universitet utarbetade normer.
Sedan våren 1955 har analys enligt Widmarkmetoden icke utförts i så-dana fall, då kapillärerna innehållit anmärkningsvärt små blodmängder.
Gränsen för godtagbara blodmängder, som till en början sattes vid 40 milli-gram, h a r sedermera höjts till omkring 50 milligram.
Å t g ä r d e r för a t t o r d n a e t t b e t r y g g a n d e a n a l y s f ö r f a r a n d e
Utredningen har sett som sin angelägnaste uppgift att pröva och fram-lägga förslag i frågan, h u r man i möjligaste mån skall kunna undanröja risken i framtiden för fel vid analysarbetet. Utredningsmannen upptog ome-delbart överläggningar om detta spörsmål med experterna vid utrednings-arbetet, professorerna Jorpes och Theorell.
Den första fråga, som här uppkommer, gäller huruvida Widmarkmetoden är en fullt tillförlitlig mätare av alkoholhalten i blodet. Denna fråga har behandlats av trafiknykterhetsutredningen, som efter en omfattande kon-trollundersökning av själva metoden att fastställa blodalkoholvärdet fast-slog att denna fyllde alla rimliga krav (SOU 1953: 20 sid. 160, jfr bil. 3 och 4). Sedermera har emellertid metodens tillförlitlighet ånyo ställts under debatt.
I Västtyskland utfördes i början av 1954 vissa försök angående Wid-markmetoden, de s. k. Bonnförsöken. Vid dessa försök togos blodprov från fem personer, som förtärt sprit under noggrann kontroll. Proven insändes till sju olika rättsmedicinska institut för analys. De vid analyserna erhållna resultaten överensstämde icke så väl med varandra som önskvärt.
Bonnförsöken blevo emellertid snart föremål för stark kritik. Därvid framhölls i första hand att försöken omfattade alltför litet material för att några säkra slutsatser skulle kunna dragas därav samt att vissa av de vid försöken erhållna resultaten visade en systematisk avvikelse, som torde ha berott på att analyserna icke utförts helt i överensstämmelse med Wid-marks originalmetod.
I Västtyskland förordnades med anledning av Bonnförsöken redan i febru-ari 1954 om en särskild utredning med uppgift bland annat att undersöka Widmarkmetodens användbarhet för tillförlitligt bestämmande av blod-alkoholhalten. I ett den 1 mars 1955 avlämnat betänkande, vilket med kom-mentarer av dr med. Werner Borgmann tryckts under titeln »Blutalkohol bei Verkehrsstraftaten» (Kirschbaum Verlag, Bielefeld), h a r n ä m n d a ut-redning beträffande frågan om Widmarkmetodens tillförlitlighet efter verk-ställda undersökningar uttalat att metoden innebär ett tillräckligt säkert förfarande för bestämmande för rättsligt bruk av alkoholhalten i blodet under förutsättning att de riktlinjer följas, som givits för blodprovstag-ningen och för analysens genomförande.
49 På sista tiden har diskuterats frågan om alkohol kan bildas i blodprov un-der tiden mellan provtagningen och analysen. I skrivelse den 22 j u n i 1953 till Nordiska rådets svenska delegation ha professorn Theorell och docenten Bonnichsen framhållit att vissa i samarbete med danska forskare verkställda undersökningar, särskilt å likmaterial, visat att man kunde finna antingen bildning eller försvinnande av alkohol i blodprov, som förvarats på olika sätt, beroende på en infektion av blodproven med bakterier eller svampar.
Under hänvisning härtill har i skrivelsen påpekats att då blod, taget från friska människor, måste betraktas som »dött», förelåge också den möjlig-heten att motsvarande förändringar i blodet kunde finnas i blodprov, taget exempelvis på personer, misstänkta för att ha kört motorfordon i berusat tillstånd. Vad angår betydelsen av att blodet förvaras i kapillärer, prepa-rerade med fluorid för att hindra bakterietillväxt, anföres i skrivelsen att ehuru erfarenheten visat att detta preparat hade en viss bakteriehämmande verkan, kunde m a n dock icke på förhand helt utesluta möjligheten av en alkoholbildning i blod, förvarat i sålunda preparerade kapillärer, och att endast ingående undersökningar kunde ge svar på denna fråga. Erforderliga undersökningar komme att bli så omfattande att statens medverkan vore nödvändig. Det vore därför önskvärt, att undersökningarna bleve under-ställda Nordiska rådet.
I skrivelse den 18 augusti 1954 till chefen för kommunikationsdeparte-mentet ha de båda motororganisationerna KAK och motormännens riks-förbund under hänvisning bland annat till Bonnförsöken och till nyssnämnda skrivelse den 22 j u n i 1953 anhållit att departementschefen måtte medverka till att en ny utredning av frågan om tillförlitligheten av gällande metoder för bestämning av alkohol i blodet verkställes, innan de läggas till grund för ny lagstiftning. Sedan skrivelsen för yttrande remitterats till medici-nalstyrelsen, har denna såsom eget yttrande åberopat, vad professorn Erik Wolff anfört i en särskild till styrelsen avlämnad promemoria, vari Wolff framhållit bland annat att Widmarkmetoden vore en fullgod metod för alkoholbestämning i färskt blod. — Nu omnämnda handlingar ha varit tillgängliga för utredningsmannen.
Den svenska trafiknykterhetsutredningen grundade sitt bedömande av Widmarkmetoden på ett mycket stort undersökningsmaterial. Utredningens resultat i detta avseende vinner stöd av de undersökningar, som utförts av den västtyska utredningen. Med hänsyn härtill och till vad förut anförts om kritiken mot Bonnförsöken torde någon anledning icke föreligga att ifråga-sätta Widmarkmetodens tillförlitlighet. Metoden måste, rätt tillämpad, anses vara en mycket god mätare av blodalkoholhalten. Metoden är däremot icke specifik för etylalkohol. Även andra flyktiga reducerande substanser, såsom metylalkohol, som ingår i träsprit, och aceton, som kan förekomma i blodet vid diabetes, ge utslag såsom för etylalkohol och kunna alltså med-föra för höga analysvärden.
4—606673
Under senare år har framkommit en ny metod för alkoholbestämning, vil-ken är praktiskt taget specifik för etylalkohol, den s. k. ADH-metoden, ut-arbetad av professorn Theorell och docenten Bonnichsen. Metoden bygger på det av Bonnichsen och Wassén 1948 renframställda enzym, alkohol-dehydrogenas (ADH), som spelar den största rollen för alkoholens ned-brytning i kroppen. Genom att metoden är i det närmaste specifik för etyl-alkohol kompletterar den väl den mindre specifika Widmarkmetoden.
Tillräckligt omfattande undersökningar i den av Theorell och Bonnichsen väckta frågan om alkoholbildning i blodprov ha ännu icke kommit till stånd. Eventuella förändringar i blodets alkoholhalt under liden från prov-tagningen komma icke till synes i analysresultaten, vilken metod som än användes för analysen. Ett beaktande av möjligheten av sådana förändringar skulle innebära att m a n avstode från alkoholbestämning, till dess de nämn-da undersökningarna genomförts.
De konstaterade fallen av förändringar i blodprovs alkoholhalt ha gällt likmaterial. Något fall av alkoholbildning i färskt blod, förvarat i prepare-rade kapillärer, är icke känt. Vissa i Danmark utförda försök stödja upp-fattningen att risken för alkoholbildning i sådant blod är mycket ringa.
Skäl saknas därför att i avbidan på närmare undersökningar icke längre tillmäta alkoholanalyserna betydelse på grund av befarad alkoholbildning i kapillärerna. Vad nu sagts minskar givetvis icke angelägenheten av att ifrågasatta undersökningar snarast möjligt komina till utförande.
Av det förut anförda framgår att Widmarkmetoden, om man bortser från det förhållandet att den icke är specifik för etylalkohol, är en mycket god metod för alkoholbestämning. Den medger exakta bestämningar och lämpar sig väl för rutinanalyser i stor skala. Då den tillämpats i dagligt bruk under en lång följd av år, föreligger mycket stor erfarenhet av metoden. Någon anledning att nu överge metoden vid alkoholbestämningar för rättsligt bruk synes därför icke finnas. Förfarandet bör emellertid ordnas på sådant sätt att bästa möjliga garantier vinnas för riktiga analysresultat. Tidigare (sid. 45) har lämnats en redogörelse för vissa åtgärder, som efter upptäckten av felen vidtagits å laboratoriet i syfte att minska riskerna för fel. Det kunde göras gällande att genom dessa åtgärder ordnats ett analysförfarande, som på bästa möjliga sätt tillgodoser önskemålen om fullt betryggande garantier.
Erfarenheterna från laboratoriearbetet visa emellertid att betydande olägen-heter föreligga även vid det sålunda tillämpade förfarandet. F r ä m s t bör nämnas att materialet för undersökningen är för litet. Att bygga ett bedö-mande på analys av endast tre kapillärer framstår många gånger såsom otillfredsställande. Ej så sällan visa de olika analysresultaten mindre god överensstämmelse inbördes. Analys av ett större material skulle i dessa fall möjliggöra ett säkrare bedömande. Ofta föreligga ej ens tre välfyllda kapil-lärer som analysmaterial. Det har icke varit ovanligt att åtminstone vissa av kapillärerna innehållit alltför små blodmängder eller att en kapillär gått
51 sönder. Det har därför förekommit att analysresultatet med denna metod grundat sig endast på analys av två kapillärer. Även om de två analysresul-taten stämma väl överens inbördes, kan det likväl icke anses ur rättssäker-hetssynpunkt helt tillfredsställande att ett bedömande grundas på så litet material.
Vid sidan härav framstår det såsom synnerligen önskvärt att kontrollen över analyserna och uträkningarna av analysresultaten göras ännu tillför-litligare än vad som är möjligt med det angivna provisoriska systemet. Er-farenheterna visa nämligen att även detta system medför vissa felrisker, vilka icke böra finnas, om systemet skall anses fullt betryggande. Särskilt ha svårigheter förelegat att helt undvika avläsningsfel vid vägning och titre-ring. Då de till samma blodprov hörande kapillärerna analyseras av olika laboratoriebiträden och då det är osannolikt att alla göra sig skyldiga till samma fel, kommer ett sådant fel visserligen till synes vid en jämförelse mellan de olika analysvärdena, men felet medför att analysresultatet måste förkastas och att analysmaterialet reduceras till två kapillärer. I början av 1955 förekommo trots den skärpta kontrollen ett flertal fall av oriktig an-teckning vid vägning av samma slag som omnämnts i kap. II (sid. 21).
Trots systemet med dubbla uträkningar, vilket i och för sig är tungt, har det ansetts nödvändigt med en ytterligare kontroll av uträkningarna genom den som utfärdat analysbevisen.
Med hänsyn till de olägenheter, som sålunda yppats, framstår det såsom i hög grad önskvärt med en längre gående utbyggnad av analyssystemet, varvid främst kraven på ökat analysmaterial samt en skärpt och smidigare kontroll böra tillgodoses. Därjämte bör systemet vara så anordnat att olägen-heterna med att Widmarkmetoden icke är specifik för etylalkohol undan-röjas.
Innan ställning tages till frågan h u r analysförfarandet bör ordnas på lämpligaste sätt är det av intresse att något k ä n n a till de system, som till-lämpas i andra länder, där alkoholkoncentrationen i blodet tillmätes bety-delse för bedömande av alkoholpåverkan. En kort redogörelse skall därför här lämnas för förhållandena i Danmark, Norge och Västtyskland, som i detta sammanhang synas erbjuda största intresset.
I Danmark finnas icke några lagbestämmelser om att straffbar påverkan skall anses föreligga vid viss alkoholhalt. Blodprov tages emellertid i de flesta fall, och i praktiken ha domstolarna ansett personer med mer än en pro-mille alkohol i blodet vid körtillfället straffbart påverkade. I särskilda fall k u n n a dock personer, som ha betydligt högre alkoholhalt, frikännas. Blod-prov tages i tre kapillärer och analyseras enligt Widmarkmetoden. Där-j ä m t e sker även analys av urinprov. Enligt uppgift anses i Danmark några slutsatser av blodanalysen icke k u n n a dragas, om resultatet av denna icke vinner stöd av analys utav ett samtidigt med blodprovet taget urinprov.
Enligt den norska lagstiftningen föreligger under alla omständigheter
straffbar påverkan beträffande den, som har större alkoholhalt i blodet än 0,5 promille. Blodprov tages i sex kapillärer. Tre av dessa fyllas i ett sam-manhang. Därefter göres ett uppehåll på minst en halv timme, varefter de återstående tre kapillärerna fyllas. Samtliga kapillärer analyseras enligt Widmarkmetoden.
I Västtyskland har icke uppställts någon presumtion för straffbar påver-kan vid viss blodalkoholhalt. Denna tillmätes dock stor betydelse, när det gäller att bedöma om påverkan föreligger eller ej. Blodprov tages därför regelmässigt å förare, som misstänkas för alkoholpåverkan. Blodprovet förvaras dock i allmänhet icke i kapillärer utan i s. k. venyler, d. v. s. glas-rör som r y m m a omkring 5—8 milliliter, vilket är betydligt mera än inne-hållet i tre kapillärer. Blodprovsanalysen h a r genomgående skett efter Wid-markmetoden. 1953 föreskrevs emellertid i Bayern att blodproven skulle analyseras efter såväl Widmark- som ADH-metoden. Enligt uppgift användes ADH-metoden för blodalkoholbestämningar även på andra håll i Västtysk-land, dock ej för regelbundna undersökningar annorstädes än i Bayern.
Utredningen har haft tillgång till vissa upplysningar rörande det i Bayern tillämpade systemet. Den direkta anledningen till att ADH-metoden där in-fördes vid sidan av Widmarkmetoden var ett fall, där m a n observerat stor oöverensstämmelse mellan analyser, som verkställts efter båda metoderna.
Vid en blodanalys utförd enligt Widmarkmetoden hade erhållits ett analys-värde av 1,61 promille, och därav hade dragits den slutsatsen att den miss-tänkte vid anmärkningstillfället med till visshet gränsande sannolikhet icke längre var i stånd att föra motorfordon. Något senare hade emellertid blod-provet kontrollundersökts enligt ADH-metoden, varvid erhållits ett analys-värde av endast 1,05 promille. På grund härav ansåg m a n sig icke kunna fasthålla vid det tidigare uttalandet om den misstänktes möjlighet att föra motorfordon. — Erfarenheterna av det nya bayerska systemet ha varit goda.
Det framhålles att blodalkoholbestämningens bevisvärde knappast längre dragés i tvivelsmål av de misstänkta.
Den tidigare omnämnda västtyska utredningen har tagit upp frågan om utbyggnad av det i Västtyskland i allmänhet gällande analyssystemet. Såsom framgår av det förut anförda, har den tyska utredningen ansett W i d m a r k -metoden tillförlitlig och utgått ifrån att denna metod skall bibehållas för blodalkoholbestämning. Som en särskild fördel framhålles metodens stora känslighet. Utredningen förordar emellertid att vid sidan av alkoholbe-stämningar enligt Widmarkmetoden sådana bealkoholbe-stämningar regelbundet skola utföras även enligt ADH-metoden. Såsom motivering härför framhålles att även om genom användning av standardlösningar med känd alkoholhalt garanti föreligger för att Widmarkmetoden utföres enligt givna föreskrifter och för att invändningar av teknisk art ej kunna riktas mot analysarbetet, så kommer likväl den mänskliga otillräckligheten att bestå, vilken icke uteslu-ter fel i enskilda fall. Det framhålles vidare att om två, efuteslu-ter olika metoder
53