3. Lagändringarna och rättstillämpningen
3.4 Lagändringen 2020
3.4.1 En tydligare lagstiftning
Lagändringen från 2014 ändrade inte på rättsläget, utan situationen visade sig vara densamma som efter 2009 års lagändring. Förhållningssättet från kriminalpolitisk synpunkt till hur påföljdsbedömning bör ändras var dock fortfarande densamma – bedömningen måste bli strängare och detta ska ske genom fokus på livstidsstraffet. Utfallet i NJA 2016 s. 3 ledde därmed till en utredning av Justitiedepartementet för att se över ännu en potentiell förändring av lagen. Kort och gott löd förslaget som följande:
”Den som berövar annan livet, döms för mord till fängelse på livstid. Om omständigheterna
inte påkallar ett livstidsstraff får rätten istället döma till fängelse på viss tid, lägst tio och högst arton år”100
Det är tydligt att man här har tagit till sig av kritiken som framfördes av HD, eftersom allt fokus har lagts på att göra lagtexten väldigt klar och bestämd – livstidsstraffet ska vara utgångspunkten. I direktivet framhölls dock även det faktum att bestämmelsen motstrider brottsbalkens systematik. I detta förslag ges det explicita riktlinjer för påföljdsvalet där man pekar ut ett visst straff istället för att endast bidra med en straffskala utifrån vilken rättstillämparen gör en helhetsbedömning. Det omkastar även den traditionella påföljdsbedömningen där man vanligtvis utgår ifrån straffminimum, medan den övre straffskalan är reserverad för de mest allvarliga fallen.101 Mot bakgrund av denna utredning kan vi se problematiken i att uppfylla lagstiftarens ändamål, samtidigt som man beaktar legalitetsprincipen och de grundläggande principerna för en proportionerlig påföljdsbedömning. Argumentet som gjordes för att det ska göras ett undantag i det här fallet, var att mord som brott är något som lagstiftaren ser allvarligt på, därmed ska brottet särskiljas i bedömningen från andra brottstyper.102
I slutändan visade sig ett sådant argument inte vara tillräckligt för att svensk lagstiftning skulle omkasta systemet på det i utredningen angivna viset. Promemorian som kom med utredningen blev alldeles för kritiserad utifrån legalitetsprincipen (bland annat ordet ”påkalla” som ansågs tvetydigt), vilket regeringen inte kunde bortse ifrån.103 Regeringens slutgiltiga förslag till lagändring behöll den initiala och traditionella utgångspunkten i straffmätningen, det vill säga ett tidsbestämt straff. Lagändringen tog dock, likt förslaget i utredningen från 2017, avstamp i legalitetsprincipen och kravet på förutsebarhet:
100 DS 2017:38 s. 9 101 Ibid s. 72 102 Ibid s. 73
30
” Den som berövar annan livet, döms för mord till fängelse på viss tid, lägst tio och högst arton år, eller på livstid. Som skäl för livstids fängelse ska det särskilt beaktas om
gärningen föregåtts av noggrann planering, präglats av särskild förslagenhet, syftat till att främja eller dölja annan brottslighet, inneburit svårt lidande för offret eller annars varit
särskilt hänsynslös.”104
De försvårande omständigheterna som rekvisit för livstids fängelse togs alltså bort från den första meningen, för att ge plats åt ett förtydligande av vad dessa omständigheter kan vara i den andra meningen. I propositionen redogjordes initialt för den problematik som kom med diskrepansen i lagstiftningen och rättstillämpningen efter 2014 års lagändring, med slutsatsen att ändamålet i allra högsta grad fortfarande var detsamma. Statistik visade även på en höjning av dödligt våld, där år 2017 hade det högsta antalet fall av dödligt våld under perioden 2002–2018.105 I propositionen framhölls vidare vikten av att beakta legalitetsprincipen, mot bakgrund av HD:s bedömning i NJA 2016 s. 3. Precis som att mord i samhällets ögon kan ses som den mest förkastliga handlingen, så är även livstidsstraffet den hårdast ingripande åtgärden, varför kraven på tydlighet och begriplighet är högt ställda på bestämmelsen.106
Förtydligandet av de omständigheter som särskilt skulle beaktas för ett utdömande av livstidsstraffet ansågs vara en lagteknisk lösning som kan fungera på ett vägledande vis för rättstillämparen. Kritiken från vissa remissinstanser angav att det finns en problematik i att särskilt beakta vissa omständigheter då, trots att uppräkningen inte är uttömmande, andra omständigheter om är av betydelse inte tilldelas lika mycket vikt. Vidare ifrågasattes den något detaljerade styrningen av straffbestämningen, som riskerade begränsa utrymmet för en nyanserad och anpassningsbar straffmätning. Regeringen beaktade synpunkterna men ansåg slutligen, ihop med andra remissinstanser, att en sådan lagstiftningsteknik inte är obekant eftersom domstolen har kunnat använda sig av exemplifierande uppräkningar vid tillämpning av kvalifikationsgrunder för gradindelade brott. Att uppräkningen skulle vara alltför styrande av rättstillämpningen ansågs därmed inte som ett tillräckligt starkt skäl mot förslaget.107
Syftet med den tillagda meningen i lagen syftade till att sammankoppla motivuttalandena med lagtextens ordalydelse, därmed inordna ändamålen under lagtexten. Legalitetsprincipen var central för förslaget. Man beaktade de omständigheter som i regel föranledde straff i den övre straffskalan, det vill säga fängelsestraff på 15–18 år. De centrala omständigheterna anknöt till de som beskrevs i motivuttalandena i 2009 års lagändring108, ihop med resterande omständigheter som beaktades i domstolens praxis.109Med andra ord förändrades inte omständigheterna i något betydligt avseende gällande vad som skulle föranleda livstidsstraffet, utan den väsentliga förändringen var att de nu var konkret inordnade under lagtext.
3.4.2 ”Köksknivmordet” Mål nr B-4914-20
Lite mer än ett år efter den senaste lagändringen av mordparagrafen kom ett mål upp i HD som var det senaste i ledet av prejudicerande domar som kom att klargöra rättsläget för den aktuella frågan. I februari 2020 hade T.M. berövat livet på J.F. Gärningen skedde i J.F.s bostad, där
104 Ibid s. 4 105 Ibid s. 12 106 Ibid s. 17 107 Ibid s. 21 ff. 108 Prop. 2008:09/118 s. 43 109 Prop. 2018/19:138 s. 24
31
T.M. hade skurit halsen på J.F. med en kökskniv som han hade haft med sig. TM lämnade därefter bostaden och J.F. lämnades kraftigt blödande, varpå han rörde sig ut i trapphuset. J.F. blev förd till sjukhus men avled senare av skadorna, orsaken var omfattande syrebrist i hjärnan.110 Efter en bedömning av gärningen så kom tingsrätten fram till att T.M. handlade med likgiltighetsuppsåt och gärningen rubricerades som mord. När det kom till frågan om påföljd gjorde tingsrätten en bedömning med bakgrund av motiven för den senaste lagändringen, som innebar att livstidsstraffet ska utdömas i högre utsträckning genom att gärningar som tidigare lett till 15–18 års fängelsestraff nu ska föranleda livstidsstraff.111 Rätten gjorde därmed en helhetsbedömning av försvårande och förmildrande omständigheter. De försvårande omständigheterna i fallet var att offret haft dödsångest och panik, att förloppet varit utdraget, mordet varit hänsynslös med beaktande av att offrets fru var med om händelsen och att gärningen skedde i offrets hem. Mot bakgrund av dessa omständigheter, respektive frånvaron av förmildrande omständigheter, dömde tingsrätten påföljden till livstids fängelse.
Domen överklagades till hovrätten. Hovrätten beaktade att hela straffskalan alltjämt ska tillämpas och att lagändringens effekt av att livstidsstraffet ska utdömas i högre utsträckning även påverkar den tidsbestämda straffskalan i strängare riktning. Hovrätten gjorde sedan en bedömning av det aktuella fallet, där de försvårande omständigheterna beaktades i samma utsträckning som i underinstansen. Däremot tog hovrätten även hänsyn till vissa omständigheter i fallet som ansågs som förmildrande. Dessa var att T.M. handlade impulsivt och utan en bakomliggande planering och att han senare hade gått till ett lokalt apotek där han informerade om att en svårt skadad person snart skulle komma in. Vidare så hade han slängt kniven på offentlig plats och även ringt sin bror där han berättade om händelsen, därefter uttryckte han ånger för sin handling redan i polistransporten. Hovrätten gjorde slutligen en bedömning över graden av de försvårande omständigheter, såväl som de omständigheter som pekade i förmildrande riktning och bedömde att gärningen ska föranleda ett tidsbestämt straff. Påföljden i hovrätten blev således 18 års fängelsestraff.
När domen sedan överklagades till HD skulle rättsläget för straffet för mord slutligen utredas. HD anförde att de omständigheter som nämns i lagändringen för livstidsstraff är sådana som tidigare i praxis har ansetts motivera strängare straff än i normalfallen. HD underströk vidare att det inte bara räcker att ett antal sådana omständigheter föreligger, utan bedömningen ska beakta omständigheterna från ett helhetsperspektiv för att kunna försäkra sig om att gärningen är av så allvarlig kapacitet att det motiverar ett livstidsstraff. Den tolkning som HD gjorde av den senaste lagändringen var följaktligen att omständigheterna inte i lika hög grad längre behöver tala i skärpande riktning för en motivering av livstidsstraffet. I sin tolkning av regeln och dess tillämpning betonade HD vikten av att bedöma ett fall i sitt sammanhang, därav blir det viktigt med medvetenhet om att de i lagtexten nämnda omständigheterna kan ske i större eller mindre utsträckning i varje enskilt fall. HD redogjorde även för den förändring som genom lagändringen har skett inom spektrumet för det tidsbestämda straffet. Det anfördes därmed att för en nyanserad bedömning av den övre straffskalan ska gälla så får omständigheter som är i försvårande riktning ge verkan även vid bedömande av tidsbestämt straff. Mot bakgrund av detta fastställde HD att efter 2020 års lagändring så är det nuvarande rättsläget så att utgångspunkten för straffmätningen är 16 års fängelse.
Mot bakgrund av denna redogörelse om den nya lagens effekt gjorde HD en bedömning av det aktuella fallet. I utredningen av de försvårande omständigheterna tog man hänsyn till samma
110 Mål nr B 4914–20 111 Prop. 2018/19:138 s. 16
32
aspekter som underinstanserna, men kom i slutändan till bedömningen att offrets lidande pågick i en begränsad tid då denne fick hjälp av ambulanspersonal och att T.M. inte hade handlat på ett sådant kvalificerat hänsynslöst handlande som kan inordnas under en motivering för livstidsstraff. De avgörande omständigheterna som talade emot livstidsstraffet var i det aktuella fallet att T.M. handlade med likgiltighetsuppsåt och att det rörde sig om en impulshandling. Det blir därmed värt att notera att HD, till skillnad från underinstanserna, inte fäste någon vikt vid omständigheter som att han uppgav för apoteket att en man var skadad eller det faktum att han slängde kniven på en offentlig plats. Gärningen bedömdes därav inte vara så kvalificerat allvarlig att det ska utmynna i ett livstidsstraff med de utslagsgivande faktorerna som var; likgiltighetsuppsåtet och att handlingen var av ett impulsivt slag. Med beaktande av de försvårande omständigheterna som ändå bör motivera ett strängare straff, ställde sig HD bakom hovrättens dom som blev ett 18 års fängelsestraff.
3.4.3 Sammanfattning och delanalys
När man ser till den utredning som gjordes till följd av NJA 2016 s. 3 så är det tydligt att promemorians förslag syftade till att göra livstidsstraffet till normalstraff. Det som däremot resulterade i att bli den senaste lagändringen av mordparagrafen uttrycker däremot inte en sådan utgångspunkt, varken i ordalydelsen i paragrafen eller i förarbetena. En lagstiftning som gör den hårdaste sanktionen till startpunkten av en påföljdsbedömning är kontroversiell, då den omkastar brottsbalkens systematik och är svår att rättfärdiga från ett proportionalitetstänk. Regeringen var medveten om detta och kunde inte bortse från kritiken som lyftes fram och kom därmed fram till att lagändringen inte kunde genomföras. Det officiella motivet blev därmed att man med den nya lagändringen alltjämt förbehöll sig till det något mildare ändamålet att livstidsstraffet ska utdömas i högre utsträckning.
Utifrån propositionen så går det sammanfattningsvis att bedöma HD:s resonerande som rimligt i förhållande till ändamålet med lagen. HD fastställde att livstidsstraffet inte längre har en lika hög tröskel som det hade i rättsläget som fastställdes i 2016 års rättsfall - rättsläget har förändrats. I en kommentar till rättsfallet gör Dennis Martinsson en liknelse som illustrerar de försvårande omständigheterna med vatten som ska fylla upp ett eller flera glas. Han beskriver det då som att det förut krävdes att ett eller (företrädesvis) flera glas är fyllda till kanten för att det ska motiveras vara ett livstidsstraff. Det aktuella rättsläget kräver inte längre att glaset ska vara överfyllt, utan att man nu överväger livstidsstraff när lite mer än hälften av glaset är fyllt och sedan kan vågen tippa över på en livstidsbedömning om ännu ett glas fylls upp till drygt hälften (liknelsen är endast bildlig och ger en väldigt förenklad bild av rättsläget).112 Trots att domen i det aktuella fallet inte i sig resulterade i ett livstidsstraff, så har domskälen gett upphov för senare praxis som troligtvis kommer att göra sin bedömning i enlighet med HD:s fastställande av en enklare väg till utdömande av livstidsstraffet.
Om man vidare ser till motiven bakom, inte bara den senaste utan även de tidigare lagändringarna, så är den huvudsakliga drivkraften bakom reformerna att de tydligt ska uttrycka den minskade acceptansen av brottet i samhället. För detta ändamål har det även betydelse att HD klargjorde rättsläget gällande det tidsbestämda straffet. I och med att rättsläget inte hade ändrats efter 2014 års lagändring så var utgångspunkten 14 år från och med den praxis som fastställdes 2013, till denna prejudicerande dom som höjde denna utgångspunkt till 16 år. Trots att lagändringen i realiteten inriktade sig på livstidsstraffet så kan man säga att den mest klarlagda slutsatsen av 2021 års dom är just den höjda utgångspunkten för det tidsbestämda 112 Martinsson, Dennis, Mordet med kökskniven: 16 års fängelse är det nya normalstraffet för mord,
33
straffet. Härigenom kan vi se en praxis som tar hänsyn till ändamålstolkningen av lagen, vilket kan indikera en minskad klyfta mellan lagstiftare och rättstillämpare.
Det kan då vidare diskuteras om den minskade klyftan och tolkningen som förhåller sig till motiven på detta sätt är ett resultat av att lagstiftaren utformat en lag där motivuttalandena kan inordnas under lagtexten, eller om rättstillämpningen är resultatet av en kompromiss från rättstillämparens sida för att harmonisera lagens ändamål med den praktiska bedömningen. Enligt mig kan båda aspekterna spela roll. Den nuvarande ordalydelsen av lagen är mer stabil från ett rättssäkerhetsperspektiv, då den är mer förutsägbar och klar. Förändringen är dock endast lagteknisk, i sak så har den samma innebörd som den föregående lagen. Rättstillämparen tog hänsyn till lagstiftarens ambition att skapa en strängare påföljdsbedömning och tolkade därmed in motivet i lagens ordalydelse, eftersom han nu kunde göra det. Lagen i sig, avskild från förarbetena, ger inte den klara bilden av en bedömning som är strängare än den förra. Den vitala aspekten som däremot ger rättstillämparen möjlighet att göra en sådan bedömning är att dörren vid namn legalitetsprincipen nu är öppen för domstolen att tolka in motiven bakom lagen. Att rättstillämparen tolkade lagen i ljuset av förarbetena är inget märkvärdigt i sig, men att understryka motivens betydelse i domskälen på det sätt som gjordes pekar ändå på en utökad samförståelse mellan lagstiftare och rättstillämpare. Lagstiftaren har alltså korrigerat lagstiftningen i led med de åsikter och den kritik som anfördes av domstolen gällande den föregående lagändringen. Man kan då argumentera för att domstolen följaktligen visar en medvetenhet om detta genom att belysa lagens ändamål för att visa på det inte råder några oklarheter.
I det här slutgiltiga skedet av utvecklingens gång kan vi se något av en mer harmonisk stämning mellan lagstiftare och rättstillämpare. Lagstiftaren beaktade bakläxan som kom efter 2016 års fall och riktade in sig på det huvudsakliga problemet, nämligen att motiven ska kunna inordnas under lagens ordalydelse. Detta pekar även på ett bra kommunicerande från rättstillämparens sida, då problematiken tydliggjordes i 2016 års fall och underlättade för lagstiftaren så att denne kunde lokalisera den lagtekniska problematiken. Det är vidare oklart hur mycket underrättspraxis kommer att påverkas när det kommer just till frågan om livstidsstraffet. Domstolen underströk att som rättsläget ser ut just nu, så kommer det att utdömas i högre utsträckning, men detta är något som verkar behöva bevisas i praktiken för att uppnå en total tillfredsställelse. Ser man till den huvudsakliga drivkraften bakom lagen, det vill säga att spegla samhällets strängare syn på brottet, så har rättsläget definitivt ändrats i önskvärd riktning. Ett tydligt exempel är givetvis utgångspunkten som nu är 16 års tidsbestämt fängelsestraff, medan anförandet av domstolen om att fler livstidsstraff kommer att utdömas är ännu ett tecken på att lagstiftarens ändamål får genomslag på riktigt, då det troligtvis innebär att underrättspraxis kommer att följa i en riktning där utdömandet av livstidsstraffet kommer att ske i högre utsträckning.
34