Ett sätt att närma sig landskap som det uppfattas är genom ”blicken” och genom bilder av olika ”blickar”.
Med ”blicken” avses människans mentalitet, förför-ståelse, paradigm, värdegrund, samhällsförhållande,
etc. – och hur dessa blir synliga i blicken. Blicken är inte ogrumlad. Jag ska försöka beskriva några bilder.
Det går att hitta de flesta av dem på nätet – ja, en del av dem tillhör den kategori av kända målningar som det går att beställa affischer av.
Inspiration till detta har hämtats från förfat-taren och konstteoretikern John Berger och inte minst hans bok Ways of Seeing från 1972. Mitt första exempel har jag hämtat från just denna bok. Det kan framhållas att Bergers marxistiskt influerade tolkning inte togs emot väl av den dåvarande konst-världen.18 Idag kan tolkningen kännas väl enkel och politisk, icke desto mindre tror jag att ett visuellt perspektiv kan hjälpa oss att få syn på oss själva och våra relationer till landskapet.
Den första blicken får alltså representeras av por-trätt- och landskapsmålaren Thomas Gainsborough.
Han målade ca 1750 ”Mr. and Mrs. Andrews” som ett dubbelporträtt med två människor och ett land-skap. Det avbildade landskapet anses vara Mrs.
Andrews hemgift. Det är ett unikt verk, som fick en ikonisk status under senare delen av 1900-talet som representant för brittisk konst, och därmed kanske lika mycket som en symbol för den engelska
I landskapet synliggörs människans behov och olika historiska bruk. Foto: Ylva Nordin.
särarten och dess rötter. Mr. Andrews står avslapp-nat och Mrs. Andrews sitter rak i ryggen, båda har benen korsade. De tittar med självförtroende rakt på oss. Det här är ägarblicken, enligt Berger. Jag de-lar hans tolkning, men ser en ägare som fortfarande är inskriven i det ägda – människor och landskap är av samma storlek, på samma nivå. Landskapet är så mycket mer än en bakgrund.*** Det är ägare som innesluts och definieras av det ägda landska-pet. Med en aktuell terminologi skulle de kallas för
”någonstansare” – en sort rotfasta bejakare av den egna platsen. (Uttryckets upphovsman är David Goodhart, engelsk författare och forskare, som har myntat begreppen ”Somewheres” och ”Anywheres”, där de senare gärna flyttar och gillar globalisering-en. Idag är det de som dominerar makteliten inom politik, media och förvaltning.)19
Den andra blicken är inspirerad av Johann Wolfgang von Goethe, den tyske författaren, dik-taren och naturforskaren. Ett par av hans böcker räknas till världslitteraturen. Han tillbringade två år i Italien, inte minst i Rom hos sin vän Johann Heinrich Wilhelm Tischbein som runt 1786/87 målade ”Goethe in der Campagna”. På målningen halvligger Goethe i en ruin med ena benet demon-strativt utsträckt, omgiven av antika friser, i bak-grunden ses historiska byggnadsverk. Det här är erövrarblicken, han som lagt landskapet under sig.
Mannens volym är större än landskapet som han dominerar. Blicken är riktad ut ur målningen, ut ur landskapet. Erövraren är redan på väg bort mot nästa mål.
En tredje blick, turistblicken, kan illustreras av en affisch från förra sekelskiftet som gör reklam
***) Målningens fokus är Mrs. Andrews under eken (som i sig är en symbol för det engelska, stabilitet, kontinuitet och generationer). Tavlan kretsar kring dem genom en spiralrörelse från sädeskärvarna i nedre högra hörnet, upp mot eken, med centrum i Mrs. Andrews knä. Men från dem dras betraktarens blick genom ett centralperspektiv in mot landskapet som upptar hela den högra delen av tavlan. Min tolkning är att Mr. and Mrs. Andrews till vänster flankerar, bjuder in till en uppvisning av, sitt landskap. Notera att Gainsborough inte bara avbildar ett befintligt landskap utan förskjuter perspektiv och sammanfogar delar utifrån en idé om vad han vill kommunicera genom målningen.
Det är detta som gjort att målningen väckt så många tankar.
Thomas Gainsborough: Mr. and Mrs. Andrews. National Gallery, London. Okänd fotograf/Wikimedia Commons [Public domain].
för Lappland-Express och midnattssolens land, ett snabbtåg Stockholm-Narvik. Någon turist syns inte till – den anonyma turisten befinner sig utanför det betraktade. Flankerad av ståtliga tallar finns mitt i affischen ett fjällandskap med en renskötande same.
Jag kunde ha valt andra bilder, det finns många affi-scher, men har nog fastnat för denna därför att mina anfäder var med och byggde järnvägen, påverkades av den socialt och ekonomiskt och dessutom var objekt för turisten. Även detta var en blick förbe-hållen ett fåtal människor med resurser. Kanske var det också en nostalgisk blick – passa på att se innan världen har avförtrollats.
Dagen människor förväntas ägna sig åt frilufts-liv, och det gärna regelbundet i sitt närområde.
Friluftsfrämjandet har sina rötter i år 1892 och skidåkning i fjällen. År 1919 infördes åtta timmars
arbetsdag (se avsnittet nedan om Henry Ford och löpande bandet) och 1938 instiftades den första se-mesterlagen i Sverige. Samma år vidgades förening-ens verksamhet till skid- och friluftsfrämjande. Det var givetvis ingen slump. Semestern skulle användas till aktiv rekreation. När jag googlar på friluftsliv kommer det upp mängder av bilder på människor i ”vild” natur. De avbildas vanligen bakifrån eller i profil blickandes ut över landskapet. Människan och landskapet är lika stora och människan är på väg, gör saker i landskapet. Hon ser ut över, in i, landskapet eller om de är flera så ser de på varand-ra. De verkar inte se ut ur bilden och de ser sällan på oss. Mitt intryck är att människan inte är en del av landskapet utan befinner sig utanpå och utanför.
Landskapet är en bakgrund, en fond. Denna fjärde blick, kulissblicken, skiljer sig från de föregående
Johann Heinrich Wilhelm Tischbein: Goethe in der roemischen Campagna. Städel Museum, Frankfurt. Okänd fotograf/Wikimedia Commons [Public domain].
genom att inte längre vara en blick förbehållen en minoritet priviligierade, i alla fall inte i vårt land.
Historien bakom denna blick fångas i en mål-ning av Caspar David Friedrich, ”Vandraren över dimhavet” från 1818. En ensam man med en vand-ringsstav i handen, sedd bakifrån, står på en klippa och ser ut över ett dimhav som täcker över landska-pet. Man och landskap är likvärdiga storheter, även om mannen nu kan överblicka landskapet. Denna bild brukar användas som en symbol för romanti-ken, som ofta beskrivs som en reaktion mot upp-lysningen med dess förnuftstro, materialism och mekaniska världsbild. Den inre, subjektiva upple-velsen, fantasin och känslan, värderades upp vilket gjorde att regler och normer kunde ifrågasättas.
Det är också under romantiken som intresset för den vilda naturen väcks. Naturen avbildas som ett känslolandskap. Det är långt från dagens friluftsliv, som mer handlar om kropp än om själ. Båda har dock sina rötter i ett motstånd. I det ena fallet mot upplysningens rationalism, i det andra mot vissa av det moderna industrisamhällets konsekvenser.
Blickarna minner om varandra.
Dessa blickar kan kontrasteras mot den ägdas blick. Runstenen med ormslingan och texterna om arv och efterlevande berättar om övergången mel-lan en förkristen tid och komplikationerna med att bli kristen. Det heliga fanns i landskapet före kristendomen. Alla platsnamn på hög, hult, harg och vi, i kombination med fornnordiska gudar, min-ner om det. De senare decennierna har de arkeo-logiska utgrävningarna inför motorvägsprojekt gett oss kunskap om dessa platser, till exempel Götavi under dagens E18 mellan Örebro och Karlskoga (namn med förledet Göt- kan också syfta på Oden).
Där undersöktes en plattform indelad efter det he-liga talet nio, byggd i trä och lera i en sankmark. I en ända hade stora stolpar drivits ned i marken, med tillhörande spår efter upphängda offerdjur. Gården definierade och ägde människan och den ätt hon tillhörde. Där fanns gravfälten med de döda anfä-derna i nära anslutning till de levandes boningar.
Med kristendomen skulle de döda släktingarna lämna gården och föras till kyrkan för sista vilan.
Och kyrkan innebar även slutet för hult, harg, hög och vi.5
Vilken blick är vår samtids? Jag är inte bekant med dagens landskapsmåleri och vad det berättar om oss.
Kanske avbildas landskapet som symbol för något annat eller så är det just en kuliss? Förhoppningsvis
handlar det mest om min egen okunnighet om samtidskonsten eller så är det ett illavarslande omen – inte bara Gud, utan nu även människan befinner sig utanför och ovanför skapelsen. Jag återkommer nedan till detta tema.