Tidigare i uppsatsen angavs att bestämmelserna om förvar enligt UtlL inte utgör en skyddslagstiftning.155 Förvarsbestämmelsernas huvudsakliga syfte är inte att skydda den enskilda individen, utan ska istället tillämpas exempelvis i verkställighetsförfarandet innan utlänningen avvisas eller utvisas ur landet.156 Bestämmelserna om tvångsvis om-händertagande enligt LPT, LVM och LVU är skyddslagstiftningar. Syftet med dessa bestämmelser är att skydda den enskilda individen samt att möjliggöra ett tillhandahål-lande av vård åt den tvångsvis omhändertagna personen.157 I förarbetet till LPT anges att syftet med lagen är att skydda den enskilda personen som är i ett behov av vård och omsorg till följd av sin psykiska störning.158 Även andra personer i den vårdbehövandes närhet och andra personer i samhället ska skyddas genom att den vårdbehövande tvångsvis omhändertas. I förarbetet till LVM anges att syftet med lagen är att den ska tillämpas när utsatta personer utsätter sig själva för en hälsorisk genom sitt missbruk
154 Se bland annat prop. 1975/76:18 s. 130 ff.
155 Se under avsnitt 4.4.
156 SOU 2011:17 s. 77 och 194.
157 A.bet. s. 77 och 193 f.
eller att personen befaras allvarligt skada sig själv eller andra personer i sin närhet eller personer i samhället för allvarlig skada.159 I LVU:s förarbete anges att lagens syfte är till för att tillgodose barns och ungdomars behov av vård och behandling.160 Lagen är av-sedd att tillämpas för barn och ungdomar i särskilt utsatta situationer som är i behov av skydd och omvårdnad. Dessa tre nu nämnda lagar är avsedda för personer som tillhör en utsatt grupp i samhället och som har beaktansvärda skäl för att tvångsvis omhändertas genom myndigheternas försorg. Lagarna har till syfte att skydda individerna som befin-ner sig i en sådan situation som kräver att de omhändertas och därmed i vissa fall hetsberövas. Eftersom åtgärden medför att individerna omhändertas och i vissa fall fri-hetsberövas ska tvångsåtgärden inom viss tid underkastas domstolens prövning. I samt-liga fall där lagarna aktualiseras prövar domstolen om individen fortsättningsvis ska vara omhändertagen och i vissa fall frihetsberövad, eller om tvångsåtgärden ska upp-höra.
Enligt 7 § 1 st. LPT ska beslutet om tvångsvård anmälas till domstolen inom fyra veckor från den dagen då beslutet om intagningen fattades. Domstolen måste således ge sitt medgivande till sådan tvångsvård efter utgången av fyraveckorstiden. Om domsto-len anser att vederbörande fortsättningsvis ska vara omhändertagen, får den tvångsvisa vården enligt 8 § 2 st. LPT pågå under högst fyra månader från dagen för beslutet om intagning. Domstolen får dock enligt 9 § 1 st. LPT, efter ny domstolsförhandling, medge att tvångsvården fortsätter utöver den längsta tiden på fyra månader. Ett sådant beslut får domstolen meddela för högst sex månader åt gången från den dag då domsto-len meddelar beslut i frågan. Om tvångsvården ska förlängas ytterligare ska det hållas en ny domstolsförhandling innan sexmånadersperioden löpt ut. Anser domstolen att det inte finns förutsättningar för att hålla personen tvångsomhändertagen, ska vården enligt 10 § LPT upphöra omedelbart. Enligt 36 § LPT ska det hållas muntlig förhandling i domstolen vid varje prövning och förlängning av ett beslut enligt denna lag. I förarbetet till lagen angavs att det är viktigt ur rättssäkerhetssynpunkt att varje frihetsberövande enligt lagen omfattas av en obligatorisk domstolsprövning.161 Anledningen till att den obligatoriska domstolsprövningen bestämdes till fyra veckor var att det ansågs orimligt att tidigarelägga domstolsprövningen.162 Rättssäkerhetsvinsterna ökade om inte dom- dom- dom- dom- dom- dom- dom- dom- dom- dom- dom- dom- dom- dom- dom- dom- dom- dom- dom- dom- dom- dom- dom- dom- dom- dom- dom- dom- dom- dom- dom- dom- dom- dom- dom- dom- dom- dom- dom- dom- dom- dom- dom- dom- dom- dom- dom- dom- dom- dom- dom- dom- dom- dom- dom- dom- dom- dom- dom- dom- dom-
159 Prop. 1981/82:8 s. 40 ff. och prop. 1987/88:147 s. 34 ff.
160 Prop. 1989/90:28 s. 38 f. och 57.
161 Prop. 1990/91:58 s. 114 och 249.
stolsprövningen var direkt efter omhändertagandet då utredningsmaterialet var begrän-sat och domstolsprövningen skulle behövas genomföras i enkla former.163
Av 15 § LVM framgår det att ett beslut om omedelbart omhändertagande ska utan dröjsmål och senast dagen efter att beslutet fattades, underställas domstolen för pröv-ning. Enligt 16 § 1 st. 2 p. LVM har den omhändertagna rätt att begära att det ska hållas en muntlig förhandling i domstolens prövning av omhändertagandet. Domstolen ska enligt 17 § 1 st. LVM så snart det kan ske och senast inom fyra dagar från det att beslu-tet om omhändertagandet underställdes domstolen, pröva om omhändertagandet fort-sättningsvis ska bestå. Om det föreligger någon särskild omständighet kan denna tid förlängas till en vecka. Av andra stycket i nyss nämnda bestämmelse framgår det att domstolen genast ska upphäva beslutet om det inte finns skäl för omhändertagandet. Ett beslut om omedelbart omhändertagande upphör att gälla om bland annat beslutet enligt 18 a § 1 p. LVM inte har underställts domstolen inom den tid som anges i 15 § LVM. Ett beslut om omedelbart omhändertagande kan enligt 20 § LVM pågå under maximalt sex månader. I förarbetet till lagen anges det att det är angeläget av rättssäkerhetsskäl att beslutet om omhändertagande underställs domstolen så snart som möjligt så att domsto-len ges möjlighet att upphäva beslutet om det är oriktigt.164 Vidare anges att rättssäker-hetsskäl talar för att det är viktigt att ett beslut om administrativt frihetsberövande prö-vas av domstolen så snart det är möjligt.165
Enligt 7 § 1 st. LVU ska ett beslut om omedelbart omhändertagande underställas domstolen inom en vecka från den dag då beslutet om omhändertagandet fattades. En-ligt andra stycket i nyss nämnda bestämmelse ska domstolen pröva beslutet så snart det kan ske. Prövningen ska ske inom en vecka från den dag då domstolen underställdes beslutet, om det inte finns synnerliga hinder för en längre tid. Tredje stycket anger att omhändertagandet upphör om inte beslutet har underställts domstolen inom föreskriven tid. Om domstolen beslutar att det omedelbara omhändertagandet fortsättningsvis ska gälla, ska socialnämnden enligt 8 § LVU, inom fyra veckor från den dag då omhänder-tagandet verkställdes ansöka hos domstolen om att den omhändertagna ska beredas vård med stöd av denna lag. Domstolen får medge förlängning av denna tid. Enligt 9 § 1 st. 1 p. LVU upphör ett omedelbart omhändertagande om en ansökan om vård enligt 8 § LVU inte har gjorts inom den föreskrivna tiden och det inte heller har begärts förläng- förläng- förläng- förläng- förläng- förläng- förläng- förläng- förläng- förläng- förläng- förläng- förläng- förläng- förläng- förläng- förläng- förläng- förläng- förläng- förläng- förläng- förläng- förläng- förläng- förläng- förläng- förläng- förläng- förläng- förläng- förläng- förläng- förläng- förläng- förläng- förläng- förläng- förläng- förläng- förläng- förläng- förläng- förläng- förläng- förläng- förläng- förläng- förläng- förläng- förläng- förläng- förläng- förläng- förläng- förläng- förläng- förläng- förläng- förläng- förläng-
163 A.prop. s. 114 ff.
164 Prop. 1987/88:147 s. 67.
ning av den tiden. Enligt andra punkten i samma bestämmelse upphör ett omedelbart omhändertagande när rätten avgör frågan om vård. Av 35 § 1 st. LVU framgår det att muntlig förhandling alltid ska hållas om någon part begär det. I förarbetet till lagen anges att ett beslut om omedelbart omhändertagande är en ingripande åtgärd och rätts-säkerhetsskäl talar för att en förlängning av ett sådant ingripande beslut ska avgöras och beslutas efter prövning i domstol.166 Det är således domstolens uppgift att besluta och medge förlängning av tidsfristen av ett beslut om omedelbart omhändertagande.167