Lagprövarens nivå I: Domstolsprotokoll 1997-2002

7. Lagprövarens nivå I: Domstolsprotokoll 1997-2002

Inledning

I följande två kapitel koncentrerar jag mig huvudsakligen på vilka diskurser om heder som framträder i domstolsprotokoll, samt hur och med vilka implikationer diskursordningen om heder förändras över tid i dessa protokoll. Samma diskurser framträder här som förekom i de förra kapitlen (den exogena kulturdiskursen, den endogena kulturdiskursen, könsmaktsdiskursen samt jämställdhetsdiskursen), men samtidigt med vissa distinktioner. Till stor del beror detta på att de analyserade texterna är av olika genre. Medan riksdagstexterna i föregående kapitel behandlar hedersfenomenet utifrån ett övergripande samhällsperspektiv, fokuserar domstolsprotokollen på en konkret våldssituation. Domstolen summerar gärningsbeskrivningar, vittnesmål och teknisk bevisning från en specifik händelse, i syfte att placera in händelsen i ett lagrum och därigenom bedöma om ett brott har begåtts. Diskurserna produceras och används i olika kontexter, vilket i sin tur påverkar hur diskurserna utvecklas.389

Detta och efterföljande kapitel är en kronologisk analys av de diskurser som uppstår i resonemang om motiv till heder i svenska domstolsprotokoll. I detta kapitel presenterar jag domstolsprotokoll från utredningen av de första tre ’hedersmord’ i Sverige som fått särskilt stor uppmärksamhet i media. Rättegångarna äger rum mellan 1997 och 2002, vilket innebär att det sista av dessa domstolsprotokoll offentliggörs samma år som publiceringen av det första av de policydokument som nämner hedersrelaterat våld och

144

som jag analyserat i föregående kapitel. Produktionen av policydokument kan ses i ljuset av att dessa första tre mord fick stor uppmärksamhet, men det var först efter det att talet om heder pågått i några år som ämnet började behandlas på riksdags- och regeringsnivå, och den ideologiska kampen om heder tog fart på allvar.390 I utredningen av de tre första morden har alltså domstolen begränsat stöd av forskning för att bedöma hur heder som motiv bör förstås. Domstolsprotokollen innehåller inte heller några referenser till expertvittnesmål, utan rätten lutar sig till stor del på egna tolkningar och antaganden om de personer och omständigheter som presenterats. I nästa kapitel kommer vi att se att den expertkunskap som delvis avspeglas i den tidigare analysen av policydokumenten på olika sätt söker sig in i domstolsprotokoll och domskäl.

I domstolsprotokollen har jag identifierat fyra distinkta diskurser som alla motsvarar de som förekommer i policydokumenten i föregående kapitel. Diskurserna ska ses som distinkta från varandra, men samtidigt är de inte oförenliga utan kan komplettera varandra. Det är i kombinationen mellan dessa strukturella och relationella diskurser som domstolen rekonstruerar de omständigheter som antas leda till hedersrelaterat våld och förtryck. Redan nu kan jag avslöja att de två kulturorienterade diskurserna dominerar diskursordningen i domstolsprotokollen. De två könsorienterade diskurserna framträder som komplement till de kulturorienterade i domstolens tolkningar av heder som motiv. Interdiskursivitet är alltså ett ständigt pågående inslag i den diskursiva praktiken.

I den första av diskurserna – den exogena kulturdiskursen – antas hedersrelaterat våld ha stark anknytning till de inblandade personernas geografiska och kulturella bakgrund samt den livsåskådning som följer på detta. I den exogena kulturdiskursen förekommer alltid någon form av jämförelse mellan kulturer eller samhällssystem eller ett ställningstagande om att en händelse eller ett beteende skiljer sig från något explicit eller implicit ’svenskt’. Här framstår det ’svenska’ också som det normala som det ’andra’ jämförs emot. Denna jämförelse är mer explicit i domstolsprotokoll än i policydokumenten, där den exogena kulturdiskursen i större utsträckning var något de övriga diskurserna kritiserade eller på annat sätt positionerade sig emot.

Den andra diskursen är den endogena kulturdiskurs som bygger på antaganden om maktrelationer mellan individer och inom grupper (till exempel familjer). Utgångspunkten är att familjer eller släkter kan betraktas som kulturellt präglade sociala enheter. Enligt den endogena kulturdiskursen orsakas hedersrelaterat våld av att maktrelationer inom familjer av olika skäl destabiliseras, vilket ger upphov till nytillkommande förhandlingar om makt. Diskursen gör antaganden om länkar i en kedja av händelser där en händelse leder till en destabilisering av maktrelationer, följt av förhandlingar om nya maktanspråk som, när konsensus inte kan nås, riskerar att

145

utmynna i en våldsyttring. Den endogena kulturdiskursen skiljer sig från den exogena i att den inte bygger på jämförelser mellan kulturer utan avgränsar sig till det som sker i specifika kulturella kontexter. Dynamiken i accelererande våldssituationer fokuseras snarare än de antaganden om fasta strukturella förhållanden som kultur- respektive könsmaktsdiskurserna bygger på. Den fokuserar också på förhandlingar i ett händelseförlopp som initieras av en slumpmässig händelse eller ett initiativ till aktivt motstånd.

De tredje och fjärde – könsmakts- och jämställdhets- – diskurserna bygger båda liksom i föregående kapitel på antaganden om mäns överordning och kvinnors underordning. Det förekommer i flera av domstolsprotokollen resonemang om mäns beslut och gärningar som skapar ett intryck av en tydligt mansdominerad kontext omkring våldssituationen. Jämställdhetsdiskursen bygger på antaganden om en strävan efter att leva ett jämställt liv och kombineras i domstolsprotokollen med kulturella antaganden om ’svenskhet’ och ’att vilja leva ett normalt svenskt liv’. När könsmaktsdiskursen används i domstolsprotokollen framträder i stället huvudsakligen motiv till manliga våldshandlingar eller upprätthållandet av ojämlika könsmaktsförhållanden. Den kombineras med (en av eller båda) kulturdiskurserna för att symbolisera det ’icke-svenska’. Könsorienterade diskurser förekommer inte enskilt i något av de analyserade protokollen.

Domstolsprotokollen är tolv till antalet (åtta tingsrättsdomar samt fyra därpå följande hovrättsdomar) och berör totalt sju mord.391 Målsättningen med detta kapitel är att analysera på vilka sätt domstolsutredningar i så kallade ’hedersmord’ har konstruerat motivbilder, och vilka diskurser som görs gällande i dessa motivbilder. Motivbilderna utläser jag huvudsakligen från domskälen och påföljdsbedömningar, även om vissa utdrag från andra delar av protokollen kommer att förekomma. Domskälen bygger till stor del på de bakgrundsbeskrivningar som utgör huvuddelen av protokollen, det så kallade händelseförloppet före, under och efter brottet. Jag analyserar även dessa bakgrundsbeskrivningar med två huvudsakliga syften. Jag är intresserad av de diskurser som formas till följd av domstolens antaganden om hur våld med hedersmotiv uppstår. Dessutom intresserar jag mig för diskursordningen, dvs. i vilken utsträckning respektive diskurs lyfts fram eller nedtonas i domskäl och påföljdsbedömningar.

I detta kapitel analyserar jag de tre fall som enligt min uppfattning fått störst uppmärksamhet av alla ’svenska hedersmord’.392 Tingsrätternas protokoll upprättades 1997, 1999 och 2002. De två kulturdiskurser som förekommer i policydokumenten – de exogena och endogena – dominerar redan i dessa tidiga domstolsprotokoll. Jag har tidigare nämnt den kritik mot uppmärksammandet av kultur i förhållande till heder som

391 Som tidigare nämnts återupptogs ett av fallen efter resning.

146

lyfts i policydokumenten från såväl könsmaktsorienterade som postkoloniala forskningsperspektiv.393 I dessa tidiga – enskilda men samtidigt mycket uppmärksammade – rättsfall förekommer kulturaliserande förklaringar och antaganden i ganska stor utsträckning. Däremot får könsmaktsdiskursen relativt litet utrymme i dessa tidiga domstolsprotokoll. Här nedan följer en analys av respektive protokoll, följt av en sammanfattning av hur dessa kulturdiskurser används, samt konsekvenserna av detta.

1997: Kvinnlig jämställdhetssträvan konstrueras som ett kulturellt familjeproblem

Redan i det första mordfall som utreds efter det att begreppet ’hedersmord’ börjat användas i det svenska språket går det att se att rätten resonerar interdiskursivt, det vill säga att mer än en diskurs används i fastställandet av motivbilden. I domskälen lägger rätten stor vikt vid att brodern och kusinen enligt flera vittnesmål vid flera tillfällen strax före mordet uttalat dödshot mot systern. Bland annat framhålls att hotbilden lett till att offrets socialsekreterare försökt verka för att hon skulle lämna staden och i stället familjehemsplaceras. Detta får rätten att dra slutsatsen att dödsfallet inte var en tragisk och icke-avsedd konsekvens av misshandeln: det ”anses uteslutet att [brodern] och [kusinen] berövat [offret] livet i hastigt mod” vilket är en omskrivning för att bröderna rimligtvis måste ha insett att risken för dödlig utgång var stor. Rätten fortsätter med slutsatsen att motivet – orsaken till att hon mördats – var kopplat till konflikter mellan familjemedlemmar:

Utredningen i målet ger otvetydigt vid handen att den verkliga orsaken till att [systern] bragts om livet var att hon en längre tid misshagat [brodern] och [kusinen] men sannolikt även andra manliga anhöriga genom att bryta mot det kulturella mönster hon förväntades följa och vilja leva ett vanligt tonårsliv som andra flickor i Sverige.394

Rätten använder en exogen kulturdiskurs när ”kulturella mönster” som systern förväntas efterleva ställs mot ett ”vanligt tonårsliv” och hur ett sådant liv antas se ut i en svensk kontext. Det är systerns strävan efter ’svenskhet’ och jämställdhet samt hennes aktiva val att ”vilja leva ett vanligt tonårsliv” som antas ha ”misshagat” gärningsmännen. Skillnaden mellan ’det svenska’ och ’andra kulturer’ lyfts alltså fram av rätten, vilket får konflikten mellan familjemedlemmarna att framstå som orsak till mordet.

I rättens slutsats om motivet tas även den endogena kulturdiskurs i bruk där maktrelationerna mellan individer och grupper – såsom familjer – utmanas. Enligt

393 Eldén (1998, 2003); Ekström (2009).

147

denna diskurslogik är det just utmaningen mot bröderna, systerns agentskap, som skapar problem. Det är alltså inte själva ’svenskhets-’ eller jämställdhetssträvandet som är familjens ’problem’, utan att systern hävdar sin rätt och gör anspråk på självbestämmande gentemot brodern och kusinen. Att konflikten pågått ”under längre tid” antyder att det pågått någon form av förhandlingar om offrets handlingsutrymme innan mordet, även om det är oklart hur mycket makt olika aktörer haft i dessa förhandlingar. I rättens utredning och slutsatser skapas alltså utrymme för att tolka våldsomständigheterna utifrån maktförskjutningar i familjen och de spänningar dessa ger upphov till. Samtidigt konstruerar rätten genom hänvisning till ”kulturella mönster” och att ”vilja leva ett vanligt tonårsliv som andra flickor i Sverige” en tolkning där även ’svenska värderingar’ som ’svenskhet’ och självständighet antas stå på spel. I det föreliggande domstolsprotokollet problematiseras alltså det kvinnliga offrets handlingsutrymme, men rättens slutsatser fokuserar på familjen som ’icke-svensk’.

1999: Utländska domskäl och när skammen blir offentlig

Det i Sverige mycket uppmärksammade mord som ägde rum 1999 avgjordes i domstol först ett och ett halvt år senare, i januari 2001. Två farbröder till mordoffret dömdes till livstids fängelse för mordet på sin 19-åriga systerdotter. Domstolsprotokollet präglas av en inom svenskt rättsväsende mycket ovanlig dialog mellan det som beskrivits vid den svenska huvudförhandlingen och ett domstolsprotokoll som upprättats i det land där mordet ägde rum (som jag för enkelhets skull kommer att kalla mordlandet). Fallet är också unikt i den bemärkelsen att det vid mycket få tillfällen inträffat att personer som dömts för ett brott begånget i ett annat land även döms för samma brott i en svensk domstol.

En komplicerande omständighet är att de tilltalade i den svenska rättegången förnekar det mord de tidigare erkänt i mordlandets domstol. Den svenska tingsrättens ställningstagande vad avser såväl brott som motiv bygger på en jämförelse mellan de två åtalade farbrödernas trovärdighet i den svenska rättssalen respektive i mordlandets domstolsprotokoll. Den svenska domstolen använder mordlandets domstolsprotokoll som bevisning för att farbröderna planerat och genomfört mordet, till exempel genom att citera farbrödernas direkta anklagelser om mordoffrets klandervärda beteende:

Hon brukade vistas utanför hemmet i flera dygn och till slut så lämnade hon hemmet i över en månad […] Hon hotade sina farbröder och sade att hon är fri att göra som hon vill och att lagen skyddar henne. Vi i vår tur känner en stark [etnisk grupp] tillhörighet och vi är stolta över familjemedlemmarnas moral och beteende […] Hon besökte ställen

148

… där man kunde dricka alkohol […] Till slut fick vi reda på att hon förlorat sin oskuld.395

Här framträder en endogen kulturdiskurs när domstolen i mordlandet med ett inifrånperspektiv lyfter fram att farbröderna uppfattade offret som trotsigt, det vill säga att hon hotade familjens stolthet, dess ”moral och beteende”. Tillhörigheten till den etniska gruppen lyfts fram som en dygd. I ett annat vittnesmål gjort i mordlandet lyfter domstolen fram den ena farbroderns uppfattning att dottern började ”imitera västerländska traditioner”:

Offret bodde med sina föräldrar i Sveriges huvudstad i ca 4 år. Under denna period började hon imitera västerländska traditioner och seder. Detta gjorde att hon struntade i att lyda sina föräldrar, hon lämnade hemmet när hon ville, hon vistades utanför hemmet i långa perioder utan att få lov och utan att föräldrarna visste om det.

Jag som farbror till offret och den äldsta brodern försökte flera gånger att bearbeta problemet. Jag hade möten med alla familjemedlemmarna, jag diskuterade problemet med dem.396

Från domstolen i mordlandet framträder en endogen kulturdiskurs i framställningen av motivbilden. Dotterns strävan efter självständighet lyfter fram en jämställdhetsdiskurs, men återigen kommer denna i skymundan för en endogen kulturdiskurs när domstolen uttolkar hennes strävan som ett hot mot familjens maktrelationer, ett hot som manar till handling. Farbrodern beklagar sig över att ”hon struntade i att lyda” och att föräldrarna förlorade kontrollen över henne. Denna olydnad presenteras som ”problemet” som ”alla familjemedlemmarna” diskuterade. Dotterns olydnad blir alltså till en kollektiv angelägenhet, och det hålls samtal för att återställa den hotade familjemaktstrukturen.

I domskälen i det svenska protokollet återkommer tingsrätten till dessa längre citat från mordlandets domstolsprotokoll och kommer relativt enkelt fram till att det rör sig om ett mord samt att farbröderna var inblandade i sådan utsträckning att de kan betraktas som gärningsmän. I frågan om motivet för mordet konstaterar tingsrätten ”att de återgivna avsnitten ur förhören i [mordlandet] bekräftar den beskrivning som [systern] har gett av hur hennes far och farbröder upplevde [dotterns] sätt att leva i Sverige”.397 Mordlandets protokoll används av tingsrätten som bevis för att farbröderna hade motiv att genomföra mordet i den kulturella kontext där det ägde rum:

395 TR (1999):42.

396 Ibid.:42.

149

Av vad som nu anförts och med beaktande av vad [farbröderna] har uppgett vid förhören i [mordlandet], är det enligt tingsrättens mening utrett att [fadern]398 och [farbröderna] haft ett motiv för att beröva [mordoffret] livet och att de aldrig varit främmande för att genomföra ett mord.399

De åtalade farbrödernas rekonstruktion av händelserna bjuder motstånd mot den endogena kulturdiskurs som åklagaren använder i sakframställan (och som jag ska återkomma till). Motståndet består i huvudsak av att förneka omständigheterna kring mordet, men även på ett misstänkliggörande mot mordlandets rättsväsende.

De har emellertid hävdat att deras vittnesmål i [mordlandet] inte är korrekt återgivna i förhörsprotokollen och att förhörsledarna, bl.a. sedan det stått klart för dem att [mordoffret] förlorat sin oskuld, redovisat sina egna sociala värderingar i stället för att återge vad [farbröderna] berättat.400

Domstolen använder en exogen kulturdiskurs när den lyfter fram farbrödernas utsaga att mordlandets rättsväsende dömer utifrån en kulturell kontext. Den svenska domstolen medger att så i och för sig kan vara fallet, vilket bidrar ytterligare till denna diskurs:

Enligt tingsrättens mening finns det, såsom försvaret gjort gällande, anledning att bedöma uppgifterna i förhörsprotokollen från [mordlandet] med stor försiktighet. Det kan inte uteslutas att det nedtecknade utsagorna i viss mån har påverkats av förhörsledarnas egna värderingar.401

Tingsrätten dömer till slut till de åtalades nackdel på basis av andra vittnesmål som bedöms trovärdigare än farbrödernas. Men vägen dit kantas alltså av antaganden om kulturskillnaderna mellan två samhällssystem och två rättssystem.

I det aktuella fallet från 1999 bygger åklagaren en stor del av gärningsbeskrivningen på mordoffrets systers vittnesmål. Trovärdigheten utvärderas i förhållande till de åtalades egna vittnesmål och farbrödernas erkännanden i mordlandets protokoll. Sammanfattningsvis kan dock konstateras att hela gärningsbeskrivningen bygger på det systern berättat vid förhandlingen. I inledningen bygger gärningsbeskrivningen på den könsmaktsdiskurs i vilken ett manligt familjeöverhuvud utövar kontroll eller våld mot en dotter. Även den endogena kulturdiskursen, där maktrelationer inom familjen utmanas, kommer till uttryck genom att dotterns motstånd och de konflikter i familjen som därmed genereras beskrivs:

398 Mordoffrets far misstänktes också för mordet (och erkände det även vid rättegången i mordlandet), men han återvände aldrig till Sverige och åtalades därför inte.

399 TR (1999):44.

400 Ibid.:41-2.

150

[Pappan] var sträng mot sina barn och i synnerhet mot den äldsta dottern. Hon fick t.ex. inte träffa vem hon ville och [pappan] såg till att hon gick till skolan så sent att hon inte skulle ha tid att tala med någon. [Pappan] tillät inte heller att hon talade i telefon med vem som helst. Den stränga regimen gav upphov till konflikter mellan [dottern] och föräldrarna. Även [lillasystern] drogs in i dessa konflikter och hon ställde sig på [sin storasysters] sida.

Så småningom orkade [dottern] inte längre med den hjärntvätt som hennes far utsatte henne för och hon rymde därför från hemmet.402

Upprepningen av pappans namn rekonstruerar ett genom hela gärningsbeskrivningen återkommande antagande att pappan (senare i kombination med farbröderna) är den drivande kraften i kontrollen av dottern. Bilden av den dominanta patriarken förstärks med begrepp som ’sträng’, ’såg till’ och ’tillät inte’. När båda föräldrarna nämns sker detta i en passus där det i och för sig antyds att föräldrarna är eniga i konflikten. Dock nämns inte mamman vid namn vilket förstärker intrycket av dennes passiva roll. I stället framhävs dotterns och lillasysterns gemensamma motstånd mot pappans ”regim” och ”hjärntvätt”. Två diskurser – könsmaktsdiskurs och endogen kulturdiskurs – samverkar således och konstruerar en bild av en patriarkal kontrollregim som dotter gör motstånd mot. Även farbröderna förekommer i gärningsbeskrivningen: ”[Farbröderna] engagerade sig i [pappans] familjeproblem och de höll sammanträden en – tre gånger i veckan och diskuterade vad de skulle göra med [dottern] som enligt deras uppfattning bröt mot familjens levnadsregler”.403 Här används en endogen kulturdiskurs genom antaganden om farbrödernas engagemang i familjekonflikten, i kombination med könsmaktsrelaterade antaganden om att de äldre männen ”höll sammanträden” om dotterns agerande. ”Familjens levnadsregler” anknyter till förståelsen att familjens relationer styrs av ett existerande regelverk som farbröderna har ett särskilt intresse av att upprätthålla. Här framträder även kollektiva representationer av familjens bästa – utifrån faderns och farbrödernas perspektiv. Representationerna bygger på antaganden om vem eller vilka i familjen som har ansvar att bibehålla existerande maktrelationer. Det i åklagarens gärningsbeskrivning självklara antagandet – som även finner stöd i de åtalades vittnesmål – är att de äldre männen bär detta ansvar. I detta fall kombineras en endogen kulturdiskurs med en könsmaktsdiskurs där det antas att det är viktigt för just männen att tydligt visa att de tar ansvar för att kontrollera flickans beteende och på så sätt bibehålla de patriarkala maktrelationerna inom familjen.

402 Ibid.:6.

151

I den fortsatta gärningsbeskrivningen blir denna familjeangelägenhet till en extern fråga. Det beskrivs vara när familjen ifrågasätts utifrån externa kollektiva moraliska representationer– det vill säga när familjen utsätts för skam – som motivet för mordet uppstår:

Efter en tid fick bröderna vetskap om att [dottern] bodde i en lägenhet i [Stockholmsförort]. De engagerade en person som skulle hålla uppsikt över [dottern] och det framkom att hon hade en pojkvän. Att [dottern] hade lämnat sin familj upplevde bröderna som ett stort problem; vad kunde inte ha hänt under den tid hon varit borta. [Fadern] stördes mycket av att [dottern] hade skämt ut familjen och problemet måste lösas på något sätt. Efter fyra veckors bortovaro återvände [dottern] till sin familj och lovade sin far att hon skulle gifta sig med den man som fadern utsåg.

I slutet av maj 1999 reste [dottern] tillsammans med sin mor och minsta syster till [mordlandet]. [Dottern] åkte dit i tron att hon skulle gifta sig, men i själva verket lurades hon till [mordlandet] för att man skulle kunna ta livet av henne.404

I åklagarens gärningsbeskrivning skildras ett händelseförlopp där familjen blir föremål för offentlig skam. Att dottern flyttat hemifrån konstrueras till att börja med som en intern familjeangelägenhet. Men när det framkommer att hon har en pojkvän och hon är föremål för rykten – ”vad kunde inte ha hänt” – så omkonstrueras händelseförloppet till att handla om offentlig skam. Inom denna konstruktion ifrågasätts familjens rykte.