Lagprövarens nivå II: Domstolsprotokoll 2006-2017

Inledning

I detta kapitel analyserar jag fyra medieuppmärksammade mordrättegångar som ägde rum 2006-2017, dvs. efter det att hedersrelaterat våld började uppmärksammas i svenska policydokument. Dessa domstolsprotokoll skiljer sig från de jag behandlade i föregående kapitel bland annat genom att expertvittnen börjar användas, och specialiserade aktörer som praktiserar inom rätten framträder, här representerat av målsägandebiträdet Elisabeth Massi Fritz som varit den mest tongivande advokaten i rättsfall som berör heder. En implikation av detta är att den könsmaktsdiskurs som beskriver heder som en fråga om mäns våld mot kvinnor generellt får större utrymme i domskälen såtillvida att domstolen i större utsträckning än tidigare skriver fram även denna. Expertvittnena bidrar dock samtidigt till kulturdiskurserna, till en början huvudsakligen den exogena och efter hand alltmer till den endogena.

2006/2011: Expertvittnen och specialiserade advokater

2005 inledde en 19-årig man och en 16-årig flicka ett förhållande.417 Flickans föräldrar förbjöd förhållandet på grund av 19-åringens etniska bakgrund, men de fortsatte att umgås över sociala media. När detta förbjudna förhållande upptäcktes rymde flickan till 19-åringens flyktingbostad i en annan del av Sverige, men de förmåddes båda återvända till hennes hem för att träffa och förhandla med föräldrarna. I samband med

162

att de kom tillbaka drogades flickan. Hon placerades i en grannlägenhet medan 19-åringen torterades till döds. Flickans 15-årige bror tog ensam på sig skulden och dömdes i den första rättegången (2006) ensam för mord till sluten ungdomsvård i fyra år och utvisning efter avtjänat straff.418 Strax innan utvisningen skulle verkställas ändrade 15-åringen dock sin historia och pekade ut båda föräldrarna som huvudsakliga gärningspersoner. Efter resning togs rättegången om. Båda föräldrarna dömdes (2011) för mord till tio års fängelse och utvisning på livstid. 15-åringen dömdes för medhjälp till mord till sluten ungdomsvård i ett år och fyra månader, motsvarande det straff han redan avtjänat. 15-åringens utvisningsbeslut inhiberades.419

I mitt urval av rättsfall är detta det första där det förekommer ett expertvittne – Kickis Åhré Älgamo – som beskrivs som ”polis med särskild inriktning mot så kallad hedersrelaterad brottslighet”.420 I dennes vittnesmål tas en exogen kulturdiskurs i bruk i beskrivningar av hederspraktik och tydliga antaganden om patriarkala maktstrukturer med vålds- och kontrollinslag i enlighet med en könsmaktsdiskurs:

Motivet för hedersrelaterade brott är oftast att en flicka har brutit mot oskrivna lagar. Metoden för hedersrelaterad brottslighet varierar med den etniska bakgrunden där man använder sig av olika strategier för att ställa till rätta - korrigera - förlorad heder. Om man inte återupprättar hedern blir familjen och släkten socialt utfryst. Inom hederskulturen råder ett kollektivistiskt tankesätt till skillnad från det individualistiska som råder i västvärlden. Om man tar [nation] som exempel så anser sig en person där generellt i första hand vara [religiös grupp], sedan [nationalitet], därefter klanmedlem och sist människa. Om man flyttar till ett annat land tar man med sig hederskulturen och i vissa fall kan hederstänkandet till och med förstärkas i det nya landet. I det nya landet - där det oftast inte finns så många landsmän – har man ”järnkoll” på varandra. Runt den närmaste släkten finns vidare alltid några ”rådgivare” som fungerar som påtryckare. Det är en ständigt pågående kommunikation där kvinnan alltid har ögonen på sig. Om ett illasinnat rykte sprids hörs genast krav på åtgärder. Som exempel på vad en flicka inte får göra enligt de oskrivna lagarna kan nämnas att röra sig i det offentliga rummet utan sällskap av någon manlig släkting eller att vara klädd eller sminkad på fel sätt. En kvinna som kastar slöjan eller klipper håret anses horaktig; ju kortare hår, ju mer horaktig. Det är vidare absolut uteslutet att ha pojkvän innan giftermålet - därom får det inte ens råda misstankar. Skulle en flicka ha en relation med en man skulle det vara en katastrof för familjen och för klanen. Särskilt illa är det om flickans kavaljer inte tillhör samma religionsinriktning, folkgrupp eller ens klan. Om en flicka har en otillåten relation med en man är utgångspunkten att det är kvinnan som har lockat mannen.421

418 TR och HR (2006).

419 TR (2006) och HR (2011).

420 TR (2006):27.

163

Utgångsanalysen – som återkommer ett antal gånger i passagen – är att föreställningen eller ett ”illasinnat rykte” om att flickor eller kvinnor ”brutit mot oskrivna lagar” utgör startpunkten eller ”[m]otivet för hedersrelaterade brott”. Patriarkala strukturer lyfts fram och kvinnans utsatthet ställs i fokus. Samtidigt relateras detta till ett samhällssystem som skiljer sig från ”västvärlden”, det vill säga att fokus ligger på skillnader mellan samhällssystem. Detta underbyggs av ett antagande om att den kultur man bär med sig kan ”förstärkas i det nya landet”. Därifrån vävs beskrivningen återigen in i könsmaktsdiskursen då ”kvinnan alltid har ögonen på sig”; antagandet är att kvinnans handlingsutrymme kontrolleras av manliga släktingar. I det ovanstående vittnesmålet kombineras de två diskurserna. Att kulturdiskursen är exogen är dock tydligt. Det är samhällssystem och kulturer som beskrivs i ett utifrånperspektiv, och kontrasterna mellan ’hederskultur’ och ’icke-hederskultur’ får bära beskrivningen. När denna exogena kulturdiskurs kombineras med könsmaktsdiskursen framträder dels reproduktionen av patriarkala strukturer i de icke-västerländska kulturer som associeras med heder, dels att hederskulturer är just icke-västerländska. Som konsekvens kulturaliseras motivet till mordet.

I åklagarens skriftliga yrkande och gärningsbeskrivning nämns ingenting om hedersmotiv. Ändå förekommer ordet heder förhållandevis många gånger i protokollen (55 gånger). Talet om heder får alltså stort utrymme i rättsdokumentationen. Första gången det nämns i tingsrättsprotokollet är i samband med att mordoffrets mamma – som också är målsägande – gör sina yrkanden. Advokat Elisabeth Massi Fritz företräder målsäganden:

[Sonens] enda fel var att han blev kär i fel flicka. Mordet på [sonen] handlar enbart om heder. Enligt [flickvännens] familj har [sonen] våldtagit deras heder. Om hennes man hade levt skulle han ha kommit till Sverige för att kräva [sonens] rätt genom att se till att saken togs till domstol. Om det hela hade utspelat sig i [hemland] hade det blivit fråga om blodshämnd.422

Frågan om heder tas alltså upp av en anhörig till offret som också är målsägande genom ett skadeståndsanspråk. Offrets mammas vittnesmål – som introducerar talet om heder i förhandlingen – lutar sig mot en exogen kulturdiskurs där kontrasten mellan hemlandet och Sverige lyfts fram som en huvudsaklig omständighet. Samma exogena kulturdiskurs framträder i flickvännens pappas försvar423 i dennes redogörelse för omständigheterna kring mordet:

422 Ibid.:9.

164

Förr i tiden såg människorna i [hemlandet] strängare på det här med heder. [Pappan] är [etnicitet 1] och inte [etnicitet 2]. [Etnicitet 2] är en samling av människor bestående av [etnicitet 3] och andra nationaliteter. Hans hustru var tidigare gift med en annan man. Hennes släkt har hotat att döda [pappan]. Det har sagts att han skulle gå ett värre möte till mötes än [mordoffret] på grund av att han gift sig med [hustrun]. Detta är emellertid 1700-talsåsikter. Han och hans familj tänker inte längre på detta sätt. Han menar att [dottern] måste får välja själv vem hon ska gifta sig med och hon ska också bestämma själv huruvida hon vill bära huvudduk eller ej.424

Pappans dokumenterade vittnesmål distanserar sig från det påstådda hedersmotivet genom att beskriva det som ett tankesätt som ligger flera hundra år tillbaka i tiden och som han och hans familj tar avstånd från. Hänvisningen till att han själv lever under motsvarande hedersrelaterade hotbild från sin hustrus före detta mans släkt ingår i denna kontext i en exogen kulturdiskurs i vilken somliga släkter i ursprungslandet fortfarande kan följa hedersnormer, men pappans familj gör det enligt honom absolut inte. Han är också tydlig med att han tar avstånd från patriarkala normer genom att hävda att dottern har fri bestämmanderätt. I rättens tolkning av pappans vittnesmål kombineras alltså en exogen kulturdiskurs med en jämställdhetsdiskurs.

Tingsrätten har att ta ställning till tre alternativa yrkanden från åklagaren: Förstahandsyrkandet är att pappa, mamma och son begått mordet tillsammans och i samförstånd, trots att sonen erkänt gärningen och hävdar att han genomfört allting ensam. Det andra alternativet är att sonen begått brottet ensam men på anstiftan från pappan och mamman. Tredjehandsyrkandet är att sonen begått gärningen helt ensam precis som han påstått. I domskälen, alltså tingsrättens bedömning av skuldfrågan utifrån dessa premisser, lyfts motivet ”återställa förlorad heder” framför allt fram i samband med att överväldigande teknisk bevisning talar för att sonen i varje fall inte begått mordet ensam:

Det förhållandet att [pappan], [mamman], och [sonen] med stor sannolikhet betraktat [flickvännens] och [mordoffrets] förälskelse och konsekvenserna av deras relation som en katastrof för familjens och släktens heder talar i samma riktning. Det är en möjlig hypotes att familjens [familjenamn] handlande innan [flickvännen] och [mordoffret] återvände till [mordorten] har varit ett led i att återställa förlorad heder och handlingsmönstret kan anses passa med vad som kan förväntas i förspelet till ett hedersbrott. Den omständigheten att det sätt på vilket [mordoffret] bragts om livet bär prägeln av ett hedersbrott stärker ytterligare denna hypotes.425

424 TR (2006):13-14.

165

Tingsrätten lutar sig här huvudsakligen på information från det tidigare nämnda expertvittnesmålet. Tingsrätten antar dock till skillnad från expertvittnesmålet de åtalade familjemedlemmarnas perspektiv. Hänvisningen till en ”katastrof för familjens och släktens heder” anknyter huvudsakligen till den destabilisering av maktrelationer inom och mellan familjemedlemmar som ingår i den endogena kulturdiskursen. Även hänvisningen till att ”återställa förlorad heder” återanknyter till expertvittnesmålet, i bemärkelsen att maktrelationerna antas behöva återstabiliseras. Tingsrätten använder alltså inte den exogena kulturdiskurs som framgick i expertvittnesmålet – alltså där ”hederskulturer” och ”västvärlden” kontrasteras mot varandra. I stället tolkar tingsrätten motivbilden utifrån familjesituationen, alltså i en endogen kulturdiskurs. Tingsrätten har dock berett sig själv utrymme för detta genom att kunna hänvisa till expertvittnesmålet. På så sätt används den exogena kulturdiskursen implicit av tingsrätten. Genom att hänvisa till expertis undviker tingsrätten att själv lyfta skillnader mellan ’det svenska’ och ’det andra’.

Tingsrättens resonemang om heder bekräftar alltså åklagarens tes att föräldrarna haft motiv att medverka vid mordet. Trots detta frias de. Domen överklagas till hovrätten som i stort baserat på samma bevisning som i lägre instans fastställer tingsrättens dom.426 I hovrättens överväganden återfinns ett längre avsnitt med titeln ”Hedersrelaterat brott eller inte”:

Åklagaren och målsäganden har gjort gällande att det är fråga om ett hedersrelaterat mord. Med en tillämpning av en åberopad FN-rapport (Integration of the human rights of women and the gender perspective, Violence against women, Economic and Social Council, E/CN.4/2002/83, 31.1.2002) och de av Kickis Åhre Älgamo redovisade uppgifterna skulle följa att mordet begåtts av medlemmar av familjen […] för att återupprätta familjens heder sedan [dottern] utan familjens tillstånd lämnat hemmet tillsammans med [pojkvännen]. Som stöd för att det är fråga om sådant mord har åklagaren, förutom angiven bevisning, även åberopat andra omständigheter. Således har familjen en sådan grupptillhörighet att det enligt åklagaren inte hade kunnat vara möjligt för [pojkvännen] att få gifta sig med [dottern]; i vart fall inte utan föräldrarnas tillstånd. Av de personer med anknytning till familjens kulturkrets som har hörts i målet, har flertalet gjort uttalanden med innebörd att [dotterns] och [pojkvännens] handlande kunde innebära dödsfara för de båda eller endera av dem. Vidare är det uppenbart att de skador som [pojkvännen] tillfogats i flera avseenden varit avsedda att skända honom. Särskilt är det fråga om brännskadorna i [pojkvännens] ansikte och på halsen samt sticken i [pojkvännens] hjärta i nära anslutning till eller efter att döden inträtt. Enligt hovrätten talar utredningen med styrka för att [pojkvännen] dödats till följd av sin, enligt familjen,

166

otillåtna relation med [dottern]. Den samlade bevisningen kan inte rimligen ses på annat sätt än att det varit fråga om ett hedersrelaterat brott.427

Här dras en tydlig slutsats om mordmotivet. Hovrätten antar dock ett annorlunda perspektiv från tingsrätten och aktualiserar en exogen kulturdiskurs. Där tingsrätten resonerat med ett inifrånperspektiv på hur händelserna påverkat familjerelationer och familjens upplevda ställning, fokuserar hovrätten på de yttre omständigheter som kan göra gällande att brottet kan vara hedersrelaterat. Familjen tillskrivs en ”grupptillhörighet” vilket får ses som en omskrivning för ’kultur’, något som bekräftas och förstärks ytterligare med hänvisning till ”personer med anknytning till familjens kulturkrets som har hörts i målet”. Detta tas till intäkt tillsammans med en FN-rapport om våld mot kvinnor samt det expertvittnesmål som även tingsrätten tog stöd i. Sammanfattningsvis positioneras familjen och indirekt även hedersmotivet som distinkt från andra kulturer som inte praktiserar heder.

Två domstolar kommer alltså fram till samma slutsats i skuldfrågan, men slutsatserna bygger på olika diskurser. Tingsrättens antaganden hör hemma i en endogen kulturdiskurs där fokus läggs på ”handlingsmönster” i samband med dotterns och pojkvännens återvändande. Här bygger diskursen på olika aktörers handlingsutrymme i de aktuella händelserna. Hovrätten fokuserar i stället på familjens ”grupptillhörighet” och ”kulturkrets” för att förklara det som hänt. Med denna exogena kulturdiskurs placeras händelseförloppet i en kulturell kontext där hela familjen positioneras utifrån sin etnicitet.

När målet efter resning tas upp i hovrätten428 igen 2011 är det framförallt sonens vittnesmål som tillför ny information till fallet. Sonen, som i tingsrätt och hovrätt inte på något sätt hänvisat till eller erkänt att brottet varit hedersrelaterat, gör nu gällande att alla barnen levt under starkt förtryck från pappan, samt att systerns förhållande påverkat familjens heder:

[Pappan] och [mamman] bestämde över familjen. [Pappan] var familjens överhuvud. Om barnen kom med egna förslag fick de stryk. [Systern] fick inte titta på tv, klippa håret kort eller på egen hand använda datorn. Hon fick inte heller ha mobiltelefon. [Lillebror 1] och [Lillebror 2], hans bröder, höll [systern] sällskap när hon var ute. De skulle bl. a. kontrollera [systerns] hår. Om [systern] bröt mot reglerna skulle de slå henne. Om de inte slog [systern] blev de själva straffade. [Mamman] slog barnen med vattenslang och kablar. – [Mamman] och [pappan] var mycket arga över att [systern] levde tillsammans med [pojkvännen/mordoffret]. De sade att [systern] hade förstört familjens heder och att

427 HR (2006):30-31.

167

hon lika gärna kunde ha varit död. Enligt [pappan] var hundar mycket bättre än [systern].429

I det nya vittnesmålet antar sonen ett tydligt könsmaktsperspektiv, med utgångspunkt från personliga upplevelser och en beskrivning av de patriarkala maktstrukturer som gäller i familjen. I dessa maktstrukturer ingår även att mamman medverkar i och reproducerar det i grunden patriarkala förtrycket. Pappans och mammans gemensamma förtryck av barnen kopplas samman med såväl kontroll av dotterns rörelsefrihet som sönernas plikt (under hot om att själva utsättas för våld) att bistå i denna. Förhållandet mellan systern och pojkvännen kopplas till familjens heder, men här i kontexten att dotterns liv skulle kontrolleras, vilket ingår i en könsmaktsdiskurs. Samtidigt framkommer att olika former av motstånd eller ifrågasättande av familjemaktrelationerna bestraffas hårt, vilket innebär att även en endogen kulturdiskurs framträder och kombineras med könsmaktsdiskursen. Kombinationen av diskurserna gör det möjligt för sonen att beskriva en lojalitetskonflikt mellan barnen och föräldrarna.

När hovrätten gör sin bedömning tas hänsyn till sonens nya vittnesmål. I stort anknyter sig hovrätten i huvudsak till samma resonemang som vid den bedömning som gjordes 2006, dock skiljer sig perspektivet något:

[Sonens] nya utsaga måste också ses i belysning av vad som framkommit i fråga om familjens kulturella bakgrund. Åklagaren och [målsägande] har gjort gällande att det varit fråga om ett hedersrelaterat mord. Enligt dem har [pojkvännen] mördats eftersom han – enligt familjens uppfattning och kulturella bakgrund – haft en otillåten relation med [systern] och därigenom förstört familjens heder.

Att familjens kulturella bakgrund skulle kunna förklara [pojkvännens] död motsägs i och för sig av [pappans] och [mammans] utsagor. Å andra sidan ger åberopade delar av polisförhör med [pappan] starkt stöd för att så är fallet. Att motivet till [pojkvännens] död kan hänföras till familjens kulturella bakgrund är vidare väl förenligt med Kickis Åhré Älgamos vittnesmål. Även andra vittnesmål, bl.a. de som [vittne 1] och [vittne 2] har lämnat, talar för att [pojkvännens] och [systerns] relation i sig kunde innebära dödsfara för dem.430

Hovrätten hänvisar till ”familjens kulturella bakgrund”, vilket påminner om det resonemang som fördes av samma domstol tre år tidigare. Det finns dock en markant skillnad. Bedömningen 2006 utgick från en offentlig FN-rapport samt expertvittnesmålet, vilket innebar en tydlig distansering från domstolens sida från den

429 HR (2011):9-10.

168

hederspraktik som de facto beskrevs. Distanseringen förstärktes då också av att de övriga vittnesmålen beskrevs i allmänna ordalag som ”personer från familjens kulturkrets”. I den aktuella bedömningen från 2011 fokuseras på ”familjens uppfattning

och kulturella bakgrund” vilket positionerar familjen och dess bakgrund i ett mer

konkret sammanhang. Hovrätten använder alltså här den endogena kulturdiskursen. Mammans och pappans direkta vittnesmål vägs också in i bedömningen, vilket inte gjordes alls 2006 (alltså i den del av bedömningen som direkt berör tal om heder). De vittnen som bekräftar eller förklarar familjens situation är nu namngivna, och de olika personernas samlade berättelser utvärderas sammanfattningsvis genom en jämförelse mot expertvittnet. Sammantaget blir det familjens konkreta situation som blir föremål för bedömningen, men hovrättens resonemang bygger fortfarande på att familjen implicit positioneras i en annan kultur. Reza Banakar har påtalat att i samhällen som är uttalat anti-rasistiska, är myndigheter ändå benägna att i förtäckta ordalag uttala sig i termer av ’vi och dom’, där ’dom’ är en odefinierad grupp bestående av invandrare som det hellre talas om än talas med.431 Domstolen tillåter sig här att tala om den främmande kulturen, men genom att använda en endogen kulturdiskurs som fokuserar på de

specifika maktrelationer som antas råda i familjen, undviker domstolen att explicit kalla

familjen – eller dess kultur – för annorlunda.

2010: När gärningspersonen erkänner brott

Domstolsutredningen av det hedersmord som ägde rum 2010 är anmärkningsvärd bland annat på grund av att gärningsmannen omedelbart efter den brutala gärningen gick direkt till den lokala polisstationen, erkände gärningen och deklarerade att motivet var att upprätthålla sin heder. Trots detta förekommer ordet ’heder’ endast en gång i tingsrättsprotokollet, och det finns få referenser till de kulturskillnader eller syn på levnadssätt som annars åtminstone till viss del präglar de övriga protokollen.

I detta fall erkänner gärningsmannen tydligt såväl brott som hedersmotiv. Med tanke på detta är det intressant att notera att andra diskurser får dominera i domskälen och gärningsmannens yrkanden, än när denne förnekar brott. När misstänkta förnekar brott tar de avstånd från den kultur andra vill skriva in dem i, samtidigt som de vill lyfta fram sin familjs jämställda förhållanden. Detta har vi sett såväl 2002 som 2006/11, och detsamma återkommer i de domstolsobservationer jag analyserar i nästa kapitel. I det fall jag nu behandlar har däremot gärningsmannen erkänt brott. I en kort passus där tingsrätten återger gärningsmannens egen förklaring om mordmotivet skrivs förklaringen huvudsakligen in i en endogen kulturdiskurs, men han tillskrivs samtidigt omfattande patriarkal makt i familjen, vilket ingår i en könsmaktsdiskurs:

169

Beträffande skälen till varför han gjorde detta så ansåg han att han var tvungen att döda adoptivdottern. Hon hade under en tid betett sig på ett oacceptabelt sätt, vilket hade kränkt familjens och hans heder. Detta rörde sig inte om en specifik sak utan var flera problem som staplades på varandra. Hon hade exempelvis orsakat skilsmässan från sin make genom att vara otrogen med en granne och efter att hon flyttat tillbaka till [stad] hade hon uppträtt flirtigt mot andra män. Vidare hade hon uppträtt uppkäftigt och bråkigt mot andra familjemedlemmar samt börjat röka. Hon gjorde precis som hon ville och ignorerade vad de andra tyckte. Han hade försökt prata med henne om hennes beteende men hon var inte mottaglig för diskussion och brydde sig inte om hans tillsägelser. Situationen blev till slut så ohållbar att han, som far i huset, inte hade någon annan utväg.432

Styvpappans beskrivning av styvdotterns ”oacceptabla sätt”, att hon ”uppträtt uppkäftigt och bråkigt mot andra familjemedlemmar samt att ”[h]on gjorde precis som