De förändringar som följde med DDR:s upplösning och Tysklands enande beskrivs av de intervjuade som mycket dramatiska och omvälvande. Zyg-munt Bauman (2000) har beskrivit att vi i det senmoderna samhället omöjligt kan stå stilla därför att våra referenspunkter ständigt är i rörelse. Denna ut-veckling träffade hela befolkningen i DDR och övriga före detta socialistiska stater i Central- och Östeuropa med oerhörd kraft i samband med de socialis-tiska regimernas fall. På mycket kort tid upplöstes referenspunkterna på i princip alla vardagslivets områden: omvandlingen omfattade politiska struk-turer, ägandeformer, arbetsliv, skola och utbildning, fritidsaktiviteter, sociala relationer, konsumtion, boende och nationell gränsdragning.
De ekonomiska och politiska förändringarna i Central- och Östeuropa kring 1990 och framåt har inom samhällsvetenskaperna ofta gått under be-teckningen ”transition”. Med detta begrepp definieras förändringarna i för-sta hand som en övergång från en socialistisk planekonomi och diktatur till kapitalistisk marknadsekonomi och demokrati. Övergången till den senare samhällsformen ses ofta som en naturlig konsekvens av den förstas miss-lyckande (Lindelöf 2006:35f, Burawoy & Verdery 1999:4ff). Att föränd-ringarna även skulle kunna innebära försämringar på vissa områden eller för vissa grupper riskerar därmed att osynliggöras inom transitionsforskningen.
”To define the turmoil in which people in East Central Europe have been living during the 1990s as a ‟transition‟ is perhaps too positive”, konstaterar sociologen Siyka Kovacheva (2001:42). Liksom Burawoy & Verdery (1999) och Lindelöf (2006) menar hon att de omvälvningar som följde på de fredli-ga revolutionerna måste förstås och studeras som en komplex och på månfredli-ga sätt motsägelsefull process. När det gäller DDR och Tyskland omfattar den-na process även sammanslagningen av två stater som tidigare konstituerats som varandras motparter (Borneman 1992:3, Gerber 2004). Den politiska och ekonomiska transformationen av samhället i före detta DDR är oskiljak-tigt sammanflätad med den tyska ”återföreningen”. Även om DDR uppgick i BRD den 3 oktober 1990, var övergången för de före detta DDR-medborgarna inte avslutad. Snarare stod de inför en mycket stor transforma-tionsprocess som skulle fortsätta under hela 1990-talet och in på 2000-talet.
Andrea konstaterar mot slutet av intervjun att det har varit bra att prata så intensivt om sitt liv eftersom det är först i och med detta som hon verkligen blivit på det klara med att hon är född i ett land som plötsligt inte existerade längre, att hon faktiskt har levt sitt liv i två skilda länder. Intervjusituationen
tycks erbjuda en möjlighet att reflektera över saker som hon inte sätter ord på i vardagen. Ett återkommande tema i intervjuerna är att samhället genom-gått så stora och snabba förändringar efter die Wende att människor har haft fullt upp att hänga med. Omvandlingen tar sig tydliga uttryck i det materiel-la. Vardagliga bruksföremål, symboler, byggnader, lekplatser och diskotek har försvunnit, bytts ut eller transformerats. I det här kapitlet analyserar jag intervjupersonernas berättelser om platsers och den fysiska miljöns omvand-ling i bred bemärkelse. Det kan röra sig om allt från omvandomvand-lingen av hela städer eller regioner till små, vardagliga föremål. Kapitlet handlar också om den betydelse de intervjuade tillmäter föremål och platser när det gäller möj-ligheten att minnas DDR. Slutligen analyseras de nya materialiseringar som kommer med konsumtionssamhället och hur de intervjuade förhåller sig till dem.
En eliminerad plats
Flera intervjupersoner nämner, ofta med en ironisk underton, den gröna pilen som tillåter bilarna att svänga höger vid rödljus, samt Ampelmännchen, den knubbiga motsvarigheten till västs slankare gröna och röda gubbar, som det enda som finns kvar av DDR. Att det så tydligt går att sätta fingret på de få saker som finns kvar, och att det dessutom är något så trivialt som två tra-fikmärken, understryker ytterligare de drastiska förändringar som samhället genomgått. Även dessa trafikmärken var på väg att försvinna efter die Wen-de. Efter starka protester beslöt sig några av de nya förbundsländerna för att behålla den östtyska Ampelmännchen (Ahbe 2005:54). I Berlin används idag båda varianterna, ibland till och med i en och samma gatukorsning. Det fak-tum att trafikmärkena varit omstridda kan förklara varför de nämns av så pass många intervjupersoner. Ampelmännchen har blivit en laddad symbol i en diskursiv strid om vilka föremål från DDR som är värda att bevara och återskapa i det förenade Tyskland. Inge berättar om tiden efter die Wende, då bland annat dessa vägmärken försvann.
Ja, det fanns ju ingen som helst anledning att byta ut de här skyltarna. De fungerade och, ja, och så blev, det spelade ingen roll. Bort med allt och allt nytt. Pffut. [---] Om det kanske hade varit en sak så hade man kunnat erfara den, kunnat koncentrera sig på den. Allt, varje, varje aspekt av vardagen, allt.
Din mat, dina kläder, din bil, ditt arbete, dina vänner, allt.108
108 Ja, es gab überhaupt kein Grund diese Schilder auszutauschen. Die haben funktioniert und, ja, und so wurde, egal. Mit alles weg und alles neu. Pffut. [---] Wenn es vielleicht eine Sache gewesen wäre, hätte man die wahrnehmen können, sich drauf konzentrieren können. Alles, jeder, jeder Aspekt des Alltags, alles. Deine Ernährung, deine Kleidung, dein Auto, deine Arbeit, deine Freunde, alles.
Inge menar att det finns många som först i efterhand inser vad det är som de gått miste om, men att de inte reagerade när det hände just därför att föränd-ringarna var så omfattande att alla hade fullt upp med att överhuvudtaget orientera sig i allt det nya. Genom att peka på det absurda i att byta ut saker som fungerar ifrågasätter Inge det asymmetriska förhållandet mellan Öst och Väst. Saker från Öst måste helt enkelt bort därför att de är markerade av sitt DDR-ursprung. Väst utgör den självklara normen på alla områden, även när det gäller till synes opolitiska symboler som vägmärken, där det är svårt att hitta kriterier för varför den ena skulle vara bättre än den andra.
Ampelmännchen vid Puschkinallee, Berlin. Foto: Clara Gerber
I beskrivningarna av förändringsprocessen materialiseras det koloniala för-hållandet mellan Öst och Väst, då omvandlingen av den fysiska miljön sker utifrån Västs normer utan hänsyn till det som varit (jfr Cooke 2005). Samti-digt beskrivs östtyskarna ha drivit på denna process själva genom att upp-värdera allt som kom från Väst och rata det som kom från Öst. Som jag be-skrivit tidigare var detta ett förhållande som fanns redan före die Wende, men som tycks ha accentuerats i och med Tysklands enande (Ahbe 2005:15ff). Inge är inte ensam om att hävda att östtyskarna så småningom
kommit att ifrågasätta Västs förträfflighet i förhållande till Öst. Jag kommer att diskutera detta ytterligare i avsnittet om konsumtion.
Stephan pekar på ännu en anledning till varför östtyskarna inte protesterat då saker försvunnit eller förändrats.
I Östtyskland har i princip allt förändrats de senaste åren. Alltså hur det so-ciala livet fungerar har förändrats fullständigt, infrastrukturen har förändrats fullständigt, allt har förändrats fullständigt, allt. Och i Västtyskland har rela-tivt lite förändrats, alltså det har växt så som något växer under tiden, helt normalt alltså. Och då fanns det den här fruktansvärt högljudda diskussionen att Bahnhof Zoo inte skulle vara någon fjärrtågstation längre utan bara pen-deltågstation och regionaltågstation. Ett beslut som är helt normalt, att Berlin har en stor centralstation mitt i stan. Det är ett helt normalt beslut. Och då fanns det så många människor i Västberlin som, och det fanns så många tid-ningar som hade det på förstasidan att det inte får hända, att man måste käm-pa och att det ska strejkas på grund av detta och så vidare. Det var bara en pytteliten, minimal förändring i Västberlin medan allt förändrades i Östtysk-land. Och västberlinarna klarar inte, eller några västberlinare klarar inte av det, denna enda förändring klarar de inte. Det är ju skrattretande! Till oss hade man genast [sagt
]
att vi inte är tillräckligt flexibla, men själva var de det inte på långa vägar.109Stephans uppräkning av allt som förändrats utgör ytterligare ett exempel på hur intervjupersonerna skildrar förändringarna som extremt genomgripande.
Återigen kontrasteras det mot västtysk kontinuitet, eller mer specifikt mot Västtyskland som en plats där saker förändrats i normalt takt. Samtidigt får dock västtyskarna stå för det onormala eftersom de inte förmår att hantera vad Stephan definierar som ”ett helt normalt beslut”. Det naturliga i det här fallet är ett enat Berlin med en centralstation mitt i staden. Västberlinarnas påstådda motsträvighet kontrasteras då mot östtyskarna flexibilitet som de tvingats förvärva i samband med de extrema förändringarna. På så vis skri-ver Stephan in östtyskarna i en senkapitalistisk diskurs där flexibilitet är ett ledord (jfr Lindqvist 2008, Sennett 2000), medan västtyskarna positioneras
109 In Ostdeutschland hat sich im Grunde in den letzten Jahren alles geändert. Also, wie das soziale Leben funktioniert hat sich komplett geändert, die Infrastruktur hat sich komplett geändert, alles hat sich komplett geändert, alles. Und in Westdeutschland hat sich relativ wenig verändert, also es ist also gewachsen wie in der Zeit eben etwas wächst, ganz normal eben. Und da gab es diese furchtbar laute Diskussion, dass der Bahnhof Zoo kein Fernbahn-hof mehr ist sonder nur noch S-BahnFernbahn-hof und RegionalbahnFernbahn-hof. Eine Entscheidung die völlig normal ist, dass Berlin einen großen Hauptbahnhof in der Mitte der Stadt hat. Das ist eine völlig normale Entscheidung. Und es gab in Westberlin so viel Leute die, und es gab so viel Zeitungen, die das als Titelthema hatten, dass es nicht passieren darf, dass man kämpfen muss und dass es Streiks gibt deswegen und so weiter und so fort. Ist nur eine klitze kleine winzige Veränderung in Westberlin gewesen, während sich in gesamt Ostdeutschland alles verändert hat. Und die Westberliner kommen, oder einige Westberliner kommen einfach damit nicht klar, mit dieser eine Veränderung, kommen die nicht klar. Das ist doch lächerlich, also. Uns wären da sofort [gesagt] dass wir da nicht flexibel genug sind, sie selber sind das lange nicht gewesen.
som konservativa och stagnerade. Han ifrågasätter därmed Västs överläg-senhet. Samtidigt bekräftar han Västs hegemoni då han konstaterar att väst-tyskar kan ta sig friheten att vara konservativa på ett sätt som aldrig skulle accepteras när det gäller östtyskar.
Det finns stora skillnader i hur intervjupersonerna beskriver den fysiska miljöns omvandling efter die Wende. Skillnaderna är kopplade till vilka plat-ser de intervjuade kommer ifrån, vilket de ofta reflekterar över under inter-vjun. Förändringsprocessen blir därmed till ett specifikt östtyskt fenomen som dock samtidigt innehåller stora regionala skillnader. De olika platserna erbjuder olika möjligheter för identifikation såväl som för disidentifikation.
Dresden är en ekonomiskt sett förhållandevis välmående stad jämfört med de flesta städer i de nya förbundsländerna.110 Här har man också lagt ned myck-et pengar och energi på att renovera och återskapa dmyck-et gamla Dresden, så som det såg ut före kriget. Jag har redan nämnt återuppbyggnaden av Frau-enkirche (se kapitel 2) som ett exempel på ett sådant projekt. Under mitt fältarbete i Dresden pågick ombyggnadsarbeten i centrum, där DDR-typiska, skulpturala husfasader revs till förmån för nya, släta fasadmaterial. Neu-markt, som utgör området kring Frauenkirche, genomgick samtidigt en total omvandling genom uppförandet av bostadshus så som de såg ut före bomb-ningen av Dresden 1945. Förebomb-ningen Historischer Neumarkt Dresden e.V., som verkar för en återuppbyggnad av förkrigsarkitekturen, beskriver på sin hemsida hur Neumarkt lämnades öde under DDR-tiden för att först på 1980-talet bebyggas med Plattenbauten. Detta kontrasteras mot den samtida ut-vecklingen av platsen:
I och med 800-årsfirandet av staden Dresden 2006 har nu denna bild föränd-rats avsevärt. Frauenkirche har återuppbyggts som en symbol för försoning mellan folken och invigdes högtidligt 2005. Också det dyrbara Coselpalais strålar med sin nya glans. Runt den centrala kyrkobyggnaden Frauenkirche växer det upp sex nya stadskvarter under 2000-talets första decennium. De ger Dresden å ena sidan ett värdefullt minne av den forna barockidentiteten åter. Å andra sidan vittnar de nya kvarteren också om en dynamisk, föränder-lig samtid med en optimistisk utblick i en gemensam europeisk framtid (Ge-sellschaft Historischer Neumarkt Dresden e. V.:s webbsida>Neumarkt [2009-06-16]).111
110 På Landeshauptstadt Dredens webbsida framhävs staden som ekonomiskt och vetenskap-ligt expansiv: ”Spektakulära framgångar för nybyggnation, konstant ekonomisk tillväxt, stigande omsättningssiffror och omfattande expansion hos de befintliga företagen, sjunkande arbetslöshetssiffror och en ökande köpkraft bevisar detta på ett lika imponerande sätt som de främsta placeringarna i alla nämnvärda näringslivsrankningar.” „Spektakuläre Ansiedlungser-folge, konstantes Wirtschaftswachstum, steigende Umsatzzahlen und umfangreiche Erweite-rungen ansässiger Unternehmen, sinkende Arbeitslosenzahlen und eine steigende Kaufkraft beweisen dies ebenso eindrucksvoll wie vordere Plätze in allen namhaften Wirtschaftsran-kings.“ (Landeshauptstadt Dresdens webbsida>Wirtschaft und Wissenschaft>Wirtschafts- und Wissenschaftsstandort [2009-11-20])
111 Mit der 800-Jahrfeier der Stadt Dresden 2006 hat sich das Bild nun entscheidend gewan-delt. Die Frauenkirche ist als Symbol der Versöhnung zwischen den Völkern wiederaufgebaut
I citatet ovan skapas en Dresden-identitet där den fysiska miljön och i syn-nerhet byggnaderna spelar en central roll. Barockidentiteten görs till ett vär-defullt kulturellt kapital, medan både nazitiden och DDR-tiden utelämnas.
Den del av historien som beskrivs som en glansperiod kopplas till en önsk-värd samtida utveckling av europeisk samexistens. Återskapandet av det gamla skrivs därmed även in i en flexibilitetsdiskurs, där dynamik och för-änderlighet framstår som honnörsord (jfr Gustafsson 2002b och Sandberg 2009:101ff).
Mot bakgrund av detta är det föga förvånande att flera av intervjuperso-nerna från Dresden konstaterar att de förändringar som följde med die Wen-de har inneburit att Öst idag överglänser Väst vad gäller byggnaWen-der och inf-rastruktur. Så här säger Marcus om förhållandet mellan Öst och Väst:
Väst säger att det är Östs fel att det går så dåligt för Tyskland. Enligt min mening av den enkla anledningen att man startade ’Aufbau Ost’ (det ekono-miska stödpaketet ‟uppbyggnad Öst‟). Man tog miljarder pengar för att bygga upp en infrastruktur i Öst, för att kunna behålla företag, för att rusta upp ga-tunät, rusta upp elektriciteten, alla såna här saker, att man har ett elnät, ett gasnät, att allt detta fungerar. Och då, under den här tiden, hände ingenting i Väst. Och nu är det så att i Öst är allting nytt, allting fint, alla hus är nymåla-de, allt ser bra ut. När du åker till Väst så ser det ut som det gjorde på DDR-tiden, eller låt oss säga att det ser ut som det gjorde i DDR nittonhundrasjut-tio. Och nu måste naturligtvis Väst byggas upp igen och nu säger Tyskland att vi inte har några pengar längre för det. Och den här konflikten, den kom-mer alltid att finnas.112
Marcus beskriver DDR som efterblivet på en rad områden som kan anses centrala i moderniteten. Aufbau Ost har inte bara rådit bot på denna efterbli-venhet utan också lett till att Öst gått om Väst. Statsvetaren Laurence McFalls har, något polemiskt, hävdat att östtyskarna utan att någon märkt det, först efter die Wende lyckats realisera DDR-parollen: den Westen zu
und 2005 feierlich geweiht worden. Auch das kostbare Coselpalais strahlt im neuen Glanz.
Um den zentralen Sakralbau Frauenkirche wachsen im ersten Jahrzehnt des 21. Jahrhunderts zunächst sechs neue Stadtquartiere empor. Sie geben Dresden einerseits eine wertvolle Erin-nerung an einstige barocke Identität zurück. Andererseits sind die neuen Quartiere auch Ze-ugnisse einer sich dynamisch wandelnden Gegenwart mit einem optimistischen Ausblick in eine gemeinsame europäische Zukunft (Gesellschaft Historischer Neumarkt Dresden e. V.:s webbsida>Neumarkt [2009-06-16]).
112 Der Westen sagt, der Osten ist daran schuld, dass es Deutschland so schlecht geht. Meiner Meinung nach aus dem ganz einfachen Grund, dass halt nach der Wende ‚Aufbau Ost‟ gestar-tet wurde. Es wurden Milliarden Gelder dafür genommen um im Osten erst mal eine Infra-struktur aufzubauen, um Betriebe halten zu können, um Straßennetze in Stand zu setzten, Elektrik in Stand zu setzten, alles solche Sachen, dass man ein Stromnetz hat, ein Gasnetz hat, dass das alles funktioniert. Und da, in der Zeit ist im Westen nichts passiert, so. Und jetzt ist es so, dass im Osten alles neu, alles schön ist, alle Häuser sind frisch gestrichen, alles sieht toll aus. Wenn du jetzt in den Westen fährst, sieht im Westen so aus wie es zur DDR-Zeiten, oder sagen wir mal, wie es neunzehnhundertsiebzig in der DDR aussah, ja. Und jetzt muss natürlich der Westen wieder aufgebaut werden, und jetzt sagt Deutschland, wir haben kein Geld mehr dafür, so. Und diesen, diesen Konflikt, die wird es immer geben.
überholen, ohne ihn einzuholen113 (2001:24). Tvärtemot partichefen och statsrådsordföranden Walter Ulbrichts interpretation av denna slogan, det vill säga att det socialistiska DDR skulle gå om den kapitalistiska världen utan att behöva gå igenom dess kanske mest smärtsamma fas, menar McFalls att östtyskarna är mer anpassade till det senkapitalistiska samhället än vad väst-tyskarna är. På grund av den ”chockterapi” som enandet av Tyskland innebar för östtyskarna har de tvingats anpassa sig till en globaliserad ekonomi i högre utsträckning och i snabbare takt än andra. Marcus beskriver inte om-vandlingen av Öst som en chockterapi, men väl som en snabb utveckling där Öst har kört om Väst, som i sin tur förpassats till DDR:s nivå. Det är alltså uppenbart att han förstår den fysiska omvandlingen av det före detta DDR som en positiv utveckling som utfallit till Östs fördel.
Andrea, som kommer från en mindre stad i Brandenburg, ser omvand-lingen ur ett annat perspektiv. Hon påpekar att invånarantalet i hennes hem-stad har minskat från 17000 till 9000 efter die Wende. Den bild hon ger av utvecklingen skiljer sig därför markant från den som personer från Berlin eller Dresden ger, menar hon.
Alltså, de här människorna i småstäderna i Brandenburg och Mecklenburg-Vorpommern, jag tror att, jag vet inte hur det ser ut i Sachsen, där har jag inte varit i småstäderna efter die Wende, men den här infrastrukturen, som det sägs att det alltid investeras i, jag ser inget av det, att det byggs ut där. Kan-ske säger sig människorna också att det inte lönar sig för alla ungdomar mi-grerar verkligen, eller många. Och om de inte gör det, ja då sitter de frustre-rade där i småstaden ute på någon bänk och super. Det är verkligen hemskt.
Alltså, när jag är på besök hos mina föräldrar någon helg så ser man ofta ungdomar som helt enkelt super hejdlöst och sedan spyr på torget, och ha-schar där, och pratar en helt vansinnig slang. Och det har inte något med den staden att göra som jag vuxit upp i och därför håller jag mig borta för att det gör mig så nedstämd. [---] Jag menar, alla måste leva med att byggnader som fanns där i din barndom försvinner därför att de förändras, men när en hel stad förändras så fullständigt…114
113 Att gå om Väst utan att komma ikapp densamma.
114 Also, diese Leute in den Kleinstädten in Brandenburg und Mecklenburg-Vorpommern, ich denke Mal, ich weiß nicht wie es in Sachsen aussieht, da war ich jetzt nicht so in den Kleins-tädten nach der Wende unterwegs, aber einfach diese Infrastruktur, in die angeblich immer investiert wird, ich sehe da nichts, dass da was ausgebaut wird. Vielleicht sagen die Leute sich auch, dass sich das nicht lohnt, weil die ganzen Jugendlichen wandern wirklich ab, oder viele.
Und wenn die das nicht tun, ja dann sitzen sie frustriert da in der Kleinstadt auf irgendeine
Und wenn die das nicht tun, ja dann sitzen sie frustriert da in der Kleinstadt auf irgendeine