Samtliga pedagoger i undersökningsgrupp X ansåg att ledningen tycker det är viktigt att ämnet särskilt begåvade elever kommuniceras på skolan.
Nej, men jag upplever att de tycker det är viktigt. Att dem har, för vi har ju haft fortbildning och föreläsningar om det och pratat om det, hur vi ska jobba kring det. Så jag tycker att dem prioriterar det (X3).
En av pedagogerna i denna undersökningsgrupp berättade om den före detta rektorn som var oerhört tydlig med att denna fråga var tvunget att lyftas regelbundet. En annan berättade om sin biträdande rektor som också prioriterade ämnet.
Hon är väldigt intresserad av det. Hon är nere i förskoleklassen och spanar själv liksom och tänker alltid tanken kring dem eleverna som verkar vara utåtagerande, eller som inte bryr sig eller som såhär, kan det vara en elev med särskild begåvning? Och hon har faktiskt hittat några stycken där. Och det började hon med innan vi satte igång med vår fortbildning på skolan så. Så hon har varit väldigt drivande och där igenom så har jag också fått lite mandat att utbilda och att handlingsplanen prioriteras och så (X4). En tredje menade att det behöver finnas med i planeringen och prioriteras från ledningens sida.
Samtliga pedagoger i undersökningsgrupp O lyfte att särskilt begåvade elever inte är något som rektorer och ledning kommunicerar med sina medarbetare om.
Obefintlig. Faktiskt. Ingenting. Inga diskussioner, ingenting, nej faktiskt (O5).
En annan av pedagogerna i denna undersökningsgrupp menade att hon och hennes lärarkolleger för denna kommunikation själva, utan ledningens påverkan:
35
Nämen det handlar ju om att alla ska utmanas oavsett vad du kan. Det är inget som vi har diskuterat i ledningsgrupp, nej… Det lyfts underifrån (O7).
En tredje pedagog i samma undersökningsgrupp ansåg att diskussionerna snarare fokuserades på de elever som har svårigheter av olika slag.
Alltså det är ju ingenting som är uppe till diskussion över huvud taget, utan den diskussionen, man hinner med, det är ju liksom, det är ju hela tiden dom elever som inte klarar sig, dom som inte uppför sig, dom som har sociala problem, och det är här faktiskt ganska mycket på denna skolan. Det är liksom dom som tar fokus (O6).
Samtliga pedagoger i undersökningsgrupp X ansåg att ämnet särskilt begåvade elever är ett levande samtalsämne på deras skolor.
Sen några år tillbaka, så har vi försökt sätta oss in mycket i hur särskilt begåvade elever tänker, fungerar och hur vi kan identifiera dem och hitta dem i verksamheten. Försöker möta deras behov och vill liksom lyfta dem här eleverna. Så tänker man på hur man ser på eleverna så är vi väldigt nyfikna på dem och försöker hitta lösningar helt enkelt som ska passa dem och att det är något positivt att vara särskilt begåvad (X4).
En av pedagogerna i denna undersökningsgrupp beskrev att gruppen särskilt begåvade alltid lyfts systematisk, bland annat på deras analysmöten med elevhälsoteamet, då de tänker kring hur de som pedagoger kan utmana dessa elever. Även lärmiljön utifrån särskilt begåvade elever lyfts på dessa möten. Hon menade att det är extra viktigt att de på ett systematiskt sätt pratar om det, höjer det och visar att det finns. Annars är det väldigt lätt att de eleverna försvinner i det dagliga arbetet. Samtidigt pekar hon på att deras skola inte kommunicerar så mycket, utan agerar istället.
Sen tror jag kanske inte att man kommunicerar så mycket på den här skolan, utan vi är mer en skola utav görande. Att ser vi att här är en elev som behöver utmanas, så kopplar vi det till aktivitet, det förs inte så mycket samtal, liksom. Skulle jag tro (X1).
Samtliga pedagoger i undersökningsgrupp O ansåg att det inte kommuniceras speciellt mycket kring ämnet särskilt begåvade elever på deras skolor. En pedagog menade att det blir nog mest när de som pedagoger är frustrerade över sin egen otillräcklighet kring hur vissa elever kan utmanas. Då samtalar de i lärarlaget för att ge varandra styrka i det fortsatta arbetet.
Ähm, det tycker jag egentligen inte man har någon tid till över huvud taget att prata om. Jag tycker inte alls man pratar om det. Mer än möjligtvis då, åh, jag vet inte vad jag ska göra, vad jag ska sätta i händerna på Kalle eller Stina eller vem det nu är (O6).
36
Samtliga pedagoger från undersökningsgrupp O antydde att samtalen mest handlade om de elever som riskerar att inte nå målen, har svårigheter av andra slag eller som skriker högst.
Ofta ligger ju fokus väldigt mycket på dem andra barnen som har svårigheter, man ska hjälpa dem, man ska stötta dem, så man tappar kanske ibland tyvärr dem här andra eleverna (O5).
En av dessa pedagoger framhöll samtidigt att ibland är det de särskilt begåvade eleverna som skriker högst.En av pedagogerna i undersökningsgrupp O upplevde det viktigast att elever som riskerar att inte nå målen upptar pedagogernas största engagemang.
Men jag kan nånstans känna att det måste ändå vara viktigare att lägga ner mer möda på dom som inte fixar det (O6).
Flera pedagoger i undersökningsgrupp X framhöll att de särskilt begåvade eleverna är lätta att glömma bort. Samtidigt beskrev de att de genom sina analysmöten och i sitt vardagliga arbete arbetar aktivt för att motverka detta. De två övriga pedagogerna i undersökningsgruppen beskrev hur specialläraren undervisade även särskilt begåvade elever i en separat undervisningsgrupp ett pass i veckan. En av dessa pedagoger uttryckte känslan av svårighet att fördela tiden mellan svaga och starka elever:
Samtidigt som det är så att man kan känna att vi har svaga elever som skulle behöva den tiden kanske, och det är jättesvårt. Alla har rätt till sitt. Man får väga liksom. Men jo, det tycker jag, rektorerna prioriterar, så jag tycker vi har bra förutsättningar (X3).
Samtliga pedagoger i studien uttryckte att de i lärarlaget samarbetar för att utmana de särskilt begåvade eleverna, framför allt för att hitta lämpligt arbetsmaterial. Två av pedagogerna i undersökningsgrupp X beskrev ett samarbete som sträcker sig över de olika lärarlagen.
Du måste ha individuella förväntningar på alla elever, sen ska dom vara olika högt ställda, men i och med att vi är så medvetna om varandras elever och barn så är det så himla lätt, att jamen, nu har jag den här och jag känner att den behöver lite mer utmaning, hur kan vi göra det tillsammans? Så jag känner aldrig att jag är ensam att ta hand om det här, eller hur ska jag lösa det på min lilla kammare eller i vårt klassrum (X2).
Vidare beskrev samma pedagog att de yrkesverksamma på skolan har en väldig fokus på elevernas välbefinnande och på vad kollegerna kan göra tillsammans för att fortsätta hålla detta fokus. Pedagogen uttryckte att ledningen, specialpedagogen och specialläraren är ett stöd i detta arbete, samtidigt som samarbetet på skolan alltid kan bli bättre.
37
En pedagog i undersökningsgrupp O menade att deras samarbete kunde förbättras genom mer gemensam samplanering, där lärarna emellan gemensamt tänker på alla eleverna.
En pedagog från undersökningsgrupp X lyfte att hon önskade mer tydlighet från ledningens håll för att hålla handlingsplanen för särskilt begåvade elever mer levande på hela skolan. Hon lyfte även önskemålet att de särskilt begåvade eleverna ska ha en handledare:
Där skulle jag vilja att man, liksom från lednings håll kan säga, att ni ska ha en handledare till någon elev. Det står med i vår handlingsplan, men att få den liksom levande och att man håller det, och att det inte bara är lärarna som fixar utan, för där finns en stor vilja, men att man får lov att prioritera det helt enkelt (X4).
Analys, ledning och kommunikation
I resultatet framkom det att ledningens roll var avgörande för resultatet av arbetet med de särskilt begåvade eleverna. I undersökningsgrupp X visade ledningen att ämnet är viktigt och hålls på så sätt levande på skolorna. Ledningen har också skapat förutsättningar för pedagogerna att arbeta gynnsamt med detta ämne, och har även prioriterat utbildning inom detta. Persson (1997) påpekar att information och kunskap samt initiativförmåga hos skolledare och skolpersonal är av störst vikt för att tillgodose dessa elevers särskilda behov. I undersökningsgrupp O verkade inte ämnet kommuniceras på högre nivå, utan ansvaret låg hos pedagogerna själva. Pedagogerna hade inte heller fått någon fortbildning kring området. Detta medför att kommunikationen kring särskilt begåvade inte blir särskilt aktiv. Kommunikationen handlade snarare om de elever som riskerar att inte nå målen och samtalen om de särskilt begåvade eleverna prioriterades bort från ledningens håll. Flera pedagoger uttryckte att det är lätt att de särskilt begåvade eleverna glöms bort. Gustafsson (2009) spekulerar i att de särskilt begåvade eleverna kanske också borde få del av särskilda resurser, då de avviker lika mycket från det normala som elever med låg intelligens.
En av pedagogerna förtydligade att de inte kommunicerade så mycket på sin skola, utan att de mer var en görande skola. Vi menar att kommunikationen här kring särskilt begåvade elever har tagits till nästa stadie, där det inte bara kommuniceras, utan även ageras.
Undersökningsgrupp X lyfte elevhälsans roll, där de tillsammans med andra yrkeskategorier även lyfte de särskilt begåvade eleverna. Detta är också en konsekvens av ledningens prioriteringar. Liljedahl (2017) anser att elevhälsan har en viktig roll i arbetet med de särskilt begåvade eleverna, då någon från elevhälsan kan ha ett möte tillsammans med eleven. Där kan det komma fram betydligt mer information än vad en lärare i en klassrumssituation har möjlighet till att uppfatta. Om elevhälsan ställer rätt frågor kan det
38
tydliggöras att det inte är eleven som ska anpassa sig till undervisningen, utan undervisningen som behöver anpassas till eleven.
Ingen av pedagogerna i studien lyfte att de särskilt begåvade eleverna hade någon form av mentorskap. Däremot efterfrågade en av pedagogerna tydlighet från ledningen kring denna fråga, då hon såg det gynnsamt för dessa elever. Pettersson (2017) framhåller att skolan ibland behöver erbjuda individuellt stöd i form av en eller flera mentorer, som eleven får träffa regelbundet. Denna mentor behöver ha en bred kunskap om särskilt begåvade elever och ett ämnesdjup som möjliggör stöd och stimulans i elevens utveckling.
Samtliga pedagoger påtalade värdet av att ha kolleger att samverka med kring detta område. Vi tolkade att samverkan mellan olika pedagoger var nödvändigt för att lyckas utmana och tillgodose dessa barns behov, men även för att kunna arbeta förebyggande. Ju mer samverkan som ägde rum, desto mer framgångsrikt verkade arbetet med dessa elever vara. Några i undersökningsgrupp X framhöll att pedagogerna på skolan såg eleverna som allas elever, vilket skapade en stor trygghet för pedagogerna och deras arbete.