Studiens metodologiska utgångspunkter

Följande avsnitt avser att förklara studiens metodologi dvs. de grundantaganden studien utgår ifrån för att på bästa sätt kunna belysa forskningsfrågan. Avsnittet tar sin utgångspunkt i forskningsteorier om berättande, men belyser även dess kopplingar till handling, sammanhang och erfarenheter, allt i relation till identitetskonstruktion.

Utgångspunkt i berättandet

Studien tar sin utgångspunkt i lärarnas berättelser om sitt arbete i förskoleklass och om de professionella sammanhang de ingår i. Enligt Clandinin har det skapats ett ökat intresse att berätta och att höra historier om andras liv och meningsskapande (Clandinin, 2006). Människan konstruerar, presenterar och delar erfarenheter genom sina berättelser. De avslöjar en hel del om värden och vanor i en given kultur eller gemenskap. Berättelserna förändras över tid och säger något om hur människan uppfattar världen, skapar mening, samt vad och hur människan tänker (Engel, 2005). Ord är inte objektiva. Ord har ingen mening i sig, utan skapas i en social gemenskap genom någon slags kulturell överenskommelse (Elmeroth, 2008). Hur får berättelserna sin form? Bruner (1990) menar att alla berättelser har sin utgångspunkt i det ursprungliga ”storytelling” vilket har vuxit fram genom historien, och kan härledas till berättelser som över generationsgränserna berättades exempelvis framför brasan i stugan mörka kvällar.

som tar form i berättandet. Om man strävar efter att förstå den pedagogiska praktiken innebär det att man undersöker kulturen, individen och/eller språket enligt Skott (2004).

Cohen (2008) menar att forskning om läraridentiteter ofta utgår ifrån lärares berättelser som en nyckel för att förstå identitetskonstruktioner, vilket kan kopplas till Bruner (1990) som anser att människan är argumentativ till sin natur. Människan är en berättande varelse, och hon nöjer sig inte med att avbilda och registrera omvärlden som en neutral observatör. Istället vill hon övertyga, förklara och förmedla sina kunskaper och avsikter och genom detta skapa engagemang (a.a.). Berättelser är alltid närvarande omkring oss och uppenbarar sig som historiska redogörelser. Att studera berättelser innebär att synliggöra människors meningsskapande processer, för att förstå innebörden av den mening som skapas. Språket konstituerar världen och ger denna mening. Elbaz-Luwisch (2005) talar om lärares berättande som en praktik genom vilken identiteter konstrueras och formas. Paralleller dras här till Polkinghorne (1991) som menar att självförståelse skapas både genom berättelserna och genom själva berättandeprocessen som utgår utifrån lärarnas erfarenheter. Därför reflekterar berättelserna inte endast läraridentiteterna, utan skapar dem samtidigt (a.a.). Det innebär att identitetskonstruktionerna sker i samtalen, där berättelserna kommer till liv. Seminariegruppen blir en berättarpraktik, inom vilken identiteterna får möjlighet att konstrueras. Denna process beskrivs i det följande.

Var konstrueras läraridentiteterna?

Konstrueras läraridentiteterna i förskoleklassen eller i seminariegrupperna? Studiens utgångspunkt är, som tidigare sagt, att lärarnas identiteter konstrueras och rekonstrueras i seminariegrupperna i reflektionen med andra lärare. Stoffet för reflektionerna och identitetskonstruktionerna hämtas ifrån den pedagogiska praktiken. Det innebär att det skapas en koppling mellan berättarpraktiken och den pedagogiska praktiken, och i denna skärningspunkt konstrueras läraridentiteterna.

Lärarna i seminariegrupperna kan beskrivas som de brokers som Wenger (1998) beskriver i teorin om communities in practice. Lärarna som är deltagare och medlemmar i ett kollektiv, förskoleklassen, kan som brokers skapa förbindelser till ett annat kollektiv, forskningsmiljön i seminariegrupperna. Det är i seminariegrupperna identitetskonstruktionerna sker och kommuniceras mot bakgrund av lärarnas berättelser av arbetet i förskoleklassen. Genom sin roll som lärare i förskoleklass och som deltagare i seminarierna kan lärarna föra med sig insikter och

erfarenheter från sin yrkesverksamhet till seminariegrupperna. Värt att notera är att det inte per automatik kan talas om en överföring av kunskaper. Säljö (2003) problematiserar dilemmat med transferbegreppet, och menar att begreppet är svårfångat och vagt. Eftersom föreliggande studie fokuserar på erfarenheter, upplevelser och tankeprocesser, så kan vi enligt Säljös resonemang (2003) tala om att lärarna bär med sig erfarenheter på individuell och kollektiv nivå in i forskningsprocessen i seminariegrupperna. Utifrån Säljös (2003) kritik handlar det inte om att lärarna överför sina erfarenheter in i seminariegrupperna, utan istället om att de i inträdet till det nya sammanhanget (seminariegruppen) hanterar erfarenheterna, problematiserar dem och reflekterar över dem både individuellt och kollektivt. Det gör att identiteterna konstrueras och rekonstrueras i berättarpraktiken.

Lärarnas berättelser bör även analyseras i relation till den arena lärarna befinner sig i i vardagen, dvs. förskoleklassen, för att kunna rama in och placera identiteterna i en kontext. Detta skapar ett dilemma i föreliggande studie, eftersom inga observationer av förskoleklassen har genomförts. Det gör att lärarnas berättelser om den pedagogiska praktiken får stor plats i analysen av identitetskonstruktionerna. Sammantaget innebär det att identiteterna analyseras och konstrueras i förhållande både till seminariegrupperna och till talet om den pedagogiska praktiken. Detta tillvägagångssätt kan problematiseras utifrån Somers och Gibson (1994), som menar att alla identiteter måste analyseras i sitt sammanhang eftersom de inte existerar utanför. I föreliggande studie konstrueras identiteterna i reflektion och diskussioner i seminariegrupperna. Enligt Somers och Gibson (1994) skulle därför inte identiteterna finnas kvar när lärarna lämnar rummet efter seminariernas avslut. Jag vill dock mena att även om identiteterna föds via berättelserna i seminarierna, och i analysen av berättelserna, så har de sin hemhörighet och grogrund i den pedagogiska praktiken. Det är ifrån förskoleklassens arena lärarna hämtar stoff och erfarenheter för att bygga sina berättelser och för att kunna belysa olika identitetskonstruktioner.

Sammanfattningsvis ses identiteterna i studien som konstruktioner. Genom interaktion i seminariegrupperna konstruerar lärarna sina erfarenheter och upplevelser i seminariet. I samtal med varandra skapas distans för reflektion genom att de får tillgång till andra lärares perspektiv. I studien görs kopplingar mellan identiteter, kontext och handling. Hur lärarna väljer att beskriva och argumentera för sina handlingar i förskoleklassen blir därför centralt i studien. Lärarnas identiteter konstrueras genom talet om handlingar och talet om förskoleklassen i vid bemärkelse.

Gränslandsberättelser

Till metodologin om berättelser, handling och erfarenheter i förhållande till varandra läggs även gränslandet som ytterligare en faktor att ta hänsyn till. Denna teoretiska utgångspunkt väcker frågor om livet i gränslandet. Idag har ett intresse väckts för hur gränser är socialt konstruerade, hur de hanteras och vilka avtryck dessa gränser sätter på våra dagliga liv (Newman, 2006b). Om vi verkligen vill förstå vilken effekt gränser har på individer måste vi lyssna på individernas berättelser, menar Newman (2006a). Det är i kommunikation som gränserna kommer till liv. Berättelserna reflekterar skillnader i upplevelser och i den mening gränserna utgör för individen, och påminner oss om att vi är olika och att vi är placerade/situerade i skilda territorium (Alvarez, 1995). Detta blir särskilt tydligt då gränser tas bort eller öppnas (som mellan förskola och skola) och då individerna kan få en känsla av att de befinner sig på en gränslös plats. Oavsett om gränserna är öppna eller slutna kan de uppfattas som både möjligheter och hotfulla platser, även om ingen fysisk vägg eller mur finns. Genom berättelserna tydliggörs dessa gränser som behöver korsas på daglig basis eller som man undviker att korsa i de fall individen inte känner tillhörighet till ”andra sidan” (Newman, 2006a).

Newman (a.a.) menar att det är en utmaning för gränslandsteoretiker att samla dessa berättelser och få ihop dem till en bild där olika typer av interaktion och gränser blir förstådda, oavsett om gränserna är visuella eller inte. Tillsammans kan berättelserna i föreliggande studie bilda en förståelse för hur identitet konstrueras i gränslandet. Lärarnas berättelser hjälper oss även att förstå uppfattningarna om skillnader och likheter både mellan lärare och verksamheter, och vilken betydelse detta har för det dagliga professionella livet för individerna.