Vändpunkten - Öst är Väst men Väst är bäst: Östtysk identitetsformering i det förenade Tyskland

Liksom i övriga Öst- och Centraleuropa kom den socialistiska regimens fall, murens öppnande och DDR:s avskaffande oväntat, både för DDR:s invånare och för utomstående. I efterhand är det dock möjligt att se flera faktorer som ledde fram till händelserna 1989-1990. Gorbatjovs reformpolitik och inte minst hans ställningstagande att inte ingripa militärt för att slå ned motstånd i de socialistiska staterna öppnade för förändringar i Öst- och Centraleuropa.

I slutet av 1980-talet var DDR bankrutt. Den av Honecker införda socialpoli-tiken, som skulle skapa legitimitet för den socialistiska staten, kunde inte finansieras genom DDR:s produktion utan ledde till växande skulder.

Missnöjet växte då de materiella bristerna blev särskilt påtagliga i förhållan-de till Västtyskland. Parallellt med förhållan-detta växte förhållan-det politiska missnöjet med SED-regimen, särskilt när det gällde bristen på mänskliga fri- och rättighe-ter, men också beträffande miljöförstöring. Under 1989 stärktes den organi-serade oppositionen och de spontana protesterna ökade i antal och omfatt-ning. Mest kända är måndagsdemonstrationerna i Leipzig, men fredliga pro-tester hölls på många orter i DDR och kulminerade i samband med firandet av DDR:s 40-årsdag den 7 oktober. Samtidigt skedde en massflykt från DDR till Västtyskland, via ambassaderna i Polen och Tjeckoslovakien, men fram-förallt via Ungern sedan landet i maj 1989 öppnat sina gränser mot Österri-ke. Situationen blev alltmer ohållbar för regimen. Den 18 oktober avgick Honecker och efterträddes av Egon Krenz, som dock avstod från reformer in i det längsta. Länge var det också ovisst huruvida SED skulle slå ned protes-terna med massivt våld. Öppnandet av gränsen mot Västtyskland den 9 no-vember kom därför mycket oväntat. För första gången sedan muren byggdes 1961 blev det möjligt för DDR:s medborgare att lämna DDR och besöka Västtyskland utan restriktioner. Utvandringen ur DDR fortsatte samtidigt som oppositionsgrupper fortsatte att driva på reformer i DDR. När de första fria valen hölls i mars 1990 blev resultatet en tydlig seger för Allianz für Deutschland och därmed för förespråkarna för ett snabbt enande av de två tyska staterna.⁷²

72 Denna redogörelse kan inte göra rättvisa åt ett mycket komplicerat händelseförlopp. Men syftet är att ge läsaren en kort bakgrund till intervjupersonernas berättelser om die Wende. För en utförlig bakgrund till och beskrivning av skeendet i DDR 1989-1990, se Kowalczuk (2009).

Händelserna i DDR under 1989-1990 benämns i Tyskland die Wende – vändpunkten. Begreppet har varit omstritt. I delar av den medborgarrättsrö-relse som fick SED-regimen på fall avvisas det eftersom det användes av Erich Honeckers efterträdare Egon Krenz för att beteckna de, ur medborgar-rättsrörelsens perspektiv, otillräckliga reformer som regimen genomförde som en reaktion på protesterna. Idag används begreppet dock i såväl media-la, vetenskapliga som vardagliga diskurser (Herberg, Steffens & Tellenbach 1997:19ff, Reiher & Baumann 2000:9). De personer jag har intervjuat an-vände det på ett självklart sätt och ingen opponerade sig mot det. De folkliga resningar som i andra före detta socialistiska stater i Öst- och Centraleuropa beskrivs som en fredlig revolution, har alltså fått en betydligt mer diffus benämning i Tyskland (Thompson 2004). Detta innebär att die Wende i sig kan betraktas som en flytande signifikant som kan rymma olika definitioner av händelserna 1989-1990. I detta kapitel diskuterar jag hur die Wende be-skrivs av intervjupersonerna både som de folkliga protesterna mot SED-regimen och som murens öppnande. Jag analyserar vidare hur de förhåller sig till Tysklands enande. Dessa händelser griper in i varandra, men skildras samtidigt på skilda sätt.

Berättelserna om händelserna 1989-1990 präglas av att intervjupersonerna var unga vid den tiden. Det är också i dessa berättelser som åldersspannet i gruppen märks. Medan flera av de äldre har egna erfarenheter av att ha del-tagit i demonstrationerna, handlar de yngres berättelser mer om förändringar i skolan och första besöket i Väst. De skillnader och likheter som finns i deras sätt att berätta om händelserna har dock inte bara med deras ålder att göra. När de skildrar die Wende ur dagens perspektiv beskriver de hur hän-delserna kom mycket oväntat för dem själva och för deras omgivning. Ingen hade kunnat föreställa sig att regimen skulle störtas och att muren skulle falla på det sätt och vid den tidpunkt som skedde. Händelseutvecklingen under hösten 1989 beskrivs som en mycket stor och, i de flesta fall, positiv överraskning. Samtidigt skildras utvecklingen som oundviklig därför att DDR anses ha varit kört i botten. Så som läget var före die Wende kunde det inte fortsätta enligt de flesta intervjupersoner, varken politiskt, men framför-allt inte ekonomiskt. Systemet beskrivs som i grunden så ohållbart att det underminerade sig självt.

Politiska subjekt

Flera av de intervjuade beskriver att de på olika sätt deltog i offentliga pro-tester mot regimen under hösten 1989, medan deras föräldrar ofta var mer avvaktande och i flera fall ovetande om sina barns aktiva medverkan. Ge-nom sitt deltagande framstår de som politiska subjekt på ett helt annat sätt än i övriga delar av livsberättelsen. Medan berättelserna om barndomen i DDR, som jag beskrivit ovan, handlar om att hantera, anpassa sig till, undvika och i

vissa fall trotsa SED-regimens repressiva makt genom att strö grus i maski-neriet, handlar berättelserna om händelserna hösten 1989 om att utmana den hegemoniska maktens legitimitet. Genom dislokationen förvandlas sociala aktörer, som definieras inom en struktur, till politiska aktörer med nya iden-titeter (Laclau 1990:35, Howarth 2005:317). Omvänt kan man även säga att det är när de sociala aktörerna börjar förstå sig själva som politiska aktörer och agera som sådana, till exempel genom att demonstrera, som en disloka-tion kan uppstå. På grund av denna reladisloka-tion mellan det sociala och det poli-tiska innehåller varje hegemonisk samhällsordning en revolutionär potential.

Stephan berättar att han deltog i fredagsdemonstrationerna i Karl-Marx-Stadt. Han var då 16 år och demonstrerade med föräldrarnas tillåtelse, även om de själva var tveksamma och höll sig utanför protesterna.

Det var en mycket upplyftande känsla därför att man för första gången såg att tusentals människor samlades helt, alltså relativt spontant och av sig själva ville samma sak, alltså inte var tvungna att uttrycka samma sak, utan gjorde det själva. Och det var precis motsatsen till det som man hittills alltid var tvungen till och var tvungen att säga och var tvungen att vörda. Det var raka motsatsen till detta. Det var en mycket fin tid. Det var en fin tid därför att man vid den tiden hade en känsla av att det blir bättre, att det blir underbart.⁷³ Stephan positionerar sig som en del av en ny medborgarrörelse, utan att lyfta fram sina individuella insatser. Wolanik Boström har i sin studie om Polen konstaterat att blotta hänvisandet till deltagande i händelser av det här slaget är en tillräcklig positionering därför att händelserna i sig utgör ett så starkt symboliskt kapital i den nationella historieskrivningen (Wolanik Boström 2005:152). När intervjupersonerna berättar om sitt deltagande gör de det med vetskap om utgången av protesterna: SED-regimens fall och Tysklands enande. De kan också förutsätta att de delar denna vetskap med resten av den tyska befolkningen och med mig som intervjuare. Framhävandet av massan snarare än av individuella insatser kan även fylla en särskild funktion. När Stephan, och flera andra, berättar om demonstrationerna på detta sätt beskri-ver de inte bara sig själva utan det östtyska folket som ett politiskt subjekt som står i ett motsatsförhållande till diktaturen. Visserligen var det långt ifrån alla som protesterade offentligt mot regimen – som nämnts beskriver flera att deras föräldrar inte deltog – men demonstrationerna samlade ändå

”tusentals” personer.

73 Das war schon ein sehr erhebendes Gefühl, weil du zum ersten Mal gesehen hast, dass da so Tausende von Menschen sich ganz, also relativ spontan versammelt ist und von sich aus das Gleiche wollen, also, nicht das Gleiche ausdrücken müssen, sondern es selbst tun. Und das war genau das Gegenteil von jenem was man bis dann immer musste und sagen musste und hochhalten musste. Das war genau das Gegenteil von dem. Das war eine sehr schöne Zeit.

Das war eine schöne Zeit, weil man damals das Gefühl hatte, dass es besser wird, dass es toll wird.

Rebecca är uppvuxen i Neu Brandenburg och beskriver denna stad som

”röd”, ”vänster” och ”mycket socialistisk” under DDR-tiden. Jag frågar där-för om det ägde rum demonstrationer under hösten 1989 även där.

Rebecca: Ja, ja mm, självklart. Och det var naturligtvis en kraft, en energi som man ju aldrig har upplevt annars. Jag menar, det fanns ju alltid de här of-fentliga, de här första maj-demonstrationerna som var ålagda och dit alla var (betonat) tvungna att gå (skratt). Det var ju egentligen bara beordrat om man så säger. Men ja, det är verkligen förvånande hur det här borgerskapet, som annars knappt går att få på benen (skrattande) skulle jag vilja säga, hur det sattes i rörelse. Det är förvånande på nåt sätt.

Sofi: Och du deltog också riktigt i de här demonstrationerna?

Rebecca: Ja, ja, vi var alla med där, visst. Det var på nåt sätt så, alltså jag vet inte, alltså på nåt sätt verkade det som om (skrattande) alla gick dit. Det var inte nån fråga (viskande) ‟Går du dit eller inte?‟ utan vid nån tidpunkt så var det självklart att det gick i den riktningen.⁷⁴

Rebecca beskriver ingen motsättning mellan folk som var för och folk som var mot regimen, utan motsättningen står mellan ”alla” som demonstrerade och den regim de demonstrerade mot. Att demonstranterna positionerade sig som folket framgår inte minst av den laddade parollen: ”Wir sind das Volk!”

(”Vi är folket!”), med vilken de utmanade SED:s anspråk på att regera i fol-kets namn (Hirschmann 1993:199).

I sin historieskrivning har det förenade Tyskland två diktaturer att förhålla sig till, varav den ena avskaffades utifrån och den andra inifrån. Under 1990-talet kretsade den offentliga debatten om DDR mycket kring vem som haft samröre med Stasi. Den dominerande mediala diskursen definierade DDR som en hänsynslös totalitär diktatur. Mot denna ställdes en ursäktande diskurs som såg DDR som ett experiment. Mittemellan befann sig de som förespråkade en mer nyanserad historieskrivning (Jarausch & Geyer 2003:77f). Berättelserna som skiljer folket från diktaturen får sin betydelse i relation till en diskurs där man snarare har fokuserat på före detta DDR-medborgare i egenskap av offer eller förövare i en diktatur än på att

74 Rebecca: Ja, ja mm, auf jeden Fall. Und das ist natürlich eine Kraft, eine Energie gewesen, die man ja sonst nie so erlebt hat. Ich meine, das waren ja immer diese öffentlich, diese erste Mai-Demonstrationen, die so auferlegt waren und jeder hingehen (betont) muss (Lachen). Das war ja eigentlich nur bestellt sage ich jetzt mal, ne. Aber ja, das ist schon erstaunlich, wie so praktisch dann so dieses Bürgertum, was man ja sonst irgendwie kaum auf die Beine be-kommt (lachend) sage ich jetzt mal, wie das da in Bewegung geraten ist ja. Das war schon erstaunlich irgendwie.

Sofi: Und da hast du auch richtig mitgemacht, in den Demonstrationen?

Rebecca: Ja, ja da waren wir alle mit dabei, doch. Das war auch irgendwie so, also ich weiß ich nicht, also irgendwie wirkte das so, als würden da (Lachend) alle hingehen. Da stand jetzt gar nicht die Frage (flüsternd) ‚Gehst du da hin oder nicht?„, sondern das war dann irgend-wann so selbstverständlich, dass das so in diese Richtung ging.

regimen föll som en följd av en folklig resning. När de intervjuade framhä-ver sig själva och östtyskarna som de som avskaffade SED-regimen intar de en positivt laddad aktörsposition. Samtidigt får den fredliga revolutionen sin betydelse i relation till diskursen om DDR som diktatur. Det är genom sina protester mot diktaturen som östtyskarna blir aktörer.

Det framgår tydligt av intervjupersonernas berättelser att demonstratio-nerna under hösten 1989 representerar något nytt. Till skillnad från de tidiga-re gängse demonstrationerna i DDR, till exempel på första maj, som var organiserade av det styrande partiet och syftade till att legitimera dess makt, beskrivs dessa demonstrationer som spontana och med ett motsatt budskap och syfte. På så vis passar de både in i och utmanar bilden av en totalitär stat som kontrollerade sina medborgares förehavanden in i minsta detalj. Berät-telserna bekräftar en bild där DDR:s medborgare har tigit still och traskat i

”beordrade” massdemonstrationer, men bara till en viss punkt. När SED:s legitimitet väl hade börjat vackla förvandlades folket till politiska aktörer med kraft att störta ett förtryckande system. ”Vändpunkten” i dessa berättel-ser består således inte i att DDR avskaffades utan i att människor gick ut på gatan för att visa sitt missnöje och få till stånd en förändring.

I och med att den ”fredliga revolutionen” mycket snabbt fick ge vika för termen die Wende i den tyska diskursen om händelserna i DDR 1989 ned-värderas händelsernas radikalitet och medborgarnas agens tonas ned (Hirschmann 1993:201, Thompson 2004:51f). I intervjupersonernas berättel-ser om protesterna framhävs istället folkets agens. Att beskriva sig själv som en del av en massrörelse i opposition mot SED-regimen är således att posi-tionera sig och andra östtyskar som minst lika demokratiska och aktiva sub-jekt som de före detta västtyskarna. Rebecca pekar explicit på detta när hon konstaterar att det är förvånande att man lyckades få borgerskapet, ”som man annars knappt kan få på benen”, i rörelse på detta sätt. Medborgarrörel-sen blir därmed inte bara exceptionell ur ett DDR-perspektiv, utan ur ett allmänt medborgerligt perspektiv. Berättelserna kan alltså ses som ett ifråga-sättande av en diskurs där före detta DDR-medborgare antingen ses som aktiva förövare i en totalitär stat eller som passiva offer för densamma.

Tanja deltog som sjuttonåring i protestdemonstrationerna i Berlin i sam-band med DDR:s 40-årsfirande den 7 oktober 1989. Efter de officiella de-monstrationerna intog ”vi”, ”folket”, gatorna, berättar hon.

Det är en av de finaste dagarna som jag kan minnas från den här tiden för det var så befriande. Alltså det var ju som en underbar dröm, men som man verk-ligen kunde ta på. Alltså verkverk-ligen, jag tyckte att det var storartat att en gång ge sig själv luft och tillsammans med andra, äntligen. Det var ju som om man hade befriat Törnrosa ur slottet, att äntligen få öppna munnen efter så många år. [---] Och vi var ju så starka också. Naturligtvis kom Stasi också, poliser och så, och de var inte trevliga. De slog på folk riktigt med batonger, även på kvinnorna för att statuera exempel: ‟Så behandlar vi er‟. Alltså de ville bryta sig igenom olika vägspärrar som vi hade byggt, men det hade uppstått en sån

styrka. Alltså ja, man kände sig storartad och riktig också på nåt sätt i det här ögonblicket. Ja det är rätt ord. Man kände sig riktigt ärlig mot sig själv.⁷⁵ Tanja använder många starka ord och bilder för att beskriva sin egen upple-velse av demonstrationen. Hennes sätt att berätta om dessa uppleupple-velser, 17 år efter att de ägt rum, är så laddat att jag själv blir känslomässigt berörd varje gång jag läser den delen av intervjuutskriften. Liksom Stephan och Rebecca lyfter hon fram det nya i situationen när hon beskriver den som ett uppvak-nande ur en djup sömn. Det är som om hon och hennes meddemonstranter blir till det de verkligen är i den stund då de gemensamt uttrycker sin vilja.

Denna tillblivelse är förbunden med eufori, men också med rädsla. Starka känslor, både positiva och negativa, kan motivera människor att agera poli-tiskt (Svašek 2002). Detta kan förklara varför känslor spelar en så central roll i berättelserna om demonstrationerna. Den mycket starka upplevelse av gläd-je, befrielse, styrka och av rädsla som de förmedlar ska då inte ses som en bieffekt av deras politiska agerande utan som en central del av detta ageran-de.

Förmedlandet av känslorna fångar på ett påtagligt sätt radikaliteten i hän-delseförloppet och subjektens omvandling från sociala till politiska aktörer.

Att erfara sig själv och omvärlden på ett nytt sätt ger upphov till starka käns-lor, som i sin tur motiverar fortsatt politiskt agerande. Franz har deltagit i ett par demonstrationer, men talar ogärna om dessa händelser, just därför att de är förbundna med så stor rädsla. SED-regimens repression är central i hans berättelse om händelserna kring die Wende, även om den tar sig uttryck i hans tystnad. Till skillnad från de berättelser där rädslan för repressalier legi-timerar berättarens anpassning till ”systemet” (se kap. 3) framhävs Tanjas och Franz agens snarare genom deras berättelser om regimens repressiva svar på demonstrationerna. Genom att trotsa rädslan gjorde de inte bara mot-stånd mot systemet och bidrog till dess avskaffande. De konstituerar även sig själva som en ny form av subjekt i förhållande till DDR:s diskursiva struktur.

Beskrivningarna av känslor är avgörande för berättelsernas autenticitet.

Vem som helst kan redogöra för händelseförloppet i DDR 1989, men bara den som deltog kan beskriva hur det verkligen kändes. Att lyfta fram käns-lorna är därför också ett sätt att poängtera att ”jag var med”. Förmedlandet

75 Das war einer der schönsten Tage woran ich mich aus dieser Zeit erinnern kann, weil das war so was von befreiend gewesen. Also, das war ja wie ein wunderschöner Traum, der aber wirklich zum Anfassen war. Also, wirklich, fand ich großartig sich da mal selber Luft zu machen halt und mit anderen, endlich. Das war ja wie als wenn man halt Dornröschen aus dem Schloss da befreit halt, nach so vielen Jahren halt endlich mal sein Mund aufmachen darf ja. [---] Und wir waren ja auch so stark. Natürlich kamen ja auch die Stasi dann, Polizisten und so ne und die sind nicht fein gewesen. Die gingen richtig auf die Leute zu mit Schlagstö-cken, auch auf Frauen um dann einfach ein Beispiel zu zeigen: ‚So gehen wir mit euch um.„

Also, sie wollten dann halt verschiedene Straßenabsperrungen durchbrechen, die wir halt gebaut haben, aber das war halt so eine Stärke gerade entstanden halt ne. Also, ja man fühlte sich halt großartig und auch richtig irgendwie in diesem Moment. Ja, das ist das richtige Wort. Man fühlte sich richtig ehrlich mit sich selbst ja.

av starka positiva och negativa känslor bidrar också till att framhäva händel-sernas exceptionella karaktär. De lyfts upp till omvälvande, omskakande historiska händelser som inte bara berör berättaren utan som kan inlemmas i en stor, kollektiv berättelse som sträcker sig utanför DDR och Tyskland. När intervjupersonerna berättar om dessa händelser sjutton år efter att de ägt rum kan de utgå ifrån att deras åhörare kommer att inordna det de berättar i histo-rieskrivningen om de fredliga revolutionerna i Östeuropa i slutet av 1980-talet. Berättelserna erhåller därför sin intensitet genom att de både är själv-upplevda och historiska på så vis att dessa båda komponenter förstärker var-andra ömsesidigt: När den historiska händelsen lyfts upp genom den själv-upplevda, autentiska berättelsen och den självupplevda berättelsen lyfts upp genom att vara historisk blir berättaren både subjekt och objekt i skeendet (Svensson 1997b:72). Därför kan Franz beskriva sitt deltagande i demonstra-tionerna som något positivt, trots att han förbinder händelserna med rädsla när han konstaterar: ”Jag har inte bara upplevt historien utan har till en liten,

In document Öst är Väst men Väst är bäst: Östtysk identitetsformering i det förenade Tyskland (Page 101-140)