Tidsbrist och resurser

Samtliga lärare som vi intervjuat har beskrivit tidsbristen som ett hinder i deras arbete. Detta i relation till storleken på barngruppen, tillgången till arbetstid som är undervisningsfri, elever som tar mycket tid, konflikter och upplevelser av att inte hinna. Intervjuperson K uppgav att ett hinder i hens arbete är just tid: ”Det jag skulle vilja ha är mer tid, framför allt, och mindre grupper”. K uppgav även att kombinationen tidsbrist och stor barngrupp gör att hen inte hinner se och hjälpa alla barn. Intervjuperson E uppgav ”jag trodde aldrig någonsin att det skulle vara så mycket att göra (…) ibland känner jag att jag inte hinner andas ens.” Intervjuperson A uppgav att hen tror att alla lärare känner att de stressar hela tiden. Intervjuperson H uppgav ”Men visst, det är ju så, man är begravd i arbete, detta är ett sådant jobb som aldrig tar slut. Man kan jobba hur mycket som helst. Faktiskt. Så både ja och nej. Jag skulle vilja göra mycket mer såklart men tiden räcker ju inte till. Så är det.” Intervjuperson D uppgav” jag kan ibland tänka att det är ett slags omöjligt uppdrag för att jag kan inte hinna med allting.” D uppgav även ”Jag tänker att alla (lärare) har någon slags frustration, att man inte hinner med och att det är för mycket. Det blir mer och mer hela tiden.” Intervjuperson K uppgav att hen inte har tid till det som hen ”egentligen vill göra”, hen uppgav att tiden inte riktigt räcker till planering och efterarbete. K skulle vilja ha mer tid med och till eleverna. K uppgav ”det är konstant lektioner, så man får springa från det ena klassrummet till det andra med alla grejor och... ingen förflyttningstid ens”. Vidare uppgav K att dokumentationen och allt pappersarbete är något som tar upp en stor del av den egna arbetstiden (se

avsnittet ”Prioriteringar och dokumentation”). På frågan om vilka förutsättningar läraren ges att arbeta med elever som på något sätt har det svårt, så svarade intervjuperson E att det inte ges någon tid till detta ”jag har ingen avsatt tid till detta (…) utan man tar den tiden, av sin planeringstid”. E talade om arbete med elever som har det svårt och sade ”det tar väldigt mycket tid, det gör det. Men jag försöker verkligen se alla. Lika mycket. (…) jag är inte den som ger upp i första taget”.

Dels kan tidsbristen som A, K, J, E och F tog upp, handla om att tvingas prioritera och i vissa fall att saker tar lång tid, vilket gör att andra saker ”faller bort”. Dels kan tidsbristen handla om att konflikter och sociala aspekter kan ta mycket tid. ”Mycket saker blir bortprioriterade på vägen. Det kan vara allt från det där mailet som jag ska maila till föräldern för att deras son eller dotter gjorde jättebra ifrån sig på lektionen, till att jag

41

ska ringa en av mina mentorselever på grund av att de har för mycket frånvaro. Då blir liksom det ’en annan dag’, vilket jag känner att det blir inte blir gjort till slut. Så att det är nog en dålig aspekt utav det. Det är mycket småsaker som ska in, mycket småsaker varje dag som måste göras. Tiden räcker nog inte riktigt till.”(Intervjuperson J)

Intervjuperson D uppgav på frågan hur hen skulle beskriva sitt arbete med barn som har det svårt att hen ansåg att eftersom hen har elevgrupper på trettio personer där det ständigt sker saker, så blir undervisningen ibland lidande för att hen tvingas ta itu med situationer av social karaktär, vilket hen upplever periodvis kan ta mycket tid och blir för stort. De problem som D avser i citatet nedan och tog upp i sammanhanget var ADHD, ADD, dyslexi, normbrytande beteende, koncentrationssvårigheter, aggressioner.

”Jag tänker att den biten både är och blir större och större, det är kring den biten jag ibland kan känna mig otillräcklig (…) Även om (…) det på den här skolan är många elever som kommer från hem där man bor i villa och båda föräldrarna jobbar och man kan ha det ganska bra ställt ekonomiskt så (…) är ändå många elever som har massa olika sorters problem som blir synliga i skolan.” (Intervjuperson D)

Även A och F uppgav att den ”sociala biten” tar mycket tid. A uppgav ”det känns som att hälften av min tid går åt till uppfostran och konflikthantering” A uppgav att det rör sig om enkla vardagliga saker som att inte slåss, gå lugnt och fint ner för trappan, stå på led och inte säga fula ord med mera. ”alltså verkligen sådant som man känner att det här borde verkligen någon förälder ha berättat för de här barnen och liksom typ inte släppt utom förrän de kunde det.”

Intervjuperson F uppgav också att hen anser att konflikter är något som tar tid från undervisningen och som ofta leder till att ”all verksamhet någonstans blir

fördröjd och stannar upp (…) det finns lektioner som fungerar väl som så att, det där kan vi prata om sen, (…) ibland måste man göra det nu direkt liksom, det är inget medvetet val, det är ju nödvändigt helt enkel, för hade jag kunnat fortsätta lektionen på något sätt hade jag förmodligen gjort det”. Intervjupersonerna K och F påtalar att avbrotten i undervisningen är något som påverkar alla elever. F uppgav att det inte bara de som ”beter sig illa” som blir lidande, utan även dem som ”får sin studiero besvärad”. K tog upp detta som dels en fråga om resurser, att om det funnits eller satts in resurser exempelvis ytterligare en person om resurs i klassen så hade lärarens snedfördelning av tid kunnat korrigeras och detta hade gynnat alla elever. Den eleven som har behov av mer egen tid kunde fått detta och de andra eleverna fått tid med läraren. Intervjuperson A uppgav att tiden som tas från lektionstid till konflikthantering och andra ”sociala aspekter” är något som ” varken jag eller klassen ser igen liksom. Och de här barnen ska ju konkurrera med barn från andra stadsdelar om platserna på universiteten och jobben liksom, och de får inte alls lika mycket som de andra barnen känner jag.” Till skillnad från D, A och F så uppgav intervjuperson C att den ”sociala biten inte tar särskilt mycket tid, men den är ständigt närvarande.”

Intervjupersonerna K och F talade om att det finns vissa elever som missköter sig, vilket de båda upplever leder till att de inte har tid till alla elever. De uttryckte att de upplever att elever som missköter sig gynnas och de som sköter sig på så sätt ”missgynnas”. Intervjuperson F uppgav: ”Jag har några elever som man får ägna rätt mycket sådan tid åt. När det händer saker.” F påtalade att hen i vissa av dessa fall lägger ner mycket tid på samtal med eleven och att ringa föräldrar. K och F uppgav båda att de upplever att ”det händer ingeting”, att elever som missköter sig allt för sällan får någon efterföljd eller konsekvens till följd av deras misskötsel. F uppgav ”vi gör ingenting faktiskt, och det är illavarslande faktiskt”. K uppgav att:

42

”Det händer liksom aldrig något, vissa elever som har betett sig fruktansvärt om man säger så får ändå bara liksom fortsätta i samma spår och det värsta som händer är att man får samtal med rektorn (…) det hade behövts tuffare tag, också för att signalera till de andra att man inte kan bete sig hur som helst. (…) grejor som hade varit helt förkastligt ute i samhället blir plötsligt lite okej här. (…) jag tycker att skolans regler inte ska vara annorlunda än samhällets regler.”

(Intervjuperson K)

Vidare uppgav F att samtalet är ett verktyg i arbetet, men att det inte får eller kan vara det enda, ”samtalet är ingen patentlösning.” Hen uppgav att det finns elever som blivit ”sönderpratade”. F talade även i termer av ett ”signalsystem som är lamslaget, eftersom det inte händer saker”, och var kritisk till brist på efterföljder och konsekvenser. Hen anser att, i de allra svåraste fallen så finns det unga människor som får sina liv förstörda. ”Handlingsförlamningen är så total. Det är liksom ingen som vill ta ansvar för att fatta ett beslut som skulle kunna få någon verkan.” F påtalade också att det finns en ekonomisk aspekt i detta.

”Det finns elever som har haft den här typen av samtal sen de var åtta med sådana människor som vi, och jag har lätt att förstå dem, de är skittrötta på det (…) man pratar sönder människor, de är färdigpratade för längesedan (…) jag tycker att vi i vuxenvärlden inte minst i myndighetsvärlden måste ta till oss, det är bra att vi inte har så drastiska åtgärder, på ett sätt men samtidigt signalerar det faktiskt någon slags tafatthet. Att vi gör ändå ingenting.” (Intervjuperson F) Intervjuperson E talar om några elever som hen är mentor till som ofta hamnar i konflikter med varandra; ”Jag har fått lyfta dem från lektioner och allt möjligt (…) då tar jag ju från lektionstid för att lösa ett problem”. E uppgav att det inte gick att få dem att stanna kvar efter skoltid för att lösa konflikterna så då har det blivit att eleverna fått missa lektionstid. F uppgav även att det finns nivåskillnader i det som hen talar i termer av ”elever som missköter sig”.

”Ett beteende som inte är så bra och det är ganska ofta förekommande (…) det var, kan vara på den nivån, det handlar om passa tider, ha med sig saker, vara intresserad av att lära sig någonting, lyssna på läraren, låta bli att säga saker till personer runt om kring en (…) allt ifrån den nivån till, till faktiska saker som, som stör inte bara undervisningen utan skolan”.

(Intervjuperson F)

Vidare uppgav F att eleverna förväntar sig att en lärare ska ta sig tid och ge feedback till dem, tala om för dem ”vad som är bra och vad som är dåligt”. Att F ofta får frågan av de ”elever som inte alltid sköter sig (…)’Du, hur har jag skött mig idag?’ En del tycker ju till och med att jag ska ta mig tid och ringa hem och berätta [för vårdnadshavarna] när det går bra”. Intervjuperson I uppgav att hen arbetat för att få en elev omplacerad till en annan skolform, att detta var något som tog mycket tid men att det var det som situationen krävde :

”Något extremare fall där man får barn omplacerade till en annan skolform, som passar bättre (…) som kan hjälpa till då att strukturera tillvaron för oftast är det sådant som behövs. Jag har precis fått en elev omplacerad på en sådan skola som kostar jättemycket så det är klart att det går. Men då krävs det ju också, som i den personens fall, extremt hög frånvaro då. Och det gick inte trots hembesök och flera andra saker, jättemånga, och den eleven och jag hade jättebra kontakt och hen ville komma till skolan. Men det gick ändå inte, på morgonen, och det kunde man ju förstå, öppen dialog och bra, oftast är föräldrarna väldigt … de vill ha hjälp de också. Situationen är, det är torftiga liv rätt ofta och det ser rätt … ja det ser torftigt ut” (Intervjuperson I)