Lärarens förhållningssätt

I denna del presenteras lärarnas utsagor av hur de bemöter eleverna individuellt och hur lärarnas förhållningsätt kan främja en undervisning som inkluderar alla elever. Samtliga informanter beskriver situationer som krävt lyhördhet och flexibilitet hos lärarna.

Lyhördhet

Eli berättar om en elev som är extra känslig för ljud och intryck, och beskriver i citatet nedan att eleven vissa dagar behöver spela ensam vid en keyboard med hörlurar. Läraren behöver vara lyhörd för elevens behov och göra en individuell anpassning utifrån det:

Då kan det vara bra om dom ska spela keyboard. Att vända eleven mot väggen eller sätta längst fram. Att se någon annan göra något tokigt och så hakar man på. – Eli.

Maxi beskriver en elev som hade svårt att komma in i klassrummet och delta i

musikundervisningen. Utifrån en beskrivning från Maxi framgår det att läraren måste ta hänsyn till elevernas dagsläge och behov, och således hitta lösningar utifrån det läget:

Något år hade jag en kille som inte kom i klassrummet, utan satt utanför. Det tog kanske ett halvår innan han kom in och var med på musiken, men då hade vi öppen dörr och han satt utanför och gjorde precis allt vi gjorde. – Maxi.

Flexibilitet

Alla fyra informanter beskriver att flexibilitet och anpassningar krävs i musikundervisningen i grundsärskolan. Maxi menar att hen kan ha planerat massor inför en lektion, men att någonting kan uppstå som resulterar i att läraren får göra anpassningar.

Det är jättemycket anpassning hela tiden. Jättemycket flexibilitet. Jag kan ju planera massor så kan jag ändå inte göra hälften. För att det händer något, ”nää den mår dåligt idag, den har inte ätit frukost”, alltså det är så mycket som spelar in. – Maxi

27

Flexibiliteten kan vara en fördel när läraren får svårt att förutse vad som kan hända under en lektion:

[J]ag kan ju ha en känsla när jag kommer in på lektionen att det kommer funka jättebra. Men sen när man närmar sig det momentet kan man nästan förutse att det inte kommer gås så bra. Då får man vara flexibel inom ramen, för att hålla ihop lektionen. – Anouk

Anouk och Kim lyfter här svårigheten med att vara flexibel och ha förmågan att anpassa allt så att det passar alla elever:

Men då är svårigheterna att i en klass så kan det finnas fyra som absolut inte förstår hur man byter ton och så två som klarar av det. Då måste man hitta en sätt att lösa det, så det inte blir ett totalt kackel i rummet. – Anouk

Jag tänker att det är ju nästintill en omöjlighet att lyckas anpassa allting så att det passar alla elever hela tiden. Det finns ingen färdig mall för det. Men om man försöker anpassa så att det passar gruppen, och sen göra individanpassningar på det. – Kim

Gruppanpassningar → individanpassningar

Ett annat mönster som utkristalliserats i resultatet är diskussionen om gruppindelningar. Det kan handla om att lärarna delar in eleverna i grupper efter vilken kunskapsnivå som eleverna befinner sig på, eller indelning efter elevernas behov och förutsättningar.

Ibland har jag haft grupper som är väldigt duktiga och då har dom spelat […] där en spelat bas, en piano, en gitarr, en sång och så vidare. Men det är inte alla grupper som det går att få ihop så. – Eli.

Om vi jobbar med ensemblespel till exempel på tidigt utvecklingsnivå, då handlar det bara om att spela på ett instrument men att inte byta ton eller ackord, utan man kan hålla i en maracas, man jobbar man på att man ska skaka den själv. Det kan vara tillräckligt jobbigt för mina elever. – Anouk

Maxi förklarar att elevernas skilda funktionsvariationer och behov kräver gruppindelningar. Det verkar vara något som lärarna behöver i undervisningen i grundsärskolan:

För det är ett väldigt brett spektra. (…). På grundsärskolan har vi satt ihop grupper så att det ska vara likvärdigt det eleverna kan. Då är det lite mer lättjobbat […]. Vi har satt dom som har fullt tal i en grupp, och några rullstolsburna i en grupp. Så jag kan anpassa varje lektion efter vad jag har att jobba med. – Maxi

Till sist talar Kim om svårigheten med att lyckas nå fram till alla elever, ge dem rätt verktyg och kunna tillgodose elevernas enskilda behov. Men läraren menar att kunna se till att gruppen fungerar som en helhet kan bidra till att eleverna gör personliga utvecklingar:

Det man ständigt brottas med är att lyckas nå alla elever och känna att man har gett alla elev någonting som dom kan ta med sig. Och även lyckas se alla små framsteg som sker. När man jobbar i grupp, så ibland är det ju väldigt många. Det är svårt att hinna uppmärksamma alla små signaler och framsteg hos eleverna. Då hamnar man ibland på att man ser till att gruppen funkar, varje personlig utveckling får man träna sig på att se. Det handlar om att utgå från en grundstruktur och försöka anpassa så att alla elever får ut något av lektionen. – Kim

28 Analys: lärarens förhållningssätt

I ett av citaten från Eli beskrivs att en elev som behöver sitta vänd mot väggen, eftersom distraktion från klasskamraterna kan vara störande för eleven. Och Maxi beskriver en elev som inte vill komma in i klassrummet och får därför sitta kvar utanför. Utifrån lärarnas beskrivningar av sina elever tolkar jag att lärarna uttrycker en stor medvetenhet om elevernas funktionsnedsättningar och hur dessa tar sig i uttryck. Vissa elever behöver sitta själva när de spelar piano, vissa behöver förberedas innan det kommer starkt ljud och vissa behöver assistans med att trycka ned en gitarrsträng. Oavsett vem det är som ska läras, så behöver lärarna i grundsärskolan vara lyhörda för elevernas olika behov. När lärarna tar hänsyn till elevernas olika behov kan läraren göra didaktiska val, som till exempel att ge eleven ett par hörlurar för att kunna spela själv vid en keyboard eller låta eleven vara med på lektionen fast utanför klassrumsdörren. I båda dessa situationer är läraren både lyhörd för elevernas behov och för elevernas progressionstakt. Eftersom elevernas tidigare förutsättningar, musikaliska erfarenheter och behov kommer styra hur läraren skapar momenten till eleven. Men om Maxi istället hade varit bestämd i sin struktur och krävt att alla elever ska vara med vid lektionsstarten, så kunde utfallet på situationen varit annorlunda. Kanske hade eleven blivit arg på läraren som "tvingat" in honom i klassrummet och sedan måste läraren arbeta med en elev som eventuellt är utåtagerande? Maxis öppna och accepterande förhållningsätt kring elevens behov tycks hjälpa eleven att kunna delta på lektionen fast på sina egna villkor.

Vidare förklarar Maxi att musikundervisningen kräver anpassningar hela tiden. Och Anouk lyfter svårigheten med att det kan finnas elever i en klass som klarar av uppgifterna men att några inte klarar dem. Anouk och Kim utrycker dock att det kan upplevas som en svårighet, eller till och med en omöjlighet, att lyckas anpassa allting så att det passar alla elever hela tiden. Lärarna poängterar att det är lättare att utgå från gruppen och därefter göra individuella anpassningar. Det är precis det som Hanken & Johansen (2013) beskriver om pedagogisk differentiering, vilket handlar om att läraren anpassar undervisningsinnehållet inom gruppens eller klassens ramar, istället för att eleverna ska anpassa sig efter undervisningsinnehållet. Kim säger även att det inte finns någon färdig mall för anpassningar, eftersom mallen ständig är föränderlig och behöver justeras efter klassen, gruppen, eleven och andra omständigheter. Anouk och Eli talar om gruppindelningarna utifrån hur pass duktiga eleverna är, och utifrån den nivå som eleverna befinner sig på. Medan Kim förklarar att alla i en grupp kan arbeta med samma moment fast på olika nivåer. Alltså beskriver lärarna en organisatorisk differentiering, där lärarna fördelar eleverna efter grupper och anpassar undervisningssinnehållet efter vad eleverna kan, klarar av och efter vilken nivå de befinner sig på. Det kan till exempel handla om elevernas kognitiva nivå eller motoriska nivå. Jag har förstått utifrån lärarnas utsagor att gruppindelningar i grundsärskolan främjar individuella anpassningar. Gruppindelningen hjälper läraren att strukturera undervisningen, som att välja rätt material och planera lektionsupplägg. Således hjälper detta varje individ att klara av momenten i undervisningen. Gruppindelningarna med en pedagogisk differentiering främjar nivådifferentiering där lärarna får chans att välja undervisningsmoment med olika svårighetsgrader, både för hela gruppen och för den enskilda individen.

Men att nå alla elever och lyckas nå fram till alla elever är något som Kim brottas med, och att kunna ge eleverna verktyg för alla klara av saker i livet. Grupper kan innebära tidsbrist för läraren att ge eleverna den tid och uppmärksamhet som de behöver. Läraren beskriver att det kan vara svårt att uppmärksamma alla signaler och framsteg hos eleverna. Här talar läraren om att ha förmågan att möta varje elev på den nivå som den finner sig på och kunna tillgodose varje

29

elevs behov. Trots denna svårighet tycks lärarens förhållningsätt vara att fokusera på att få hela gruppen att fungera genom en organisatorisk differentiering. Eleverna kan syssla med samma moment men gör det på sin enskilda nivå, och således kan personlig utveckling ske inom gruppen.