Lekmannastyrets betydelse för barnen

I de intervjuer som vi genomförde med professionella har vi kunnat urskilja vissa aspekter av lekmannastyret som våra intervjupersoner menar kan ha särskilt stor betydelse praktiken. En av dessa aspekter som i stort sett alla intervjupersoner gav uttryck var de potentiella riskerna i att lekmännen har beslutanderätten, samtidigt som de oftast saknar utbildning och akademisk kunskap.

6.1.1 Utbildning och erfarenhet

Gräsrotsbyråkratens främsta kännetecken i det sociala arbetet består i två delar. Det första kännetecknet är närheten till de enskilda klienterna, en närhet som infinner sig på grund av gräsrotsbyråkraternas hierarkiska ställning i den givna organisationen.

Gräsrotsbyråkrater kallas även för low-level employees, ett begrepp som antyder en distans mellan gräsrotsbyråkraten och politiska funktioner trots att de verkar i en politiskt styrd organisation. Det åligger alltså inte de enskilda gräsrotsbyråkraterna att exempelvis formulera policys, den uppgiften åligger politiker högre upp i den organisatoriska hierarkin. Gräsrotsbyråkratens uppgift är istället att implementera de policys som högre beslutsfattande organ beslutar om i mötet med de enskilda klienterna, och det är den uppgiften som föder gräsrotsbyråkratens andra kännetecken, handlingsutrymmet (Lipsky 2010).

Handlingsutrymme är väsentligt för att gräsrotsbyråkrater ska kunna utföra sina

arbetsuppgifter (Durose 2011), vilka handlar om att själva bedöma rätten till stöd och forma insatser efter de behov som klienten ger uttryck för, även om det måste ske inom organisationens ramar. En förutsättning för att gräsrotsbyråkrater ska kunna bruka handlingsutrymmet på ett rättssäkert vis är dessutom att de har kunskap, erfarenhet och kompetens inom det område som de verkar (Svensson, Johnsson & Laanemets 2008). Vikten av framförallt en akademisk kunskap för att kunna tillhandahålla ett fullgott och rättssäkert stöd uttrycks av flera av våra intervjupersoner. Intervjuperson 1 är positivt inställd till ett rättssystem som övervakar socialsekreterares arbete, men hen menar att det finns en risk med att lekmän inte har adekvat utbildning om barns behov och får påverka utfallet i dessa ärenden. Intervjuperson 5 uttrycker sig på liknande menar att:

“[...kan man ju alltid fundera över det här med... hur bra det är att det är...utifrån en partitillhörighet man sitter i en nämnd… och bestämmer om jättesvåra saker utan krav på utbildning... hur man då ska göra en bedömning om ett barn behöver omhändertas omedelbart med tvång]”.

Vi tolkar intervjupersonernas perspektiv som att lekmännens bristande kunskap skulle kunna innebära en risk att de barn som är i behov av vård utanför det egna hemmet inte får den vård de behöver, och att en akademisk kunskap bör vara ett krav när åtgärderna är tvingande och så pass inskränkande som placeringsärenden är. Ponnert (2007) beskriver exempelvis hur rättsliga processer som LVU-ärenden kan vara en traumatiserande upplevelse för barn, och att de beslut som fattas inom ramarna för LVU inskränker på barnens liv i hög grad. Det som våra

intervjupersoner ger uttryck för tar även Forkby, Höjer och Liljegren (2013) upp, då de skriver att en professionell kunskap kan vara avgörande inte bara för att barnet ska få vård över huvud taget, utan även för att barnet ska få rätt vård. Responsen från intervjupersonerna gällande lekmännens kunskap i förhållande till deras beslutanderätt kan även förstås utifrån Foucaults (1980) teori om makt/kunskap.

Med begreppet makt/kunskap menar Foucault att makt och kunskap är två faktorer som är ömsesidigt beroende av varandra, och att begreppen inte går att förstå separat. Det förhållningssätt som Foucault själv uttryckte till makt och kunskap,

“Det är inte möjligt att utöva makt utan kunskap, det är omöjligt för kunskapen att inte framkalla makt” (Nilsson 2008) står på så sätt i kontrast till uppdelningen av

beslutandemakten och kunskapen som det ser ut idag.

Trots att uppgiften att ansöka om vård utanför det egna hemmet tillfaller lekmännen så innebär det däremot inte att gräsrotsbyråkraten står maktlös. Flera av våra intervjupersoner säger att det trots allt är dem som skriver de utredningar som lekmännen ska grunda sina beslut på. Det är även ovanligt att lekmännen fattar ett annat beslut än det förslag till beslut som gräsrotsbyråkraterna presenterar i sina utredningar (Liljegren, Höjer & Forkby 2014). Intervjuperson 4 menar att till 95 procent är det de professionella som bestämmer med hänvisning till att lekmännen i de flesta fal går på deras bedömning. Genom att gräsrotsbyråkraternas förslag till åtgärd får genomslag i majoriteten av fallen så har de ändå ett stort inflytande över praktiken, trots att de enligt Lipsky (2010) är low-level employees. Vi tolkar det även som att om gräsrotsbyråkraten har inflytande över praktiken, så har även den akademiska kunskapen det då det är den kunskapen som till stor del ligger till grund för gräsrotsbyråkratens behovsbedömningar. På så sätt kan det system inom vilket barnplaceringsärenden hanteras ändå förstås som professionaliserat (Liljegren, Forkby och Höjer 2014), och utifrån Foucaults (1980) teori om makt/kunskap så tolkar vi det som att makten och kunskapen ändå står varandra relativt nära trots en uppdelning.

6.1.2 Rättssäkerhet och demokrati

Det kanske tyngsta argumentet för lekmannastyret, trots dess potentiella risker för praktiken, har historiskt sett varit att det är ett system som gör tjänstemäns hantering av enskilda ärenden mer transparant, och att systemet ska försäkra allmänheten om att tjänstemän inte negligerar demokratiska värden i sitt arbete. Ur det perspektivet kan lekmannastyret ses som ett sätt att verkställa demokratiska värden i praktiken (Liljegren, Forkby & Höjer 2018). För att kunna garantera ett demokratiskt system krävs det att ledningen har insyn i processen, och för att kunna generera den insyn som krävs behöver ledningen i viss utsträckning utöva kontroll över och granska gräsrotsbyråkraternas sätt att arbeta. Utan ett granskande moment och insyn i processen skulle ledningen inte kunna åtgärda ett arbetssätt som avviker från demokratiska värden, om ett sådant skulle upptäckas (Foucault 2003). I relation till just lekmannastyre i barnplaceringsärenden ligger den kontrollerande aspekten just i

att gräsrotsbyråkraternas utredningar alltid granskas av lekmännen. Vi ställde då frågan till våra intervjupersoner huruvida granskningsmomentet kan upplevas som maktutövning, varpå nästan alla intervjupersoner svarade nej. Vissa intervjupersoner gav uttryck för att maktförhållandet mellan de själva och lekmännen upplevs som relativt jämlikt och att det handlar om att de har olika typer av makt snarare än att de skulle ha olika mycket makt. Intervjuperson 3 beskriver det som att

“[... ja, det är ju som att de ju egentligen har makten...men jag skulle samtidigt säga…alltså det är liksom makt på olika vis…de sitter med klubban liksom…men vi har makt på ett vis…

kunskapsmakten, så ändå… Det känns ju som att de litar på oss ändå…]”

De flesta beskrev även lekmännens granskning som ett moment som de förhöll sig positiva till och var enhälliga i att beslutanderätten inte bör ligga hos tjänstemännen.

Intervjuperson 7 menar exempelvis att en akademisk utbildning inte är någon garanti för att gräsrotsbyråkraterna alltid har rätt utan att även socialsekreterare kan göra felbedömningar i sitt arbete. Även intervjuperson 2 menar att lekmannastyret är en viktig funktion i förhållande till rättssäkerheten i de enskilda ärendena och menar att det vore problematiskt om det var en och samma person som hade all makt på grund av att rättssäkerheten skulle gå förlorad. Vikten av demokratisk kontroll framhävs även av Lipsky (2010). Lipsky menar att ledande aktörer inom den givna organisationen måste kunna hålla enskilda tjänstemän ansvariga för de beslut de fattar, och att det möjliggörs genom just kontroll och granskning. Lipsky menar att ansvarsutkrävande är länken mellan byråkratin och demokratin, och att utan möjligheter till ansvarsutkrävande skulle praktiken i stort inte med säkerhet kunna sägas vara rättssäker.

Utifrån våra intervjupersoners kritik mot lekmannastyret ställde vi frågan om de anser att beslutanderätten tillfalla professionella. De flesta av intervjupersonerna var överens i den frågan. Intervjuperson 7 tycker att beslutanderätten inte borde tillfalla experter inom området. Trots de risker som intervjupersonerna ger uttryck för är de flesta ändå positiva till att ärendena lyfts. Vi frågade vidare om de istället för ett helt politiskt lekmannastyre tror på ett lekmannastyre som skulle bestå av hälften

politiker och hälften professionella, vilket intervjuperson 7 var positivt inställd till.

Den uppfattningen delas av fler intervjupersoner. Även Hultman, Forkby och Höjer (2018) ger uttryck för att ett lekmannastyre skulle kunna gynnas av en blandad styrningsmodell med både experter och politiker.