Stern (Brodin & Hylander, 1998) menar att barn laddar föremål med betydelse för andra barn där relationen till de andra barnen blir en del av själva leksaken och lekandet med den. Barn dras till de leksaker som andra barn leker med för att de ser hur spännande och rolig leksaken verkar genom barnets handlingar. Men för ett barn, som i mitt exempel, är det inte sakerna i första hand han blir intresserad av eftersom han inte har någon tydlig relation till sakerna på förskolan och han vet inte hur han ska göra med dem. Därför vänder han sig i första hand till barnen som leker, ”jag ser er, se mig.” När de inte ser honom går han bara vidare utan fortsatt försök till att interagera i leken efter- som han inte blir inbjuden och eftersom det är en ovan lek för honom. I en senare observation leker pojken inomhus i ett rum med en låda med riddare och drakar. Han sitter med leksaker i händerna och laddar dem, omedveten om vad han gör och att det han gör lockar andra.
haN Laddar LEKSaKEr
Samma pojke leker i byggrummet. Han har hämtat en låda med riddare och drakar som han leker med. Han håller en leksak i varje hand och för dem mot varandra. Andra barn kommer dit för att se vad han leker med eller för att titta i lådan. De börjar också leka med sakerna med varandra och mot varandra. Tre grupper har bildats, en grupp där två barn sitter mot varandra och leker med rid- dare och ytterligare en grupp med två barn som leker med varandra och riddarna, de pratar. Leken tar nya vändningar och regler skapas. Pojken sitter fortfarande själv med riddaren och draken som han har i sina händer och hamnar mer och mer utanför den lek som de andra barnen tillsammans skapar. Till slut sitter han en bit från lådan med riddaren och hästen vilandes i händerna.
I mina observationer av pojken framgår det tydligt att det är sakerna i sig som gör leken för poj- ken, sakerna måste tala till honom och ha ett konkret innehåll alternativt en pedagog som konkret berättar för honom hur och vad som ska göras. Den lek där samförstånd mellan barn skapas, som exemplet med barnen som leker bageri i min första observation, går pojken helt förbi eftersom han inte vet hur han ska leka med barnen i den sortens lek, trots att han faktiskt söker sig till barnen. Han vet inte hur man skapar regler i en sådan lek och väljer att leka med en boll som i många fall inte kräver så mycket mer fantasi än att ha den i rörelse samt är en lek som en pojke förväntas leka. Leken bageri kräver också något mer av honom, att gå utanför sig själv och bli någon annan och
könsöverskridande. När han leker inne sitter han med riddarna i varsin hand och när de andra bar- nen kommer för att leka med honom blir han stillasittande och drar sig mer och mer undan, som för att observera hur de andra barnen gör.
När vi plockar fram ett brädspel går det väldigt bra att leka. Det är en lek med ett konkret innehåll med regler att förhålla sig till och det finns en början och ett slut, någon som vinner och någon som förlorar, och vi spelar inga roller. Men det viktigaste i situationen är att det finns med en annan vuxen som kan förtydliga och förklara om de uppstår regler eller konflikter som han inte förstår. Samma konkreta innehåll går att finna i lek med en boll. När leken blir för öppen och fri som det kan kallas i förskolan blir det alldeles för abstrakt för honom. Som subjekt försvinner han i vilket rum han än befinner sig i när leken blir fri och roller ska skapas, överskridas och hittas på. Sakers betydelse eller innehåll spelar stor roll för om han ska leka eller inte, och medlet att hjälpa honom till lek med saker både inne och ute, när det blir för svårt, är en vuxen. Denna pojke är dock väldigt medveten om vad man som pojke bör leka med och vad man som flicka bör leka med, och kan många gånger bli alldeles fnissig när han ser någon gå utanför sin könsroll. Detta gör att han begränsas än mer i de fria rollekarna.
du BLir vad du LEKEr MEd
Karin Hultman problematiserar i sin föreläsning (091028, jämställdhets- och genussymposium i Reggio Emilia Institutets regi, Stockholm) Barns könade subjektskapande i relation till förskolans
materialitet hur barn genom saker blir stöpta. En penna är en död sak så länge den ligger på bordet
utan att användas, men vad händer med pennan när ett barn tar den och börjar rita alternativt skriva med pennan. Vad händer om det är en pojke som tar pennan och vad händer om det är en flicka? Vad händer med oss som pedagoger, bemöter vi en pojke med barnvagn annorlunda gente- mot en flicka som leker med en barnvagn. Hur skiljer sig vårt möte av barnen beroende på vad de leker med eller vad för saker som de håller i? Hur uppmuntrar vi barn beroende av kön till lek med barnvagnar eller bollar?
När jag för ett par veckor sedan observerade en flicka inne på avdelningen märkte jag att hon var väldigt fäst vid sina saker samt att det var en tydlig mamma-bebis-lek som pågick. En slags vår- dande lek. Hon var noga uppmärksam på mig under leken, vad jag gjorde och om jag såg henne. Min observation av flickans lek var hela tiden inomhus vilket var ett medvetet val då jag var intres- serad av att se om och hur hennes lek skulle skifta om hon lekte inne eller om hon lekte ute. Innan
observationen började skrev jag ner vad jag trodde att jag skulle få se; en flicka som skulle anpassa leken efter situationen. När hon kom ut skulle således leken förändras. Men det gjorde den inte.
ENSaMLEK i roLLEK
Flicka leker själv inomhus i lägenheten. Hon har en barnvagn där hon bäddar med en docka och filt noga. Hon pratar med sig själv. Hon är på gott humör och går med jämna mellanrum ut ur rummet för att visa upp sig och sin barnvagn. Målmedveten i leken. Men tittar också hela tiden efter någon som ska se henne. När vi sedan ska gå ut klär hon på sig i hallen och går ut på gården. Tittar planlöst på gården och på vad de andra barnen gör, men söker ingen kontakt med något annat barn. Hon hittar en trasig vagn/bil som någon fäst ett snöre i och en nalle som ligger i sandlådan. Hon tar nallen och lägger den i den trasiga vagnen/bilen och fortsätter den lek som påbörjades inomhus. Hon söker efter min blick. Jag visar att jag ser henne.
När flickan kom ut sökte hon upp något som jag tolkade skulle vara en bebis, denna gång i form av en mjuk nalle, hon tog ett flak på fyra hjul med ett snöre fäst i den så att hon lätt skulle kunna köra ”mjukisbebisen” i flaket. Leken pågick med samma uppmärksamhet på mig eller annan vuxen som hon ville skulle se henne. Självklart blev jag förvånad eftersom jag trodde att utemiljöns rika möjligheter skulle förändra hennes lek precis som Granberg och Ängsgård menar (2009). Inne har vi fasta ramar genom rum med väggar som innehåller mer eller mindre bestämda saker. Inomhus har vi också andra regler för vad man får och inte får göra. Allt detta trodde jag skulle påverka hen- nes lek. Ängsgård och Granberg (2009) menar också att i naturen finns inte de fasta ramarna för sakers betydelse. Det hänger inte dockor i träden, eller ligger bilar runt träden utan alla dessa saker får barnen skapa själva vilket ska inspirera mer till en annan slags lek. Det finns en annan faktor som avgör hennes val av lek inne och ute, oavsett var hon är någonstans och det är faktorn som säger att hon är en flicka i sitt kön och fullt medveten om vad hon kan och ska leka med. Precis som med pojken är det ingen närvarande pedagog som utmanar henne till något annat, vilket säger en hel del om den lek man i förskolan kallar för fri: vad innebär det? Innebär det att man är fri att leka hur man vill med vad man vill utan att utmanas till att pröva andra saker? Om man aldrig får testa att cykla hur ska man då veta att det faktiskt går att lära sig att cykla? Om man aldrig får ta senap på sin korv, utan bara ketchup, för det gillar alla barn, hur ska ett barn lära sig veta hur senap smakar? Således söker flickan medvetet efter saker att leka med som påminner om den miljö som hon leker
i inomhus vilket gör Halldéns problematisering i tidningen Förskolan än mer tydlig: Vi pedagoger måste ifrågasätta vad vi menar med att lek i naturen och på gården är det mest naturliga, och vi måste utmana barnen oavsett kön i alla lekar både inne och ute (Henkel & Tomicic, 2009). För en flicka som i min observation är inte lek på gården och i naturen en given öppning till annan slags lek, utan hon fortsätter hellre i de redan trygga upptrampade spår hon gått.