Lärares yrkesroll och förhållningsätt

Samtliga lärare har i intervjuerna behövt svara på och förhålla sig till sin egen yrkesroll och dess olika delar. Alla lärarna har direkt eller indirekt uttryckt hur de förhåller sig till den egna komplexa yrkesvekligheten och professionens som sådan. Intervjuperson I poängterade att det är viktigt att som lärare se sitt arbete i ett större sammanhang:

”Jag kan sitta och säga att jag är en bra lärare men det är inte alla som håller med om det, för att man kanske tycker att jag har för låg måluppfyllelse, det beror ju helt på vad man har för

inställning till samhället och syftet med grundskolan. Tyvärr har ju inte ens de flesta gjort en analys av sig själva och insett vad skolan är till för. De bara blir lärare, bara fortsätter. (…) Utan att göra en rannsakan av samhällssystemet och sin egen roll i det.” (Intervjuperson I)

Intervjuperson G uppgav att hen valt att ”dra en linje” för var hen anser är en okej arbetsbörda och rimligt för henom. E uppgav att det finns en gräns för hur mycket en lärare kan göra, något som hen uppgav är, för hens egen del handlade om ” en mognadsfråga” och att hen än arbetat under mindre än ett år. Även intervjuperson K förde ett liknande resonemang och uppgav att hen i början av sitt yrkesliv som lärare tänkte mer på arbete under fritiden när hen var hemma och att detta senare avtagit mer och mer. Intervjuperson G påtalade att det är viktigt att sätta gränser i arbetet:

”Det handlar ju om att vilja och våga och kunna dra gränsen någonstans liksom. Och jag, jag har väl kanske varit för hård, jag vet inte men jag har satt den gränsen i alla fall och känner på något sätt att det är okej (…)Men det är klart, hade jag varit en ännu känsligare person kanske så hade jag kanske lagt ännu mer tid på att ringa alla de här föräldrarna varenda dag. Eller så kunde jag ju vart åt andra hållet att jag verkligen inte brydde mig vad jag, ja ’Nu är lektionen slut, nu får ni gå’. Så att det är ju en, det är ju ett avvägande man får göra. Ett avvägande som är väldigt viktigt i skolans miljö av den anledningen att det är ju många som mår dåligt som jobbar (…) vi har ju rätt, många sjukskrivningar.(…) Jag har jobbat med tusen saker, och har aldrig i mitt liv sett folk gråta på arbetsplatsen. Och det händer ganska regelbundet får man väl säga här. Och det har jag aldrig varit med om innan, så man förstår ju liksom att det är väldigt tungt.” (Intervjuperson G) ”Jag tror att jag är väldigt öppen och vill hjälpa väldigt mycket, kanske lite väl mycket. Det märker jag på mina kollegor, många som säger ’men det där skulle inte jag gjort’. De har jobbat mycket längre och på så sätt fått en distans. (…) Jag ger väldigt mycket av mig själv och försöker möta dem [eleverna] när de inte klarar av det och försöker peppa dem väldigt mycket och se deras potential.” (Intervjuperson E)

”Man blir lite... avtrubbad är kanske fel ord för man bryr sig ju fortfarande, men man inser ju också att ja, men jag kan inte göra mer än det jag gör (…) det blir inte bättre av att … jag ligger hemma och grubblar och inte kan sova (…) barnen mår inte bättre för det, då är det kanske bättre att jag ger järnet under min arbetstid” (Intervjuperson K).

Intervjuperson I är kritisk till att eventuellt införa en 40timmars- arbetsvecka istället för det nu gällande, 35 timmar arbetsplatsförlagd tid plus ytterligare 10 timmar förtroendetid som majoriteten av lärare idag har. Intervjuperson I uppgav att hen tror att detta skulle leda till ”fler utbrända lärare” och ”ingen betald tid till reflektion alls.”. Intervjuperson E uppgav att det i hens arbete är mycket som ska hinnas med och att hen prioriterar eleverna ”jag tycker det är viktigare att sätta mig ner och prata med den här eleven”. E sade att detta ledde till att hen därför blir tvungen att istället sitta hemma med det pappersarbete som hen

55

att det finns ett behov av att hen är ”helt tillgänglig för elever på olika sätt” när hen är i skolan. ”Det händer ju när jag är här, sådant som är kopplat till

undervisning eller någon konflikt i skolan. Så det kan jag ju inte ta med hem. Utan det blir att undervisningstiden, planering och efterarbete får stryka på foten.” Vidare påtalade D att hen utför allt efterarbete hemma, eftersom hen inte hinner göra detta i skolan. ”Jag har aldrig rättat ett prov på skolan. Det gör jag hemma, allting.” D tror att detta är något som alla gör. Hen beskrev lärarna på skolan som väldigt ambitiösa som försöker göra ett gott arbete och att detta tar mer tid än vad de egentligen har till sitt förfogande. Intervjuperson K talade också om att arbeta utan ekonomisk kompensation och uppgav att det blir mycket övertid som hen aldrig får tillbaka i pengar eller ledighet. Egentligen är det tänkt att om K arbetar över så ska hen ta ut detta i ledighet någon annan dag, problemet som K uppgav var att det inte finns utrymme för detta. Intervjuperson G uppgav att ”att ta sig tid” är något som hen tror är vanligt i människobehandlande yrken om det så är arbete med klienter, brukare etc. och ger exempel på konflikthantering i skolan:

”Man blir känslomässigt engagerad i de olika eleverna, så tar jag ju mig tid utöver min arbetstid för att lösta detta därför att jag går ju inte, jag går ju inte hem mitt i ett elevvårdsärende (…) det jobbet jag skulle gjort då det gör jag ju snällt hemma på kvällen, utan att få någon egentlig kompensation(…) nu blir jag lite cynisk här, men det vet ju faktiskt de som har skolan om, så det går att utnyttja, för de behöver ju inte ge oss tid till sådana här saker, för de vet att det är ingen lärare som släpper eleverna ändå, eftersom man ändå engagerar sig i dem.”(Intervjuperson G) A uppgav att hen lagt mycket tid på sådant som hen anser att elevernas

vårdnadshavare borde göra:

”Man skulle också bara kunnat strunta i det, de kan ju komma upp här och säga att den har slagits och den har gjort det, det har gjort det. Då känner jag liksom ett större samhällsansvar, för jag förstår att deras föräldrar inte lär barnen det. Då tar jag nog det på mitt ansvar att göra det. För jag vill liksom att de ska bli samhällsmedborgare. Sen så skulle jag också kunna välja bort det och bara köra på undervisningen, men jag känner att det kan jag inte. Jag känner att de fattas så mycket hemifrån.”(Intervjuperson A).

F föreslår skoldaghem för vissa av eleverna som har ett ”destruktivt beteende” samtidigt som hen påtalar ”att sätta dem i ett skoldaghem, det är ju ändå liksom en resignation från min sida”. Vidare påtalar F att det är viktigt att erkänna när en har ”kört fast” och inte ”neka till hur det ser ut och hur man har det för då, då riskerar det att bli mycket värre (…) En del av dem skulle behöva komma iväg från hela sitt fritidsliv, skickas iväg långt borta någonstans för att bryta den vardagen som håller fast dem.” Ett liknande resonemang förde intervjuperson B: ”Jag är allvarlig när jag säger att de barn som har det tufft skulle må väldigt bra av att vi hade internatskolor. (…) de som verkligen behöver det här goda,

regelbundna, det här trygga, vuxna som finns på plats, vuxna som inte sviker, vuxna som försöker se mina behov, det är ju det som de behöver.”

Intervjuperson I svarade på frågan kring vad hen anser inte ingår i lärarrollen. I uppgav att hen anser att våldsfall inte ska behöva ingå i lärarrollen, samtidigt som hen påpekade att ”det är svårt. (…) Det blir ju en konsekvens av att jobba med människor också, när det ser ut som det gör. (…) Barn mår dåligt och så händer det grejor och de blir våldsamma, och det är en våldsam miljö. Och vi har ett våldsamt samhälle. (…) Med det menar jag absolut inte att man ska tåla lite stryk. Men… nej jag vet inte”.

Även intervjupersonerna H och K tog upp ämnet om våld i skolan och var kritiska och uppgivna kring den komplexa situationen våldet skapar. De talade i termer av

56

ett behov av att agera väktare, rädsla bland elever och lärare. De resonerade även kring att också små barn brukar våld, hur skolan och de själva hanterar och ska hantera våldssituationer. H uppgav att

”det är liksom sju- åttaåringar som redan är så… jag kan känna att jag vill inte vara någon vakt för de här barnen, eller att det ska vara liksom förvaring (…) vilket det blir för det finns inte pengar att sätta dem i en skola där de hade mått bättre. (…) Det blir ju en kränkning för de här barnen att komma hit varje dag och misslyckas, att vi inte kan göra mer.” (Intervjuperson H) F och K uppger att de skulle vilja kunna prioritera sin tid bättre och lägga minder tid på ordning och mer tid på undervisning:

”Ägna mindre åt själva ordningen och lite mer åt själva lärandet (…) det finns ju på önskelistan hos, jag tror precis varenda lärare. Jag vill undervisa, jag vill lära dem saker, jag vill inte vara polis och socialarbetare. Men samtidigt så går det nog inte 2012 i Sverige att plocka bort hela polisbiten och hela socialarbetarbiten för det ingår på något sätt. Däremot kanske proportionerna ibland skulle behöva rättas till lite”. (Intervjuperson F)

”Jag skulle vilja lägga mycket mer tid till de som sköter sig och försöker göra sitt bästa och alltid gör det de ska. Och så de här bråkstakarna som kanske är en handfull, de tar ju all tid, för det är ju dem man får sitta i samtal med och alltid ringa föräldrar och allt.” (Intervjuperson K)

Intervjuperson K uppger att hen önskar att de var fler vuxna per elev. K och F tog under intervjuerna upp vikten av att få mer tid att diskutera elevärenden och andra diskussioner med kollegor i arbetslaget. F uppger att hen ”hade önskat att det fanns fler människor som ägnade sig åt deras, deras välmående och även att de här eventuella disciplinära nödvändigheterna”. F önskar att fanns fler människor i skolan, fler lärare med även andra med olika utbildningar, att ”fylla skolan med andra kompetenser”. Vidare uppger F att hen inte skulle vilja ha en

samtalskontakt eller handledare utan snarare någon att arbeta bredvid istället för någon att sitta och prata med.