Samhällets sårbarhet och samhällssystemets förmåga att hantera och återhämta sig från plötsliga oförutsägbara händelser utgör tillsammans med förekomsten av riskfaktorer, och kapaciteten att mobilisera resurser och styrkor den formel som Villa et al. (2019) använt för att definiera vad som får klassas som en katastrof. Pandemier så som de beskrivits i Ott et al. (2007) med spanska sjukan 1918 och mer nyligen COVID-19 som beskrivits av (WHO a,b,c) faller i många avseenden inom ramarna för vad som får klassas som en katastrof och presenteras i Tabell 8 nedan.
I Tabell 8 används empirisk data från WHO (a,b,c) gällande COVID-19-pandemin och empirisk data från IFRC som presenterats Gatignon, Van Wassenhove & Charles (2010) och Cuckow (2006) gällande jordbävningarna i Yogyakarta 2006 för att belysa
sårbarhets-, risk- och kapacitetsaspekterna för var och en av dessa händelser i syfte att tydliggöra att samtliga av dessa kan definieras som en katastrof enligt Villa et al. (2019).
Sårbarheten som den förklarats av Villa et al. (2019) i Tabell 8 hänger till stora delar ihop med vilken kapacitet ett samhälle har att hantera och återhämta sig från en katastrof. Yogyakartas prekära geografiska läge på gränsen mellan två
kontinentalplattor gör dem enligt Elnashai et al. (2007) extra sårbara för jordbävningar då det i områden som dessa är väldigt svåra att förutspå. Oförutsägbarhet är även något som Dasaklis et al. (2010) menar kännetecknar pandemier, det är ingen som vet när, var och hur ett pandemiskt utbrott kommer att se ut. Saknas det immunitet eller vaccin mot en potentiell smitta är det likt jordbävningar i tektoniskt aktiva områden bara en
tidsfråga innan nästa katastrof kommer ske. Oförutsägbarheten för samtliga av dessa händelser kan därför i linje med Villa et al. (2019) formel för katastrofer ligga till grund för stor sårbarhet.
Villa et al. (2019) beskriver risker och faror som en parameter i definitionen av en katastrof. Riskerna och farorna kopplade till en förödande händelse som jordbävning eller pandemi är empiriskt sett inte lika enkla att jämföra med varandra. De största farorna i samband med en jordbävning som observerats i fallen Yogyakarta 2006 av Gatignon, Van Wassenhove & Charles (2010) och i Haiti 2010 av Margesson & Taft- Morales (2010) är omfattande förstörelse av infrastruktur och byggnader. Denna förödelse som observerats ledde till att räddningsarbetet och återhämtningen från katastroferna försvårades. I Haiti 2010 blev situationen så prekär vad gäller
infrastrukturen och distributionen av nödvändiga resurser att en del av insatsarbetet enbart handlade om reparera vägar. I formeln presenterad av Villa et al. (2019) kan sådan infrastrukturförstörelse utgöra två risker för att bland annat resursbrist uppstår som en konsekvens av svår framkomlighet.
Påföljder som infrastrukturförstörelse har inte observerats vid pandemiska utbrott och kan därför inte jämföras direkt med riskerna och konsekvenserna av en jordbävning. Indirekt kan dock jämförelser mellan pandemier och jordbävningar göras då
konsekvenserna av exportrestriktioner och rörelserestriktioner som rapporterats av WTO (2020) förhindrat framkomsten av nödvändiga resurser till importberoendeländer. Utöver exportrestriktioner har även begränsningar gällande rörelse vidtagits under COVID-19-pandemin, där rörelse mellan länder och inom länder begränsats eller rent av förbjudits. Likt förstörd infrastruktur som den observerats vid jordbävningar, leder export- och rörelserestriktioner till att logistik- och distributionsrutter måste
omplaneras. Risken och farorna i samband med export- och rörelserestriktioner kan därför precis som vid konsekvenserna av jordbävningar översättas till risk för resursbrister i formeln som Villa et al. (2019) formulerat.
I tabell 8. förekommer även ekonomiska konsekvenser som en risk enligt Villa et al. (2019). I Margesson & Taft-Morales (2010) och Gatignon, Van Wassenhove & Charles (2010) beskrevs det hur många människor förlorade sina hem och sina jobb som en konsekvens av ras, översvämningar och annan ödeläggelse i samband med
jordbävningarna som drabbade Haiti 2010 och Yogyakarta 2006. Denna ödeläggelse hade givetvis stora ekonomiska konsekvenser på såväl samhälls- som individnivå och kan därför appliceras i katastrofformeln som Villa et al. (2019) formulerat. Liknande ekonomiska konsekvenser har av WTO (2020) även observerats vid COVID-19-
pandemin där många företag blivit tvungna att lägga ner och många människor har som konsekvens förlorat sina jobb. Dessa ekonomiska konsekvenserna har lett till många spekulationer kring en kommande recession eller i värsta fall en djupare depression. Mot denna bakgrund kan även ekonomiska risker av en pandemi, likt ekonomiska risker i samband med en jordbävning appliceras i katastrofformeln som Villa et al. (2019) utformat.
Kapacitet enligt Villa et al. (2019) presenteras som den avgörande faktorn i huruvida en händelse uppnår katastrofkaraktär eller inte. Kapacitet i detta fall refererar till de
resurser, styrkor och förmågor länder och organisationer har i syfte att hantera en potentiell katastrofsituation. Gemensamt för samtliga fallen som tagits upp i Tabell 8 är
att kapacitet saknas vad gäller resurser, personal och sjukvård. Gatignon, Van Wassenhove & Charles (2010) förklarade hur det i Yogyakarta förstördes många sjukhus i samband med jordskalvet och därmed minskade kapaciteten för den lokala befolkningen att själva hantera situationen. I Margesson & Taft-Morales (2010) framgick det hur det i Haiti saknades sjukvårdskapacitet att hjälpa en tredjedel av landets drabbade befolkning samtidigt. Liknande brist på sjukvårdskapacitet och sjukvårdsresurser har observerats på sina håll av WHO (2020a) under COVID-19- pandemin där viruset höga reproduktionstal och dryga sjukdomsbild lett till att många sjukhus överbelastats.
Det framkommer rätt tydligt hur pandemier och andra typer av naturkatastrofer såsom jordbävningar vilar på liknande premisser vad gäller sårbarhet, risk och kapacitet. Pandemiers och i detta fall jordbävningars oförutsägbara karaktär och osäkerhet skapar stora ökningar i efterfrågan på resurser såsom sjukvårdsartiklar, mat och
skyddsutrustning. De stora efterfrågeökningarna tillsammans med exempelvis de exportrestriktioner som observerats under COVID-19-pandemin skapar därmed väldigt strikta premisser för logistiken att operera under. Som det beskrevs av Manopiwines & Irohara (2014) och Sheu (2007a) skiljer sig ESC främst från den kommersiella
flödeskedjan i faktum att den är skräddarsydd för att operera under striktare premisser och tillhanda nödvändiga resurser till de som behöver dem mest under en kris.
I Dasaklis et al. (2010) framkom det hur ESC-arbetet kan delas upp i bland annat preparedness och response. Vad som tydligt gick att utläsa ur IFRC:s insats i
Yogyakarta av Gatignon, Van Wassenhove & Charles (2010) och Cuckow (2006) var betydelsen av denna uppdelning, då preparedness i den insatsen låg till grunden för en effektiv response. IFRC hade under en längre tid saknat ett konkret preparedness-arbete och valde därför att 2006 omstrukturera sin verksamhet och logistiken till att vara mer preparedness-betonad i enlighet med modellen som Dasaklis et al. (2010) beskrev. IFRC hade innan omstruktureringen svårigheter med att bemöta de striktare premisserna som katastrofer medförde sig, och för att bemöta den stora oförutsägbarheten och
osäkerheten i samband med olika katastrofer valde de att implementera regionala logistikenheter och beredskapslager samt ett Triple-A ramverk för logistiken
överensstämmande med Lee (2004). Denna omstrukturering som betonade preparedness mer än response och etableringen av regionala logistikenheter i tre av de mest
katastrofdrabbade regionerna i världen går helt i linje med den ESC-modell som beskrivits av Dasaklis et al. (2010) och Sheu (2007a).
Redan i utvärderingsrapporterna kring insatsen i Yogyakarta 2006 framkommer det tydligt i språkbruket som IFRC använder att de övergått till vad som kan tyckas vara ett typexempel på ett ESC-arbete i linje modellen i Dasaklis et al. (2010). Utöver
övergången från att vara response-betonad till att vara preparedness-betonad valde IFRC i syfte att minska osäkerheterna i sina ESC:s att även anamma ett Triple-A ramverk (se Tabell 9). Införandet av Lee’s Triple-A inom ESC beskrivs enligt Decker (2013) som en nyckelaspekt i en lyckad ESC.
Tabell 9. IFRC:s Triple-A mål jämfört med Lee’s Triple-A ramverk i ESC-kontext (källa)
Cuckhow (2006) beskriver hur IFRC 2006 gick från att ha varit en centraliserad
verksamhet där all logistik koordinerades från deras högkvarter i Geneve till att vara en decentraliserad verksamhet där de regionala logistikenheterna skulle få mer
utplacerade beredskapslager skulle skapa förutsättningar för att arbeta enligt ett Triple- A ramverk och möjliggöra skalbarhet i de olika regionerna och öka tillgängligheten av såväl resurser som personal i linje med det som beskrivs i Kopczak & Matthews (2016). Inom ramen för agility så som det beskrevs i Kopczak & Matthews (2016) införde IFRC även särskilda övervakningssystem för att öka spårbarheten och därmed förbättra
koordinationen i sitt logistiska arbete.
Gatignon, Van Wassenhove & Charles (2010) beskriver hur kostnaderna för insatserna under en längre tid skenade iväg för IFRC. Efter de dyra och ineffektiva insatserna efter orkanen Mitch 1998 ställdes det från krav såväl interna som externa intressenter på IFRC att minska sina kostnader. Dilemmat för IFRC i det här fallet var att de hade ett motstridigt mål om att inte vinstmaximera. Som svar på kritiken valde IFRC som en del av sin omstrukturering att implementera ett Triple-A ramverk i syfte att minska
kostnaderna. Detta i enlighet med Triple-A så som det beskrivits av Kopczak & Matthews (2016) där Adaptability bland annat lyfter de ekonomiska principerna om kostnadseffektivisering och inte vinstmaximering.
Cuckhow (2006) beskriver i sin utvärderingsrapport hur IFRC:s omstrukturerade ESC- arbete resulterade i att kostnaderna minskade rejält i insatsen i Yogyakarta jämfört med tidigare insatser i Pakistan och Indonesien. Principen om att kostnadseffektivisera och inte vinstmaximera går även ihop med den modell för ESC som beskrivits i Dasaklis et al. (2010)
Vidare inom ramen för Triple-A som det beskrivits i Kopczak & Matthews (2016) bör en ESC vara anpassningsbar till katastrofen. Inom IFRC:s omstruktureringsarbete manifesterade sig denna formen av adaptability enligt Gatignon, Van Wassenhove & Charles (2010) i utformandet av flexibla produkter och kit.
Alignment beskrivs i Lee (2004) som arbetet med att få med alla aktörerna inom flödeskedjan och få dem att arbeta i samma riktning. Detta för att bland annat skapa incitament för att få bättre priser, öka tillgänglighet av nödvändiga resurser och därmed
få ut leveranser till områden som annars hade stått utan hjälp. Alignment inom IFRC beskrivs i Gatignon, Van Wassenhove & Charles (2010) som skapandet och
vidhållandet av goda förhållanden med sina samarbetspartners samt etableringen av förförhandlade avtal med leverantörer och andra samarbetspartners med särskilda termer vid händelsen av en katastrof.
Resultatet av IFRC:s omstrukturering med fokus på preparedness i linje med Dasaklis et al. (2010) och anammandet av ett Triple-A ramverk i enlighet med Kopczak &
Matthews (2016) ledde enligt Gatignon, Van Wassenhove & Charles (2010) till
minskade ledtider, bättre service, minskade kostnader, snabbare responsetid och överlag mycket bättre och mer koordinerade insatser.