Sammanfattning av licentiatstudie
Helena Ackesjö, Göteborgs Universitet 2010
___________________________________________________________________________
Föreliggande studie studerar konstruktioner av förskoleklasslärares identiteter. För drygt tio år sedan infördes förskoleklassen som en skolform med uppdraget att konstruera en brygga mellan förskola och skola. I detta spänningsfält, på denna nya arena där lärare balanserar mellan två utbildningskulturer, placeras fokus i forskningen. Vilka läraridentiteter konstruerar lärare i förskoleklass? Hur markeras dessa identiteter och vilket innehåll markeras?
Den teoretiska inramningen baseras på identiteter som sociala konstruktioner.
Identitetskonstruktionerna är avhängiga den pågående integrationen av individuellt och kollektivt kunskapsbyggande i den praktik man befinner sig i. Begreppet identitet ska inte förstås som ett tillstånd utan som något som är under ständig konstruktion och förändring i en social gemenskap. Den kultur och tradition som lärarna är en del av finns också inbäddade i identitetskonstruktionerna. Lärare i förskoleklass har ofta en gemensam kulturbas hämtad i förskolan, vars gränser kan utmanas då lärarna börjar arbeta i förskoleklass.
Studien vilar även på teorier om gränser och gränsland, vilket kopplas till identitetskonstruktionerna. Denna teoretiska utgångspunkt medger att identiteter inte helt kan förstås utan att man förstår de gränser som omger den praktik där identiteterna konstrueras. För att förstå lärarnas identiteter i förskoleklassen måste vi därför även undersöka förhållandet till de gränser som omger förskoleklassen, gränser som även finns inbäddade i förskoleklassens verksamhet. Att belysa gränserna kan hjälpa till att avgöra identiteter, medlemskap och känsla av tillhörighet, och hur inkludering och exkludering institutionaliseras. Till gränslandsteorier hör även maktperspektiv. Gränser skapar maktlandskap och hierarkier, och gränser medverkar till ett skapande av ett Vi och ett Dom, som även inbäddas in i hur individerna ser på sig själva.
I studien analyseras konstruktioner av läraridentiteter via lärares reflektioner, tal om och erfarenheter av sina identiteter och om sin praktik. Empiri till studien har konstruerats via dialogseminarier. Totalt deltar 14 lärare indelade i tre grupper. Grupperna har träffats vid tre återkommande seminarier för att diskutera vad det innebär att vara lärare i förskoleklass. I
samt genom att diskutera egna och andras lärarerfarenheter. Metodologin om berättelser kopplas även till gränslandsteorierna. Det är i kommunikation som gränserna kommer till liv och identiteter konstrueras.
Studiens resultat beskriver vilka identiteter förskoleklasslärarna konstruerar, vilket innehåll som markeras i dessa identiteter och hur detta går till. Lärarnas berättelser beskrivs utifrån två teman, och i presentationerna av lärarnas beskrivningar ligger fokus på att vinna kunskap om hur lärarna argumenterar för sig själva som lärare i förskoleklass, för sin verksamhet samt hur de markerar sig emot andra lärare och andra verksamheter.
Inom det första temat, Talet om samhörighet - Att bygga bro, betonar lärarna inledningsvis uppgiften att följa reformens anda och bygga en bro mellan förskola och skola. Lärarna beskriver att de utgör en del av arbetslaget på daglig basis och att de tillför nya kompetenser till skolan. Lärarna ger i temat en bild av att de i skolan är företrädare för förskolans tradition och kultur, och lärarnas berättelser konstruerar olika former av inkluderande identiteter.
Parallellt med inkluderingen verkar lärarna i förskoleklassen även vilja framhålla och markera att förskoleklassen är ”något annat” än förskola och skola. Även om lärarna konstruerar inkluderande läraridentiteter så argumenterar de för skillnader mellan olika lärare och verksamheter. Det verkar således finnas gränser för förskoleklassens inkludering i och anpassning till skolan. Förskoleklassens verksamhet beskrivs som en slags mötesplats eller övergångszon inom eller mellan förskolans och skolans kulturer, där lärarna beskriver att de kryssar fram och tillbaka.
Inom det andra temat, Talet om utanförskap – Stängda gränser, presenterar lärarna sin verksamhet och sig själva i förskoleklass på ett motsatt vis. Inom temat skapas tydliga markeringar mot lärare i förskola, skola och fritidshem. Lärarna uttrycker inom temat istället en vilja att framhålla förskoleklassens unika placering mellan förskola och skola genom att ta avstånd ifrån de omgivande verksamheterna. I tema två konstrueras därför olika former av exkluderade läraridentiteter. Det finns positiva förtecken med att vara lärare i förskoleklass, lärarna markerar ett territorium, en äganderätt över förskoleklassen då inte vem som helst kan komma ”upp” och arbeta med sexåringar, och de beskriver att de kan styra sin verksamhet utan insyn och kontroll av andra. Å andra sidan beskriver lärarna även många negativa förtecken med att vara lärare i förskoleklass. De ser sig som i viss mån uteslutna ur övriga lärares gemenskaper såsom
kafferaster och möten. Förskoleklassen konstrueras av lärarna inom detta tema som en isolerad ö där lärarna verkar utan insyn. Förskoleklassen existerar isolerat, och som något barnen bara passerar på sin väg mot skolan. Gränserna mellan verksamheterna verkar mer eller mindre stängda, och lärarna beskriver sig som lärare i skolans marginaler.
Ett resultat som diskuteras i studien är att i båda temana blir lärarnas beskrivningar av sin ”annanhet” och sär-skildhet centralt. Detta visar sig i att de inkluderande identiteterna indikerar både gränsöverskridanden men också exklusivitet, en markering av att lärarna i förskoleklassen anser att de trots inkluderingen i skolan ändå är något annat än övriga lärare i skolan. Resultatet påvisar en paradox i identitetsarbetet; en vilja till inkludering i skolan, men även ett motstånd mot inkluderingen. I detta motstånd markeras en vilja att belysa sin ”annanhet”. Detta visar sig i att lärarna är noga med att poängtera att man inte arbetar med traditionell ”skolundervisning” och lärarna berättar att de undervisar barnen på ett ”annorlunda” och mera lekfullt sätt. Det framstår som viktigt att beskriva sig som exklusiva Andra.
Exklusiviteten visar sig även i att de exkluderade läraridentiteterna indikerar utanförskap och marginalisering men även en exklusivitet, då lärarna konstruerar sig som exklusiva Avståndstagare i markeringar mot både förskolan och skolan. När lärarna distanserar sig från andra lärare markerar de sin egen gruppgemenskap, genom att de definierar bort de egenskaper som de inte vill inkludera i sin egen krets. Ett exempel på detta är att de hävdar sitt avståndstagande i att de har en unik och barncentrerad verksamhet som mer fokuserar på glädje och trygghet till skillnad från vad de menar är förskolans och skolans fokusering på lärande.
Analysen av resultaten visar att läraridentiteterna i förskoleklass är komplexa. Resultatet ska förstås på så sätt att lärarna kan konstruera samtliga dessa identiteter i talet om den dagliga praktiken, men att de olika identiteterna kommer till uttryck vid olika tillfällen. Gränserna mellan de identiteter som presenterats är därför elastiska, skiftande och flexibla. Inte heller gränserna mellan förskola, förskoleklass och skola är fasta och rigida eller något som avgör inkludering eller exkludering. Analyserna visar att deltagarna i gränslandet på olika sätt flyttar gränserna, tänjer ut dem och överlappar gränserna. Detta gör att gränserna förändras och även att läraridentiteterna i gränslandet förändras i takt med att gränserna omdefinierar landskapet. Lärarnas berättelser och markeringar av gränserna mot förskola och skola, gör att en bild av förskoleklassen som en ö eller en oas mellan förskola och skola växer fram. Oasen kan tolkas som en skyddszon för lärarna, där de kan konstruera, rekonstruera och bevara sin profession och sina exklusiva identiteter.