Teoretiska utgångspunkter

Inledning

I detta kapitel kommer jag att beskriva den teoretiska och begreppsliga verktygslåda som kommer att användas i analysen av studiens empiriska material. Kapitlet består av tre avsnitt. I det första avsnittet introducerar jag de delar av Norman Faircloughs kritiska diskursanalys som utgör avhandlingens analytiska ramverk. I det andra avsnittet introduceras Durkheims moralsociologi som kommer användas för att urskilja kollektiva representationer av moraliskt handlande i det empiriska materialet. I det tredje avsnittet sammanfattar jag hur dessa två kombineras inom avhandlingen.

Kritisk diskursanalys

I denna studie gör jag en analys av texter i form av policydokument inklusive ett antal SOU:er,174 domstols- och förundersökningsprotokoll samt fältanteckningar från deltagande observationer vid domstolsförhandlingar. Jag undersöker hur texter och interaktion i svensk rätt formar det sociala genom att positionera subjekt och därmed i förlängningen möjliggör och begränsar individers och gruppers handlingsutrymmen.175

174 SOU står för Statens offentliga utredningar. Formellt är SOU:er statliga utredningar utförda på regeringens uppdrag. De kan därmed ses som rekommendationer för policys, men som inte nödvändigtvis kommer att följas av den rådande riksdagsmajoriteten vid när SOU:n publiceras. I delstudie ett (och hänvisningar därtill) kommer jag dock för enkelhetens skull att inkludera SOU:er under samlingsnamnet policydokument, men i de fall det är relevant lyfta fram implikationen av att det rör sig om regeringsuppdrag och att de därigenom kan betraktas som mer ideologiskt präglade än de övriga dokumenten i delstudien.

175 Jörgensen & Phillips (2010:145): ”The starting point is that the discourses, by representing reality in one particular way rather than in other possible ways, constitute subjects and objects in particular ways, create boundaries between the true and the false, and make certain types of action relevant and others unthinkable. It is in this sense that discourse is constitutive of the social.”

56

Analysen syftar till att undersöka och synliggöra de ideologiskt färgade antaganden som styr produktion och konsumtion av texter och annan kommunikation.

Norman Faircloughs begreppsapparat

Ideologier är enligt Fairclough representationer av världen som bidrar till att etablera,

upprätthålla och förändra maktrelationer. Maktrelationer ska här förstås i termer av dominans samt underordning eller exploatering.176 Faircloughs definition bygger på Althussers teori om ideologiska statsapparaturer,177 enligt vilken individer är subjekt vars verklighet formas till förmån för den dominerande klassens ideologiska samsyn. Institutioner upprätthåller maktrelationer genom etableringen av olika former av ritualer (som Althusser kallar interpellation) som idealiskt sett (utifrån den dominerande gruppens synvinkel) är så införlivade i subjektens verklighetsuppfattning att de är osynliga eller ter sig som självklara.178 Implikationerna av en sådan ideologisk statsapparatur är att beteenden kan förutses och utformas i enlighet med den dominerande ideologin, utan att den som underställs denna maktutövning lägger märke till det. Positioneringen av subjekt är osynlig eller omärkbar. Althusser kontrasterar ideologiska statsapparaturer mot repressiva statsapparaturer, där maktrelationer i de senare utformas och upprätthålls genom synliga former av våld eller hot om våld. Kontrasten består just i att den maktupprätthållande mekanismen är synlig i det senare fallet medan den är osynlig (eller snarare mer subtil) i det förra.

För Fairclough är språk ett sätt för ideologier att etableras som sanningar i samhället, och på så vis är ideologi starkt förknippat med diskurser. Diskurser är sociala praktiker uttryckta genom språk, och språk är därmed ett verktyg genom vilket representationer av världen uttrycks och orsakar eller hindrar förändring.179 Texter är statiska produkter; de är bevis på att en verklighetsrepresentation har ägt rum. Texter har dock inte en social betydelse i sig, utan får det först i samband med att de produceras (skrivs ner) eller konsumeras (blir lästa). Det är denna process av att texter i ett visst sammanhang skapas (utformas) respektive tas emot (uttolkas) som resulterar i praktiska sociala konsekvenser och på så sätt blir till diskurser. Eftersom denna process av produktion respektive konsumtion kan få praktiska konsekvenser i form av etablering, upprätthållande och förändring av sociala relationer med hänsyn till makt, dominans och exploatering så är diskurser också ideologiska.

176 ”Ideologies are representations of aspects in the world which can be shown to contribute to establishing, maintaining and changing social relations of power, domination and exploitation”. Fairclough (2003:9).

177 Ofta förkortat ISA.

178 Althusser (1971). Se även Hirst (1976:385-87).

57

Diskursiv praktik, eller själva processen med att utforma respektive uttolka texter180

sker enligt Fairclough i ett sociokulturellt sammanhang. Texter skrivs och blir lästa i relation till det samhälle som omgiver dem. Fairclough talar om inlärda tankeprocesser som en tar till sig genom att vara ’medlem’, det vill säga ingå i ett sociokulturellt sammanhang. En stor del av vår förståelse av språk – liksom sättet vi använder språk på – bygger alltså på grundläggande förförståelser av vad specifika ord eller fraser betyder för oss som individer. Förförståelserna är kognitiva i den meningen att de existerar internt i våra huvuden (och vi är mer eller mindre medvetna om dem), men de är även sociala i bemärkelsen att de genererats i samspel med de personer och grupperingar – alltså sociala relationer – vi omger oss med.181

Fairclough påpekar också att vår tillgång till sociala relationer är ojämnt fördelade i samhället.182 De sociokulturella resurser vi har att tillgå i produktionen och konsumtionen av texter påverkar alltså i vilken mån och på vilka sätt vi förhåller oss till texternas innehåll. De varierar också på individuell basis och är villkorade av till exempel uppväxtmiljö och andra erfarenheter. Följaktligen är vår gemensamma produktion och konsumtion ständigt föremål för förändring och förhandling.

Med det ovanstående i åtanke inträder då frågan om hur makt spelar in i den diskursiva praktiken, det vill säga de sätt på vilka texter utformas och uttolkas ideologiskt. Förhandlingen mellan diskurser gör att diskursiva praktiker (alltså utformning och uttolkning av texter) präglas av en stor variation i hur texter i slutändan utformas och uttolkas. Detta innebär att flera olika förståelser kan uppstå utifrån en och samma text, vilket i sin tur ger upphov till en ’kamp’ om vilken förståelse som äger störst legitimitet. I svenskan brukar uttryck som tolkningsföreträde (vad avser uttolkning) eller problemformuleringsprivilegium (vad avser utformning) förekomma. När flera utformningar och/eller uttolkningar konkurrerar om ’utrymmet’ inom ett avgränsat samtalsämne uppstår vad som inom kritisk diskursanalys kallas för en diskursordning. En diskursordning utgör summan av det som är möjligt att säga (i form av t.ex. antaganden, påståenden och utfästelser) om ett avgränsat samtalsämne inom en viss social kontext.183 Mellan diskurser uppstår spänningar eller ’maktkamper’ om tolkningsföreträden och problemformuleringsprivilegier. Englund & Larsson illustrerar i sin antologi hur detta appliceras på samhällsdebatten om heder genom att identifiera åtminstone tre förklaringsmodeller som i Faircloughs terminologi skulle motsvara tre olika diskurser som tillsammans utgör en diskursordning: en som beskriver heder som

180 Titscher, Meyer, Wodak & Wetter (2007:150); Fairclough (2013:95).

181 I nästkommande avsnitt kommer jag att återkomma till detta och påtala att även Durkheim framför allt i Éducation morale (Durkheim 2002) hänvisar till vikten av kognitiva tankeprocesser i framväxandet och identifieringen av sociala fakta.

182 Fairclough (1989:24-25).

58

ett problem som främst drabbar kvinnor; en som beskriver det som något som främst

utförs av invandrare, och en som beskriver det som något som främst drabbar

invandrare.184

För att analysera maktkampen mellan diskurser använder sig Fairclough av begreppen hegemoni och interdiskursivitet. Faircloughs definition av hegemoni utgår från Gramscis beskrivning av begreppet som ett utryck för ’sunt förnuft’, eller en implicit och allmänt vedertagen förståelse av ett begrepp eller fenomen. Enligt Fairclough är Gramscis förståelse av ’sunt förnuft’ och ideologi närliggande men inte exakt densamma.185 Vissa former av ’sunt förnuft’ kan utgöra en enande kraft mellan individer inom en viss grupp. I den svenska hedersdebatten råder hegemoni i en fråga; ingen part ifrågasätter att ett mord är ett mord och något förkastligt. Samtidigt råder det brist på hegemoni då ett flertal ideologier (alltså representationer av världen) uttrycker olika förklaringar till hedersmord (och andra former av hedersrelaterat våld), och därmed förslag på förebyggande arbete samt påföljder vid begångna hedersrelaterade brott. I frågan om dessa faktorer konkurrerar olika ideologier om utrymme inom en diskursordning. Eftersom en diskursordning utgör summan (”the totality”) av det som kan sägas inom ett begränsat samtalsämne, är utrymmet för det som kan sägas också begränsat. Makt demonstreras enligt Fairclough genom dominans över det begränsade samtalsutrymmet. Om det finns fler än en representation av världen (alltså flera ideologier), uppstår en maktkamp om tolkningsutrymme. Detta utgör ett också ett ’hot’ mot den enande hegemonin.

Ideologier grundar sig på olika antaganden om och producerar därmed olika representationer av världen. I produktionen och konsumtionen av dessa olika representationer uppstår diskurser. I det begränsade samtalsämnet ’orsaker till hedersmord och hedersrelaterat våld’ förekommer flera diskurser och det pågår en kamp mellan dessa diskurser, där det dessutom ’lånas’ från konkurrerande diskurser för att stärka egna argument. Det ideologiska syftet är att påvisa det orimliga i motpartens representation av världen och samtidigt framställa den egna representationen som mer förnuftig. Inom den kritiska diskursanalysen är detta också ett exempel på interdiskursivitet. Interdiskursivitet (som Fairclough påpekar bygger på och är närliggande Julia Kristevas begrepp intertextualitet) betyder att diskurser (och texter) bygger på andra diskurser (och texter). Denna implicita historicitet innebär att närliggande diskurser ingår i ett åtminstone delvis gemensamt sociokulturellt sammanhang.186

184 Se t.ex. Englund & Larsson (2004:6-7).

185 Fairclough (2013:126-31; 1989:84).

59

I min avhandling studeras samtalsordningen om heder i en svensk rättslig kontext som en ordning där hegemoni ännu inte uppstått och där förhandlingar mellan olika ideologiska ståndpunkter sker. I hegemonins natur ligger att när (eller om) en hegemonisk konsensus väl är uppnådd, så uppstår en naturliggjord ’sanning’. Diskurser kan användas för ideologisk kontroll av hur heder eller hedersmord ska förstås. En diskursordning formas i och genom kamper mellan olika ideologiska perspektiv, som vart och ett, genom bland annat retoriska grepp och framhävandet av olika former av evidens, söker etablera dominans över andra perspektiv. Dominansen eller hegemonin är uppnådd när en diskurs representerar mer ’sunt förnuft’ än andra diskurser, när dess antaganden tas för given som det som alla självklart vet eller håller för sant. ’Mer’ kan i detta sammanhang enligt Fairclough tolkas såväl kvantitativt (hur universellt ett antagande kan sägas vara) som kvalitativt (hur moraliskt legitimt antagandet är).187

På samtliga tre av de samhällsnivåer som jag studerat liksom över tid framträder diskurser som anknyter till talet om heder inom ramen för svensk rätt. På lagstiftarens nivå – alltså i policydokument – formas till en början (i kapitel fem) diskurser som huvudsakligen bygger på olika samhällsvetenskapliga perspektiv vilka på olika sätt relaterar talet om heder till samtida svenska samhällsfenomen – till exempel diskriminering av invandrare eller mäns våld mot kvinnor. I ett senare skede (i kapitel sex) används dessa diskurser i en ideologisk kamp om utrymme i den svenska debatten om heder. I en tidsmässigt parallell studie (i kapitel sju och åtta) undersöker jag hur lagprövaren, alltså domstolar, uttolkar och tar ställning till det tal om heder som förekommit under huvudförhandlingar om mord. Genom dessa uttolkningar eller rekonstruktioner av förhandlingarna framträder de diskurser om heder som gjorts tillgängliga bland rättens aktörer. Genom sina ställningstaganden och egna antaganden reproducerar och omförhandlar domstolen också diskurserna vilket påverkar diskursordningen. Slutligen studerar jag (i kapitel nio) hur diskurser om heder används på interaktionsnivå av individer som befinner sig inom rättens formella ramverk. På samtliga nivåer förekommer en kamp mellan diskurser om heder som grundar sig i olika ideologiska antaganden. Här skapas en inblick i hur ett icke-hegemoniskt begrepp behandlas och förhandlas på olika nivåer av ett svenskt myndighetsramverk, nämligen rätten.

187 ”The only basis for claiming superiority is providing explanations which have greater explanatory power. The explanatory power of a discourse (or a theory, which is a special sort of discourse) is its ability to provide jusitified explanations of as many features of the area of social life in focus as possible. So we can say that it is a matter of both quantity (the number or range of features) and quality (justification)”. Fairclough (2013:8-9).

60 Norman Faircloughs analytiska modell

Faircloughs kritiska diskursanalys kan illustreras med en tredimensionell modell som bygger på en syn på språkbruk där text, diskursiv praktik och sociokulturell praktik samspelar. Jag har valt den modell som utformats av Titscher m.fl.188 Modellen visar även de tre analyskomponenter som ingår i Faircloughs metod: beskrivning, tolkning och förklaring.189

Figur 3: Diskursanalytiska dimensioner190

Modellen ska förstås som att de texter vi läser ingår i ett socialt (sociokulturellt) sammanhang. Förhållandet mellan text och social kontext är dialektiskt, texterna kan alltså påverkas av det sociala sammanhang som finns ’utanför’ dem i lika stor utsträckning som texterna kan påverka samma (fast ständigt föränderliga) sociala sammanhang. Det dialektiska förhållandet förhandlas genom det Fairclough kallar

diskursiv praktik, det vill säga det ’mellanrum’ där det textuella och det sociala möts.191

Den diskursiva praktiken (alltså hur texten produceras och konsumeras) är mitt

188 Se även Fairclough (1989:25).

189 Fairclough (1989:22-27; 2013:59). Se även Titscher m.fl. (2002:152-154).

190 Titscher m.fl. (2007:152). Se även Fairclough (1989:25). Min översättning. Jag anser att Titscher m.fl. presenterar en något tydligare modell än Fairclough.

191 Fairclough (2013:94): ”The connection between text and social practice is seen as being mediated by discourse practice: on the one hand, processes of text production and interpretation are shaped by (and help shape) the nature of the social practice, and on the other hand the production process shapes (and leaves ‘traces’ in) the text, and the interpretative process operates upon ‘cues’ in the text.”

61

huvudsakliga analysobjekt. I exemplen från förhörsutdragen i kapitel 1 utgörs den diskursiva praktiken bland annat av förhörsledarens bruk av referenser till det som sker utanför polishusets väggar. Därigenom påverkar förhörsledaren det fortsatta samtalet i förhörsrummet, och därmed indirekt fortsättningen på den text som förhörsprotokollet utgör. Samtidigt synliggör sättet som förhörsledaren angriper ämnet på stora skillnader i hur den sociala praktiken kan uttolkas av förhörsledaren. I det första exemplet uttrycker angreppssättet osäkerhet och ovilja att lyfta ämnet, och närmast en lättnad när han kan komma till slutsatsen att ämnet kan avfärdas. I det andra exemplet, som äger rum femton år senare, positioneras förhörsledaren (av sig själv) som experten på ämnet. De sociala sammanhang som synliggörs genom den diskursiva praktiken är väldigt olika i de två förhören, vilket illustrerar den produktion av (med förhörsledarens ord) ”kunskap” som skett under tidsperioden.

Det ovanstående utgör dock bara den första delen av det dialektiska förhållandet. Den andra delen är implikationerna av den diskursiva praktiken för den sociala praktiken. Fairclough identifierar tre implikationer av att språk är en form av social praktik. Språk är för det första är språk något som äger rum i samhället och inte kan analyseras som externt från det. För det andra är språk en social process; dvs. att en diskursanalytiker inte uteslutande studerar text som en produkt, utan en produktion och konsumtion som utgör en integrerad del av ett socialt sammanhang. För det tredje villkoras språk – och hur vi använder det – av andra, icke-lingvistiska (eller icke-artikulerade) delar av samhället.192 Med den tredje implikationen menar Fairclough att diskursiv praktik (produktionen och konsumtionen av språk) är kognitiv genom att den uppstår i våra huvuden och sinnen. Men den är också social eftersom det vi uppfattar och uttrycker kognitivt också formar och formas av tidigare livserfarenheter och hur vi upplever vår position i samhället, dvs. den sociokulturella kontexten.193 Den information om individuella rättsfall som kommer den stora allmänheten tillhanda i vanliga fall utgörs av journalistiska tolkningar194 av domstolsprotokoll, vilka alltså påverkar samhälleliga diskurser om heder. Det som sker i förhörsrummet kan också formas av det en förhörsledare uttolkat av mediala och politiska debatter som pågår om heder utanför förhörsrummet. Den diskursiva praktik (i det här fallet) som äger rum på utredningsnivå (och i stängda rum) sker alltså i ett sociokulturellt sammanhang och kan få relativt stora sociala implikationer genom att det påverkar vad som i slutändan blir offentligt – vilket

192 Fairclough (1989:22). ”I have glossed the discourse view of language as ‘language as a form of social practice.’ What precisely does this imply? Firstly, that language is a part of society, and not somehow external to it. Secondly, that language is a social process. And thirdly, that language is a socially conditioned process, conditioned that is by other (non-linguistic) parts of society.”

193 Fairclough (1989:24-5).

194 En medveten avgränsning av min studie är att inte analysera journalistiska tolkningar, men detta skulle utgöra en intressant form av vidare forskning. Ekström (2009) gör detta till viss del även om han huvudsakligen koncentrerar sig på samhällsdebattörer snarare än journalister.

62

i sin tur påverkar den vidare mediala och politiska debatten. På så sätt är diskurser maktskapande entiteter med i högsta grad reella konsekvenser.

Diskurser är sociala praktiker uttryckta genom språk, och språk är därmed ett verktyg genom vilket representationer av världen uttrycks och orsakar eller förhindrar förändring. Diskurser tillhandahåller också kognitiva och normativa ramar för att förstå olika samhällsfenomen. Som sådana präglas diskurser av moraliska antaganden om heder. Dessa moraliska antaganden blir särskilt tydliga när fenomenet behandlas inom en rättslig kontext, där moralen i stor utsträckning handlar om vad som är ’rätt och fel’. Nedan kommer jag att utveckla min förståelse av hur konstruktioner av moral i relation till heder utformas inom rättens kognitiva och normativa ramverk.

Durkheims moralsociologi

Diskurser tillhandahåller kognitiva och normativa ramar för att förstå olika samhällsfenomen, och när ett fenomen uttolkas inom ramen för rätten synliggörs i hög grad antaganden om vad som är moraliskt acceptabelt i en given samhällskontext. Dessa moraliska antaganden är i sig både kognitiva och normativa. De grundar sig i såväl internt som externt kognitivt förvärvade föreställningar av den samhällskontext i vilken en individ eller grupp ingår. De är också normativa i att de tillhandahåller såväl förpliktigande som idealiserade handlingsdirektiv. I detta avsnitt kommer jag att utveckla dessa olika komponenter av moral med utgångspunkt i Émile Durkheims samhällsteori.

Den här studiens tidsavgränsning grundar sig i två händelser. 1997 identifieras det ’nya svenska’ fenomenet ’hedersmord’ genom namngivning. 2017 produceras ett direktiv att skapa ett svenskt lagförslag för att behandla (och/eller beivra) hedersmord (och andra former av HRV) som en särskild typ av brott. Tiden däremellan kan ses som en tid då flera olika kollektiva representationer av ’hedersmord’ förekommer. Kollektiva representationer utgör en grundbult i Durkheims moralsociologi och definieras som summan av de övertygelser och uppfattningar som de genomsnittliga medborgarna i ett samhälle håller för gemensamma.195

195 Durkheim (1893/2012:79). ”The totality of beliefs and sentiments common to average citizens of the same society forms a determinate system which has its own life; one may call it the collective or common

conscience”.I Durkheims senare verk tonades det mer allmänkända begreppet ’kollektivt medvetande’ ned till förmån för ’kollektiva representationer’. ’Representationer’ är enligt Roger Cotterrell ett samlingsbegrepp för förståelser, tolkningar och iakttagelser (Cotterell 1999:54). Både Cotterrell och Jacobsson (2006) menar att detta är ett led i Durkheims strävan att anpassa sig till det moderna och mer pluralistiska samhället. Durkheim hade redan i De La Division Du Travail Sociale (1893/2012) där han först myntade begreppet hävdat att det kollektiva medvetandet minskar i styrka i takt med att samhället blir mer komplicerat (eller organiskt), vilket i sin tur hotar att försvaga den kollektiva gemenskapen (solidariteten). Men snarare än en försvagning sker det en förändring – en omförhandling om en så vill – av hur samhället ska förstås av kollektivet.

Representationerna består av beskrivningar eller föreställningar av observerbara sociala händelser, men enligt Durkheim även av kollektiva värderingar av dessa händelser. ”Kollektiva representationer är sätt att tänka

63

I föreläsningsserien Éducation morale,196 utformad 1902-3 samt 1906-7 för lärarstudenter, presenterar Durkheim behovet av en ”moralutbildning” för att det moderna samhället ska kunna ersätta kyrkans traditionella och moraldisciplinerande roll.197 Durkheim identifierar tre element som moral består av. För det första är moral disciplinerande. Moralen är summan av de regelverk som begränsar vårt beteende.198

Vi som samhällsmedborgare accepterar och följer den därför att den lägger grunden för våra vanor och tillförsäkrar en regelbundenhet. För att moral ska ha en effekt krävs att den åtföljs av en ’känsla av auktoritet’ (”the idea of authority”).199 Att auktoriteten är en ’känsla’ och inte en fysisk uppenbarelse är centralt för att samhället ska vara en självgående mekanism. Det innebär att moralen bygger på självdisciplinering, att vi som individer uppbär vår egen auktoritet: ”There is in every moral force that we feel as above