Läxors vara eller icke vara

Under valåret 2006 förespråkar Vänsterpartiet en läxfri skola och menar att skolan ska vara en institution som ska ge alla samma möjligheter att lyckas. Läxor och elevernas sociala

förhållanden ska inte påverka skolarbetet, en del föräldrar har inte möjlighet att ge eleverna. Det ska räcka med utbildade lärare och koncentrerad undervisning, längre skoldagar och läxor är inte nödvändigt säger Anders Thoré, vänsterpartiets politiska sekreterare. Jan Björklund, folkpartiets skolpolitiska talesman avfärdar med att peka på OECD- rapporten (Organisation for Economic Co-operation and Development) från 2004. Den visar på att svenska skolor ger minst hemuppgifter i västvärlden. Björklund menar även att läxor ger eleverna en hel del bl. a. mertid åt skolarbetet, individuellt ansvarstagande, självständig problemlösning. Eva- Liz Preisz, Lärarförbundets ordförande menar att politikerna inte bör kommentera frågan alls:

I den politiska debatten finns det en överdriven ambition att vilja detaljstyra hur skolarbetet läggs upp. Det är onödigt. Vi har en målstyrd skola, där lärarna, skolledningen och eleverna kan bedöma och välja hur de ska arbeta i sin skola.

Folkpartiets partiledare Lars Leijonborg svarar på vänsterpartiets förslag genom att uttrycka sig på följande sätt: ”Vill man förbättra resultaten krävs det en viss ansträngning. Vi ska göra

om skolan på många sätt, men även ungdomarna ska anstränga sig mera.” (www.sr.se 2006-

07-07a).

Under parollen ”Leve pluggskolan” presenterar Folkpartiet en rad åtgärder och förändringar som dagens skola borde ta till stånd för att hävda sig bättre i olika mätningar. PISA är en sådan mätning, där mäter man hur olika länders utbildningssystem bidrar till att femtonåriga elever är rustade att möta framtiden (PISA står för Programme for International Student Assessment). Kritik på den svenska skolan har under 1990- 2000- talet framförts då Sveriges rankning i bl. a. PISA- mätningen har dalat. Folkpartiet vill bl.a. se fler läxor för att skolan ska kunna stiga i rankningen igen. Folkpartiet visar via statistik (vilken framgår inte) att svenska 15- åringar är de som ägnar minst tid åt skolarbetet av de 24 länder som jämförs.

”Ska vi klara oss i globaliseringens tidevarv måste också svenska ungdomar nå mycket goda resultat och det krävs att vi får mycket färre avhoppare inom skolan. Det krävs också att vi hjälper dem som har problem mer än vad vi hittills har gjort” säger Lars Leijonborg. Vidare

förklarar han att: ”Läxor är en viktig del av undervisningen, att man lär sig ta ansvar själv.

Men det finns de elever som inte har de förutsättningarna hemma att läsa läxor och dem ska vi hjälpa särskilt genom läxhjälp i skolan.” Lärarnas Riksförbunds ordförande Metta Fjelkner

kontrar med att folkpartiets visioner om en förbättrad lärarutbildning är bra men att hon är skeptisk till att undervisningstiden går att utöka, arbetsbördan på lärarna skulle då öka kraftigt. Hon ställer sig även kritisk till partiets synpunkter på läxorna och menar att man är inne på detaljerad klassrumsnivå när man diskuterar detta. Orimligt säger hon om detta, det är upp till var och en lärare. (www.sr.se 2006-07-07b)

6.2.2 Globalisering

I en debattartikel i DN Opinion framhåller Björklund och Leijonborg (2006) att LO

presenterat en rapport där de tagit upp en analys av globaliseringen och den internationella konkurrensen. Analysen visar på att Sverige ligger illa till i dagens och morgondagens internationella konkurrens om jobb och ekonomi då den tidigare skolpolitiken (läs innan 2006) har medfört att Sveriges elever har otillräckliga resultat för att Sverige ska kunna stå sig i konkurrensen. Antalet avhoppade elever måste sjunka och vid artikelns införande i tidningen hade den siffran ökat. Björklund och Leijonborg drar vissa paralleller mellan analysens

resultat och det faktum att Sveriges elever har färre läxor och färre prov än något annat land, men även ”oengagerade föräldrar” anser de vara orsaken till att Sverige i framtiden inte anses kunna konkurrera internationellt.

6.2.3 Sammanfattning

Inför Valet 2006 debatterades läxor friskt inom de politiska partierna. Vänsterpartiets förslag att avskaffa läxor ledde till att Folkpartiet reagerade med att propagera för läxor och hårdare tag i grundskolan. Diskursvariationen är mycket stor här som synes. Men med tanke på att det rör sig om partipolitik där partierna står på var sin sida är det inte så konstigt. Allmänt kan tyckas att partierna inte ska hålla med varandra och inte heller hålla sig neutrala, det är endast på det här sättet diskussionen kan utvecklas kan jag tycka. Aktörernas debatt skapar ett maktförhållande som är utvecklande inom diskurserna. Med tanke på att det är en politisk debatt prövas hela tiden kunskapen kring begreppet (läxor) och aktörerna skiftar. Dessutom finns det en stor variation bland aktörerna och detta i sin tur skapar också en stor dynamik inom den politiska läxdiskursen men det kan även skapa en antagonism som är skadligt för den gemensamma diskursen inom partiet.

Efter valet segrade den allians som Folkpartiet ingick i och bildade regering. Skolminister blev Jan Björklund (fp) som starkt förespråkar läxor. Björklund vill skriva in läxor i läroplanen så att de är en naturlig del i undervisningen. Detta kan ses som om skolan delegerar sitt uppdrag på hemmen. De nyckelord som framträder i debatten är för

läxmotståndarna sida: stress, lika villkor samt att eleverna inte har samma förutsättningar i

hemmet (jmf med nyckelorden i tidnings- och debattartiklar). Den politik vänsterpartiet

förespråkar tar hänsyn till elevernas olika förutsättningar och deras fysiska och mentala hälsa. Att eleverna ska ha en fritid utan läxkonflikter och att skolan ska bedriva sin undervisning på skoltid och påpekar motståndarna är A och O för skolarbetet i skolan. Deras åsikter kan jämföras med forskningen Hellsten (2000) och Westlund (2007) bedrivit. Läxförespråkarna pratar däremot om nyckelorden: globalisering, resultat, ansvar och ansträngning. Skillnaden mellan motståndarna och förespråkarna är främst att motståndarna menar att konflikterna kring läxorna och den kunskapsbrist som sägs finnas beror på yttre faktorer, bl.a. oengagerade föräldrar, föräldrar utan de rätta förutsättningarna, lärare, tidsbrist, aktiviteter mm medan förespråkarna menar att det handlar om brist på personligt ansvar, eleverna måste lära sig ta ansvar men även på lärare utan tillräcklig kompetens. Diskurserna är helt olika och grundar sig i helt olika utgångslägen. De mönster man kan se är att politikerna ofta grundar sina uttalanden på statistik och undersökningar typ PISA och OECD och mer sällan på den forskning som finns.