de fall då säkra informationer föreligger om att förtäring av metylalkohol skett.
Den typ av systematiska fel som hittills behandlats är sådana som ligger i själva analysmetodens begreppsmässiga innebörd och vilka förefinnes oberoende av hur analyserna konkret sett utföras. Vid rutinanalyser av det slag som h ä r är aktuellt måste man emellertid som tidigare påpekats även räkna med att syste-matiska fel av kort varaktighet införes i de båda använda metoderna genom de laboratoriemässiga arrangemangen. Så t. ex. kan beroenden mellan de enskilda analyserna i en och samma serie uppkomma genom att vissa försöksfel är gemen-samma för hela serien. Visserligen kan man helt realistiskt förutsätta att ifråga-varande försöksfel uppvisar ett från serie till serie slumpmässigt beteende men inom en och samma serie är de av systematisk karaktär. Genom att låta kapil-lärerna från en och samma individ ingå i olika analysserier h a r man emellertid möjliggjort en statistisk behandling av dessa fel helt analog med den som före-tages med de rent slumpmässiga felen.
Sedan ADH-metoden infördes som rutinmetod vid rättskemiska laboratoriet h a r man ibland observerat fall då denna metods resultat legat starkt signifikant högre än Widmarkmetodens, vilket förhållande ej kan bero på någon olikhet i speci-ficitet utan måste h ä r r ö r a från ett tillfälligt grovt försöksfel i endera av meto-derna utan att man h a r möjlighet att avgöra i vilkendera det skett. I enlighet med p r i n c i p e n att oskyldiga ej skall dömas på grund av analysfel bör därför ej de signifikant högre observationerna, d. v. s. i detta fall ADH-analyserna, tillmätas rättslig betydelse.
4. Principer för bestämning av mätfelet
Det gängse sättet att uttrycka den rent slumpmässiga osäkerheten hos en analys-metod är att ange den s. k. standardavvikelsen (s) för en serie gjorda mätningar.
Detta mått, som ibland helt allmänt b r u k a r kallas för den ifrågavarande metodens mätfel, är definierat på följande sätt:
där Xj är de enskilda bestämningarna, x deras medelvärde och n antalet observa-tioner. De sedvanliga metoderna för bestämning av mätfelet hos en analysmetod är att antingen göra ett stort antal analyser på ett homogent analysmaterial med ett på förhand känt värde på den undersökta faktorn eller att företaga ett antal dubbel- eller trippelbestämningar på sinsemellan olika analysmaterial och sedan ur skillnaderna mellan de två eller tre bestämningarna framräkna mätfelet. Det förra förfaringssättet möjliggör en uppdelning av variabiliteten i en slumpmässig och en systematisk komponent, på grund av att det sanna värdet på undersökningsvariabeln är a p r i o r i känt. Det senare förfaringssättet medger endast en u p p -skattning av den slumpmässiga variabiliteten.
Den senare metoden är den enda som kan bli aktuell i detta fall, eftersom de rutinanalyser som utföras vid rättskemiska laboratoriet består i att ett ringa antal bestämningar görs på blodprov med okänd och starkt varierande alkoholhalt.
Att mätfelsbestämningen bör göras på det analysmaterial, på vilket mätfelet se-n a r e skall tillämpas, är självklart eftersom ese-n kemisk ase-nalysmetods mätfel är direkt avhängigt av de tillgängliga personella och laboratoriemässiga resurserna, och inom ramen för de laboratorieinstruktioner, som är nödvändiga för genom-förandet av en kemisk analys, inryms väsentligen olika grader av exakthet i de med metoden gjorda bestämningarna.
88
Ett andra och väsentligare skäl för mätfelsbestämning å rutinmaterial från rättskemiska laboratoriet är att man genom detta mätfel även får ett u t t r y c k för de variabilitetsorsaker som ligger utanför det egentliga analysarbetet. De faktorer som därvid i första hand kan ha betydelse är bristande kontroll i den prepare-r i n g av kapilläprepare-reprepare-rna, som göprepare-rs föprepare-r att föprepare-rhindprepare-ra att alkoholhalten i p prepare-r o v e prepare-r n a föprepare-r- för-ä n d r a s under tiden mellan provtagningen och analysernas utförande, samt vidare sådana faktorer som tillkomma vid själva provtagningen. Det måste emellertid ifrågasättas huruvida det bland dessa senare faktorer även kan finnas sådana av systematisk natur. Vid provtagningen förefinnes nämligen risken att den prov-tagande läkaren söker pressa fram blod för att erhålla välfyllda kapillärer, varvid m a n i många fall erhåller blodserum i proven; detta innebär att en snedvriden upp-skattning av blodalkoholhalten görs, eftersom serum i genomsnitt håller 10—20 % högre halt av alkohol i jämförelse med helblod. Frekvensen och storleksordningen av detta systematiska fel vet man för n ä r v a r a n d e ingenting om. Den enda nu till b u d s stående möjligheten att komma åt denna felkälla är att skärpa kravet på en stringent standardisering av förfaringssättet vid provtagningen.
Det har i ett flertal sammanhang framhållits att Widmarkmetodens mätfel är beroende av dels alkoholhalten, dels blodmängderna i de analyserade kapillärerna.
Beroendet skulle bestå i att mätfelet absolut taget blir större vid höga alkohol-halter och likaledes större vid små blodmängder. De två mest betydande felkäl-lorna, nämligen invägningsfelen och titreringsfelen, är visserligen i och för sig oberoende av storleken av den variabel som mates, men genom att alkoholkon-centrationen erhålles som kvoten mellan den absoluta alkoholmängden och blod-provets vikt, erhålles beroenden av antydda slag. En korrekt uppskattning av alkoholhaltens och blodmängdens inflytande på mätfelet skulle ställa sig ytterst vansklig om dessa båda faktorer ej varierades experimentellt, och detta är icke fallet när mätfelsuppskattningen göres på rutinanalyser från rättskemiska labora-toriet. I en undersökning gjord vid Farmakologiska Institutet vid Oslo Universitet
(redovisad av Dybing, Hansen och Rasch: Tidsskrift for Kjemi og Bergvesen, n r 7, 1939) har dessa faktorers betydelse experimentellt verifierats, men det fel m a n skulle begå genom att bortse från att mätfelet blir större vid högre alkohol-halter synes i den förhandenvarande situationen vara obetydligt, eftersom det relevanta variationsområdet i alkoholhalten är så pass litet (från 0,5 till 1,8 %,<>).
I den mån alkoholhalten h a r betydelse inom intervallet erhålles dock ingen under-skattning av osäkerheten vid de högre koncentrationerna utan snarare en över-skattning därav vid de lägre, eftersom alkoholhalten i de blodprov rättskemiska laboratoriet erhåller för analys, och på vilket material mätfelsuppskattningen sker, i genomsnitt ligger mellan 1,5 och 1,6 0/00. Detta allmänna resonemang gäller i p r i n c i p såväl Widmark- som ADH-metoden.
F ö r att utröna huruvida en rimlig variation i blodmängden överhuvudtaget h a r någon betydelse för "Widmarkmetodens mätfel, gjordes en undersökning av 684 trippelanalyser, utförda med Widmarkmetoden vid rättskemiska laboratoriet u n d e r första kvartalet 1955. Därvid hänfördes till en grupp sådana analyser där alla tre kapillärerna innehållit mer än 70 mg och till en a n d r a grupp sådana analyser d ä r en eller flera kapillärer innehållit m i n d r e än 70 mg. Trots det föga effektiva differentieringskriteriet var mätfelet i den senare gruppen signifikant större [F = 2,2; (P < 0,01)]. Detta kan emellertid på grund av materialets natur inte utan vidare tolkas som en effekt av olikheten i blodmängd beroende bl. a. på risken för uppblandning med blodserum vid små blodmängder, men genom den tidigare föreliggande evidensen1 måste det anses klarlagt att Widmarkmetodens mätfel ä r
1 Se tidigare anfört arbete av Dybing m. fl. sid 13.
89
avhängigt av blodmängderna i de analyserade kapillärerna. Om dessa blodmängder understiger 30—40 mg inträffar även en ökning i förekomsten av s. k. vagabonde-rande värden, d. v. s. klart orimliga analysresultat.
Nyssberörda fråga var tidigare av synnerlig relevans, då analyserna enbart gjordes med Widmarkmetoden på i allmänhet 3 blodprov, som tagits i finger-blomman. F r å n och med sommaren 1955 h a r emellertid tre förändringar före-tagits, vilka samtliga innebär att frågan fått m i n d r e aktualitet. För det första infördes ADH-metoden, och med den utformning av analysförfarandet, som denna metod fått i Sverige, är de analyserade blodmängdernas betydelse för mätfelet väsentligen mycket m i n d r e i jämförelse med förhållandet vid Widmarkanalyser.
För det a n d r a tages numera 6 blodprov, varför man h a r mycket större möjligheter än tidigare att icke låta analyser av alltför små blodmängder få rättslig betydelse.
För det tredje h a r variabiliteten i blodmängderna mellan kapillärer blivit m i n d r e genom att proven numera tages i örsnibben där man har bättre möjligheter att erhålla välfyllda kapillärer. Med hänsyn till dessa nya förhållanden synes icke problemet om de analyserade blodmängdernas betydelse för mätfelet behöva beaktas på annat sätt än att Widmarkanalyser företagna på blodmängder som u n d e r -stiger 50 mg icke bör tillmätas rättslig betydelse. I det fall alla kapillärerna i ett insänt prov innehållit mycket små blodmängder, kommer detta prov i de fall det är behövligt att hänföras till en större klass av s. k. icke kontrollerade analyser, vilkas mätfel kommer att beräknas på ett speciellt sätt, till vilket vi åter-kommer i avsnitt 9.
Om man utgår ifrån att mätfelet skall bestämmas på rutinanalyser, måste m a n klargöra på vilket urval av analyser bestämningen skall ske. Det man eftersträvar att mäta är enbart de slumpmässiga mätfelen, varför de i rutinarbete då och då förekommande grova försöksfelen inte bör komma med i bestämningen. Det är givet att om man helt saknar apriorisk information om en analysmetods felmöjlig-heter, så blir det ett svårt avvägningsproblem att särskilja de grova försöksfelen från de rent slumpmässiga. Den i detta fall mer eller mindre godtyckliga avväg-ningen kommer då att i viss utsträckning bestämma mätfelets storlek samt även räckvidden av dess tillämpbarhet. Vid de mätfelsbestämningar som i det följande kommer att redovisas h a r vissa analyser uteslutits i enlighet med laboratorie-praxis. I första hand h a r sådana analyser uteslutits, om vilka laboratorieperso-nalen uttalat att kapillärerna på något sätt varit defekta eller att ett u p p e n b a r t fel blivit begånget vid analyserna. Vidare har sådana analyser uteslutits som givit uppenbarligen orimliga resultat, t. ex. sådana fall där det funna alkoholvärdet icke är förenligt med livets bestånd. I övrigt har alla analyser gjorda u n d e r den aktuella tidsperioden medtagits vid mätfelsbestämningen.
5. Empiriska resultat
Numeriska bestämningar av Widmarkmetodens mätfel i enlighet med p r i n c i -p e r n a i föregående avsnitt företogs vid två tillfällen u n d e r 1955. Den första som grundades på 684 trippelanalyser gjorda vid rättskemiska laboratoriet u n d e r första kvartalet 1955 gav som resultat ett genomsnittligt mätfel på 0,0589 promille-enheter. Den a n d r a som företogs på 456 trippelanalyser gjorda under juni m å n a d samma år gav som resultat 0,0641. Vid de rättsliga utlåtandena avgivna u n d e r motsvarande tidsperioder gjordes ett avdrag från medelvärdet av tre W i d m a r k -analyser p å 0,15 %o vilket svarar mot ett mätfel på 0,0866. Denna u p p s k a t t n i n g av Widmarkmetodens mätfel h ä r r ö r ursprungligen från norska u n d e r s ö k n i n g a r o c h ligger alltså, genomsnittligen sett, väsentligt högre än det mätfel som faktiskt v a r i t för h a n d e n vid laboratoriet. De avdragstermer som skulle svara mot de vid
laboratoriet gjorda uppskattningarna av mätfelet skulle bli ( 3 ) = 0,102
re-\ Vä /
spektive 0,111. Med hänsyn till de med Widmarkmetoden förknippade miss-tankarna om systematiska fel, vilka inte kommer till uttryck i dessa mätfel, har icke någon minskning av avdragstermen vid det rättsliga utlåtandet skett.
En beräkning av mätfelet hos ADH-metoden gjordes på grundval av 494 dubbel-bestämningar utförda u n d e r augusti—september 1955. ADH-metoden var då rela-tivt ny och hade som rutinmetod endast använts sedan juni 1955. Det vid denna undersökning uppskattade mätfelet var 0,1029, vilket mätfel alltså är n ä r a nog dubbelt så stort som Widmarkmetodens. För att belysa h u r pass stabil analys-processen på denna korta tid hunnit bli anges nedan tidsutvecklingen av mät-felet hos de undersökta ADH-analyserna.
Tabell 1. Tidsutvecklingen av ADH-metodens mätfel under augusti och september månader 1955.
Vid två senare tillfällen har beräkningar av ADH-metodens mätfel företagits dels på 234 dubbelbestämningar gjorda under mars 1956 vilket gav som resultat 0,0987 dels på 284 dubbelbestämningar gjorda u n d e r maj 1956, efter det att en förenkling av analysmetodiken genomförts, varvid mätfelet uppskattades till 0,0907 promilleenheter. Med hänsyn till den korta tid som förflutit sedan denna metod infördes är dessa resultat att betrakta som preliminära.
Som påpekades i avsnitt 4 måste man r ä k n a med att den spridning mellan de enskilda observationerna som man uttrycker genom mätfelet inte enbart h ä r r ö r från kemisk-tekniska analysfel utan även från variabilitetsfaktorer över vilka laboratoriet inte h a r kontroll och som t. ex. införes vid provtagningen och genom bristande preparation av kapillärerna. Genom att studera mätfelen hos de s. k.
alkoholstandardproven, vilka är blodprov med känd alkoholhalt som slumpmäs-sigt utan laboratoriepersonalens kännedom insättas i analysprocessen och o m vilka prov man vet att inga av de senare typerna av fel föreligger, kan man er-hålla en approximativ uppdelning av den observerade variabiliteten vid rutin-analyserna i en komponent bestående av olika typer av rena analysfel och en annan komponent h ä r r ö r a n d e från faktorer utanför analysprocessen. Beräkningar av detta rena analysmätfel gjordes på de analyser av alkoholstandarder som ut-förts vid laboratoriet under tiden 15/12 1955 till 9/2 1956. Dessa gav som resultat 0,0541 för Widmarkmetoden (31 trippelanalyser) och för ADH-metoden 0,0764
(31 dubbelanalyser). Som synes är dessa mätfel endast obetydligt m i n d r e än d e som uppskattats på rutinanalyserna. På grund av det ringa antalet observationer kan inga bestämda slutsatser dragas, men det synes som om de kemisk-tekniska analysfelen under denna tidsperiod svarade för åtminstone 80 % av variabiliteten i de analysresultat, som h a r rättslig betydelse. Under loppet av sommaren 1956 synes denna proportion ha förändrats, men på grund av ADH-metodens omlägg-ning under maj 1956 är det ännu för tidigt att med säkerhet uttala sig om d e n n a förändring.
91 De h ä r givna beräkningarna av mätfelen avser endast att exemplifiera resone-mangen i avsnitt 4. Användningen av dessa bestämningar vid det rättsliga ut-låtandet kommer att behandlas i avsnitt 8.
6. Sannolikhetstolkning av mätfelen
Genom att vid det rättsliga utlåtandet om blodalkoholhalten beakta de med analysförfarandet förenade felmöjligheterna söker man undvika att i realiteten oskyldiga individer döms till straff på grund av analysfel. De önskemål man upp-ställer r ö r a n d e denna felrisk vid domsluten är för det första att den skall vara av synnerligen ringa storleksordning och för det a n d r a att den skall vara kon-stant från individ till individ. Här nedan skall undersökas under vilka betingelser dessa önskemål kan tillgodoses.
Den spridning i en observerad storhet som man söker uttrycka genom mätfelet kan betraktas som den sammanlagda effekten av ett antal slumpmässiga, sins-emellan oberoende felkomponenter. Dylika repetitiva fenomen kan under vissa betingelser beskrivas med hjälp av statistiska sannolikhetsfördelningar. Det mest fundamentala villkoret härför är att strukturen hos felkällorna är konstant från försök till försök, i vilket fall en s. k. stabil sannolikhetsfördelning genereras.
Man säger i detta fall att fördelningen av de slumpmässiga felen är under statis-tisk kontroll, vilket implicerar en från analys till analys homogen varians. Om en analysmetod ej h a r systematiska fel och om dess slumpmässiga mätfel har en stabil sannolikhetsfördelning, kan man erhålla en uppskattning av ett intervall som med en viss sannolikhet innefattar den observerade variabelns sanna värde eller också h a r man möjlighet att specificera en gräns u n d e r vilken det sanna värdet med en viss sannolikhet ej kan ligga. Detta senare tillvägagångssätt är just det som blir aktuellt då man vill gardera sig mot situationen att en i reali-teten oskyldig person blir fälld genom slumpmässiga analysfel. Det statistiska tillvägagångssättet består i att man r ä k n a r fram en enkelsidig konfidensgräns för det uppskattade medelvärdet av blodanalyserna med utgångspunkt i den fel-risk man är villig att ta i dessa utlåtanden om blodalkoholhalten. Om däremot mätfelens sannolikhetsfördelning inte är stabil eller under statistisk kontroll innebär detta att man dels gått miste om möjligheten att via enkla sannolikhets-resonemang i varje enskilt fall precisera riskerna för fel av typ I, dels att dessa risker på ett okontrollerbart sätt varierat från individ till individ, något som uppenbarligen inte är förenligt med gängse rättspraxis. De undersökningar av mätfelet, som tidigare gjorts, i första hand för Widmarkmetoden, h a r gått ut på att konstatera h u r u v i d a mätfelet hos de analyser, som gjorts vid rättskemiska laboratoriet med denna metod i genomsnitt varit större än det man räknat med vid utlåtandet till domstolarna om alkoholhalten. Även om man därvid observerat, att dessa genomsnittliga mätfel legat under det man tillämpat vid avgivande av utlåtande innebär detta dock inte att en enskild individ på ett tillfredsställande sätt garderats mot risken att bli oskyldigt dömd, såvida inte analysprocessen varit u n d e r statistisk kontroll. Detta problem har icke beaktats vid de tidigare under-sökningarna.
Om statistisk kontroll av analysprocessen inte föreligger blir den praktiska konsekvensen h ä r a v att man får avstå ifrån att representera osäkerheten i be-stämningarna med ett allmängiltigt mätfel och i stället söka uppskatta detta med utgångspunkt i den för varje individ aktuella analyssituationen. En svårighet som h ä r v i d uppstår är att om man b e r ä k n a r avdragstermen via Students t-fördelning, så kan man visserligen hålla risken för att en oskyldig person fälles konstant; där-emot kommer felrisken av typ II (att skyldiga frias) att kunna variera kraftigt och
på det hela taget bli väsentligen större än då analyserna är statistiskt kontrollerade, detta beroende på att den information om mätfelet som ligger i analyserna av en enskild individs blodprov är mycket ringa. Om denna situation skulle bli aktuell blir man alltså nödsakad att göra fler alkoholbestämningar på personens blod-material. Förutsättningen för att man skall erhålla en ur rättslig synpunkt an-vändbar information om en persons blodalkoholhalt genom det ringa antal be-stämningar, som nu göres, är nämligen att man a p r i o r i h a r en adekvat uppskatt-ning av mätfelet, gjord på ett någorlunda stort antal analyser.
De två frågor man alltså i första hand skall söka besvara är för det första huru-vida analysprocessen vid rättskemiska laboratoriet befinner sig u n d e r statistisk kontroll och, om så är fallet, för det andra vilket antagande man kan göra r ö r a n d e de slumpmässiga felens sannolikhetsfördelning. Den första frågan svarar mot kra-vet att sannolikheten för fel av typ I skall vara konstant från fall till fall när man tillämpar ett generellt gällande mätfel och den a n d r a frågan mot kravet att denna felrisk skall kunna kvantitativt preciseras.
7. Statistisk kvalitetskontroll av analyserna
Tillvägagångssätt för undersökning av huruvida ett i tiden repetitivt fenomen befinner sig u n d e r statistisk kontroll har i första hand utformats inom det till-lämpningsområde av statistiken som b r u k a r kallas för industriell kvalitetskontroll och som började användas under 1920-talet. Vad man med hjälp utav denna tek-nik söker åstadkomma är en kontroll av den med praktiskt taget alla produktions-processer förknippade variabiliteten i olika kvalitetskarakteristikor hos den pro-ducerade varan. Detta kan bl. a. bestå i att man eftersträvar att hålla variabilite-ten inom vissa fixerade gränser eller att man söker hålla kassationsprocenvariabilite-ten konstant. Det praktiska hjälpmedlet vid dessa undersökningar är de s. k. kontrollkorten (control charts) vilka grafiskt åskådliggör de successiva utfallen av p r o -duktionsprocessen. På dessa kontrollkort inritas den utifrån de tekniska och eko-nomiska kvalitetskriterierna givna toleransgränsen, varpå man till en början helt allmänt studerar om produktionen är förenlig med dessa kriterier. Om detta inte är fallet får sådana förändringar i produktionsprocessen företagas att den erfor-derliga kvalitetsnivån hos p r o d u k t e r n a ernås. Det är först sedan detta stadium uppnåtts som problemen r ö r a n d e produktionsprocessens stabilitet och statistiska kontroll blir aktuella. Den acceptabla variabiliteten i produktkvaliteten betraktas då som slumpmässig och efter en specifikation av dess sannolikhetsfördelning kan man utifrån kontrollkorten avgöra när sådana förändringar i produktions-resultaten inträffar, som innebär att den tekniska processen på ett okontrollerat sätt förändrats och icke längre svarar mot de uppställda kvalitetskriterierna.
Inom litteraturen på detta område kan man särskilja två olika riktningar vad gäller definitionen av statistisk kontroll. Den ena riktningen gör gällande att ett i många situationer tillräckligt villkor är att det acceptabla antal observationer som faller utanför kontrollgränserna skall vara konstant från period till period.
Den andra riktningen skärper kraven till att även fordra att de observationer som faller innanför kontrollgränserna skall vara inbördes oberoende, ett krav som i många situationer är svårt att uppfylla. Något generellt svar på detta problem kan inte h ä r ges på annat sätt än att det uppenbarligen finns ett flertal situa-tioner, i vilka den första definitionen är tillfyllest och där kravet på oberoende synes vara irrelevant.
Analogien mellan den industriella kvalitetskontrollen och h ä r förhanden v a r a n d e problem är ej helt exakt. Den h ä r aktuella frågan, nämligen om analysproeessen vid rättskemiska laboratoriet är så kontrollerad i statistisk bemärkelse att m a n
93