vilka uppdrag som dessa länders beredskapslager har, men även kort om hur lokalisering och etablering av dessa beredskapslager tar sitt uttryck.
Försörjningsberedskapscentralen (2020c) presenterar att Finland har i sin hotbildsanalys identifierat att deras geografiska läge samt deras beroende av den internationella handel som ett hot mot landets försörjning av artiklar vid en krissituation. Deras nordliga läge bidrar till att transportavstånden blir långa vid utrikeshandeln, då det är av väsentlig betydelse snabbt få tillgång till nödvändiga artiklar vid en krissituation. Detta har resulterat i att Finlands beredskapslager har som uppdrag att bland annat lagra artiklar som Finland är importberoende av, exempel på detta är bland annat bränsle till diverse fordon samt olika läkemedel. Dessa artiklar går även i linje med det som Chien-Hung et al. (2009) framför kring vad som beredskapslager kan lagra utifrån vilken krissituation som de ska kunna hantera.
Försörjningsberedskapscentralen (2020e) presenterar även andra varor som lagerhålls, vilket är råvaror och material som ska användas i tillverkningen av olika former av artiklar som är nödvändiga under en krissituation. Det lagerhålls även varor och artiklar som livsmedlen till befolkningen, artiklar som används inom hälso- och sjukvården samt artiklar som den finska försvarsmakten är behov utav i händelse av en kris- eller krigssituation. Denna strategi som Finland har vidtagit kring de artiklar som lagerhålls för att klara de krissituationer följer den strategi som Chien-Hung et al. (2009) framför kring beredskapslagring. Det vill säga allt ifrån diverse drivmedel, läkemedel och annat sjukvårdsmaterial, till spannmål och andra livsmedel. Dock så redogör inte Chien-Hung et al. (2009) för några artiklar som militären kan vara behov utav vid en krissituation. Trots detta så framför Försörjningsberedskapscentralen (2020c) att de bedriver denna beredskapen av militära artiklar då Finland har identifierat detta som ett behov av i sin hotbildsanalys. Vilket överensstämmer med den strategi som framför Chien-Hung et al. (2009) kring att beredskapslager ska utformas utifrån vilka krissituationer som de ska klara av.
I en artikel som publiceras av The New York Times (2020) så har Finland valt att etablera sina beredskapslager i form av en nätverksstruktur, detta för att om en
krissituation skulle inträffa så ska inte allt nödvändigt material vara centraliserat till ett lager, utan att flera mindre lagren står för försörjningen av artiklar vid en krissituation. Detta överensstämmer med den strategi som Hong, Lejeune & Noyan (2015) framför kring vikten av en nätverksstruktur, som kan etableras på nationell och lokal nivå för att bland annat sprida riskerna. Men även för att kunna tillgodose den efterfrågan av
artiklar som uppstår vid en krissituation på ett effektivt sätt. Denna nätverksstrukturen som The New York Times (2020) framför att Finland har etablerat samt Hong, Lejeune & Noyan (2015) rekommenderar, liknar det sättet som U.S. Department of Health and Human Services (2020e) presenterar kring hur USA:s beredskapslager är etablerade. Dock så framför U.S. Department of Health and Human Services (2020d) att USA fokuserar på att lagra medicin och annan medicinsk utrustning. Denna skillnaden från Finland förklaras av Chien-Hung et al. (2009) att beredskapslager och dess
Vidare framför Bhavsar et al. 2018 ett antal krissituationer som beredskapslager kan ha som uppdrag att hantera, vilket bland annat kan vara naturkatastrofer eller pandemier.
Enligt U.S. Department of Health and Human Services (2020d) så har USA:s Strategic national stockpile som syfte att snabbt kunna transportera ut artiklar på fältet i händelse av en krissituation. Detta då McNeill & Milburn (2019) framför att det har beslutats om ett 48 timmars tidsfönster från att en händelse har deklarerats som en krissituation till att det ska finnas artiklar ut på fält. För att kunna tillgodose detta tidskravet så måste
material finnas redo till hands vid ett hälsonödläge, då det i en krissituation kan vara svårt att införskaffa nödvändig material. Detta överensstämmer med den teorin som Chien-Hung et al. (2009) framför kring att syftet med beredskapslager är att de snabbt kunna bistå samhället med nödvändiga artiklar i händelse av en krissituation.
Enligt Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (2020a) så bedrev Sverige beredskapslager fram till början av 2000-talet, där lagerhölls allt ifrån diverse
drivmedel, läkemedel och annan sjukvårdsmaterial, spannmål och livsmedlen men även olika reservdelar och till och med vapen. Dessa artiklar stämmer överens med teorin som Chien-Hung et al. (2009) presenterar som nödvändiga artiklar att lagra. Dock så framförs det inte i teorin som Chien-Hung et al. (2009) framför att reservdelar och vapen är nödvändiga artiklar att lagerhålla, vilket Sverige likt Finland har valt att göra. Med detta så framför Chien-Hung et al. (2009) ändå att beredskapslager ska utformas efter vad de har för syfte, det vill säga vilka katastrofer som de ska kunn bistå och hantera. Sättet som Sverige historiskt lagerhåller nödvändiga artiklar liknar det sättet som Försörjningsberedskapscentralen (2020e) presenterar kring de artiklar som de finska beredskapslagren lagerhåller.
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (2019e) framför att myndigheten lagrar förstärkningsresurser som endast är avsedda för att bistå med är utrustning som kan användas vid exempelvis en skogsbrand, översvämning eller oljeutsläpp, men myndigheten kan även bistå med personal. Dessa resurser kan användas för att bistå kommuner vid krissituationer som inte har beredskapen att hantera denna händelse på egen hand. Denna strategi kring Sveriges förstärkningsresurser stämmer delvis in med den teorin som Chien-Hung et al. (2009) framför kring beredskapslager. Dock inte fullt ut i och med att förstärkningsresurser avser lagring av resurser snarare än artiklar som exempelvis skyddsutrustning.
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (2019c) beskriver uppdraget att klara en krissituation koncentrerats på att säkra försörjningskedjor genom att utveckla olika samarbeten mellan stat och näringsliv. Dessa samarbeten grundar sig till stor del av den samhällsviktiga verksamheten är idag privatägd, och i händelse av en krissituation är viktig att upprätthålla. Sättet som Sverige gör för att säkra försörjningskedjor genom samarbeten stämmer överens med den strategi som Försörjningsberedskapscentralen (2020f) framför att Finland har med sina samarbeten mellan staten och näringslivet. Dessa samarbeten mellan stat och nrliglsiv stämmer överens med den teori som Lee (2004) presenterar kring alignment, då det handlar om att sammanföra aktörernas olika intressen till ett gemensamt mål för att effektivisera flödeskedjan.
Det rapporteras av Sveriges Radio (2020) att vårdpersonalen i Sverige oroas över att den personliga skyddsutrustningen håller på att ta slut. Det framgår även från SVT (2020a) att avsaknaden av skyddsutrustning är svår att åtgärda. Orsaken till detta är att det råder en hög efterfrågan på skyddsutrustning, och Sverige har inga lagren att hämta bland annat skyddsutrustning från som kan täcka denna efterfrågan. Då Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (2020b) framför att Sverige har valt att försöka säkra behovet på andra sätt än genom beredskapslager, genom exempelvis att utveckla olika samarbeten. Samtidigt som SVT (2020a) beskriver situationen i Sverige som kritisk så har Finland enligt SVT (2020b) valt att öppna sina beredskapslager för att hantera den
ökade efterfrågan i samhället på skyddsutrustning. Det beskrivs vidare att Finlands beredskapslager kommer att kunna täcka samhällets behov av personlig
skyddsutrustning. Detta belyser vikten av teorin kring beredksaplager som Chien-Hung et al. 2009 presenterar, där beredskapslager har till uppgift att vid en omfattande
krissituation snabbt kunna distribuera nödvändiga artiklar till de drabbade områdena.
5.3 Last-mile distribution
Enligt Balcik, Benita & Smilowitz (2008) är LMD det allra sista steget i en flödeskedja, där distribution av varor till de behövande sker från distributionscentralen till
slutdestinationen. Distributionscentralen som förklarats av Balcik, Benita & Smilowitz (2008) kan kopplas till det som Chien-Hung et al. (2009) framför kring beredskapslager, där beredskapslager har i uppgift att snabbt kunna distribuera artiklar vid en omfattande krissituation. Detta då både distributionscentraler och beredskapslager har i uppgift att snabbt möjliggöra distributionen av nödvändiga resurser till drabbade områden.
Förstörelsen av sjukhus, skolor, flygplatser och hamnar var enligt Huang & Rafiei (2018) några av de konsekvenser som Haiti drabbades av vid den kraftiga
jordbävningen 2010. Den totalförstörda infrastrukturen försvårade således arbetet kring LMD:n. Då infrastrukturen enligt Decker (2014) är en viktig parameter i planeringen av LMD spelar såväl förberedelsearbetet som placering av beredskapslager en viktig roll skulle vägar och annan infrastruktur förstöras i sviterna av en katastrof.
Enligt Margesson & Tatt-Morales (2010) var infrastrukturens förstörelse inte den enda parametern som försvårade hjälporganisationernas insats i Haiti 2010, en annan
parameter som visade sig var problematisk var bristen på personal vid distributionen av nödvändiga resurser. Åtgärderna som vidtogs för att underlätta distributionen var bland annat samarbeten mellan de olika hjälporganisationerna, där de reparerade vägar, byggde tillfälliga hamnar och bidrog med kostsamma transporter som exempelvis flyg. Detta förfarande som observerades i Haiti 2010 är enligthet med det Decker (2014) beskrev där fokuset för LMD inom en ESC bör ligga på att få ut nödvändiga resurser
och inte kostnadsbespara. Decker (2014) framför även att samarbeten mellan samhällsaktörerna är av betydelse för att hämma de negativa effekterna som den förstörda infrastrukturen kan leda till. Även detta manifesterade sig tydligt i det Margesson & Tatt-Morales (2010) beskrev i sina observation av jordbävningen i Haiti 2010.
Etablering av lokala beredskapslager kännetecknas bland annat av Hong et al. (2015) som en åtgärd för att på ett snabbt och effektivt sätt kunna tillgodose efterfrågan av artiklar som uppstår vid en krissituation. Detta observerades även under katastrofen i Haiti 2010. Enligt Beresford & Pettit (2013) var det Haitiska röda korset bland de mest förberedda hjälporganisationerna vad gäller distribution av nödvändiga resurser, då de hade etablerat lokala beredskapslager i landet där man lagerförde medicinsk hjälp, som i sin tur underlättade för LMD:n i enlighet med vad som beskrivs i Dasaklis et al. (2010).
6 Slutsats
______________________________________________________________________ I det avslutande avsnittet kommer studiens forskningsfråga att besvaras, detta genom den analysen som presenterats i analysavsnittet. Avsnittet presenterar även forskarnas egna reflektioner, studiens relevans samt förslag till vidare forskning.
______________________________________________________________________
6.1 Resultat
I denna studie har ESC enligt modellen som presenterats i Dasaklis et al. (2010) använts för att djupare studera ett flertal katastrofer däribland jordbävningarna i Yogyakarta 2006 och Haiti 2010. Enligt Gatignon, Van Wassenhove & Charles (2010) pekades användningen av beredskapslager inom IFRC:s ESC ut som en nyckelfaktor till framgångarna i tillhandahållandet av nödvändiga resurser i Yogyakarta 2006. Trots de fördelarna med ökad resurstillgänglighet som observerats kring ESC och dess
beredskapslager i såväl Yogyakarta 2006 och Haiti 2010, så har få observationer kring konkreta ESC gjorts i kontexten av en pandemi.
En anledning till denna avsaknad av vetenskaplig litteratur kring ESC inom pandemier kan ha sin orsak i att den inte tolkas som en katastrof på samma sätt som en jordbävning eller någon annan typ naturkatastrof gör. I denna studie har därför en nödvändig brygga mellan pandemier och naturkatastrofer skapats genom användningen av den
katastrofdefinition som formulerats av Villa et al. (2019). Denna brygga ses som nödvändig då den kan möjliggöra kunskapsöverföring från tidigare användning av ESC:s inom naturkatastrofer till framtida användning inom pandemier.
De få observationer som gjorts kring ESC inom pandemier och i synnerhet den rådande COVID-19-pandemin har observerats främst på nationsnivå, där Finlands och USA:s användning och aktivering av beredskapslager satts i kontrast mot Sveriges avsaknad av dessa.
Finland, USA och Sverige har haft olika tillvägagångssätt för hur de ska öka tillgängligheten av nödvändiga resurser. Finland som exempel har identifierat fler nödvändiga resurser än vad Chien-Hung et al. (2009) presenterar i sin teori. Detta samtidigt som Sverige knappt bedriver någon beredskapslagring överhuvudtaget. Detta har förklarats i studien med att länderna har olika strategier gällande vad de lagrar samt hur det ska gå till. Vid närmare eftertanke kan ländernas olika strategiska tänk kopplas till det Chien-Hung et al. (2009) framför om beredskapslagringens utformning utifrån vilka krissituationer som de ska hantera.
Denna studien har även lyckats åskådliggöra vikten av att ha etablerade samarbeten. Sverige som inte har några etablerade beredskapslager har istället lagt fokus vid att säkra försörjningen av nödvändiga resurser genom samarbeten mellan stat och
näringsliv. Finland som också bedriver en liknande strategi stärker vikten av dessa då de anser att beredskapslager inte räcker till på egen hand, utan att samarbeten är en
nyckelfaktor i förberedelsen av en krissituation. För att kunna bedriva en beredskap i linje med vad Dasaklis et al. (2010) beskriver som preparedness krävs det en
kombination av både beredskapslager och samarbeten. Dessa samarbeten kan sedan tolkas som en del av alignment i det Triple-A ramverk som observerats i ESC:s under katastrofer av Kopczak & Matthews (2016). Då beredskapslager inledningsvis endast bistår med den akuta försörjningen av nödvändiga artiklar blir således samarbeten viktiga för att öka tillgängligheten av nödvändiga resurser på längre sikt.
Sammanfattningsvis då pandemier i enlighet med den katastrofdefinition som
formulerats av Villa et al. (2019) vilar på liknanden premisser som jordbävningar vad gäller sårbarhet, risk och kapacitet, bör ESC såsom de applicerats vid jordbävningar även vara applicerbara vid framtida pandemiska utbrott. Den osäkerhet och
oförutsägbarhet som utgör riskerna för COVID-19-pandemin i katastrofdefinitionen har enligt de observationer som gjorts av WHO (a,b,c) föranlett till att resurs- och
kunna ha förhindrats enligt den ESC-modell som Dasaklis et al. (2010) formulerat med diverse preparedness-åtgärder såsom etableringen av beredskapslager. Stöd för detta ger Finland som i sin hantering av COVID-19-pandemin använt sig av sina beredskapslager och därmed klarat sig lindrigt undan från resursbrister enligt Tuija Kumpulainen,
enhetsdirektör för det finska social- och hälsovårdsministeriet.
En ytterligare aspekt inom ESC som identifierats som en nyckelfaktor för en lyckad resursförsörjning och LMD är användandet av ett Triple-A ramverk i linje med Kopczak & Matthews (2016), detta då den bidrar med nödvändiga lösningar vad gäller bland annat resursförsörjningen på såväl kort- som på lång sikt. Slutligen i linje med vad som framgår i Beamon & Kotleba (2006) och som även överensstämmer med Dasaklis et al. (2010) spelar beredskapslagers geografiska position och närhet till eventuellt svårt drabbade områden en viktig roll vad gäller en framgångsrik ESC och LMD, vilket även är relevant vid ett pandemiskt utbrott.