Lärarnas processer i studien

Lärarna som erbjöds att delta i studien var alla snabba med att meddela att de ville delta. Våra samtal bokades in lång tid i förväg, och samtliga deltagande lärare verkade vara noga med att infinna sig på bestämd tid och plats för samtalen. Vid flera tillfällen gav lärarna uttryck som beskrev hur skönt och viktigt det var att få träffas och ”prata av sig”:

”Det är det som är så härligt när man sitter så här och pratar, för det finns så många lösningar och det finns så många idéer och ibland blir man ju så trångsynt. Och det är det jag kan tycka är lite synd då att… för så här skulle man behöva sitta även med sitt arbetslag och diskutera, för att hitta andra vägar och lösningar och så…”

(N-gruppen, seminarium 1)

Ovanstående citat kommer från Nora redan vid den första träffen, men liknande uttalanden finns i alla grupperna. Det verkar som att lärarna i förskoleklass har ett djupt behov av att få träffas, prata med varandra, jämföra lösningar, hantera dilemman tillsammans och fundera över svårigheter och glädjeämnen. Andra berättelser bottnade i att det äntligen var så skönt att någon lyssnade på dem, lärarna var måna om att deras röster skulle få höras och att deras arbete i förskoleklassen ”äntligen” skulle komma till ytan och problematiseras så att förändringar kan ske. Självklart var det ett underbart utgångsläge för mig som forskare, att ha en grupp villiga lärare som gärna satt och diskuterade arbete och lärarroll med mig i flera timmar på eftermiddagarna. Trots att de kanske till och med hade arbetat från kl. 06.00 på morgonen. Men samtidigt är det till viss del ganska sorgliga uttalanden som lärarna gör, och de kan ses som exkluderande uttryck från lärare i skolans marginaler. Kanske är detta ett tecken på det utanförskap på skolorna som lyser igenom i resultatet? Lärarna i förskoleklass saknar ofta just dessa diskussionsplattformar, och kanske såg lärarna seminarierna som en chans att få ”tala av sig”.

Från igenkännande till erkännande och kanske motkraft

Igenkännande, erkännande och motkraft är begrepp som används av Siljehag (2007), och som kan ha sin plats även i denna diskussion. I forskningsprocessen kändes det som att igenkännandet av sin yrkesroll och kanske även sina läraridentiteter kom före erkännandet av brister, möjligheter och dilemman och även sin egen roll i dessa processer. Lärarna verkade ha ett stort behov av att lyfta fram anekdoter från sitt arbete, som de sedan diskuterade och analyserade tillsammans. Igenom dessa berättelser och reflekterande kommentarer till varandra så växte ett igenkännande fram. ”Ja så har vi det också!” eller ”Jag vet hur det är” blev vanliga kommentarer tillsammans med ”…men vi har löst det på det här sättet!” På så vis verkade även lärarna stärka varandra i samtalen, ge varandra skjuts framåt och lyfta varandra när det bitvis kändes jobbigt. För samtalen innehöll inte bara positiva sidor. Vid flera tillfällen gav lärarna uttryck för att de hade det mycket tufft på sitt arbete, att de inte kände att de orkade längre och att de ville gå ner i tjänstgöringsgrad. Trots att de egentligen älskade sitt arbete. Även i dessa diskussioner upplever jag att lärarna fick stöttning av varandra, att de kunde hjälpa varandra att se möjligheter i sina rutiner och att kanske tänka på andra och nya sätt omkring hur man arbetar. Genom dessa diskussioner växte en form av erkännande fram. Lärarna uttryckte ofta att de kände sig som bläckfiskar, att de skulle och ville hinna med så mycket som möjligt under en dag på arbetet. Samtidigt kom de fram till att detta är helt omöjligt och att det bara slutar med att man bränner ut sig själv. Ofta bottnade dessa diskussioner i faktorer som manligt-kvinnligt och olika former av mammaroller och så kallad curling. Genom dessa reflektioner verkade lärarna se sig själva i ett annat ljus, de uttryckte att de fick aha-upplevelser och till och med att de gick hem till sina skolor och förändrade saker. Någon lärare, som tidigare inte bara servat sina egna förskoleklassbarn utan även alla andra barn, föräldrar och lärare i hela arbetslaget (hon såg det som sin ”uppgift”) gick efter ett seminarium tillbaka till sin skola, uppfylld av motkraft, och förändrade sitt förhållningssätt till sitt eget arbete. Ivrigt påhejad av sina kollegor.

Lärarna har verkat vara stolta över det arbete och de diskussioner som vi har bedrivit tillsammans på seminarierna. På detta vis har igenkännandet bidragit till vissa erkännanden, eller i alla fall synvändor, och ibland även till former av motkraft. De har skrivit reflektioner och anteckningar och sparat i mappar. De har diskuterat varandras texter. De har vid flera tillfällen även tagit med sig skriftliga protokoll och diskuterat vissa aspekter med sina rektorer. Genom dessa reflektioner tror jag att våra samtal även har bidragit till en del verksamhetsutveckling på de deltagande lärarnas skolor. Men för detta har jag givetvis inte några belägg.

7.3 Det utbildningsvetenskapliga nyhetsvärdet av studien

Vad kan jag egentligen uttala mig om? Vad är nytt med denna studie som inte tidigare har blivit belyst? Att bedriva forskning på det vis som jag har gjort kan liknas vid att belysa och beskriva detaljer av en större helhet. Liknelser kan dras till att sy ett lapptäcke. Jag vill (som i tidigare kapitel) nämna att dessa resultat i sin helhet kanske inte kan sägas gälla lärare i alla förskoleklasser i hela landet. Dock finns det några aspekter som jag vill peka ut som jag känner säkerhet i att uttala mig om i förhållande till tidigare studier, vilket kan ha implikationer för lärarna i den pedagogiska praktiken i förskoleklassen och även ha relevans för identitetsforskningen.

Den underordning som förskollärare kan känna i relation till andra lärarkategorier har tidigare belysts av bland annat Enö (2005) och forskning har även belyst fritidspedagogernas underordning (Gustafsson, 2003; Calander, 1999 m.fl.). Förskoleklassens lärare med fokus på deras verksamhet har tidigare beskrivits av exempelvis Gannerud och Rönnerman (2006) samt Karlsson m.fl. (2006). Däremot har, mig veterligen, ingen studie tidigare studie påvisat lärarnas identitetskonstruktioner i förskoleklassen.

Många lärare i förskoleklass vittnar om att det har varit svårt och mödosamt att arbeta sig in i skolan. De menar att förskoleklassen är klämd mellan förskola och skola. Det tycks också råda en förvirring om vad verksamheten i förskoleklassen ska innehålla enligt Fast (2007). Förändringar i lärarprofessionen innebär förändringar i lärarnas identiteter (Cohen, 2008). Föreliggande studie har visat den kvalificeringsprocess lärarna i förskoleklass genomgår och vilket orienteringsarbete det innebär att förhandla fram sitt deltagande och sina professionaliseringsstrategier i en ny kontext. Lärarna har markerat hur de strävar efter att arbeta med öppna dörrar mellan förskoleklass och skola, vilket även innebär att de till viss mån måste anpassa sig till skolans sätt att arbeta. Lärarna har även markerat upplevelser av isolering och uteslutning, vilket påverkar deras ambitioner till samverkan och anpassning. Dessutom markerar lärarna med både stolthet och till viss mån med uppgivenhet att såväl lärare som verksamheten i förskoleklassen är ”något annat”, något unikt, som är placerat mitt emellan förskola och skola. Detta orienterings- och kvalificeringsarbete är processer som tar tid och som kan liknas vid hårt marknadsförande arbete.

Tidigare forskning som har behandlat förskoleklassens lärare har ofta ställt lärarna i relation till andra verksamheter eller studerat lärarna i integrationsprojekt med skola och/eller fritidshem. Det som skiljer föreliggande studie ifrån dessa är att den enbart fokuserar lärarna i förskoleklass, i