KUNGL. DIBL 2 6 DEC 1956
uQLM
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1 9 5 6 : 3 7^ O D _ Inrikesdepartementet
ALKOHOLBLODPROVET
BETÄNKANDE AV
TILLKALLAD UTREDNINGSMAN
A. B E X E U D S
Stockholm 1956
Statens offentliga utredningar 1956
K r o n o l o g i s k f ö r t e c k n i n g
1. Åldringsvård. I d u n . 344 s. S.
2. Fiskhandeln 1 S v e r i g e . I d u n . 194 s. Jo.
3. R e s t a u r e n n g a v U p p s a l a domkyrka. Victor P e t - terson. 17) s. E .
4. S t a t e n s stöd åt v ä x t f ö r ä d l i n g e n m. m. Egneilska.
295 s. J o .
6. Standardlariffer för detalj distribution av e l e k t - risk kraf:. Haeggström. 96 s. K.
6. Statsägda a k t i e b o l a g 1 S v e r i g e . Av R. T e r s m a n . Idun. 110 s. Fl.
7. Städernas d o n a t i o n s j o r d . Kihlström. 86 s. I.
8. Förenklad s t a t s b i d r a g s g i v n i n g . Idun. 109 s. Fl.
9. Frågan o n fortsatt s a m a r b e t e mellan staten o c h TGO i LKAB. Marcus. 48 s. Fl.
10. I n v e s t e r i r g s v e r k s a m h e t o c h sparande. B a l a n s - p r o b l e m på l å n g o c h kort sikt. A v L. L i n d b e r - ger. Haeggström. 267 s. Fl.
11. A t o m e n e r g i e n . B e c k m a n . 117 s. H.
12. B i h a n g t i l k y r k o h a n d b o k e n . Idun. 100 s. E.
13. K o n s t b i l d i i n g 1 S v e r i g e . Kihlström. 443 s., 24 s.
pl. E.
14. T u l l t a x a . 1. A l l m ä n n a s y n p u n k t e r . Haeggström.
210 s. Fl.
15. T u l l t a x a . 2. D e t a l j m o t i v e r i n g . Haeggström. 849 s.
F l .
16. T u l l t a x a . 3. T a x a n . Haeggström. 179 s. Fl.
17. F i s k e o m r i d e . I d u n . 106 s. J o .
18. Seminarieorganisationen. 1. Idun. 237 s. E.
19. K o m m u n a l f ö r b u n d o c h indelningsändringar.
I d u n . 228 i. I.
20. Utredningen o m k o r t a r e arbetstid. Kihlström.
277 s. S.
21. Utredningen o m k o r t a r e arbetstid. Bilagor.
K i h l s t r ö m 236 s. S.
22. Alternativt aftonsångsritual. Idun. 85 s. E. • 23. Vissa ändringar i n ö j e s b e s k a t t n i n g e n m. m.
B c c k m s n 239 s Fi
24. Statsägda" företag i ' u t l a n d e t . Idun. 351 s. Fi.
25. Upphovsmannarätt tiU litterära och konstnärliga verk. Idun. 633 s. J u .
26. B y g g n a d s n i n n e n . Victor Pettersson. 156 s. J u . 27. Betänkande m e d förslag till sjukhuslag m. m.
K i h l s t r ö m 227 s. I.
28. Rådhusrätts s a m m a n s ä t t n i n g i brottmål. N o r - stedt. 54 i. J u .
29. Lag o m lätt a t t u t ö v a l ä k e k o n s t e n . B e c k m a n . 192 s. I.
30. P r ä s t v a l s h g . K i h l s t r ö m . 204 s. E.
31. Remissyttranden. K i h l s t r ö m . 400 s. S.
32. H e m m e n o c h s a m h ä l l s p l a n e r i n g e n . B e c k m a n . 210 s. S.
S3. Skogsindustrins u t b y g g n a d . Idun. 235 s. H.
34. Kliniska utbildningsplatser för blivande läkare.
Idun. 173 i. E.
35. U p p l y s n i n g s v e r k s a m h e t v i d folkomröstningar.
K i h l s t r ö m 141 s., 6 s. pl. J u .
36. Skogsbrukets a r b e t s m a r k n a d . Idun. 292 s. S.
37. Alkoholblcdprovet. I d u n . HO s. I.
A n m . Om särskild t r y c k o r t e j anglves, år t r y c k o r t e n S t o c k h o l m . B o k s t ä v e r n a m e d fetstil utgöra b e g y n - nelsebokstäverna till det departement, u n d e r v i l k e t u t r e d n i n g e n avgivits, t. e x . E. •= e c k l e s i a s t i k d e p a r t e - m e n t e t , J o . - Jordbruksdepartementet.
S T A T E N S O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1 9 5 6 : 3 7 Inrikesdepartementet
ALKOHOLBLODPROVET
Betänkande av tillkallad utredningsman
EXEUVS
I D U N S T R Y C K E R I A K T I E B O L A G E S S E L T E AB STOCKHOLM 1956
Innehåll
Skrivelse till Statsrådet och Chefen för Kungl. Inrikesdepartementet 5
Inledning 7 Kap. I. Tidigare förfarande vid blodprovstagning och blodanalys samt
felkällor i samband därmed 10 Kap. II. Kontrollen av analysarbetet under åren 1953 och 1954 19
Kap. III. Uttalanden om det sätt på vilket analysarbetet bedrivits 31 Kap. IV. Åtgärder som i särskilda fall vidtagits i anledning av funna f e l . . . 42 Kap. V. Omedelbart vidtagna åtgärder för att öka säkerheten i analys-
arbetet 45 Kap. VI. Åtgärder för att ordna ett betryggande analysförfarande 48
Kap. VII. Utformningen av det nya analysförfarandet 57 Kap. VIII. Uttalanden av utredningsmannen om det nya analyssystemet.. 63
Kap. IX. Om tillbakaräkning i mål angående trafikonykterhet 72 Bilaga 1. Formulär till protokoll vid läkarundersökning av personer, miss-
tänkta för trafikonykterhet 73 Bilaga 2. ADH-metoden vid alkoholbestämning för rättsligt bruk. Av Roger
Bonnichsen 75 Bilaga 3. Statistiska problem vid rättslig användning av kemiska alkohol-
bestämningar på blod. Av H. Wold och C. J. Åberg 82
Bilaga 4. Formulär till analysbevis 102 Bilaga 5. Skrivelse den 28 maj 1956 från utredningsmannen till Konungen
rörande tillbakaräkning 103
Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Inrikesdepartementet
Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 18 februari 1955 har Herr Statsrådet samma dag i anledning av att fel förekommit vid vissa å statens rättskemiska laboratorium verkställda blodundersökningar uppdragit åt undertecknad Bexelius att dels verkställa utredning rörande laboratoriets undersökningar och angående vilka åtgärder som borde företagas i de fall då felaktigheter upptäckts, dels utreda orsakerna till uppdagade felaktig- heter, dels ock framlägga förslag i frågan, h u r m a n i möjligaste m å n skulle k u n n a undanröja risken för liknande felaktigheter i fortsättningen.
Den 28 februari 1955 tillkallades professorerna Erik Jorpes och Hugo Theorell att såsom experter biträda vid utredningen, särskilt vid behand- lingen av de vetenskapliga spörsmål, som kunde uppkomma i samband med frågan om organisationen av laboratoriets verksamhet. Den 22 mars 1955 tillkallades vidare professorn Herman Wold att såsom expert biträda vid utarbetande av statistiska normer för bedömande av analysresultaten vid undersökningar av blodprov och urinprov å laboratoriets alkohol- avdelning.
Till sekreterare förordnades den 23 februari 1955 assessorn i Svea hov- rätt Holger Nordqvist.
Utredningen har undersökt omfattningen av förekomsten av felaktig- heter vid blodanalyserna samt orsakerna härtill. Utredningen har emeller- tid såsom sin främsta uppgift fattat att på grundval av vad som fram- kommit vid undersökningarna medverka till en sådan ordning vid blod- analyserna, som kan anses tillräckligt tillförlitlig ur rättslig synpunkt. För detta ändamål h a r utredningen tagit vissa initiativ.
Utredningen har i de fall uppdagade fel påverkat eller k u n n a t påverka domstolsavgöranden vidtagit de åtgärder, som funnits påkallade.
Sedan utredningens arbete numera slutförts, får jag härmed vördsamt framlägga betänkande — »Alkoholblodprovet» — med redogörelse för ut- redningens arbete och de resultat, vartill utredningen kommit.
De uppfattningar, åt vilka uttryck gives i betänkandet, biträdas av Jorpes och Theorell samt, såvitt angår frågor av intresse ur statistisk synpunkt, av Wold.
E n av Wold och amanuensen G. J. Åberg utarbetad promemoria rörande vissa statistiska problem bifogas såsom bilaga.
Stockholm den 25 oktober 1956.
Alfred Bexelius
j Holger Nordqvist
I n l e d n i n g
Gällande stadganden om straff för onykterhet i trafik återfinnas i 4 § lagen den 28 september 1951 om straff för vissa trafikbrott. I denna para- graf äro upptagna två brottstyper. Den ena typen, som behandlas i 1 mom., avser den, som vid förande av bil, motorcykel, traktor eller motorredskap varit så påverkad av starka drycker, att det kan antagas att han icke på betryggande sätt k u n n a t föra fordonet. Om förare av bil eller motorcykel eller av traktor med släpfordon haft en alkoholkoncentration i blodet av 1,5 promille eller däröver, skall h a n anses ha varit så påverkad som nyss n ä m n t s . Brottet, som benämnes rattfylleri, bestraffas med fängelse i högst ett år eller, om omständigheterna äro mildrande, med dagsböter, dock ej under tjugufem. Den andra brottstypen, behandlad i 2 mom., omfattar förare av bil eller motorcykel eller av traktor med släpfordon. Är det be- träffande sådan förare ej styrkt att han var så påverkad, som nyss sagts, men uppgick alkoholkoncentrationen i hans blod till 0,8 men ej till 1,5 promille, skall han straffas med dagsböter, lägst tio, eller fängelse i högst sex månader. Vid sidan av dessa stadganden finnes i 4 § 1 mom. en be- stämmelse att förare av bil, motorcykel, traktor eller motorredskap, som av annat berusningsmedel än starka drycker var så påverkad, som angivits beträffande första brottstypen, skall dömas till samma straff, som gäller för n ä m n d a brottstyp.
I det följande användes beteckningen trafikonykterhet såsom s a m m a n - fattande benämning på de i 4 § trafikbrottslagen angivna onykterhets- brotten.
Alkoholkoncentrationen i blodet tillmätes alltså av lagstiftningen en mycket stor betydelse för bedömande av frågan om en förare gjort sig skyldig till trafikonykterhet. Vid den lindrigare brottstypen är alkohol- koncentrationen helt avgörande för frågan om brott föreligger.
För att erhålla kännedom om blodalkoholhalten hos en misstänkt förare tages blodprov från honom, vilket göres till föremål för kemisk analys.
Om tagande av blodprov finnas bestämmelser i 28 k a p . 12 och 13 §§ RB.
Enligt 12 § m å kroppsbesiktning företagas å den, som skäligen k a n miss- t ä n k a s för brott, vara frihetsstraff k a n följa, till utrönande av omständig- het, som k a n äga betydelse för utredning om brottet. Vid kroppsbesiktning får, om det erfordras, blodprov tagas och även annan undersökning, som
kan ske utan nämnvärt men, utföras. Av 13 § framgår att förordnande om tagande av blodprov meddelas av undersökningsledaren, åklagaren eller rätten. Om fara är i dröjsmål, må åtgärden beslutas även av polisman.
Blodprov får ej tagas av annan än läkare.
Kostnaden för tagande av blodprov och analys därav utgår av allmänna medel. Enligt lag den 20 december 1946 om återgäldande av kostnad för blodundersökning i brottmål skall den tilltalade, om han dömes för brot- tet, förpliktas att till statsverket återgälda kostnaden.
Undersökningarna av blodprov för alkoholbestämning utföras sedan den 1 juli 1932 centralt för hela landet å statens rättskemiska laboratorium.
Till en början utgjorde alkoholmängden i blodet endast ett bevis bland andra för alkoholpåverkan. 1941 infördes emellertid i lagstiftningen de fasta blodalkoholgränserna 0,8 och 1,5 promille, för vilka nyss redogjorts.
Härigenom fick blodprovet avsevärt större betydelse än förut för bedömande av trafikonykterhetsbrotten. Större krav ställdes också på undersökningar- nas tillförlitlighet. På grund av den efter senaste kriget starkt ökade motor- trafiken kommo blodundersökningarna å laboratoriet att efter 1945 få allt större omfattning. Särskilt har detta varit förhållandet under de sista åren.
I slutet av år 1954 upptäcktes å laboratoriet att vissa felaktigheter före- kommit vid uträkningar av resultaten av några under 1954 utförda blod- analyser. Det inträffade anmäldes av medicinalstyrelsen till inrikesdeparte- mentet. Departementschefen, statsrådet Hedlund, ansåg att vad som före- kommit utgjorde anledning till att omedelbart verkställa en utredning rö- rande laboratoriets undersökningar och angående vilka åtgärder, som borde företagas i de fall, då felaktigheter upptäckts, samt utverkade Kungl. Maj :ts bemyndigande att tillkalla en särskild utredningsman att verkställa utred- ning i nämnda hänseenden.
I direktiven för utredningen — vilka upptagits i statsrådsprotokollet för den 18 februari 1955 — anförde departementschefen bland a n n a t : Utred- ningsmannen borde ha att utreda anledningen till att de uppdagade fel- aktigheterna ägt r u m samt vidare vilka andra felaktigheter vid liknande och andra av laboratoriet verkställda undersökningar som kunde tänkas ha förekommit ävensom orsaken därtill. Hur långt tillbaka och hur in- gående det vore praktiskt möjligt att härvid driva utredningen finge be- dömas av utredningsmannen. Det borde vidare vara en angelägen uppgift för utredningsmannen att pröva och framlägga förslag i frågan h u r m a n i möjligaste m å n skulle k u n n a undanröja risken för liknande felaktigheter i fortsättningen. Av stor vikt vore vidare att m a n försökte bota skadeverk- ningarna av de misstag som begåtts. I den m å n det funnes anledning an- taga att en felaktig uppgift i ett från laboratoriet utsänt meddelande om ett undersökningsresultat kunde ha medfört skada av något slag, t. ex.
inverkat på en domstols avgörande, borde utredningsmannen själv eller genom medverkan av vederbörande myndigheter och tjänstemän söka vid-
9 taga alla åtgärder, som vore möjliga för att få rättelse till stånd. Erford- rades i detta hänseende åtgärd av Kungl. Maj:t, borde utredningsmannen inkomma med förslag härtill.
Rörande sättet för utredningens bedrivande må här sammanfattningsvis anföras följande.
Utredningen har låtit göra de under åren 1953 och 1954 utförda blod- analyserna till föremål för kontroll i den omfattning som varit möjlig.
Härigenom har kännedom vunnits om vissa fel och andra mindre till- fredsställande förhållanden, som förekommit å laboratoriet vid analysarbe- tet. På grundval av vunnen kännedom om de med analysförfarandet för- enade felmöjligheterna har utredningen (Bexelius, Jorpes och Theorell) efter samråd med professorn Erik Wolff, som varit laboratoriets förestån- dare till den 1 april 1956, och med förutvarande tillförordnade laboratorn, numera föreståndaren vid laboratoriets toxikologisk-kemiska avdelning och alkoholavdelning, docenten Roger Bonnichsen, uppdragit riktlinjer för en utbyggnad av analysförfarandet i syfte att vinna större säkerhet. Sedan medicinalstyrelsen på hemställan av utredningen utfärdat erforderliga före- skrifter i ämnet, har utredningen medverkat vid den närmare utform- ningen av det nya analyssystemet samt med stor uppmärksamhet följt till- lämpningen av detsamma. För att utredningen skolat få en säker uppfatt- ning om tillförlitligheten av systemet, ha de erhållna analysresultaten under- kastats en fortlöpande bearbetning av statistisk expertis (Wold och Åberg).
Utredningen upptager i följande avsnitt en redogörelse för tidigare för- farande vid blodprovstagning och blodanalys samt i samband därmed före- kommande felkällor. Därefter behandlas i kapitel II den av utredningen verkställda kontrollen av de under åren 1953 och 1954 utförda blodanaly- serna. I kapitel III gör utredningen en bedömning av det sätt, på vilket analysarbetet tidigare bedrivits på laboratoriet. Därefter följa redogörelser för dels åtgärder, som i särskilda fall vidtagits i anledning av funna fel, och dels omedelbart vidtagna åtgärder för att öka säkerheten i analys- arbetet. I nästa avsnitt (kapitel VI) redogöres för de överväganden, som lett fram till en utbyggnad av analyssystemet, varefter följer en beskriv- ning av tillämpningen å laboratoriet av det nya systemet. I kapitel VIII behandlas tillförlitligheten av detta system.
T i d i g a r e f ö r f a r a n d e v i d b l o d p r o v s t a g n i n g och b l o d a n a l y s s a m t felkällor i s a m b a n d d ä r m e d
För att bedöma orsakerna till de uppdagade felen och möjligheterna att ordna ett betryggande kontrollsystem är det nödvändigt att äga närmare kännedom om det förfarande, som tidigare tillämpats, och om de felkällor, som varit förknippade därmed. Därför lämnas här till en början en redo- görelse för det förut använda tillvägagångssättet vid blodundersökningar och för de risker för oriktiga analysresultat, som därvid förelegat.
Vid blodundersökningarna k u n n a särskiljas två olika led, blodprovstag- ningen och blodanalysen. För att erhålla exakta analysresultat är det nöd- vändigt icke blott att analysförfarandet är tillfredsställande ordnat utan även att största noggrannhet iakttages vid blodprovstagningen. Denna regle- rades tidigare av bestämmelser i medicinalstyrelsens cirkulär den 8 juni 1932 angående analys av blodprov för alkoholbestämning (MF nr 40).
Enligt cirkuläret skulle blodprovet tagas vid en särskild undersökning för påvisande av alkoholpåverkan. I cirkuläret framhölls särskilt att blodpro- vet borde tagas så tidigt som möjligt vid undersökningen, dock ej förrän
en och en halv timme efter det den eventuella spritkonsumtionen avslutats.
Provtagaren borde helst vara läkare.1 Provet skulle tagas i fingerblomman eller örsnibben. Provtagningsstället skulle före provet rengöras med en- promillig sublimatlösning. Vid provtagningen skulle fyllas tre kapillärer med blod. Dessa skulle därefter tillslutas med särskilda gummiproppar och, inlindade i bomull, nedläggas i en med den undersöktes n a m n försedd ask, vilken, jämte ett enligt särskilt formulär avfattat undersökningsproto- koll, skulle med expresspost omedelbart insändas till laboratoriet. Försän- delsen skulle vara förseglad med sigill. Provtagningsmaterielen, dvs. kapil- lärer, gummiproppar och askar, skulle tillhandahållas avgiftsfritt å polis- stationerna i samtliga städer. Även polismyndighet på landsbygden kunde efter särskild rekvisition få provtagningsmateriel sig tillsänd.
Den särskilda undersökningen avser, förutom att taga blodprov, huvud- sakligen att utröna, huruvida den undersökte visat yttre tecken på alkohol- påverkan. Han har därför att vid undersökningen utföra vissa prov. Läka- rens iakttagelser antecknas i undersökningsprotokollet. I detta antecknas vidare läkarens konklusion av undersökningen beträffande frågan, om den
1 Enligt 2 § lagen den 31 maj 1934 om blodundersökning i brottmål fick blodprov tagas endast av läkare. Motsvarande bestämmelse finnes nu, såsom förut nämnts, i 28 kap. 13 § RB.
11 undersökte var så påverkad av starka drycker att det kan antagas att h a n icke på betryggande sätt k u n n a t föra motorfordon.
Provtagningsmaterielen har brukat tillhandahållas polismyndigheterna från laboratoriet, som i sin tur köpt materielen från särskild leverantör.
Leveranserna ha omfattat askar, i vilka tre kapillärer med tillhörande gummiproppar varit förpackade. Kapillärerna ha preparerats med fluorid för att hindra bakterietillväxt och med oxalat för att motverka blodets koagulering. Prepareringen har utförts av leverantören. Laboratoriet har alltså i huvudsak endast förpackat de iordninggjorda askarna och distri- buerat dem till polismyndigheterna.
Åtskilliga felkällor förekomma i samband med blodprovstagningen. Det är av vikt att blodprovet icke förorenas av främmande ämnen, som k u n n a påverka analysresultatet och ge en oriktig bild av alkoholkoncentrationen i blodet. Läkarens instrument och huden på provtagningsstället måste där- för vara väl rengjorda före provtagningen. Rengöringen får emellertid icke ske med sådana desinfektionsmedel, som innehålla flyktiga organiska väts- kor, utan med medel, som även om de skulle till någon del komma med i blodprovet, icke k u n n a inverka på analysresultatet. I 1932 års cirkulär föreskrevs att provtagningsstället skulle rengöras med enpromillig subli- matlösning samt att hud, stilett eller kniv under inga omständigheter finge desinfekteras med sprit, eter eller annan flyktig, organisk vätska. I under- sökningsprotokollet skulle antecknas att desinfektion skett på föreskrivet sätt och angivas vilket medel, som därvid använts. — I detta sammanhang må även framhållas vikten av att de vid provtagningen använda kapil- lärerna och gummipropparna till dessa äro fullständigt fria från främ- mande partiklar.
Å laboratoriet förekom under våren 1955 ett fall, där analysresultatet möjligen påverkats av att huden vid provtagningen icke ordentligt ren- gjorts. Vid analys av ett insänt blodprov om tre kapillärer erhöllos vär- dena 5,797, 8,959 och 9,249 promille. Alkoholhalten var i samtliga fall allt- för hög för att den skulle ha k u n n a t förekomma i blodet. Det var därför uppenbart att något fel förelåg. Utredningen satte sig i förbindelse med den provtagande läkaren för undersökning av omständigheterna vid prov- tagningen. Läkaren meddelade att den undersökte varit mycket oljig om fingrarna och ifrågasatte, om felkällan kunde vara att m a n ej helt lyckades borttorka oljan från fingerblomman. Möjligheten att någon orenlighet från huden förorsakat eller medverkat till de höga analysvärdena kunde därför icke uteslutas. Värdena kunde givetvis icke tillmätas någon betydelse för bedömande av frågan, om den undersökte gjort sig skyldig till trafik- onykterhet.1
För alt erhålla säkra analysresultat med den analysmetod, som använts å laboratoriet, nämligen den s. k. Widmarkmetoden, anses önskvärt att
1 Jfr not å sid. 69.
den analyserade blodmängden uppgår till omkring 100 milligram, och det brukar framhållas att blodmängden icke bör understiga 70 milligram. Om mindre blodmängder analyseras, erhållas ofta större variationer i analys- värdena från samma blodprov, och analysresultatet blir mindre tillförlit- ligt. Det är därför angeläget att kapillärerna fyllas väl vid provtagningen.
Kapillärerna r y m m a omkring 150 milligram blod. De böra alltså vara fyllda minst till två tredjedelar för att m a n skall k u n n a undvika osäkerhet vid bedömande av analysresultaten. Det har visat sig att det i praktiken icke så sällan brister en hel del i fråga om blodmängderna. I icke ringa ut- sträckning har nämligen förekommit att till laboratoriet insända kapil- lärer innehållit alltför små blodmängder med osäkerhet beträffande analys- resultatet som följd.
Att en del kapillärer bli dåligt fyllda vid provtagningen kan — under förutsättning att det icke är något fel på kapillärerna — förmodas till väsentlig del bero på att insnittet å provtagningsstället icke gjorts så att tillräckligt med blod framkommit. Om blodflödet icke räcker till för att fylla kapillärerna, kan det ligga nära till hands för provtagaren att ur in- snittet söka pressa fram vad som fattas. Ett dylikt tillvägagångssätt med- för risk för att blodprovet icke kommer att innehålla vanligt s. k. helblod utan sådant blod mer eller mindre uppblandat med vävnadsvätska. Då vid alkoholpåverkan denna k a n innehålla annan alkoholhalt än vanligt hel- blod, medför tillvägagångssättet risk för missvisande analysresultat. Detta kan utgöra en betydande felkälla. Det är därför av stor vikt att vid prov- tagningen insnittet göres så att tillräckligt med blod erhålles för att fylla kapillärerna.
Det kan givetvis förekomma att en läkare vid samma undersökningstill- fälle tager blodprov från flera olika personer samtidigt. Härvid måste be- tryggande åtgärder vara vidtagna, så att icke de olika proven samman- blandas. Det synes dock som om vid normal aktsamhet risken för samman- blandning vore ringa. Något fall då förväxling av prov ägt r u m vid prov- tagningen är icke känt. Som en säkerhetsåtgärd mot sådan förväxling ifrå- gasatte trafiknykterhetsutredningen en förseglingsanordning, varvid den misstänkte skulle få anbringa sin namnteckning på en banderoll, som skulle omsluta den ask, i vilken kapillärerna förpackats. Denna försegling skulle brytas först på laboratoriet. Utredningen anförde vidare att därest den provtagande läkaren skreve sin namnteckning över förseglingen av det kuvert, i vilket asken insändes till laboratoriet, ytterligare garanti skulle vinnas (SOU 1953:20 sid. 208).
Den vid försändningen av kapillärerna använda asken skall skydda kapillärerna, så att de icke skadas under transporten till laboratoriet. Om kapillärerna komma fram söndriga till laboratoriet, kan deras innehåll icke användas för analys. Det har ibland förekommit att insända kapillärer varit söndriga eller att de icke varit ordentligt tillslutna med gummiprop-
13 par med påföljd att hela provet fått förkastas. Ibland ha gummipropparna legat lösa i askarna vid sidan av kapillärerna. Om icke tillslutningen av kapillärerna och förpackningen av dessa sker med tillräcklig omsorg, kan alltså hela blodprovet äventyras. Om normal försiktighet iakttages, synes dock risken för dessa fel vara ringa.
Såsom förut n ä m n t s ha proven insänts till laboratoriet med expresspost.
Å laboratoriet ha proven intill analysen förvarats i låst kylskåp. Eftersom laboratoriets brevlåda står i direkt förbindelse med ett kylrum ha proven icke längre än som varit oundgängligt behövt utsättas för rumstemperatur.
Det är givetvis av vikt att dröjsmål icke förekommer vid blodprovens insändande till laboratoriet (jfr sid. 46).
Arbetet med blodproven å laboratoriet har bestått i diarieföring, själva analysen, uträkning av analysresultaten samt utskrift och utsändande av analysbevis.
Vid diarieföringen har varje insänt prov erhållit ett särskilt diarienum- mer, vilket antecknats å asken med kapillärerna. Namnet å varje person, från vilken blodprov tagits, har under detta n u m m e r införts i ett särskilt diarium. Arbetet med diarieföring h a r under somrarna varit betydande, då antalet insända prov varit stort.
Analyserna av blodproven ha såsom förut berörts skett enligt Widmark- metoden. Laboratorn Leonard Goldberg har i en särskild bilaga till trafik- nykterhetsutredningens betänkande (SOU 1953: 20 sid. 252 ff.) lämnat föl- jande redogörelse för metodens principer och för tillvägagångssättet vid analysen:
Principen för bestämning av etylalkohol med Widmarkmetoden är att alko- holen får överdestillera vid en bestämd temperatur från provet till en reaktions- blandning, innehållande kaliumbikromat och svavelsyra i bestämda proportioner.
Alkoholen reducerar en större eller mindre del av bikromatsvavelsyran, varvid den reducerade mängden under vissa standardbetingelser är proportionell mot mängden alkohol i provet. Mängden icke reducerad (»icke förbrukad») bikromat- svavelsyra bestämmes genom titration med tiosulfatlösning efter tillsats av ett överskott av kaliumjodid. Halten av etylalkohol i provet beräknas med kännedom om reaktionsförhållandena genom jämförelse med titrationsvärdena för s. k. blind- prov, dvs. prov utan alkoholtillsats med tillsats av bikromatsvavelsyra och be- handling som övriga prov.
I den utformning som den Widmarkska metoden har, sker destillationen av alkohol i speciella kolvar, s. k. Widmark-kolvar.
Vid analysen tillsättes först till ett visst antal kolvar en exakt mängd bikromat- svavelsyra av bestämd sammansättning, i regel 1 ml av en blandning innehål- lande 250 mg K2Cr207 per 100 ml 5 n H2S04. Utöver det antal kolvar, som mot- svarar antalet prov, fyllas ytterligare 3—5 kolvar, vilka skola tjäna som blind- prov (se nedan). Styrkan på bikromatsvavelsyran tillåter bestämning av etyl- alkohol med en halt av upp till 5 promille i provet, om provets vikt ej över- stiger 100 mg.
Kapillären innehållande blodprovet väges. Innan provet blåses ned i skålen på
proppen till Widmarkkolven, omskakas kapillären väl för att en blandning av blodet skall ske (vid en tids lagring sker en uppskiljning av blodkroppar för sig och blodvätska för sig). Efter omskakning blåses provet ut, och kapillären väges denna gång tom. Därigenom erhålles exakt vikten av blodprovet självt.
Proppen sättes ned i Widmarkkolven, och kolven, innehållande den tidigare tillsatta bikromatsvavelsyreblandningen, nedföres i ett vattenbad och får stå där vid 60° (±0,5°) under 2 timmar ( ± 1 5 min.). Alkoholen överdestillerar under denna tid till reaktionsblandningen. Bikromatsvavelsyran reduceras därvid helt1 eller delvis: mängden reducerad lösning är beroende på mängden alkohol i provet.
Efter 2 timmar lossas försiktigt glasproppen med det nu intorkade provet, var- efter innehållet i kolven spädes med 15 ml dubbeldestillerat vatten, lösningen kyles ned till rumstemperatur och titreringen kan börja.
Vid titreringen tillsättes först 0,5 mP n/2 jodkaliumlösning, efter 30 sek.—1 min.
titreras med n/100 tiosulfatlösning. När blandningen antagit en ljusgul färg, till- sättes 0,5 ml 1 % stärkelselösning, varvid en blå färg framkommer, och titre- ringen fortsattes till svagt rosa färg3, då titreringen är avslutad och mängden åt- gången n/100 tiosulfat avläses. Efterblåning skall inträda efter några minuter.
Parallellt med titreringen av proven behandlas på samma sätt även 3—5 blind- prov, således kolvar utan alkohol, men tillsatta med konstant4 mängd bikromat- svavelsyra.
Beräkningen av alkoholhalten i provet bygger på fastställandet under standard- betingelser av mängden flyktig reducerande substans, vilken är proportionell mot differensen mellan åtgången mängd tiosulfat vid titreringen av blindprovet, inne- hållande en konstant mängd bikromatsvavelsyra, och den åtgångna mängden tiosulfat i provet.
Å laboratoriet ha analyserna utförts i huvudsaklig överensstämmelse med det av Goldberg beskrivna förfarandet. Kolvarna ha varit försedda med särskilda n u m m e r och sammanförts i serier om 30 i varje serie. Av dessa kolvar ha 24 innehållit blodprov, 4 blindprov och sedan sommaren 1954 2 standardlösningar med känd alkoholhalt. Antalet har bestämts därav att varje vattenbad rymt 30 kolvar. Varje serie har analyserats av ett labora- toriebiträde. Som regel ha samtliga från en person insända blodprov analy- serats i s a m m a serie och alltså av samma laboratoriebiträde. Vid analy- serna ha biträdena fört anteckningar å särskilda blad, s. k. arbetslappar.
Å dessa lappar har till en början för varje prov om som regel tre kapil- lärer antecknats provets diarienummer och namnet på den person, från vilken provet tagits. Därunder har sedan för varje kapillär antecknats n u m r e t på den kolv, i vilken kapillärens blod tömts, de värden, som er- hållits vid vägning av kapillären före och efter det den tömts på blod, samt mängden av tiosulfat, som åtgått vid titreringen. Dessa anteckningar h a gjorts ä n med blyerts och än med bläck. P å sista tiden ha dock anteck- ningar med bläck varit regel. Å arbetslapparna ha för varje serie anteck- n a t s jämväl de värden, som erhållits vid titrering av blindproven.
1 Skulle detta inträffa, bör provet förkastas (anm. här).
2 nyberedd (anm. här).
3 till färglöst (anm. här).
4 Dvs. samma mängd som i proven (anm. här).
15 De vid analyserna erhållna värdena ha från arbetslapparna införts i s. k.
arbetsböcker, där i särskilda kolumner för varje kapillär antecknats kolv- nummer, blodmängd och den mängd tiosulfat, som åtgått vid titreringen.
Därjämte ha antecknats de fyra vid titrering av blindproven erhållna vär- dena, dock endast en gång för varje serie, och för varje prov medelvärdet av dessa fyra värden, det s. k. blindvärdet. De i arbetsböckerna införda talen ha därefter använts vid uträkningen av blodprovets alkoholhalt.
Denna uträkning sker enligt formeln (K — cc) 113
V
K är därvid medelvärdet av de fyra vid titrering av blindproven erhållna värdena, cc är den mängd tiosulfat, som åtgått vid titreringen, och V blod- provets vikt i milligram. 113 är en genom beräkningar och experimentella försök erhållen omräkningsfaktor från n/100 tiosulfat till alkohol. Vid ut- räkningen ha i arbetsböckerna i särskilda kolumner angivits de resultat, som erhållits dels vid subtraktionen K — cc och dels vid den därefter föl- jande multiplikationen med 113, vilket sistnämnda resultat betecknats med gamma (y). I en kolumn h a r därjämte angivits det promillevärde, som erhållits vid division av gamma med provets vikt, dvs. promillevärdet för den enskilda kapillären. Slutligen har medelvärdet av de enskilda promille- värdena u t r ä k n a t s och angivits i arbetsboken. De nu n ä m n d a uträkning- arna ha som regel verkställts med tillhjälp av räknemaskin av typ Facit.
De i arbetsböckerna uträknade värdena, särskilt de sistnämnda medel- värdena, ha sedan använts vid utfärdande av analysbevisen.
Vid genomgång av de olika felkällor, som k u n n a vara förknippade med den n u skildrade verksamheten å laboratoriet, bör först n ä m n a s möjlig- heten av förväxling av olika blodprov. Denna möjlighet föreligger dels vid diarieföringen och dels vid själva analysen. Vid diarieföringen behandlas ofta ett stort antal blodprov samtidigt. Vissa dagar under sommaren h a r antalet nyinkomna prov, som skolat diarieföras, icke obetydligt överstigit 100. Om ej särskild noggrannhet iakttages, föreligger risk för att olika prov sammanblandas. För att omöjliggöra förväxling h a r å laboratoriet den regeln tillämpats att endast en försändelse fått öppnas för varje gång.
Först sedan denna diarieförts och diarienumret antecknats å asken med kapillärer, h a r en ny försändelse fått brytas. Även vid själva analysen h a r gällt att endast en ask fått öppnas för varje gång. Sedan vägning av de olika kapillärerna skett och dessa tömts på blod samt vederbörliga anteck- ningar gjorts å arbetslappen, har en ny ask öppnats. De åtgärder, för vilka nu redogjorts, synas vara betryggande för undvikande av förväxling. Den omständigheten att provgivarens n a m n finnes antecknat å a s k a r n a torde utgöra en garanti mot förväxling.
Om analysen sker lång tid efter provtagningen, föreligger risk för att
analysresultaten bli mindre tillförlitliga genom att blodets sammansättning undergår förändringar. Blodet anses k u n n a i väl preparerade kapillärer förvaras vid rumstemperatur upp till fyra dagar. Om förvaring sker i kyl- j-um vid en temperatur av omkring + 4°, anses proven k u n n a hålla sig
under betydligt längre tid, upp till tre månader.1 Det är emellertid ange- läget för erhållande av så tillförlitliga analysresultat som möjligt att ana- lysen k a n ske kortast möjliga tid efter provtagningen. Genom försändandet till laboratoriet har provet redan utsatts för rumstemperatur under i all- mänhet en till två dagar. Även om provet därefter förvaras i kylrum, bör analysen äga rum någon av de närmaste dagarna efter det provet inkom- mit till laboratoriet. Å laboratoriet har den tid som förflutit till analyserna varit varierande, beroende på arbetsbördans storlek. När arbetsbördan varit som störst, har analysen k u n n a t dröja omkring tre veckor från det provet inkommit.
För frågan om blodets hållbarhet i kapillärerna är dessas preparering av stor betydelse. Om prepareringen är otillfredsställande, k a n alkohol- halten i blodet förändras på kort tid, och analyserna bli helt otillförlitliga.
Det h a r i skilda sammanhang framhållits, att riskerna för fel vid Wid- markanalyserna med de mycket små blodmängderna som undersöknings- material äro mycket stora, om icke analyserna utföras exakt enligt den utarbetade metoden. Åtskilliga felkällor äro därför förknippade med själva analysen. F r ä m s t måste de vid analysen använda lösningarnas samman- sättning vara riktig. Detta gäller såväl bikromatsvavelsyran som kanske i synnerhet tiosulfatlösningen. Den sistnämnda har å laboratoriet ställts i ordning i satser med en styrka av n/10. Dessa satser ha i allmänhet räckt för analysarbetet under omkring en månad. Före varje användning h a r sedan utspädning skett av den del av lösningen, som då skolat användas, till en styrka av n/100. Lösningens sammansättning måste kontrolleras med j ä m n a mellanrum. Den utspädda lösningens titer kan ställas efter varje spädning men framgår annars av de vid titration av blindproven erhållna värdena. Vad bikromatsvavelsyran angår föreligger risk för be- tydande fel, om icke exakt samma mängd sådan syra tillsättes varje kolv.
Beräkningen av alkoholhalten grundar sig nämligen på den ursprungliga mängden bikromatsvavelsyra. Mängden syra, som tillsättes, mätes å labo- ratoriet med en särskild spruta. Detta sätt för mätningen anses erbjuda de bästa garantierna för att de tillsatta mängderna skola bliva exakta.
Givetvis är det ändå nödvändigt att vid mätningen iakttaga den största noggrannhet. Genom analysen av blindproven erhålles en uppfattning om noggrannheten vid tillsatsen av bikromatsvavelsyra.
Lika viktigt som att kolvarna tillsättas samma mängd bikromatsvavel- syra är det att de icke innehålla föroreningar, då syran tillsättes. Kolvarna måste därför vara ordentligt rengjorda före användningen. Om kolvarna
1 SOU 1953: 20 sid. 98. Jfr även bilaga 2 sid. 80.
17 tidigare använts vid analys, får icke något av den gamla bikromatsvavel- syran finnas kvar. Därest kolvarna innehålla föroreningar, k a n analys- resultatet påverkas därav.
Felkällor av stor praktisk betydelse torde föreligga vid vägningen och vid titreringen i samband med avläsning och anteckning av de därvid erhållna resultaten. Risk föreligger såväl för oriktig avläsning av resultaten som för felaktig anteckning av de avlästa resultaten. Under analysarbetet å laboratoriet har det visat sig att svårigheter förelegat att helt eliminera dessa felkällor.
Vid vägning av kapillärerna användas s. k. torsionsvågar. En fortlöpande noggrann kontroll av dessa vågar är nödvändig. Å laboratoriet ha vågarna nollställts varje dag före analysarbetets början och kontrollvägningar skett omkring en gång varje vecka, vilka åtgärder få anses betryggande.
Oförsiktighet vid tömningen av kapillärerna k a n förorsaka analysfel. Vid blodets lagring i kapillärerna sker en viss uppdelning i blodkroppar och blodvätska. Risk finnes att vid tömningen all blodvätska blåses ut och att blodkropparna till större eller mindre del bliva kvar. För att förhindra detta måste kapillärerna skakas kraftigt före utblåsningen. Om detta icke göres, k u n n a för höga analysvärden erhållas. Allt blod, som blåses ur kapillärerna, måste blåsas i den till kolven hörande skålen, eljest k a n ingen exakt uppgift erhållas om blodprovets vikt, och analysresultatet blir osäkert.
Risk föreligger vidare för ojämna analysresultat, om destillationen av blodproven sker under för lång eller för kort tid eller vid olämplig tem- peratur. Vattenbaden, i vilka destillationen verkställes, böra vara så kon- struerade, att de för samtliga kolvar under hela destillationstiden med minsta möjliga variationer hålla en temperatur av 60°.
Efter destillationen borttages kolvens glaspropp jämte den vid proppen fastade skålen. Blodet i skålen är då intorkat. Då glasproppen lossas, måste försiktighet iakttagas, så att icke något av det intorkade blodet eller a n d r a partiklar falla ned i bikromatsvavelsyran med risk för alltför höga analys- resultat som följd.
För att erhålla j ä m n a analysvärden är det viktigt att titreringen icke börjar, förrän kolvarna efter destillationen svalnat till r u m s t e m p e r a t u r , samt att titreringen börjar 30 sekunder—en minut efter det kaliumjodid tillsatts. Titreringen skall sluta, då färgen på vätskan i kolven slår om från blått till färglöst. Omslaget är så starkt att det för ett t r ä n a t labora- toriebiträde fordras endast en del av en droppe utav titrervätskan för att det skall k u n n a iakttagas. En mycket exakt mätning av erforderlig titrer- vätska är alltså möjlig. Att avgöra, när titreringen är avslutad, kräver god vana hos den som utför analysen. Om titreringen avslutas för tidigt, bliva analysvärdena för höga och i motsatt fall för låga. Då faran för att titreringen går för långt synes vara större än faran för att den avslutas
2 — 606673
för tidigt, torde eventuella felaktigheter vid bedömandet som regel medföra för låga analysvärden. Bästa resultatet nås, när samma färgnyans efter- strävas som vid titrering av blindproven.
På sätt framgår av den lämnade redogörelsen är analysens tillförlitlig- het i hög grad beroende av att de olika momenten däri utföras med största möjliga exakthet. Den mänskliga faktorn betyder därför mycket vid analys- arbetet. Vikten av att betingelserna för arbetet äro de bästa möjliga kan icke nog starkt betonas. Om arbetet utföres under jäkt, öka i hög grad riskerna för fel vid analyserna. Erfarenheten å laboratoriet visar att även en relativt ringa indisposition hos ett laboratoriebiträde, såsom en lättare förkylning, ofta medför att sämre värden än vanligt erhållas vid ana- lyserna.
Det sista ledet i arbetet att fastställa alkoholkoncentrationen i blod- proven är uträkningen av analysresultaten. Uträkningen av blodprovets vikt, varvid kapillärens vikt, sedan den tömts på blod, dragés ifrån vikten dessförinnan, har å laboratoriet brukat verkställas av laboratoriebiträdena själva. Införingarna i arbetsböckerna ha utförts av laboratoriebiträdena eller av kontorspersonal. Uträkningarna i dessa böcker ha i varje fall under senare år gjorts av kontorspersonal. Fel k u n n a givetvis förekomma såväl vid uträkningarna som vid införingarna med oriktiga promillevärden som följd. Det är därför nödvändigt med en ordning, som medger kontroll av uträkningar och införingar.
Widmarkmetoden är icke specifik för etylalkohol. Om andra flyktiga, reducerande ämnen förekomma i blodet, kan metoden ge utslag för dessa såsom om alkohol funnits i blodet. Så är fallet då vid narkos med eter eller andra flyktiga ämnen, dessa övergå i blodet. I detta speciella fall är givetvis analysen en helt otillförlitlig mätare på blodalkoholhalten.
Tidigare har man velat göra gällande att vid sockersjuka skulle före- komma i blodet även andra flyktiga, reducerande substanser än aceton och att Widmarkmetoden därför skulle vara mindre tillförlitlig beträf- fande prov från sockersjuka personer. Senare undersökningar, för vilka en närmare redogörelse lämnats i trafiknykterhetsutredningens betänkande (SOU 1953: 20 sid. 104 ff och sid. 279 ff), visa emellertid, att vid socker- sjuka icke förekommer endogent bildad alkohol i blodet eller någon högre halt av andra reducerande substanser, som k u n n a simulera alkohol.
Även om den största noggrannhet iakttages vid blodprovstagning och blodanalys, är analysmetoden behäftad med vissa felmöjligheter. Man h a r räknat med att vid analys av tre kapillärer medelfelet ej överstiger 0,05 promille. Vid angivande av analysresultatet har hänsyn tagits till tredubbla medelfelet 0,15 promille. För uttalande att alkoholkoncentrationen uppgått till 0,8 eller 1,5 promille har med hänsyn till detta medelfel fordrats ett medelvärde av tre analyser av 0,96 respektive 1,66 promille. Om endast två kapillärer kunnat analyseras, har tredubbla medelfelet räknats något högre eller till 0,2 promille.
K A P I T E L I I
K o n t r o l l e n a v a n a l y s a r b e t e t u n d e r å r e n 1953 och 1954
Någon möjlighet att i efterhand kontrollera riktigheten av de under 1953 och 1954 utförda analyserna finnes icke. De insända blodproven ha helt förbrukats. Även om någon kapillär med blod hållits i reserv, är det ovisst, huruvida analys mera än någon månad efter provtagningen kan ge tillförlitligt resultat. Däremot k u n n a uträkningarna av analysresultaten kontrolleras. Utredningen har också låtit göra en sådan kontrollräkning av de analyser, som verkställts under 1953 och 1954. Kontrollen har om- fattat samtliga uträkningar ävensom införingarna i arbetsböckerna från arbetslapparna och har utförts av särskilt anställd kontorspersonal under överinseende av docenten Roger Bonnichsen och av utredningens sekre- terare. Vad angår 1954 hade en del resultat kontrollräknats genom labora- toriets försorg, då utredningen började sitt arbete. De resultat, som fram- kommit vid kontrollräkningen, ha underkastats en extra kontroll av per- sonal, som icke utfört den föregående kontrollen. Vid sidan av nu n ä m n d a kontrollåtgärder har vid genomgång av de under 1953 och 1954 erhållna analysresultaten observerats laboratoriets praxis vid bedömandet av resul- taten, särskilt i de fall, då de beträffande samma person erhållna värdena visat stora variationer inbördes och då dessa ansetts icke k u n n a läggas till grund för någon slutsats rörande alkoholhalten i blodet.
I direktiven för utredningen har uttalats att det finge bedömas av utred- ningsmannen, hur långt tillbaka och h u r ingående det vore praktiskt möj- ligt att driva utredningen rörande tidigare förekomna felaktigheter. Såsom framgår av den följande redogörelsen har vid kontrollräkningen k u n n a t konstateras att åtskilliga fel förekommit såväl under 1953 som 1954. F r å g a har därför uppstått, huruvida kontrollräkningen bort fortsättas och avse- även 1952 och eventuellt tidigare år. Emellertid har redan genom den verkställda kontrollen erhållits en god uppfattning om arten av de fel sonu förekommit. Det övervägande antalet har varit småfel utan nämnvärd be- tydelse för analysresultaten. Större fel och fel som haft betydelse för def rättsliga bedömandet ha visserligen också förekommit men i relativt ringa utsträckning. Det kan förutsättas att också under 1952 och tidigare år fel förekommit i viss omfattning, och det kan icke uteslutas att i en del fall felen varit av betydelse för det rättsliga bedömandet. Det är dock icke1 antagligt att felen ha annan k a r a k t ä r än under 1953 och 1954. En u t - sträckt kontrollräkning skulle alltså icke ge något väsentligt nytt i fråga
om felens k a r a k t ä r och orsaker. Ytterligare kontrollräkning erfordras med h ä n s y n härtill icke för att k u n n a bedöma behovet av åtgärder för att m i n s k a risken för fel. Däremot är givetvis möjligt att en utsträckt kontroll- räkning skulle k u n n a ge exempel på ytterligare fall, då en person på grund av felräkning blivit oriktigt dömd. En kontrollräkning med uppgift att undersöka om så varit fallet kunde emellertid för att vara fullständig icke begränsas till något eller några av åren före 1953 utan borde omfatta hela den tid, under vilken analyser utförts, eller i varje fall en längre tidrymd.
Då en sådan kontroll skulle vara både omfattande och tidsödande, har det icke ansetts möjligt att inom utredningens ram låta verkställa en så om- fattande undersökning. Kontrollräkningen har därför begränsats till att avse åren 1953 och 1954. Antalet analyser utgjorde under 1953 7 085 och under 1954 8 053. I den m å n särskilda skäl föranlett därtill ha dock även analysresultat före 1953 kontrollräknats. Sådan kontroll av enstaka, före 1953 utförda analyser kan j u även i fortsättningen när som helst utföras, om så av särskild anledning skulle anses önskvärt. Beträffande analyser, verkställda före 1952, kan en sådan kontrollräkning emellertid icke bli så omfattande som beträffande senare analyser, då arbetslapparna för 1951 och tidigare år icke finnas bevarade.
De fel, som anträffats vid den verkställda kontrollen, k u n n a indelas i två huvudgrupper: räknefel och fel vid inf öring av analysresultaten från arbetslapp till arbetsbok, införingsfel.
Bland räknefelen utgöres en grupp av subtraktionsfel å arbetslapparna vid uträkning av kapillärernas blodmängd. Såsom förut nämnts, vägas vid analysen kapillärerna före och efter det de tömts på blod. Genom subtrak- tion av det efter tömningen erhållna värdet från värdet före tömningen erhålles uppgift om den blodmängd, som analyseras. Fel ha förekommit vid denna subtraktion, under 1953 i 7 fall och under 1954 i 33 fall. Som regel ha felen icke nämnvärt inverkat på de slutliga analysvärdena. Sådan inverkan har förekommit endast i två fall under 1954. I det ena av dessa (analys nr 2900) hade i analysattesten uppgivits ett medelvärde av två analyser av 1,8 promille. På grund härav uttalades, att alkoholkoncentra- tionen vid provtagningen med säkerhet överstigit 1,5 promille. Veder- börande motorförare hade i detta fall dömts för rattfylleri till fängelse en m å n a d 15 dagar. Efter rättelse av felet erhölls ett medelvärde av 1,7 pro- mille. Då i detta fall hänsyn kunde tagas endast till analysvärdena från två kapillärer, borde 3-dubbla medelfelet skattas något högre än till 0,15 promille eller till 0,2 promille. På grund härav kunde icke med säkerhet uttalas att alkoholkoncentrationen uppgått till eller överstigit 1,5 promille.
I det a n d r a fallet (analys nr 3510) hade angivits att medelvärdet utgjorde 1,63 promille och att alkoholkoncentrationen, med hänsyn till tredubbla medelfelet,, i detta fall 0,15 promille, ej med säkerhet uppgått till eller
21 överstigit 1,5 promille. Rättelse av felet gav till resultat ett medelvärde av 1,69 promille. Alkoholkoncentrationen hade alltså med säkerhet överstigit 1,5 promille. I detta fall dömdes motorföraren av underrätten i februari 1955 för rattfylleri efter vittnesbevisning. Sedan föraren klagat i hovrätten, ha föraren och åklagaren genom utredningens försorg erhållit besked om det fel som förekommit. Hovrätten har genom numera lagakraftvun- nen dom fastställt rådhusrättens dom.
Ett antal fel, som böra betecknas såsom oriktig avläsning eller oriktig anteckning vid vägning men formellt utgöra subtraktionsfel å arbetslap- parna, m å i detta sammanhang nämnas. Som exempel k a n anföras analys nr 2839/1954. Å arbetslappen är en av de tre kapillärernas vikt före det den tömts på blod antecknad till 387 milligram och vikten efter tömningen till 383 milligram. Blodets vikt skulle alltså ha varit 4 milligram. Emeller- tid har vikten antecknats till 104 milligram, och detta värde h a r även in- förts i arbetsboken och använts vid uträkningen av analysresultatet. Där- vid erhölls 1,815 promille. För de två övriga kapillärerna i blodprovet blevo promilletalen 1,806, respektive 1,802. Analysresultatet angavs till 1,81 promille. Med en blodmängd av 104 milligram stämma alltså a n a l y s - värdena mycket bra överens. En så ringa blodmängd som 4 milligram skulle icke ha k u n n a t analyseras. Om man likväl r ä k n a r med denna blod- mängd, erhåller m a n ett orimligt högt analysvärde. Analysen k a n därför icke ha omfattat endast 4 milligram blod. All sannolikhet talar däremot för att det angivna värdet av blodmängden, 104 milligram, är det r ä t t a . Felet torde bestå i att vid vägningen oriktig avläsning skett av någon av de två viktuppgifterna eller att oriktig anteckning verkställts av någon av dessa. Antingen är värdet »387» 100 milligram för lågt eller värdet »383»
100 milligram för högt. Fel av likartad beskaffenhet förekomma under 1953 i icke mindre än 59 fall, medan antalet sådana fel under 1954 är 10. Felet synes i samtliga fall vara att hänföra till hundratalssiffran. I en del av fallen har kapillärens vikt med blod antecknats till ett lägre värde än u t a n blod.
I alla nyss berörda fall synes m a n k u n n a utgå från att de angivna analys- värdena äro riktiga. Ett gott stöd härför utgöra blodprovets två övriga analysvärden, om de överensstämma med det tredje värdet, varom tvekan råder. Om detta icke är förhållandet, finnas andra omständigheter, som stödja riktigheten av de angivna värdena. Som exempel h ä r p å m å n ä m - nas ett fall, som bland de nu ifrågavarande synts tveksammast. I analys nr 2150/1953 erhöllos följande promillevärden: 2,251, 2,260 och 1,289. De blodmängder, som använts vid uträkningen av värdena, voro respektive 128, 140 och 121 milligram. Då den tredje kapillären visade så stor av- vikelse från de två övriga, uteslöts denna vid uträkningen av medelvärdet, vilket angavs till 2,3 promille. I analysbeviset förklarades att medelvärdet grundade sig på två analyser, men däremot lämnades i överensstämmelse
med praxis icke någon uppgift om de enskilda promillevärdena. Upplys- ning om analysvärdet 1,289 lämnades således icke domstolen. Vid kontroll- räkningen har emellertid uppmärksammats, att enligt de å vederbörande arbetslapp antecknade viktuppgifterna blodmängden för den andra kapil- lären skulle vara 240 i stället för 140 milligram. Om m a n vid uträkningen av promillevärdet för denna kapillär r ä k n a r med 240 i stället för 140 milli- gram, erhålles ett värde av 1,318 promille, alltså ganska nära överens- stämmande med den förkastade tredje kapillärens värde. Nu angivna för- hållanden tala närmast för att utlåtandet bort grundas på analysvärdena 2,251, 1,318 och 1,289 i stället för 2,251, 2,260 och 1,289. Det synes emel- lertid i detta fall icke vara möjligt att r ä k n a med en blodmängd av 240 milligram, då en kapillär i allmänhet rymmer högst 150 milligram. Med hänsyn härtill talar all sannolikhet för att blodmängden verkligen varit 140 milligram. Någon anledning att ifrågasätta riktigheten av det angivna analysresultatet 2,260 promille för den andra kapillären synes därför icke föreligga. Detta är även uppfattningen å laboratoriet.
En a n n a n grupp av subtraktionsfel äro de, som uppkommit vid subtrak- tion av det vid titrering erhållna värdet från blindvärdet. Förut har n ä m n t s att resultatet av denna subtraktion införts i en särskild kolumn i arbets- boken. Sådana fel ha förekommit under 1953 i 17 fall och under 1954 i 12 fall. Intet av de fel, som förekommit under 1954, är av större betydelse.
I allmänhet har felet påverkat medelvärdet med endast några få hundra- dels promille. I intet fall medför rättelse av felet att medelvärdet kommer a t t ligga på annan sida av en promillegräns än förut. Även de flesta av de under 1953 begångna felen äro av ringa betydelse. F y r a av felen synas dock böra något närmare omnämnas. I ett fall (nr 6779) är felet j ä m - förelsevis stort. Där har felräkning skett beträffande samtliga tre nu ifrågavarande subtraktioner. Som medelvärde har m a n erhållit 0,06 pro- mille. Efter rättelse blir medelvärdet 0,88 promille. Med hänsyn till det avdrag, som måste göras för tredubbla medelfelet, uppgår ej heller det rätta värdet med säkerhet till 0,8 promille. I detta fall hade endast 25 minuter förflutit från körningen till blodprovstagningen, varför någon säker slutsats icke kan dragas huruvida alkoholkoncentrationen vid kör- ningen översteg 0,8 promille. I ett annat fall (nr 2402) har erhållits ett medelvärde av 0,95 promille. Då blodprovet tagits omkring två timmar efter körningen och spritförtäringen skett flera timmar före körningen, har i särskilt utlåtande från laboratoriet uttalats att alkoholkoncentra- tionen vid körningen med säkerhet överstigit 0,8 promille. Efter rättelse av det fel, som förekommit, blir medelvärdet 0,90 promille. På grund av den tid, som förflutit mellan körningen och blodprovstagningen, är det dock även med utgångspunkt från analysvärdet 0,90 promille och med hänsyn till tredubbla medelfelet sannolikt att alkoholkoncentrationen vid körningen överstigit 0,8 promille. I ett tredje fall (nr 3558) har medel-
23 värdet uträknats till 1,62 promille. Föraren har här dömts jämlikt 4 §
2 mom. trafikbrottslagen till böter. Efter rättelse av felet blir medelvärdet emellertid 1,65 promille, vilket å laboratoriet icke ansetts tillräckligt för ett uttalande att alkoholkoncentrationen med säkerhet uppgått till 1,5 pro- mille. I det fjärde fallet slutligen (nr 5126) har medelvärdet angivits till 1,63 promille i stället för rätteligen 1,70 promille. I detta fall har dock föraren efter vittnesbevisning blivit dömd för rattfylleri.
I detta sammanhang må nämnas vissa inkonsekvenser beträffande ut- räkningen av blindvärdet. De allra flesta av dessa fall utgöra en inkonse- kvent höjning av en decimal. Blindvärdet angives med två decimaler och u t r ä k n a s såsom medelvärde av fyra olika värden. Om vid denna uträk- ning av medelvärdet tredje decimalen utgjort siffran 5, har m a n enligt praxis å laboratoriet vid avkortning till två decimaler ej skolat höja den andra decimalen. Sådan höjning har dock skett i viss utsträckning, näm- ligen under 1953 i fyra fall, berörande 32 blodprov, och under 1954 i 16 fall, berörande 112 prov. En uträkning av blindvärdet enligt tillämpad praxis föranleder mycket små jämkningar i promilletalen. Inkonsekven-
serna sakna därför som regel betydelse. I ett fall, nr 2623/1954, ligger emellertid analysvärdet mycket nära 0,8 promille. Här angavs alkohol- koncentrationen till 0,96 promille och alltså med säkerhet över 0,8. Föraren blev också dömd till dagsböter jämlikt 4 § 2 mom. trafikbrottslagen. Efter omräkning erhölls emellertid ett analysvärde av 0,94 promille, vilket icke med säkerhet överstiger 0,8 promille, om hänsyn tages till tredubbla medel- felet. Då emellertid i detta fall körningen ägt r u m nära två timmar före blodprovstagningen och spritförtäringen till största delen skett avsevärd tid före körningen, kan man utgå från att alkoholkoncentrationen vid körningen likväl med säkerhet överstigit 0,8 promille. Denna inkonsekvens h a r därför ej ansetts böra föranleda någon åtgärd. — I två fall under 1954, berörande 14 olika blodprov, ha förekommit direkta felräkningar av blindvärdet. I intetdera fallet har emellertid felet varit av nämnvärd betydelse för analysvärdena.
I sammanlagt fyra fall under 1953 har i arbetsboken angivits oriktigt värde för gamma (dvs. (k— cc) • 113). Då den föregående räkneopera- tionen (k — cc) är riktig, måste felen ha uppstått vid multiplikationen av k — cc med 113. Räknefelen ha medfört att de enskilda promillevärdena blivit oriktiga. Felen äro emellertid små, och intet av dem har i nämnvärd grad påverkat analysresultaten (medelvärdena).
Det sista ledet i uträkningen av analysresultaten är uträkningen av det enskilda promillevärdet för varje analys och av medelvärdet av samtliga analyser. Även beträffande dessa uträkningar förekomma fel, under 1953 i sammanlagt 35 fall och under 1954 i 2 fall. 34 av fallen äro att hänföra till de enskilda promillevärdena. Dessa ha i arbetsböckerna angivits med tre decimaler, och oftast berör felet endast tredje decimalen och är alltså
mycket obetydligt. I de flesta fall torde felet bero på att m a n vid avkort- ning av promillevärdet till tre decimaler antingen höjt tredje decimalen, då höjning ej skolat ske, eller underlåtit att höja, då höjning skolat äga rum. Här är felet alltså endast en tusendels promille. Ibland äro emellertid avvikelserna något större. Sistnämnda fel torde antingen vara direkta räknefel eller bero på slarv vid införingen i arbetsboken av det uträknade promillevärdet. I intet av dessa fall har felet haft nämnvärd betydelse för analysresultatet. Beträffande en analys, nr 5747/1954, är emellertid felet av större betydelse. Här ha de tre promillevärdena angivits till 1,214, 1,362 och 1,185 samt medelvärdet till 1,25 promille, under det att de enskilda värdena rätteligen skolat uppgå till 0,121, 0,136 och 0,119 med ett medel- värde av 0,13 promille. Felet torde bero på att vid avläsning från räkne- maskinen decimalkommat beträffande samtliga tre analysvärden placerats felaktigt.
Två av de fel, som äro att hänföra till uträkningen av medelvärdet, äro små och sakna betydelse. I det tredje fallet är dock felet större (nr 6438/1953). Här har i analysattesten angivits ett medelvärde av 1,68 pro- mille i stället för rätteligen 2,02 promille.
I detta sammanhang må nämnas tre fall, samtliga från 1953, där något räknefel icke föreligger men där i analysattesten likväl felaktigt medel- värde uppgivits. Medelvärdet har här riktigt antecknats i arbetsboken.
Då värdet sedan skolat angivas i attesten, har emellertid på grund av fel- läsning eller omkastning av siffrorna värdet blivit oriktigt och analys- beviset felaktigt. Detta gäller nr 1057: 2,37 promille i stället för rätteligen 2,27, nr 1138: 1,73 promille i stället för rätteligen 1,37 och nr 1723: 1,34 promille i stället för rätteligen 1,04. I analys nr 1138 ligger rätta värdet under 1,5 promille, medan det oriktiga värdet ligger över denna gräns.
I detta fall har motorföraren med stöd bland annat av analysattesten dömts för rattfylleri men endast till 80 dagsböter, då omständigheterna ansetts mildrande. Då endast dagsböter ådömts, har utredningsmannen ej ansett sig böra själv vidtaga några åtgärder för att motorföraren måtte beviljas resning i målet. Föraren har dock underrättats om det upptäckta felet.
Vid sidan av räknefelen förekomma i viss utsträckning oriktiga in- föringar från arbetslapp till arbetsbok. De uppgifter det gäller är numret på den kolv, som använts vid destination av blodprovet, blodmängd, det vid titrering erhållna värdet och blindvärdet. Bortsett från kolvnumren ha de oriktigt införda värdena använts vid uträkning av promillevärdena och föranlett att även dessa värden blivit oriktiga.
Felaktig införing av blodmängd och det vid titrering erhållna värdet förekommer under 1953 i 37 fall och under 1954 i 18 fall. De flesta av felen äro små utan nämnvärd betydelse. I tre fall h a r emellertid felet varit av betydelse. Beträffande det ena av dessa, nr 38/1953, h a r medel- värdet felaktigt angivits till 0,91 promille i stället för rätteligen 0,97. 1
25 analysbeviset har förklarats att alkoholkoncentrationen ej med säkerhet uppgått till eller överstigit 0,8 promille, men samtidigt har anmärkts att blodprovet tagits omkring två och en halv timmar efter anmärkningstill- fället. Om felet ej förekommit, skulle i analysbeviset ha uppgivits att alko- holkoncentrationen med säkerhet överstigit 0,8 promille. Motorföraren har i detta fall icke blivit åtalad. Förseelsen är nu preskriberad. I de två andra
fallen (n:ris 680/1954 och 6223/1954) ha på grund av felen erhållits så stora variationer i de enskilda analysvärdena att analysen ansetts ej kunna tillmätas rättslig betydelse. Efter rättelse av felen ha de olika värdena visat nära överensstämmelse inbördes och medelvärden erhållits om respektive 2,29 och 1,6 promille. I dessa fall har vederbörande åklagare ävensom den motorförare, som provet avsett, genom utredningens försorg under- rättats om det fel, som förekommit.
Oriktig införing av blindvärde har förekommit, under 1953 i 7 fall be- rörande 29 blodprov och under 1954 i 8 fall berörande 43 olika prov. I endast ett av dessa fall, nr 3387/1954, har felet varit av betydelse för det rättsliga bedömandet. Här angavs i analysbeviset ett medelvärde av 1,68 promille och uttalades att alkoholkoncentrationen med säkerhet överstigit 1,5 promille. Efter rättelse av införingsfelet blir medelvärdet i stället 1,64 promille. Alkoholhalten i blodet uppgick alltså, om hänsyn tages till tre- dubbla medelfelet, ej med säkerhet till 1,5 promille. Vederbörande motor- förare dömdes på grund av det felaktiga analysbeviset för rattfylleri.
Sammanlagt utgör antalet fel under de två år, som kontrollen omfattat, omkring 200. Därjämte ha i ett 70-tal fall förekommit smärre inadverten- ser, vilka dock icke inverkat på medelvärdet. Även felen äro i de flesta fall små. Oftast medför rättelse därav ändring av det angivna medelvärdet med endast någon hundradels promille. Om icke analysresultatet ligger vid ett gränsvärde, har felet således ingen praktisk betydelse. Samman- fattningsvis har utredningen funnit följande 16 i det föregående särskilt omnämnda fall förtjänta av att u p p m ä r k s a m m a s framför de övriga:
2900/1954, där angivits ett medelvärde av två analyser av 1,8 i stället för rätteligen 1,7 promille (medelfel 0,2).
3510/1954, där medelvärdet angivits till 1,63 i stället för rätteligen 1,69 promille,
6779/1953 angivet medelvärde 0,06 i stället för rätteligen 0,88 promille, 2402/1953 0,95 i stället för 0,90 promille,
3558/1953 1,62 i stället för 1,65 promille, 5126/1953 1,63 i stället för 1,70 promille, 2623/1954 0,96 i stället för 0,94 promille, 5747/1954 1,25 i stället för 0,13 promille, 6438/1953 1,68 i stället för 2,02 promille, 1057/1953 2,37 i stället för 2,27 promille, 1138/1953 1,73 i stället för 1,37 promille,
1723/1953 1,34 i stället för 1,04 promille, 38/1953 0,91 i stället för 0,97 promille,
680/1954 och 6223/1954, i vilka fall felaktigt angivits att analyserna ej kunde tillmätas rättslig betydelse, medan medelvärdena rätteligen borde vara 2.29 respektive 1,6 promille, samt
3387/1954 1,68 i stället för 1,64 promille.
I åtskilliga fall har i arbetsboken antecknats annat kolvnummer än det å arbetslappen angivna. Felanteckningarna äro i de flesta fall lätta att förklara som felläsning eller sammanblandning av olika siffror. Även i övriga fall torde felen bero av slarv. Någon omständighet har icke före- kommit, som tyder på att sammanblandning av olika prov skulle ha skett i dessa fall. Å arbetslappen ha alltid funnits antecknade provets diarie- nummer samt namnet på den, från vilken provet tagits, och detta synes ha utgjort en betryggande garanti mot förväxling.
Vid allt analysarbete förekommer att analysresultaten ibland visa mindre god överensstämmelse inbördes, vilket giver anledning till antagande att analysen icke varit under så god kontroll som önskvärt. Så har även varit fallet å laboratoriet. Därjämte har i icke ringa utsträckning förekommit att insända blodprov innehållit alltför små blodmängder med osäkra ana- lysresultat som följd. Trots den osäkerhet, som är förknippad med dessa fall, behöva likväl icke alltid analysresultaten förkastas utan k u n n a under vissa omständigheter dragas slutsatser av rättsligt intresse ur analyserna.
Att avgöra, när detta kan ske och vilka slutsatser, som k u n n a dragas, kan ibland vålla svårigheter. För att bedömandet skall bli i möjligaste m å n likformigt fordras fasta normer härför.
Vid genomgång av analysresultaten från 1953 och 1954 har observerats att inkonsekvenser förekommit vid bedömandet av sådana fall, som nyss nämnts. Sålunda har ibland, då större skillnader än normalt förelegat mellan analysresultaten, ett uttalande likväl gjorts angående alkoholkon- centrationen i blodet, medan i andra fall av likartad beskaffenhet det er- hållna resultatet förklarats sakna rättslig betydelse. På n ä m n d a förhål- lande skola här några exempel anföras. I den följande exemplifieringen angivas beträffande varje analys i den vänstra kolumnen blodmängderna i milligram och i den högra respektive promillevärden.
Nr 658/1954: 69 1,490 Nr 1243/1954: 104 1,499 136 1,612 114 1,031 139 1,073 110 1,531
Beträffande nr 1243 förelåg alltså en skillnad mellan högsta och lägsta värde av 0,500 promille. I analysbeviset förklarades att analysvärdena ej visade så god överensstämmelse som önskvärt, varför något exakt analys- värde icke kunde angivas, men att samtliga värden låge över 0,8 promille.
27 I analys nr 658 var skillnaden mellan högsta och lägsta värde 0,539 pro- mille. I analysbeviset uttalades här att analysvärdena icke visade så god överensstämmelse som önskvärt och att resultatet därför icke kunde till- m ä t a s rättslig betydelse. Blodmängden i första kapillären är visserligen mindre än blodmängderna i nr 1243 och överensstämmelsen mellan de två n ä r m a s t varandra liggande promillevärdena större beträffande nr 1243 ä n nr 658, men detta synes ej böra ha lett till att de två analyserna skulle ha bedömts olika. Vad särskilt angår blodmängderna synes en kvantitet av 69 milligram ha brukat anses tillräcklig för en tillförlitlig analys. Någon reservation att blodmängden varit för liten har ej heller gjorts i analys- beviset.
Nr 3350/19 54: 76 95 88
1,606 1,463 1,862
Nr 4218/1954: 100 1,548 74 1,787 119 1,367
Skillnaden mellan högsta och lägsta värde var i nr 3350 0,399 promille.
I analysbeviset angavs att analysvärdena ej visade så god överensstämmelse som önskvärt, varför något exakt analysvärde ej kunde angivas, men att samtliga värden låge över 1 promille. Beträffande nr 4218 var skillnaden mellan högsta och lägsta värde 0,420 promille. Här angavs i analysbeviset att värdena ej visade så god överensstämmelse som önskvärt och att ana- lysen därför ej kunde tillmätas rättslig betydelse. Någon omständighet torde icke k u n n a anföras som skäl för att behandla de två analyserna olika.
Ofta har, då av tre analysresultat två stämt väl överens medan det tredje visat stor avvikelse, det sistnämnda förkastats och medelvärdet a\>
de två förstnämnda angivits såsom analysresultat i analysbeviset. Härvid h a r analysresultatet uppgivits med endast en decimal och tredubbla medel- felet angivits något högre än vanligt eller till 0,2 promille. Emellertid har också förekommit att samtliga tre analysresultat förkastats. Följande exem- pel k u n n a n ä m n a s :
983/1954: 103 105 146
1,273 1,270 0,952
Nr 1258/1954: 105 124 142 Nr 2076/1954: 94 91 138
1,356 0,838 1,416 1,671 1,689 0,721
Beträffande nr 983 var skillnaden mellan högsta och lägsta värde 0,321 promille. I analysbeviset angavs här såsom analysresultat medel- värdet av de två första värdena med 1,3 promille. Liknande bedömande gjordes i nr 1258, där även det lägsta värdet uteslöts. Här var skillnaden 0,578. Analysresultatet angavs till 1,4 promille. I båda fallen uttalades, att alkoholkoncentrationen med säkerhet överstigit 0,8 promille. Ett annat
