Här följer en kort presentation av lärarna:
Anna är pianolärare på en kommunal musikskola. Hon har arbetat som musiklärare de senaste sju åtta åren. Nu undervisar hon nästan uteslutande i piano och har enbart enskilda lektioner med undantag för ett tangentorkesterprojekt som hon haft i sex veckor. Hon har omkring 40 elever i åldrarna 12 till 18 år.
Benny är pianolärare på en privat musikskola. Redan 1974 började han med gruppundervisning för piano och har sedan dess haft gruppundervisning både för piano och andra instrument. Som mest hade han och tre kollegor omkring 950 elever uppdelat på tio till tolv elever i varje grupp.
Cecilia är pianolärare på en kulturskola. Hon har varit verksam som instrumentallärare sedan 1992, då hon var klar med utbildningen, och även några år före utbildningen. Hon undervisar på en musikskola i olika instrument, bland annat gruppundervisning för piano. Dessutom undervisar hon i sång och leder en orkester. Hon har 58 elever, en stråkensemble och en orkester. Eleverna är från fyra år gamla till vuxna.
Diana är pianolärare på en kommunal musikskola. Innan hon började med gruppundervisning studerade hon Yamaha Junior Music Course i Göteborg. Hon har arbetat som instrumentallärare i omkring fem år. Hon har nio elever i gruppundervisning och tio elever som undervisas på enskilda lektioner. Eleverna är i åldrarna från sju år upp till vuxen ålder men hon har haft elever som varit fyra år gamla.
Glenn är gitarrlärare på en kommunal kulturskola och på en musikhögskola. Han har varit verksam som instrumentallärare i 20 år och är i grund och botten gitarrlärare, men har arbetat med allt från klassundervisning på lågstadiet till att vara instruktör åt musikförbundet. För närvarande har han 50% tjänst på musikhögskolan och 50% tjänst på kulturskolan som gitarrlärare för akustisk gitarr. Har för tillfället omkring 12 till 15 stycken instrumentalelever.
6.1.1 Lektionernas upplägg
Annas elever har fått stämmor som de tränat in på enskilda lektioner. På tangentorkesterlektionerna sätter de ihop dem gemensamt. ”Där finns det inte så mycket tid att öva på enskilda stämmor, mer som en orkester.”
Benny anser att uppstarten på en lektion är viktig. ”Alla får då chans att prata av sig. Man pratar om det man gjorde sist, hur de upplevde det, vad som var svårt och så vidare. Ett litet utvecklingssamtal.” Han förklarar vidare att läraren visar hur de ska spela. Han tillägger att allt går enligt gången lyssna, sjunga och sist spela låten som ska spelas. Innan lektionen är slut pratar instrumentalläraren igenom lektionen och det eleven spelat. ”Vad var vers, refräng, brygga och så vidare.” ”Föräldrar är med och spelar exempelvis vänster hand och barnet höger för att sedan växla. Första året brukar de ha grupper där man spelar olika instrument och sedan får man växla.”
Cecilia berättar att på hennes grupplektioner, enligt JMC-metoden, sjunger eleverna först melodin, därefter gör de rörelser och sedan lyssnar de och gör rörelser till musiken, en typ av aktiv lyssning, för att till sist spela på keyboard efter noter.
Diana berättar att hennes grupplektioner börjar med en sång eller rytmövning varefter de går till pianot och gör en gehörsövning enligt solfège. Vidare brukar hon varva olika moment från pianoboken från Yamaha, olika stadier beroende på hur långt eleverna kommit på just den sången. ”En kan man göra rörelser, en annan sjunger man till och ytterligare en annan spelar man till. Man måste ha mycket variation då man har med små barn att göra.” Hon förklarar att en del är så unga som fyra år.
Glenn berättar att han och kollegan upptäckte att de redan arbetade enligt det som Schenck (2000) beskriver som balanspar. ”Det måste vara svårt och enkelt, roligt och inte roligt, noter och inte noter. […] När det gått dåligt är när vi frångått detta tänk. Mycket är förfogandekunskap, att inte lära sig nytt hela tiden utan spela något gammalt. Ett barn vill höra samma saga 80 gånger.” (Glenn)
6.1.2 Fördelar respektive nackdelar med gruppundervisning
Anna, Diana och Glenn talade om att en fördel med gruppundervisning är att man slipper eller skulle slippa långa kölistor. Glenn belyste att ”en del kan få vänta tre år på att få komma in och det är 1/3 av deras liv” Detta förutsatt att eleven är nio år när denne ställer sig i kö. Alla instrumentallärare belyste att en annan fördel var den sociala interaktionen mellan eleverna och en god gruppsammanhållning. Cecilia anser att en grupp ”drar och peppar varandra”. Anna anser att gruppundervisning kan vara ett bra komplement till den enskilda undervisningen. Alla musiklärare talade också om att en fördel var att rent ekonomiskt kostar gruppundervisning mindre per elev än vid enskild undervisning. Diana pratar om att timing och samspel övas på ett naturligt sätt genom att eleverna tvingas att ”hänga med” och att de hela tiden spelar tillsammans. Cecilia ser att elever som startat tidigt med JMC-metoden fungerar bättre motoriskt, har ett bättre gehör och melodiuppfattning än elever som börjar senare.
Benny pratar om att fördelarna är att eleverna får ökad inlevelse- och upplevelseförmåga och att de även får musikvänner som de inte skulle ha fått i den normala umgängelsekretsen. Benny hävdar att musik handlar om att lyssna och att det vid gruppundervisning finns många att lyssna på. ”Det stärker dessutom självkänslan och ger självförtroende.” Han belyser att med deras metodik lyfts även sången.
När Glenn har sina elever för första gången talar han om att alla är lärare inne i lokalen. ”Fråga kompisen först innan ni frågar mig. Man lär sig bättre när man lär ut.” Han talar även om att istället för att få sin identitet som instrumentalist 20 minuter i veckan får eleven den varje gång denne träffar en kompis i korridoren och menar vidare om det är något en elev inte förstår eller om hon/han glömt läxan kan denne fråga en kompis istället för att vänta en vecka till nästa lektion. Glenn förklarar att:
Det blir bra dynamik i gruppen. Man kan välja att fronta eller att tystna utan att det gör något. Om en elev inte kan, kan eleven haka på någon annan som kan. Om eleven
väljer att inte spela så får denne fortfarande vara i ett musikaliskt sammanhang och får en musikalisk upplevelse. För att få det att fungera schemamässigt går de (lärarna) till rektorn och erbjuder grupplektioner utan några köer. Enda kravet är att det finns en lokal och att de lägger schemat så att det finns en timme ledigt. Sedan är det upp till rektorn att tacka ja eller nej. (Glenn)
Anna, Cecilia och Diana pratar om att en nackdel kan vara om man får nivåskillnader i gruppen. De menar att det kan bli svårt att hålla ihop gruppen om några går fort framåt och några långsamt. Benny anser att det finns mer fördelar än nackdelar med gruppundervisning men nämner inget konkret.
6.1.3 Fördelar respektive nackdelar med enskild undervisning
Alla instrumentallärare utom Glenn talar om att en fördel vid enskild undervisning är att läraren mer kan skräddarsy undervisningen till eleven. De visar på en personlig progression. Benny anser att han kan tänka sig enskild undervisning om eleven vill utveckla något denne är riktigt bra i. Han anser även att sångundervisning kan vara bra att ha enskilt med eleven. ”Det skulle inte vara lika pressande.” Diana pratar om att ”man får personligare kontakt med eleven”. Glenn anser att det kan vara bra med enskild undervisning om eleven har vissa svårigheter, någon form av ”bokstavskombination”, som gör det svårt att vara i grupp eller att eleven inte kan tala svenska eller förstår svenska. Han tillägger att i det senare exemplet ”skulle det nog gå bra ändå”.
När det gäller nackdelar talar alla om att det är ganska ensamt och inte så socialt med enskild undervisning. Benny anser att det är mest nackdelar vid enskild undervisning. Glenn pratar om att enskild undervisning är oekonomiskt. Han för ett vidare resonemang under rubriken
Ekonomins roll för undervisningen. Han menar dessutom att det är svårare rent administrativt
med enskild undervisning. ”Om en elev slutar har man en lucka som ska fyllas och nästa elev på listan får hoppa in. Varken bra för lärare eller elev.”
Enligt Cecilia har JMC-metoden en väldigt lång serie med läroböcker. Hon förtydligar att ingen av hennes grupper har kommit så pass långt att de spelat i någon av de senare böckerna. Diana tror att arbete enligt JMC-metoden skulle vara lämpligt både med gymnasieelever och med vuxna. Benny har redan gruppundervisning i alla åldrar. Glenn ser inte att det finns något stopp för hur högt upp i åldrarna det fungerar med gruppundervisning men att det brukar bli par när de spelat några år. Han säger att vid tredje året brukar eleverna få välja inriktning och att de som fortsätter med ackordspel brukar bli en grupp med tre, fyra stycken elever.
Anna föredrar enskild undervisning men skulle kunna tänka sig ha gruppundervisning som ett komplement. Cecilia skulle gärna ha en kombination av både grupp- och enskild undervisning. Diana föredrar att spela musik i grupp med yngre elever och ha ensembleundervisning med äldre elever. Glenn och Benny föredrar gruppundervisning.
6.1.4 Ekonomins roll för undervisningen
Vad gäller ekonomins roll för undervisningen pekar Anna på att hennes musikskola har sina mallar för hur många de tar in och att hon inte vill arbeta gratis. ”Med grupp kan man ta in
för sin undervisning, vilket vill säga att föräldrarna inte kan ställa krav då de inte behövt lägga ut några pengar. Han pekar på att det är dubbelt så kostnadseffektivt att ha tolv elever per timme och två lärare än att ha tre elever per timme och lärare. I början spelade ekonomin stor roll för att Cecilia började med gruppundervisning. Musikskolan hon arbetade på hade lagts ned och därefter startade lärarna en ny musikskola som en ideell förening och behövde av den anledningen få in pengar. Diana har ingen uppfattning om hur ekonomin ser ut men hon kan tänka sig att det blir minskade köer och att musikskolan får in fler avgifter vid gruppundervisning. För Benny var ekonomin själva anledningen till att de började med gruppundervisning. När han började verksamheten 1974 var han tvungen att ha grupplektioner om en barnfamilj skulle ha råd med musiklektioner.
6.1.5 Undervisningsmaterial
Cecilia och Diana använder Yamaha JMC:s material i gruppundervisning. Vid enskild undervisning följer Diana sällan en bok utan plockar övningar och låtar från olika böcker beroende på intresse hos eleven. Till tangentorkestern berättar Anna att hon använder sig av stycken som Christian Bennedsen, en pianoprofessor från Danmark, har arrangerat samt ett stråkensemblematerial som hon anser är ”hyfsat enkelt”. Vid enskild undervisning, förklarar hon vidare att hon använder sig av boken Pianobus (Jan Utbult, 2005) till nybörjarna och ibland boken Pianoboken.nu (Johansson, Nilsson & Norén, 2007). Mycket av materialet till äldre elever tar hon från pianoböcker skrivna av Åsa Söderkvist-Spering. Vid komp-låtar låter hon eleverna själva komma med förslag. Enligt Benny ska Yamaha ha utvecklat sin JMC-metod utifrån det material och tankar som de hade på Bennys musikskola. Benny använder sig mest av kända låtar som de arrangerat om i en elementär och en mer avancerad stämma. Han berättar att materialet är gjort så att det ska gå att växla instrument om man så vill. Redan från början använder de sig av eget material. Glenn låter sina nybörjare använda sig av en bok som en kollega skrivit. ”Det finns progression och alla bäbävisor och jullåtar som borde ingå.” Hälften av materialet är oskrivna övningar som han och kollegan själva hittar på i stunden. På frågan hur mycket eleverna själv får påverka lektionsinnehållet, vilka låtar de får spela, visar Cecilia och Diana att det inom JMC-metoden inte finns så stort utrymme för eleven att välja. Alla anser att det är önskvärt att eleverna får välja låtar och låter dem göra det i möjligaste mån. Benny säger att de brukar prata om låtarna. ”Man kan inte ge dem en för svår låt.” Han förvånas dock ofta över att det inte är några problem med svårigheterna när eleverna spelar låtar som de gillar. Glenn pratar om att instrumentalundervisning tidigare var en form av bluffdemokrati. ”Eleverna kunde inte välja eftersom de inte hade repertoaren men i dagsläget så funkar det med Spotify och Youtube.” Glenn berättar att han alltid har en iPad uppställd på lektionen. Vidare förklarar han att när eleverna kommer i högstadieåldern får de inga läxor alls av honom utan får välja själv. ”I vissa fall får man byta tonart eller förenkla.” Anna låter sina elever spela i alla möjliga olika genrer. Vid Bennys lektioner med yngre elever i fyraårsåldern är det mer klassiskt inriktat. Han berättar att de får se en bild som är kopplad till en saga och att eleverna får göra rörelser till musiken som är kopplad till bilden. ”När eleverna blir lite äldre blir det mer populärmusik.” Cecilia försöker med olika genrer. Diana belyser att JMC-metoden har en ganska stor genrebredd, från klassiskt till discolåtar.
När eleverna sjunger solfège är den mer klassiskt inriktad. Glenn undervisar i ackordsspel och har därför barnvisor från svensk vistradition och populärmusik. ”Svensk vistradition är uppbyggd på tre-ackordslåtar så det fungerar.”
6.1.6 Notläsning kontra gehör och musikteori
Anna, Cecilia och Diana pratar om att det är bra att både kunna spela efter noter och att ha bra gehör. Cecilia och Diana för ett vidare resonemang om att det är svårt rent utvecklingsmässigt att läsa noter när eleverna är riktigt små. Anna tycker att eleverna är indelade i de som är notbundna och de som spelar efter gehör. Hon har även märkt att det blir svårare att få de elever som spelar på gehör att lära sig noter om man väntar för länge. Diana anser att de elever som är notbundna har svårt att se helheten. Hon menar vidare att gehörsmusiker har svårt att komma ihåg något de själva kommit på då de inte kan skriva ner det på noter. Benny anser att notläsning är bra vid arrangerad musik i en orkester. Han berättar att hans mamma, som är musikdirektör och den som är bäst i släkten på att spela efter noter, inte kan vara med och spela tillsammans vid släktträffar då musikerna spelar på gehör och det inte finns något noterat material. ”Det är bättre att kunna spela efter gehör” menar Benny.
Anna försöker väva in musikteorin i sin undervisning. I JMC-metoden som Cecilia och Diana använder finns musikteorin invävd i undervisningsmaterialet. Benny har separata teorigenomgångar där han oftast har en låt som är populär för tillfället som utgångspunkt. Glenn lär inte ut noter eftersom han anser att noter endast är relevant för gitarr om eleven ska söka till musikhögskolan och i de få fallen kommer eleven själv och ber honom lära ut noter. Däremot berättar han att 95% av allt material han använder sig av är noterat i form av ackordsymboler och liknande. Han är själv inte gehörsmusiker. När det gäller musikteori i undervisningen lär Glenn ut begrepp som ackordsymboler, den kromatiska skalan, vad strängarna på gitarren heter och barréackord.
6.1.7 Hemläxor och övningsstrategi
Samtliga av de intervjuade musiklärarna utom Benny har hemläxor, han gillar inte ordet. Han anser att ordet har en tråkig klang och att musik bara ska förknippas med något roligt. Bara eleven spelar så är han nöjd. Trots att Glenn har hemläxor ser han på hemläxor med skräck. ”De gör ju dem i alla fall inte!” förtydligar han. Anna, Cecilia och Diana ser det som en förutsättning för undervisningen att de har ett instrument hemma. Benny och Glenn har inte som krav att eleverna har tillgång till ett instrument hemma.
När det gäller övningsstrategier talar de fyra pianolärarna om att först öva höger hand, sedan vänster hand, för att till sist lägga ihop både höger och vänster hand. Alla de intervjuade musiklärarna utom Anna låter eleverna sjunga det som ska spelas för att de ska få känsla för melodin gehörsvägen. Cecilia, Diana och Benny har med föräldrarna på lektionerna och låter elever och föräldrar öva olika händer. När eleven spelar höger hand, spelar föräldern vänster hand. Diana uppmanar eleverna att öva korta stunder varje dag istället för ett långt pass dagen innan pianolektionen. Benny pratar om att eleverna får värma upp 10 minuter innan en lektion och varva ner efter lektionen. Glenn pratar om att ge vissa nycklar och begrepp såsom att långfingret alltid ska vara först i ett ackord.
6.1.8 Nivåskillnad och progression
Alla de intervjuade musiklärarna utom Glenn pratade om att elever som har det lättare för sig kan spela en svårare stämma medan de elever som inte hänger med får spela en enklare. Cecilia brukar förenkla eller låta eleven med svårigheter spela ackord. Hon hade en grupp som hade spelat i fem år och funderade på att splittra gruppen då det var stora nivåskillnader och hon var rädd att de skulle tröttna. Eleverna sa däremot att det inte gjorde något trots att de gick långsamt framåt, bara de fick spela med varandra. Benny påpekar att det inte finns ett band i världen där det inte finns nivåskillnader musikerna emellan. Han ser snarare nivåskillnader som en tillgång. Glenn säger att nivåskillnader alltid uppstår och att det inte är något han brukar bry sig om. Han ”mörkar” inte när någon inte kan. Är det en grupp på tre och en ”sackar efter” brukar han prata med eleven i fråga och be denne ”lägga på ett kol”. På frågan om vilken progression man bör ha säger Anna att det är individuellt. Alla pratar om att progressionen måste finnas men att det är en balansgång mellan för svårt och för enkelt. I båda fallen är risken stor att eleverna tröttnar och slutar. Benny anser att det är viktigt att både lärare och elev kan säga efter lektionen att det har varit roligt. Glenn talar om att ha konkreta mål, så att eleverna vet vad de ska kunna i slutet av terminen eller läsåret. Han har även slutprov vilket har visat sig vara uppskattat av eleverna. Han menar också att lärare kan vara tuffare än de tror mot elever bara det finns konkreta mål uppsatta.
6.1.9 Könsfördelning och skillnader
Anna har något fler flickor än pojkar på sina pianolektioner. På Bennys lektioner är det lika många pojkar som flickor. Cecilia har mest flickor som spelar piano. Just nu har hon bara flickor i gruppundervisning för piano. Diana har för tillfället övervägande del flickor i undervisningen men tidigare år har det varit tvärtom. I den enskilda undervisningen har hon ungefär lika många pojkar som flickor. När Glenn erbjuder storgrupper i skolor är könsfördelningen 60% pojkar och 40% flickor. När eleverna själva får ansöka om att spela säger Glenn att det är nästan jämt mellan könen.
På frågan om skillnader mellan pojkar och flickor talar Anna om att det inte är någon större skillnad mellan pojkar och flickor när de är i yngre åldrar. Enligt Anna vill pojkarna ha mer dataspelsmusik och är mer kräsna när de blir lite äldre, medan flickorna är mer formbara och det är lättare att få dem att experimentera med andra genrer. Benny pratar om att pojkar ofta vill spela i band och flickor i orkester. Han belyser att möjligheten att spela i orkester är ganska begränsad. Av den anledningen har Benny sett att när flickorna slutar brukar pojkarna spela och utvecklas mer på sina instrument. När pojkarna spelar i band kan de öva i timtal. Efter 14 års ålder ser Benny att 40 % av pojkarna fortsätter medan endast 15 % av flickorna