6. Läraridentiteter i förskoleklass
6.1 Talet om inkluderande läraridentiteter
Lärarna presenterar sig metaforiskt i flera fall som brobyggare eller pendlare, vilket kan ses som uttryck för gränsöverskridande ambitioner. Inkluderingen i skolgemenskapen konstrueras via lärarnas tal om samverkan med skolan och deltagande i lärarkollektivet. De talar även om att skapa trygghet för sexåringarna genom att blanda olika kulturer och pedagogiker, låta barnen få prova på och uppleva så mycket som möjligt under sitt förskoleklassår samt genom att försöka föra in förskolans pedagogik i skolans verksamhet. Lärarna markerar i sina beskrivningar att de är en del av en större helhet, de är inneslutna i både förskolans och skolans traditioner och kulturer, och att det kan beskrivas som att de pendlar fram och tillbaka mellan kulturerna för att tillgodose barnens behov.
I lärarnas berättelser om inkludering återfanns åtminstone tre innehållsmarkörer:
• Lärarna markerar att dörrarna mellan förskola och skola ses som öppna och tillåtande, och i denna öppenhet blir förskoleklassen en övergångszon som barnen passerar. Uppdraget som lärarna i förskoleklassen argumenterar för är att underlätta övergången mellan
förskola och skola, både för barnen och för de mottagande lärarna. Lärarna ser sig som pendlare mellan båda kulturerna, och att de i arbetet berikas av att flera olika kompetenser kommer samman.
• Argumenten för en sådan pendling bygger ofta på att lärarna i förskoleklass bör anpassa sig till skolans kultur, för att kunna arbeta i båda ”länderna”, även om lärarna beskriver att de är en del av en större helhet.
• Lärarna markerar sig som en annorlunda del av en större helhet, ett annorlunda inslag i skolgemenskapen. Att vara lärare i förskoleklass verkar för lärarna i studien även delvis innebära att man är ”något annat” i relation till lärare i skolan.
Sammantaget konstruerar lärarna i Tema 1 läraridentiteter som kännetecknas av talet om samverkan. Inkluderande läraridentiteter indikerar att gemenskap och medlemskap är centralt i lärarnas berättelser. För att kunna vara en brobyggare, krävs det att lärarna är delaktiga i den verksamhet som bedrivs i samverkan. Wenger (1998) menar att en av identitetskonstruktionens kärnor handlar om just deltagande. Identiteter handlar om en känsla av att vara i världen4, och att identiteterna därför definieras socialt. Roller och positioner bekräftas genom upplevelser av att de är deltagande, något som lärarna i sina argument och dialoger visar prov på inom detta tema. Inom temat kan lärarnas konstruktioner av inkluderande identiteter ses som en frukt av en vilja och en strävan att delta centralt i samverkan. Lärarna i förskoleklassen konstruerar sig som medlemmar av både förskolans/förskoleklassens och skolans kulturer, vilket gör att de har möjlighet att pendla däremellan. Lärarna konstruerar med andra ord inkluderande läraridentiteter på olika sätt, vilket kommer att diskuteras i det följande.
Brobyggare och Pendlare
I det följande kommer dessa brobyggare och pendlare att analyseras och diskuteras som inkluderande identiteter, genom den beskrivna samhörigheten i skolgemenskapen. Detta görs tillsammans med de innehållsmarkörer som återfunnits i lärarnas berättelser och beskrivningar av sitt arbete som brobyggare och pendlare. I lärarnas resonemang kan man se förskola, förskoleklass och skola som skilda kulturella praktiker, där lärarna i förskoleklass har tillträde till alla tre kulturerna genom sin placering i skolan och sin historiska tillhörighet i förskolan. Utifrån
4 Wenger (1998) skriver att ”The experience of identity in practice is a way of being in the world” (sid. 151). Wenger
likställer inte “experience” med självbild eller reflektiv erfarenhet, utan talar om delaktighet och att man är engagerad och aktiv i praktiken. Wenger (1998) fortsätter: ”Who we are lies in the way we live day to day, not just in what we
detta perspektiv skulle man kunna mena att lärarna i förskoleklass agerar brokers (Wenger, 1998) mellan åtminstone förskoleklass och skola. Lärarna i förskoleklass (och i skola) skulle då utifrån Wengers teori kunna vara de som kan skapa relationer mellan dessa olika kulturella praktiker.
Via viljan att delta centralt i samverkan med skolan beskriver lärarna även att de har fått anpassa sig till skolan. I talet om inkludering i skolan blir den kvalificeringsprocess och det orienteringsarbete, som Molander och Terum (2008) beskriver, synligt i lärarnas tal om anpassning till skolan. Lärarna ger uttryck för att de måste revidera sina föreställningar om sig själva och om sitt arbete i anpassningen till skolan. Detta kommer till uttryck exempelvis i talet om att de tar in moment och artefakter (som stenciler) i förskoleklassen, ”fast de egentligen inte vill” 5. Sådana tillfällen ger anledning att ifrågasätta inkluderingen. Det finns även uttalanden som
tyder på det omvända; när lärarna i förskoleklass menar att de kan arbeta utökat och mer intensivt med exempelvis barns läs- och skrivutveckling, men känner att sådana initiativ blir ifrågasatta av skolans lärare därför att ”läsa och skriva ska barnen lära sig i skolår 1”6. Ser man lärarnas
anpassning ur ett professionaliseringsperspektiv (se ex. Abbot, 1988) kan det handla om att lärarna förhandlar bort centrala delar av sina egna normer, vilket ex. talet om raster och scheman i förskoleklassen kan belysa7. I vissa fall kanske lärarnas kvalificeringsprocess har blivit en
dekvalificeringsprocess, därför att de gör saker och tar in aspekter i sin verksamhet som de egentligen inte vill ska vara närvarande. Men de verkar göra det för att de tror att det förväntas av dem.
Konstruktionen av de inkluderande identiteterna kan därför ses som ett sätt för lärarna i förskoleklassen att anpassa sig till det uppdrag de har fått, och även som ett sätt att markera att lärarna i förskoleklass står med fötterna i två kulturer. Som brobyggare ska de hjälpa till att organisatoriskt bygga en bro mellan förskola och skola för att underlätta barnens övergång mellan verksamheterna8. Lärarna menar att de följer med barnen på deras resa över bron genom att ge barnen möjligheter till trygghet i inskolningen i skolan. I detta arbete ser lärarna sig själva som redskap som arbetar för barnens bästa. Genom det gränsöverskridande och inkluderande arbetet beskriver även lärarna att de konstruerar förskoleklassen, bron, som en övergångszon.
5 Se sid.74 6 Se sid. 74 7 Se sid. 72 8 Se sid. 81
Exklusiva Andra
Lärarna verkar uttrycka en vilja till inkludering, men även ett motstånd mot inkludering. I detta motstånd markeras en vilja att belysa sin ”annanhet”, vilket då ger ytterligare en byggsten till lärarnas identitetskonstruktion i gränslandet mellan förskola och skola, och till en konstruktion av inkluderande men exklusiva läraridentiteter. Samtidigt som de ser sig själva som inkluderade i skolan innehåller beskrivningen av inkluderingen även gränsmarkeringar mot skolan. Det framstår som viktigt att beskriva sig som ”något annat”. Ett exempel är att man beskriver att man undervisar barnen inom läs och skriv på ett ”annorlunda” och mera lekfullt sätt 9. De menar att i
samverkan med skolans lärare arbetar de ”med samma saker fast på ett annat sätt”; att de bygger sin verksamhet i förskoleklassen på mycket fri lek vilket kan förstärka lärarnas uttryck av att vara ”något annat” än övriga lärare i skolan. Lärarna vill framhålla att de arbetar med skolämnen utifrån sin kulturella bas hämtad från förskolan. Här verkar de vilja poängtera att det är praktiskt arbete som framhålls i förskoleklassen, och inte arbete med ”papper och penna”. Ett annat exempel är att lärarna beskriver att de ”talar ett annat språk”, vilket visar sig i att man benämner delar av undervisningen på andra sätt än vad lärare i skolan förmodas göra10. Samlingen i
förskoleklassen ses som en lektion, men man vill inte kalla det för en lektion. Även om lärarna poängterar att de befinner sig mitt emellan förskolans och skolans språk och kulturer, så vill de ändå framhålla att de hellre använder förskolans formspråk i det dagliga arbetet. Genom detta tar de även avstånd från skolan.
Även om lärarna i sina beskrivningar antyder att de har anpassat sig till skolans kultur och arbetssätt, så verkar de samtidigt uttrycka en vilja att gränserna mellan de olika verksamheterna ska vara tydliga. Förskoleklassens verksamhet beskrivs som en slags mötesplats eller övergångszon. Därigenom står förskoleklasslärarna i en zon inom eller mellan förskolans och skolans kulturer, där de beskriver att de kryssar fram och tillbaka. Gränserna verkar vara tämligen överlappade. Att lärarna markerar sin verksamhet så tydligt mot både förskola och skola kan vara en argumentation för att förskoleklassen är ”något annat” i förhållande till skolan, vilket även kan ha sitt ursprung i upplevelser och känslor av att vara i ett gränsland.