Landskapsforum 2018 hölls på KSLA den 15–16 oktober. Tema denna gång var ”Vattnet i det bru-kade landskapet”. Presentationerna var många under seminariets två dagar, frågorna och diskussionerna mångdubbelt fler. Surret under gruppdiskussioner, fika- och lunchpauser var konstant och intensivt – vilket får tas som ett tecken på att ämnena för detta landskapsforum engagerade.
Målgruppen var alla intresserade, men särskilt mark- och vattenägare, brukare av mark och vatten, politiker, forskare, representanter för nationella och regionala myndigheter, kommuner, företag och in-tresseorganisationer. På plats deltog 88 personer, vil-ket är fullsatt på KSLA. Dessutom följde 31 perso-ner seminariet eller delar av seminariet via videolänk den 15 oktober och 27 personer den 16 oktober. Ett knappt halvår efter detta Landskapsforum har to-talt 65 personer tittat på sändningarna från den 15 oktober och 49 personer har tittat på sändningarna från den 16 oktober.
Vatten är livsviktigt. Det är helt avgörande för utveckling av såväl landsbygder som städer och vi använder det bland annat som livsmedel, kraftkälla och transportväg. Vatten är också en förutsättning för hygien, allehanda upplevelser och för produktion av både livsmedel och skogsråvara.
Vatten flyter från källa till hav, över alla slags ägogränser och förvaltningsgränser. Därmed är det en gemensam resurs och ett gemensamt ansvar som måste hanteras med landskapsperspektiv och i sam-verkan mellan många intressen.
Därför är också vatten ett tacksamt ämne att diskutera – alla är beroende och berörs av vatten, alla är för bra vatten och ingen är emot. Men frå-gan är hur vi bäst hanterar denna livsviktiga resurs?
Hur gör vi för att ha vatten i lagom mängd, vid rätt tillfällen, på rätt ställen och dessutom med god eko-logisk och kemisk status? Och hur hanterar vi de målkonflikter kring vatten som finns? Hur ser av-vägningarna och kompromisserna ut?
är hållbar utveckling för oss, på den här platsen?”
central.
Alla dessa goda exempel som presenterats och diskuterats på KSLA visar att möjligheterna när-mast är oändliga och att vinsterna med att betrakta svåra frågor utifrån ett landskapsperspektiv kan vara stora. Men det har också blivit tydligt att landskaps-perspektiv inte är en självklarhet, utan ganska svårt ibland. Sektoriseringen, där olika myndigheter han-terar olika samhällsintressen var för sig, är en sådan försvårande omständighet. Den grundlagsskyddade äganderätten, som på många sätt är en förutsättning för ett ansvarsfullt brukande av mark och vatten, är en annan faktor som ibland gör landskapsperspek-tiv svårt och i synnerhet landskapsplanering mycket komplicerat.
En särskild insikt som jag själv har fått är kraf-ten i att betrakta en bild eller karta över ett skogs-bestånd, en åker, en sjö eller stadsdel – och sedan zooma ut så att detta enskilda, avgränsade område blir en liten del av ett större landskap. Jag är medve-ten om att det kan låta trivialt, men min upplevelse är att det händer något alldeles speciellt vid en sådan övning, särskilt om man är flera som deltar. Plötsligt blir det uppenbart för den eller de som äger, förvaltar eller nyttjar området att de är en del av något större, de får på ett väldigt påtagligt sätt syn på naturen, kulturen och människorna i omgivningen. Och för
dem som är ”omgivningen” innebär det att de får syn på just det där enskilda, avgränsade området.
Den här insikten fick jag när jag jobbade med planeringen av seminariet ”Multifunktionella land-skap – nordiska golfanläggningarnas möjligheter och utmaningar”, som också var ett arrangemang inom Landskapsnoden på KSLA. Inte hade väl jag tänkt på golfbanor mer än som välansade lekplatser för vuxna människor med för mycket fritid! Nu upp-täckte jag plötsligt att många golfbanor faktiskt är hotspots i landskapet för biologisk mångfald och vä-sentliga för hälsa och välbefinnande för både golfare och icke-golfare. Jag blev så inspirerad att jag sökte och fick pengar från STERF, de nordiska golfför-bundens forskningsstiftelse, för att titta närmare på golfbanor. Och det var i detta projekt – ”Golf clubs as landscape players: Establishment of collaboration networks in the landscape for enhanced contribution to the 2030 Agenda for Sustainable Development”
– som jag använde bilder på golfbanor i olika geo-grafiska skalor och upptäckte hur kraftfullt de på-verkade människor.
Det finns med andra ord mycket kvar att disku-tera och lära om landskap och samverkan med land-skapsperspektiv. För min egen del känns det som om resan bara har börjat. Jag hoppas att fler känner som jag.
Landskapsforum 2018 handlade om vatten i landskapet. Foto: Anders Esselin.
Runt orrleken står spridda martallar, lågvuxna och knotiga med platt krona. Närmare skogskanten är de högre, där står de också tätare.
Förr fanns på myren en mängd torrtallar, vilka sköt upp över den lågvuxna skogen likt svarta och vilsna spjut. Nu är de borta, uppbrända i Enoks koja.
”Ensligare bostad finns ej i pärlugglans skog. Här bodde i många år Finn-Ilmari, den siste finnen i skogen som kunde gammelfinska.”
Gammelskogen
Åh, vad jag älskade Hans Lidmans böcker! Magin fanns där redan i titlarna: Fäbodnatt, Mångmilaskog, Tranropet, Den sjungande dalen. Och så förstås Pärlugglans skog från 1960 (citat ovan), främst av dem alla med sin stilrena svartvita fotokonst och de suggestiva skildringarna av tjäderns och skägglavens gammelskogar, då ännu nästan orörda av motorsåg och timmertraktor. Här fick fjortonåringen syn på natur och människor fjärran från det gryende folkhemmets modernism och materiella bekväm-ligheter.
Ja, jag slukade Lidmans texter, lyriska och sam-tidigt så verklighetsförankrade i skogsgläntans tor-parfamilj, i jakt och fiske. Jag njöt av hans ord och av ljuset över boksidorna; det uppfyllde mig när jag strövade runt i min egen storskog på Bredfjället.