Lagstiftarens nivå I: Diskurser och positioner etableras 2002-2010

Inledning

Syftet med detta och nästkommande kapitel är att avgränsa de diskurser som framträder i policydokument som nämner hedersrelaterat våld, samt analysera hur de används. Diskurserna som avgränsas i detta kapitel kallar jag för exogen kulturdiskurs, endogen kulturdiskurs, respektive könsmaktsdiskurs.269 I nästa kapitel inträder en fjärde som jag kallar jämställdhetsdiskurs. Följande matris illustrerar hur de olika diskurserna relaterar till varandra:

98

Figur 7: Tillgängliga diskurser om heder

Matrisen illustrerar att de fyra diskurserna tillhandahåller olika kognitiva och normativa ramar för att tänka och tala om heder. Diskurserna ska ses som fyra idealtypiska representationer. I praktiken framträder och används diskurserna inte alltid i renodlad form, utan de framträder ofta interdiskursivt. Könsmaktsdiskursen och den exogena kulturdiskursen bygger huvudsakligen på strukturella beskrivningar av sociala fenomen, medan den endogena kulturdiskursen och jämställdhetsdiskursen bygger på mer relationella beskrivningar. Vidare beskriver den exogena kulturdiskursen heder utifrån kulturella förklaringar med ett utifrånperspektiv, medan den endogena kulturdiskursen beskriver kulturella fenomen med ett inifrånperspektiv, och främst utifrån interna familjerelationer. Könsmaktsdiskursen och jämställdhetsdiskursen utgår båda från en existerande manlig överordning och kvinnlig underordning, varför kön är den huvudsakliga förklaringsfaktorn för dessa. Könsmaktsdiskursen är strukturell i bemärkelsen att den utgår från att alla samhällen och företeelser kan beskrivas utifrån en könsbaserad maktordning. Jämställdhetsdiskursen utgår från en pågående – men inte uppnådd – strävan efter att utjämna könsbaserade maktrelationer och framställer implicit Sverige som ett land som (i jämförelse med andra länder) nått långt i denna strävan.

I de dokument där könsmaktsdiskursen dominerar antas att heder ska förstås som ett exempel på universella patriarkala våldstrukturer, och att åtgärder ska utarbetas utifrån detta. Här problematiseras tal om heder utifrån att det döljer de könsmaktsstrukturer som enligt denna diskurslogik orsakar våld. Könsmaktsdiskursen kritiserar att

99

hedersrelaterat våld kan uppfattas som ursäktat eller förståeligt utifrån den kulturella kontexten.270

När den exogena kulturdiskursen används framställs heder som ett ’nytt’ fenomen i Sverige, vilket innebär att ’det svenska’ kontrasteras mot ’det nya’. Heder förstås här som ett hot mot svenska värderingar, och då framför allt jämställdhet mellan könen. Brist på de värderingar som hör till jämställdhet, som kvinnors och flickors oberoende och självständiga val, tas till intäkt för att vissa kulturer kan identifieras som icke jämställda och därmed icke-svenska. Ett antal av de policydokument där den exogena kulturdiskursen används bygger på ett postkolonialt perspektiv. I dessa postkoloniala texter används den exogena kulturdiskursen som någonting att positionera sig mot, och framställningen av hedersrelaterat våld i till exempel massmedia får symbolisera den andrafiering och strukturella diskriminering som postkolonialismen kritiserar.

Den endogena kulturdiskursen bygger på antagandet att relationer i hederspraktiserande familjer förstås utifrån naturliggjorda maktrelationer mellan familjemedlemmar. Hedersrelaterat våld antas riskera uppstå när maktpositioner destabiliseras i individuella familjer. I denna diskurs ses heder som ett led i interna familjeangelägenheter och de maktförhandlingar som uppstår däri. Våld, kontroll och annat förtryck kan ofta (men inte alltid) förekomma som ett naturligt led i maktförhandlingarna

En fjärde diskurs, som jag kallar för en jämställdhetsdiskurs, inträder först runt 2016 och kommer därför att behandlas närmare i nästa kapitel. I jämställdhetsdiskursen omtalas heder i förhållande till en underförstådd samhällssträvan efter jämställdhet mellan könen. Jämställdheten antas få uttryck genom kvinnors och flickors strävan efter oberoende och självständighet, och heder ses här som ett hot mot denna jämställdhetssträvan.

I policydokumenten används de fyra diskurserna i olika utsträckning och på olika sätt i etableringen och positioneringen av tre ideologiskt präglade akademiska

270 Carbin (2010a:89-91) avgränsar också en könsmaktsdiskurs i sin avhandling: ”Att våld självklart kopplas ihop med jämställdhet, manlig överordning och kvinnlig underordning har jag benämnt en könsmaktsdiskurs”. I en fotnot poängterar hon att ”[D]et förekommer även andra förklaringar än könsmakt så som kulturella, biologiska- samt individfokuserade förklaringar till våldet i relation till kvinnofridsdebatten. […] Dessa får emellertid inte en lika framskjuten placering som könsmaktsförklaringar”. Som synes har jag identifierat könsmaktsdiskursen annorlunda än Carbin och även identifierat en självständig jämställdhetsdiskurs. Enligt min analys finns det en avgränsning mellan könsmaktsdiskursens (som jag ser den) fokus på mäns våld mot kvinnor och jämställdhetsdiskursens fokus på att mer distinkt identifiera jämställdhet som en enande ’svensk’ värdering. Det ska påpekas att en anledning till att min analys skiljer sig från Carbin är att vi har olika studieobjekt. Carbin studerar kampen om betydelser som uppstår i offentlig integrations- och jämställdhetspolitik samt hur unga svenska kvinnor med utländsk bakgrund positioneras i den politiska debatten om heder (Carbin 2010a:12). Jag studerar hur diskurser och diskursordningen om heder tar form och förändras på olika nivåer av den svenska rätten och hur detta relaterar till kollektiva representationer av moral.

100

perspektiv: könsmakt, postkolonialism respektive intersektionalitet. Ideologier är representationer av världen som bidrar till att etablera, upprätthålla och förändra maktrelationer. De olika akademiska perspektiven representerar var för sig förklaringsmodeller av hur samhället fungerar, vilket i förlängningen även antas påverka vilken förklaringsmodell som ska användas i att ”lösa” eller hantera olika samhällsproblem. I policydokumenten framhävs de olika akademiska perspektivens respektive sätt att tala om och förklara hedersrelaterat våld. I texterna gör respektive perspektiv också gällande att den egna tolkningen av heder är den mest legitima, implicit på bekostnad av andra perspektivs tolkningsutrymmen. Detta hävdande av tolkningsutrymme är uttryck för en ideologisk kamp.

Två av perspektiven (könsmakt och intersektionalitet) kämpar direkt om det dominerande tolkningsutrymmet om heder och det hedersrelaterade våldets orsaker. Det tredje perspektivet (postkolonialism) strävar inte efter att utforma en dominerande tolkning av hedersbegreppet, men använder talet heder som ett symboliskt exempel på en strukturell diskriminering i det svenska samhället i allmänhet. Samtliga akademiska perspektiv gör motstånd mot kulturella förklaringar av heder, men de delar inte synen på vilka förklaringsmodeller som borde råda istället. Som jag precis nämnt så finns även ett underliggande intresse för perspektiven att använda talet om heder för att hävda dominans i den allmänna synen på strukturella samhällsproblem. De olika intressen som präglar perspektiven ger upphov till att diskurserna används och kombineras på olika sätt.

I detta kapitel beskriver jag hur de tre akademiska perspektiven positionerar sig i olika policydokument mellan 2002 och 2010, samt de diskurser om heder som därigenom etableras. I en första fas sker först en etablering av könsmaktsperspektivet, därefter av det postkoloniala perspektivet. I nästa fas sker ett antal diskursiva utvidgningar till följd av att nya begrepp introduceras som skapar utrymme för att tala om hedersrelaterat våld i en vidare form. Dessutom etableras det intersektionella perspektivet i slutet av perioden, och i dess tal om heder framträder en endogen kulturdiskurs. Sammanfattningsvis utgör talet om heder i policydokument 2002-2010 en arena där olika ideologiskt präglade akademiska perspektiv tar visst utrymme, vilket inleder en diskursiv kamp. I nästa kapitel fortsätter den diskursiva kampen i andra typer av policydokument.

Etablering av ideologiska positioner

Första gången begreppet hedersrelaterat våld används i en offentlig regerings- eller riksdagsskrift i Sverige är i regeringens proposition 2002/03:53 Stärkt skydd för barn i

101

utsatta situationer m.m., utgiven av Socialdepartementet.271 Som Carbin påpekat kommer ordet in i ett redan pågående politiskt samtal om kampen mellan mångkultursbejakande och andra kulturers värderingar.272 I propositionen lyfts det nya och mångkulturella Sverige fram som en förklaring till att antalet utsatta barn ökar. Hedersrelaterat våld nämns endast en gång i en beskrivning av utvecklingen inom den sociala barnavården under 1990-talet. Under underrubriken ”Kommunala förändringar under 1990-talet” uppmärksammas ett samband mellan andelen barn i dygnsvård (alltså olika former av omhändertaganden) och socioekonomiska förhållanden inom kommuner:

Kommuner med många ensamstående mödrar, hög andel utomnordiska invandrare och höga socialbidragskostnader har fler barn i dygnsvård […] Det är svårt att hitta rimliga förklaringar till att vissa kommuner faktiskt ökat mer än andra, vare sig man tittar på kommuntyper eller socioekonomiska variabler.

Dessutom konstateras att:

På knappt 40 år har Sverige gått från att vara ett kulturellt och etniskt relativt homogent land till att bli ett mångkulturellt och etniskt sammansatt land med de möjligheter och påfrestningar som följer av en sådan utveckling.

En problembild konstrueras som består av en fördjupad boendesegregation på såväl ekonomisk som etnisk grund. Tre barnrelaterade problem tas upp: ”flyktingbarn som far illa”; ”barn som kommer till Sverige genom människohandel” samt ”flickor och unga kvinnor som utsätts för hedersrelaterat våld”:

Under senare år har flickor och unga kvinnor som utsätts för hedersrelaterat våld eller hot om våld särskilt uppmärksammats. Regeringen har givit olika myndigheter uppdrag i detta sammanhang. Bland annat har länsstyrelserna i de tre storstadslänen kartlagt behovet av akut skyddat boende. Regeringen följer nära utvecklingen på området och avser att återkomma med initiativ som exempelvis kan underlätta inrättandet av skyddat boende.273

271 Till skillnad från begreppet ’hedersrelaterat våld’ används begreppet ’hedersmord’ i mycket liten utsträckning i svenska riksdags- och regeringsskrifter, men det kan påpekas att just det begreppet är det som används först (i den kontext som avses i denna avhandling). I SOU 2002:71 Nationell handlingsplan mot våld i nära relationer nämns ’hedersmord’ i en kort passus som avser en rekommendation från Europarådet till medlemsländer att inrätta nationella handlingsplaner för att motverka våld mot kvinnor. Begreppet används dock bara övergripande och utan vidare utveckling eller problematisering: ”Slutligen anmodas länderna att vidta alla åtgärder, t.ex. informationskampanjer, för att förebygga hedersmord” (Justitiedepartementet (2002:44).

272 Carbin (2010a:51-66).

102

Utsatta för hedersrelaterat våld könas som kvinnliga, och det hänvisas till en pågående kartläggning och satsning på skyddat boende. I texten framträder alltså delvis en könsmaktdiskurs, där främst flickor och kvinnor antas utsättas för och behöva skydd från hedersrelaterat våld. Stycket ingår samtidigt i en följd av stycken som kopplar vissa former av utsatthet specifikt till invandrare, vilket innebär att en exogen kulturdiskurs också framträder där heder positioneras som ett invandrarfenomen. I propositionen positioneras alltså heder dels som annorlunda, dels som nytt i förhållande till det svenska samhället. Utöver denna dominerande exogena kulturdiskurs positioneras flickor som särskilt utsatta för hedersrelaterat våld, vilket innebär att det i denna kulturella kontext framstår som legitimt att köna utsattheten.

Enligt Fairclough kan texter både återspegla ideologiska intentioner som existerar i samhället och ideologiskt påverka samhället. En förklaring till ökningen av omhändertagna barn i så kallade etniskt och ekonomiskt segregerade bostadsområden, antas vara att dessa barn med invandrarbakgrund utsatts eller utsätts för hedersrelaterat våld. Heder relateras till våld som kopplas till omhändertagande av barn. Den exogena kulturdiskursen har alltså inte utsatta barn i allmänhet i fokus, utan omhändertaganden ses som invandrarrelaterade problem där hedersrelaterat våld beskrivs som en av orsakerna. Våldet förstås utifrån etnicitet snarare än till exempel klass. När Fairclough talar om diskurs hänvisar han just till hur texters uttryckliga eller underförstådda meningsskapande bidrar till ideologiska positioneringar. I detta fall kopplas hedersproblematiken till vissa etniska grupper.

Det manliga våldets strukturella förklaring

Två år efter Socialdepartementets rapport inträder en tydlig könsmaktsdiskurs som inte lämnar utrymme för konkurrerande orsaksförklaringar. Den offentliga utredningen

SOU 2004:121: Slag i luften: En utredning om myndigheter, mansvåld och makt är ett

betänkande som presenteras av Utredningen om kvinnofridsuppdragen som bildats i oktober 2003 med syftet att:

[…]följa upp och ur ett könsmaktsperspektiv utvärdera de myndighetsgemensamma uppdrag och de uppdrag till enskilda myndigheter, som gavs i samband med propositionen Kvinnofrid (prop. 1997/98:55). Utredaren ska göra en samlad analys av eventuella hinder och strukturer som motverkar ett könsmedvetet arbete på de områden som dessa uppdrag rörde.274

Utredningens första tre kapitel beskriver hur våld, dess orsaker och konsekvenser ska förstås i rapporten. Våldet beskrivs som ett resultat av mäns strukturella överordning

103

och kvinnors strukturella underordning, det vill säga en patriarkal könsmaktsordning. Kvinnor världen över, oavsett etnisk grupp, kultur eller klass, antas ha gemensamma erfarenheter av sådant ”våld mot kvinnor”:

Våldet har uppfattats som en gemensam angelägenhet oavsett etnicitet, klass, kultur och religion. Den globala förekomsten av våld mot kvinnor tydliggör mäns överordning, och kvinnor har kunnat organisera sig kring en gemensam erfarenhetsbas av våldsutsatthet. Ur denna organisering har också successivt ett könsmaktsperspektiv vuxit fram, där våldet sätts i samband med maktordningen mellan könen.275

Våldet förstås alltså här utifrån en könsmaktsteoretisk förklaringsmodell där betydelsen av etnicitet, klass, kultur och religion tonas ner till förmån för kvinnors gemensamma erfarenhet av våldsutsatthet. Våldsutsattheten antas förena kvinnor i ett könsmaktsperspektiv som kritiserar den patriarkala maktordning som resulterar i ’våld mot kvinnor’ som globalt problem. I rapporten kritiseras enskilda verksamheter för att visserligen påstå sig utgå från könsmakt som förklaring till våldet, men samtidigt nedtonar könsmaktsperspektivet:

Alla de verksamheter vi studerat säger sig utgå från en könsmaktsförståelse av mäns våld mot kvinnor, men man menar också att denna måste kombineras med andra förståelser, grundade i olika individuella, sociala eller kulturella avvikelser. I det konkreta arbetet tenderar könsmaktsförståelsen att försvinna, vilket får allvarliga konsekvenser.276 I enlighet med könsmaktsdiskursen antas våld uppstå i en maktkontext, där män positioneras som förövare och kvinnor och barn positioneras som offer. Kritik riktas mot att könsmaktsperspektivet försvinner när åtgärder mot hedersrelaterat våld diskuteras, samt mot tendensen att kulturella förklaringar till hedersrelaterat våld ursäktar våldsutövarna (männen blir ”offer för sin kultur”):

Könsmaktsförståelsen tenderar dock att försvinna i resonemangen om hedersrelaterat våld och i stället ersättas med en kulturell avvikelseförståelse, där våldsutövande män blir ”offer för sin kultur” […] Detta gäller exempelvis definitionen av hedersrelaterat våld som specifikt, till skillnad från våld mot kvinnor i svenska och västerländska sammanhang som förutsätts vara generellt. Icke-svenska mäns våldshandlingar mot kvinnor tycks, i ett svenskt perspektiv, vara enklare att definiera som grova än svenska mäns våldshandlingar mot kvinnor.277

275 Ibid.:35.

276 Ibid.:16.

104

Förekomsten av konkurrerande diskurser om hedersrelaterat våld antas osynliggöra (”ersätta”) en könsmaktsbaserad förståelse av våld. Bruket av en kulturdiskurs kritiseras också för att möjliggöra positioneringen av ”icke-svenska män” som mer våldsamma än ”svenska män”. Den implicita framställningen av vissa män som ”offer för sin kultur” kritiseras. Könsmaktsdiskursen framställs som odiskriminerande genom sitt implicita skuldbeläggande av alla män.

Kritiken måste ses i ljuset av en pågående samhällsdebatt där könsmaktsperspektivet gör anspråk på att utgöra en självklar modell för att ”förklara” mäns våld mot kvinnor

och göra anspråk på jämställdhetsbegreppet. Det mest framträdande inlägget i denna

debatt är undersökningen Slagen dam: Mäns våld mot kvinnor i jämställda Sverige – en

omfångsundersökning, som publiceras 2001 och föreslår ett ”forskningsprogram […]

för att skapa en ny förståelse av könsrelaterat våld”.278 Resultaten antas kunna ”utgöra en bas för framtida våldsforskning”.279 Här görs alltså anspråk på en nytänkande ansats till att förklara våld utifrån mäns strukturella överordning och kvinnors motsvarande underordning. En mer detaljerad beskrivning av den teoretiska modell som växt fram från Slagen dam publiceras några år senare,280 men rapporten blir mycket omdebatterad och kritiserad, framför allt med fokus på huvudförfattarens vetenskapliga trovärdighet.281 SOU 2004:121 – och den kritik som framförs i den – utgör här ett ideologiskt präglat inlägg i kampen om en maktposition i den svenska samhällsdebatten om mäns våld mot kvinnor.

Slagen dams hela titel inkluderar adjektivet ”jämställda” för att beskriva Sverige. Här

görs ett anspråk på att koppla rapportens resultat till ett jämställt Sverige. Rapporten lyfter här fram den svenska ”jämställdhetsideologins” roll i kvinnors process i att bearbeta och fly sin våldsamma partner till förmån för en annan, jämställd och icke-våldsam:

Den svenska nationella självbilden och vår mycket tunga tradition av att vara ”världens mest jämställda land” kan med andra ord sätta sina spår i hur kvinnor ser på och tolkar sina egna livserfarenheter. Jämställdhet kan här betraktas som en diskursiv sanning, en diskurs som fungerar normerande för tolkningen av socialt liv. Den svenska jämställdhetsideologins normerande karaktär kan för kvinnors vidkommande innebära att de väjer för tolkningar av sin partner som avviker från idealet om en jämställd relation. Ur detta perspektiv kan man tolka kvinnornas ”kontrastering” av den tidigare partnern

278 Lundgren, Heimer, Westerstrand & Kalliokoski (2001:83).

279 Ibid.:11.

280 Lundgren (2004).

105

som kontrollerande och våldsanvändande, mot den nuvarande partnern som jämställd, som ett upprätthållande av bilden av sig själva som jämställda kvinnor.282

I Slagen dam påtalas här att det för kvinnor finns partners som är jämställda (vilket implicit innebär att de samtidigt är icke-våldsamma), och att det därmed finns möjlighet för kvinnor att byta våld mot jämställdhet genom att byta partner – och därmed förändra sin livssituation Samtidigt vidmakthåller rapporten en kategorisk indelning av (underförstått manliga) partners som antingen våldsamma eller jämställda. Även om båda orden förekommer i rapporttiteln, ges ’våld’ förhållandevis stort utrymme jämfört med ’jämställdhet’.283 Rapporten bygger till stor del på en beskrivning av män som kategoriska objekt, samt en tydlig anspelning på att dessa (manliga) objekt är antingen ”våldsamma”, potentiellt (eller latent) våldsamma eller ”jämställda”, och att det är kvinnors ’rättighet’ att välja jämställda partners. Denna koppling mellan män och våld som ingår i en könsmaktsdiskurs präglar debatten om våld i nära relationer i allmänhet vid denna tid (2001-2004) och denna diskurs som särskiljer män som förövare och (huvudsakligen) kvinnor som offer, får också stort utrymme i tal om heder i policydokument under lång tid (enligt min analys ända fram till 2016). Under denna tid används också ordet jämställdhet i denna könsmaktsdiskurs, men det är först runt 2016 (vilket jag ska återkomma till) som det i dessa policydokument framträder en tydlig jämställdhetsdiskurs där jämställdhet får en delvis ny innebörd och tar fasta i diskursordningen om heder.

I SOU 2004:121 påtalas även en ekonomisk aspekt av att hedersrelaterat våld uppmärksammas som en särskild form av våld. Förekomsten av en kulturdiskurs beskrivs legitimera riktade åtgärder, där generella insatser egentligen behövs. Detta synliggör ännu tydligare den konkurrenssituation som könsmaktsorienterade forskare upplever specifikt från förekomsten av kulturdiskurser om hedersrelaterat våld:

Vi ser att det våld som män utövar mot män i det offentliga rummet fortfarande uppfattas som grövre och mer angeläget än det våld kvinnor utsätts för, såväl i det privata som i det offentliga. Undantaget här utgörs av de relativt sett stora satsningar som gjorts på så kallat hedersrelaterat våld. Här kan man konstatera att frågan uppfattas som akut och angelägen först när mäns våld kan förstås i termer av kulturskillnader. De ekonomiska satsningarna tillåts i dessa fall vida överstiga andra, tidigare och nuvarande, satsningar mot mäns våld.284

282 Lundgren m.fl. (2001:79-80).

283 Slagen dam är på 140 sidor. Förledet ’jämställd’ förekommer 23 gånger medan för/efterledet ’våld’ förekommer inte mindre än 1332 gånger.

106

I rapporten kritiseras även myndighetspersoner som hänvisar till att det krävs ”en kulturell förståelse för att arbeta med detta våld”.285 Det antas att de ”ekonomiska satsningarna” används fel när mäns strukturella överordning döljs eller tvingas konkurrera med andra förklaringsmodeller. Som jag tidigare nämnt anknyter hedersdebatten vid denna tid (i början av 2000-talet) till en redan etablerad könsmaktsdiskurs, vilket även Maria Carbin påpekat.286 Etableringen av könsmaktsdiskursen tar sin början i mitten av 1990-talet och kan sägas nå sin kulmen med den omdefiniering av våldsbegreppet som förordas i tidigare nämnda Slagen dam 2001:

De åtgärder som vidtas för att stoppa våldet måste, för att vara framgångsrika, grundas i en ny förståelse där kunskaper om våldets plats i kvinnors och mäns liv, sätts i förbindelse med kvinnors och mäns vardag.287

Våld måste enligt Lundgren m.fl. förstås som ett vardagsproblem orsakat av en patriarkal könsmaktsordning. Med könsmaktsdiskursens ögon blir då en kulturell förklaringsmodell problematisk. Beskrivningen av hedersrelaterat våld som särskilt eller ’speciellt’ innebär med könsmaktsdiskursens logik att ”problemet kulturaliseras och att en distansering sker”.288