Kontrasten mot djurens och människornas skala är maskinens. I Charlie Chaplins film ”Moderna tider”
från 1936 arbetar hans figur den lille luffaren vid löpande bandet i en fabrik, men efter att ha ställt upp som försökskanin för en matnings-maskin blir han galen. Bilderna av när han befinner sig inne bland kugghjulen med skiftnycklar i händerna är klas-sisk. Filmen spelades in färre än 25 år efter att det första fungerande lö-pande bandet invigdes hos Fords fabrik i Highland Park i Detroit, USA. Det var år 1913. Utefter bandet stod 140 montörer som kunde bygga en bil på tre timmar istället för tolv. Montörerna jobbade dessutom i treskift, därmed var åtta timmars arbetsdag född (i Sverige infördes åtta timmars arbetsdag 1919, men notera att det inte gällde för jord-bruksnäringarna). Mellan år 1912 och 1916 sjudubblades produktionen sam-tidigt som priset nära nog halverades.
Dagens landskap är maskinens landskap vare sig det handlar om od-lingsmark, skogsmark, städer eller
in-Den vitruvianske mannen. Lionardo da Vinci/
Wikimedia Commons [Public domain].
frastruktur. Ja till och med naturreservat kan vara maskinlandskap.
Ett exempel på maskinlandskapet och kuliss-blicken är Oset (1968) och Rynningeviken (1995) som sedan 2002 är ett kommunalt naturreservat i Örebro. Reservatet är ca 740 hektar stort. Den sänk-ning av Hjälmaren som genomfördes 1878–1887 gav ny jordbruksmark utanför Örebro, som därmed inte längre var en sjöstad. Det nyvunna områdets skör-dar var dock otillfredsställande, som många andra sänkta sjöars, och området fick växa igen. Det kom att användas som soptipp, industriområde, oljehamn och militärt övningsområde. Framför allt området Rynningeviken var kraftigt påverkat och förorenat.
Idag är det, inte minst med maskinernas hjälp och material från motorvägsbyggen, omvandlat till ett omväxlande friluftslandskap där stora mängder av fåglar trivs och där den tidigare ”mörka” historien effektivt avlägsnats.
Det är inte svårt att sympatisera med ambitio-nen. Området är idag mycket tillgängligt för be-sökare och friluftsliv. Stadsnära natur är bra ur så många aspekter. Det som ändå ger en viss bismak är hur området skapats utan egentlig analys, alternativ och diskussion. Till försvar kan sägas att man för-modligen tog de tillfällen och de resurser som gavs vartefter och att ändamålet fick helga medlen. Och visst kan det vara så, men är det så vi vill ha det, är det lärdomen som ska dras? Eller behöver vi kunna läsa in även nära, modern historia i landskapet?
Strandskyddsdelegationen lyfte fram området som ett gott exempel – från soptipp till fågelskådar-paradis och dessutom tillväxtdrivande då områdets attraktivitet höjts både ur ett ekonomiskt och socialt perspektiv.23 Delegationen lyfte också fram samver-kan med privata lantbrukare och att nya betesmarker skapats, som föder ett hundratal både kor och får, vilka skapar en attraktiv landskapsbild och biologisk mångfald. Som en ytterligare bonus får stadsbor en inblick i djurskötsel. Allt är bra och oproblematiskt.
Visionen verkar ha varit att skapa ett betat 1800-talslandskap, och att avlägsna alla spår av den ”mörka” historien det vill säga oljehamn, etc.
En jämförelse med hur arkitekter sedan 1800-talets början (och senare byggnadsantikvarier) arbetat med historiska byggnader kan vara belysande.
Det finns flera humanistiska och konstnärliga institutioner i Sverige som utbildar och forskar i res-taureringskonst. Men det verkar däremot inte vara något som naturvårdare utbildas i. När naturvården
talar om att återställa, undrar antikvarien till vad, hur det ska göras (till exempel genom hantverk eller med hjälp av maskiner) och hur det som görs ska synas för framtiden. Det verkar naturvården inte bekymra sig om utan man river med självförtroende ut, för bort och för på nytt material med maskiners hjälp och utifrån generella teorier om relevanta djurs levnadsbetingelser och/eller föreställningar om attraktiva landskap (inte bara för djur utan för olika fritidsutövare som exempelvis sportfiskare). Å andra sidan utbildas landskapsarkitekter av SLU.
Finns det behov av såväl bredare utbildning och vi-dare synsätt som en annan rekrytering till ansvariga myndigheter?
En byggnad, eller för den delen ett landskap, kan alltså behandlas som ett autentiskt källmaterial, en pedagogisk fond eller som en del av ett ekonomiskt eller ekologiskt maskineri. Äldre lager kan friläggas och nya kan läggas till. Nytillskott kan synas el-ler inte synas. Vitala delar som förstörts kan behöva återupprättas, men ska det få synas eller inte? Det finns inga enkla svar, men de som arbetar med sådana projekt måste ha frågorna levande för sig. Ta branden i Katarina kyrka på Söder i Stockholm som exempel.
Där förstördes takstolarna och nya återskapades rent konstruktivt, men bilades inte som de ursprungli-ga bjälkarna. Detta för att markera att de är nya.
Idag är begreppet reversibilitet viktigt, men även rekonstruktioner har fått förnyad aktualitet, bland annat för att begripliggöra historien men också av politiska och ekonomiska bevekelsegrunder. I de nutida restaureringarna handlar det mycket om att använda traditionella material, men även tekniker, där det är befogat.
För fransmannen Viollet-le-Duc (1814–1879) var avsikten att ge byggnaden en nystart. Den skulle återupprättas i ett färdigt skick och det skulle vara ett skick som den aldrig ens haft tidigare. Ja, nära nog en nybyggnad. De tekniska egenskaperna i byggnadsverket skulle stärkas, också med nya ma-terial. Utifrån sitt perspektiv städade han upp och avlägsnade vad han såg som ovidkommande delar, byggde helt nya och öppnade igenmurade partier.
Stil- och formmässig perfektion var viktigare än det komplexa originalet med sin patina. Förstärkningar, lagningar och kompletteringar samt tillägg till byggnaderna gjordes regelmässigt.
Hans arbetssätt kom snart att kritiseras. I Sverige har snarare engelsmannen William Morris (1834–
1896) tankar varit en ledstjärna efter förrförra
sekel-skiftet 1800/1900. För Morris stod åldrandet i fokus, en gammal byggnad fick inte förfalskas utan skulle åldras med alla sina årsringar och skavanker. Alla stilar hade sitt värde. Det gamla byggnaden skulle få fortsätta representera olika historiska perioder och därför skulle dess autentiska material lämnas ostör-da och bevaras in situ. Att återställa eller kopiera innebar en förlust av autenticitet och skapandet av en kopia. Rekonstruktion var inte attraktivt. Däremot eftersträvades komplexitet och patina samt att min-nen från århundradens ombyggnader skulle synas.
Det krävde i sin tur noggranna byggnadsundersök-ningar och uppmätbyggnadsundersök-ningar och utvecklad förmåga att kritiskt förhålla sig till källmaterialet.
Tillbaka till Oset/Rynningeviken – är det nå-gon filosofi som legat bakom så påminner den kan-ske mest om Viollet-le-Ducs tidiga 1800-talsidéer?
Hur hade det sett ut om Morris istället fått vägleda
arbetet? Om platsens historia och åldersringarna, skavankerna, fått finnas kvar? Ja, inte den av olja förorenade marken, men väl andra spår. Vad hade inte historiker, antikvarier och konstnärer kunnat tillföra i kunskap, tankar och idéer om visualise-ringar av platsens historia? Vad hade hänt om alla ingrepp fått lov att göras endast med kroppskrafter och med hjälp av djur? Historien är lång och alls inte enkel i detta reservat, men glöms och göms histo-rien, oavsett om den är tilltalande eller ”mörk”, gör man oss alla en otjänst.
Med ett annat synsätt och med en annan process, mer inkluderande av fler kompetenser och synsätt, hade området kunnat bli en plats för mer än bara för rekreation. Platsen hade kunna inspirera även till reflektion över hur vi ska ha det, hur vi som lever nu måste ändra oss radikalt för att ta hand om vår planet. Istället är det budskap som lyfts fram att vi
Rynningeviken, Örebro. Foto: Peter Appelros/Wikimedia Commons [Public domain].
idag lyckats ställa till rätta det tidigare generationer ödelagt. Det rimmar i mina öron med framstegs-optimism, men inte alls med självkritik och en öd-mjuk eftertanke – memento mori.