”Sen ska jag plocka upp
spillrorna av den här personen, vars liv kanske går under på grund av det här beslutet”
Gräsrotsbyråkraters perspektiv på lekmannastyre i barnplaceringsärenden
Författare: Josefine Johansson & Mimmi Hansson
Handledare: Anette Lundin Examinator: Torbjörn Forkby
Kandidatuppsats
Abstract
The aim of this study was to give street-level bureaucrats in out of home placements in child protection the opportunity to give their perspective on the Swedish
layperson model regarding child protection. Previous research lacks the perspective of street-level bureaucrats in child protection and more specifically lay person models hence the choice of topic for our essay. This study was based on qualitative content analysis. We carried out seven interviews with street level bureaucrats, more specifically social welfare secretaries working with child protection and out of home placements. The result was analysed through two theories which were Michael Lipsky’s theory about street-level bureaucrats and discretion, and Michel Foucault’s theory regarding power. In the analysis we found several themes: education, power, hybrid models, discretion, economy, and political views to name a few. The analysis showed that many street-level bureaucrats want more educated laypersons in child protection committees or hybrid models to ensure that decisions regarding out of home placements are taken by people with adequate knowledge and education in the chosen matter.
Nyckelord
Lekmannastyre, gräsrotsbyråkrati, handlingsutrymme, makt, socialt arbete, barnplaceringsärenden, familjehemsplaceringar, socialnämnd, LVU.
Tack
Vi vill tacka våra intervjupersoner, utan er medverkan och ert engagemang hade uppsatsen inte varit möjlig att genomföra. Vi hoppas vi har lyckats göra era upplevelser och perspektiv rättvisa i uppsatsen. Vi vill även tacka vår fantastiska handledare Anette Lundin som kontinuerligt har gett oss feedback och varit en källa till uppmuntran och stöd under arbetet med uppsatsen.
Innehållsförteckning
1 Inledning 1
1.1 Problembakgrund 1
1.2 Problemformulering 2
1.3 Syfte 3
1.4 Frågeställningar 3
1.5 Avgränsning 4
2 Bakgrund 4
3 Tidigare forskning 7
3.1 Demokrati 7
3.2 Avprofessionaliserat eller professionaliserat system? 8
3.3 Gräsrotsbyråkratens handlingsutrymme 10
4 Teori 11
4.1 Lipskys teori om gräsrotsbyråkrater och deras handlingsutrymme 12
4.2 Foucaults teorier om makt 15
5 Metod 17
5.1 Ett kvalitativt tillvägagångssätt 17
5.2 Vetenskapsteoretisk utgångspunkt 18
5.3 Motiverat val av datainsamlingsmetod 19
5.4 Urval 20
5.5 Tillvägagångssätt 21
5.6 Studiens tillförlitlighet 22
5.7 Analysarbete 23
5.8 Arbetsfördelning 24
5.9 Etiska överväganden 24
5.10 Metoddiskussion 26
6 Resultat och analys 27
6.1 Lekmannastyrets betydelse för barnen 27
6.1.1 Utbildning och erfarenhet 27
6.1.2 Rättssäkerhet och demokrati 29
6.2 Lekmannastyrets påverkan på yrkesutövandet 31
6.3 Lekmannastyrets påverkan på yrkesrollen 31
6.3.1 Lättnad och misstro kopplat till beslutanderätten 33
6.4 Handlingsutrymme 34
6.5 Ekonomi och lekmännens politiska ståndpunkt 36
6.5.1 Ekonomi 36
6.5.2 Politiska åsikter 37
7 Diskussion 39
8 Referenslista 42
Bilaga 1 Intervjuguide 1
Bilaga 2 Informationsbrev 2
1 Inledning
1.1 Problembakgrund
Liljegren, Höjer och Forkby (2018) skriver att i barnplaceringsärenden så är det enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU, lekmän i socialnämnden som lämnar förslag till beslut till förvaltningsrätten gällande huruvida barn ska beredas vård utanför det egna hemmet. Det är således inte flertalet tjänstemän med utbildning och erfarenhet som fattar beslut i
barnplaceringsärenden, utan beslutanderätten tillfaller istället folkvalda politiker som tillsammans med en juristdomare i förvaltningsrätten fattar beslut. Svensson, Johnsson och Laanements (2008) menar att socialarbetare i allmänhet har ett
begränsat handlingsutrymme utifrån de ramar som organisationen sätter och de lagar som styr deras arbete, som här påverkas av att förvaltningsrätten fattar beslut om LVU och inte socialsekreterare. Durose (2011) menar att gräsrotsbyråkrater behöver ha ett handlingsutrymme för att kunna utföra sitt arbete och inte bli låsta av
organisationens regler och ramar och kunna fatta beslut inom dessa på egen hand.
Foucault (2003) skriver att de som avviker från ordningen eller regelverket inom en organisation kommer att tillrättavisas och bestraffas. Det kan appliceras på hur gräsrotsbyråkrater är låsta till organisationens ramar och lagar, vilket är det som de verkar utifrån. Därmed måste gräsrotsbyråkrater förhålla sig till lagar, regler och lekmannastyret för att inte förlora sin titel. Ponnert (2007) beskriver att en LVU- process är en rättslig process som påverkar barnet i allra högsta grad och att barnet riskerar att bli traumatiserad av rättsprocessen. En LVU-placering garanterar inte att barnet kommer få det bättre än i föräldrahemmet, vilket är varför vård enligt LVU är ett inskränkande beslut i barnets liv. I intervjuer som Ponnert (2007) har genomfört menar socialsekreterare att barnets skyddsbehov kan vara svåra att tillgodose desto yngre barnet är. Vidare menar Ponnert (2007) att insatser på frivillig basis ökar chansen för en återförening mellan barn och föräldrar, till skillnad från en LVU- placering som försvårar kontakten och relationen mellan barn och förälder.
Mattsson (1998) beskriver att barnets bästa sällan blir tillfrågat av förvaltningsrätten eller socialnämnden vid ett LVU-ärende. Istället tillfrågas vuxna i barnets
omgivning, exempelvis lärare eller socialsekreterare, för att skapa en uppfattning av
barnets situation. Mattsson (1998) menar att barnet står utanför sin egen rättsprocess och har liten möjlighet att påverka i processen, därmed kan barnet riskera att
försvinna i ärendet om ingen för barnets talan.
Trots risker att barnet osynliggörs skriver Liljegren, Höjer och Forkby (2014) att ett argumentet för lekmannastyre är att formell kunskap korrumperar folks omdöme och sunda förnuft. Liljegren Höjer och Forkby (2014) skriver att
gräsrotsbyråkraterna, eller de professionella, behöver övervakas via lekmannastyret för att den mänskliga faktorn i det sociala arbetet ska främjas. Argumentet som Liljegren, Höjer och Forkby (2014) för återfinns även i Lipskys (2010) teori om gräsrotsbyråkraten, där Lipsky skriver att länken mellan byråkratin och demokratin riskerar att brista utan granskning och möjligheter till ansvarsutkrävande i ärenden som är särskilt inskränkande på människors liv.
1.2 Problemformulering
Det som vi upplever saknas i den forskning som vi tagit del av är hur
gräsrotsbyråkrater upplever just lekmannastyret i barnplaceringsärenden, samt om barnen som placeras påverkas av lekmannastyret eller inte. Gofen et.al. (2019) och Durose (2011) skriver att gräsrotsbyråkrater har en maktposition på grund av deras handlingsutrymme och kan använda den maktpositionen i samspelet med klienten.
Därmed kan gräsrotsbyråkrater använda sitt handlingsutrymme för att verkställa insatser mot klienten eller för klienten, vilket är en form av maktutövande. Amnå (1983) menar att det finns ett legitimitetsproblem som berör kommunala nämnder och förvaltningar. Vidare beskriver Amnå (1983) att genom att låta medborgarna påverka utfallet i nämnder och rätter genom sin rösträtt kan lekmännens beslut och handlingar legitimeras. Fortsättningsvis menar Amnå (1983) att om befolkningen skulle ha större tilltro till professionellas bedömningar, exempelvis
gräsrotsbyråkrater, skulle det politiska systemet sättas i gungning. För att inte hamna i den situationen kan lekmännen härleda sina beslut till politiska värderingar som ligger bakom beslutet eller mänskliga värden som professionella kan förbise genom deras roll som gräsrotsbyråkrater som utövar makt mot klienten (Lipsky 2010; Durose 2011). Liljegren, Höjer och Forkby (2018) skriver vidare att lekmän i socialnämnden grundar sina förslag till beslut i barnplaceringsärenden på sunt
förnuft istället för på yrkeserfarenhet och utbildning. Samtidigt är syftet med lekmannastyret att bevaka demokratiska värden och inte låta det sociala arbetet bli för kliniskt i den utsträckning att det förlorar mänskliga värden gällande
barnplaceringsärenden, då det är ett inskränkande beslut på i ett barns liv som inte garanterar att utfallet kommer bli bättre än utgångsläget (Ponnert, 2007).
Hultman, Forkby och Höjer (2018) menar att en konstellation baserad på experter inom barnfrågor och deras behov skulle belysa barnens perspektiv i större
utsträckning till skillnad från ett lekmannastyre uppbyggt på folkvalda politiker. Ju bredare expertis inom området, desto större är chansen att barnets röst blir hörd i barnplaceringsärenden. Genom att experter, istället för endast lekmän, får sitta på beslutsfattande poster i socialnämnden skulle deras specifika kunskap kunna förbättra den övergripande kvaliteten och öka sannolikheten att beslut fattas i linje med lagar och forskning menar Hultman, Forkby och Höjer (2018), vilket kan utveckla socialt arbete som praktik. Bengtsson och Karlsson (2012) menar att om lekmannastyret skulle bytas ut mot tjänstemannastyre så skulle den demokratiska funktionen, som lekmannastyret fyller, försvinna. Genom att folkvalda politiker fattar beslut i förvaltningsrätten kan alla medborgare påverka dessa beslut genom sitt valdeltagande. Besluten kanske inte faller väl ut alla gånger, men trots det har medborgarna fått påverka och det har skett genom en demokratisk
beslutandeprocess.
1.3 Syfte
Syftet med vår studie är att utifrån Lipskys teori om gräsrotsbyråkrati och Foucaults teori om makt skapa förståelse för gräsrotsbyråkraters perspektiv på lekmannastyret i barnplaceringsärenden samt deras handlingsutrymme.
1.4 Frågeställningar
• Vilken betydelse upplever gräsrotsbyråkrater att lekmannastyret har för barnen som blir placerade enligt LVU?
• I vilken utsträckning menar gräsrotsbyråkrater att deras yrkesroll och yrkesutövande påverkas av lekmannastyret?
1.5 Avgränsning
Vår studie avgränsas till fyra huvudbegrepp vilka är lekmannastyre,
gräsrotsbyråkrati och handlingsutrymme utifrån Lipskys teori, samt makt utifrån Foucaults maktteori. Lekmannastyre kommer vara studiens paraplybegrepp, och vi kommer att koppla handlingsutrymme, gräsrotsbyråkrati och makt till
gräsrotsbyråkraternas perspektiv på sin yrkesroll i förhållande till lekmannastyret.
Vidare kommer hermeneutiken utgöra vår vetenskapsteoretiska ansats. Begreppet gräsrotsbyråkrat behöver också avgränsas, då det enligt Lipsky (2010) är ett begrepp som vanligtvis täcker in en bred skara tjänstemän. I vår studie kommer begreppet avgränsas till socialsekreterare och familjehemssekreterare inom
socialförvaltningens enhet för barn och familj. Då våra frågeställningar riktar sig till professionella som kommer i kontakt med lekmannastyret i sitt dagliga arbete. Vi kommer även att använda begreppet gräsrotsbyråkrat synonymt med socialarbetare, socialsekreterare och familjehemssekreterare.
2 Bakgrund
Då vår uppsats avgränsas till gräsrotsbyråkraters perspektiv på lekmannastyre i barnplaceringsärenden kommer den lagstiftning och ärendegång som gäller i Sverige vara aktuell för studien. Lekmän återfinns i de kommunala nämnderna och i tingsrätter, hovrätter, förvaltningsrätter och kammarrätter. Lekmannastyret består av politiskt valda nämndemän och återfinns alltså på flertalet nivåer i det svenska rättssystemet. En tingsrätt består exempelvis av en juristdomare och tre nämndemän.
En hovrätt består av tre juristdomare och två nämndemän. I Högsta domstolen dömer däremot endast juristdomare, och därmed är nämndemän uteslutna från den högsta rättsliga instansen i Sverige, likaså i Högsta förvaltningsdomstolen. I förvaltningsrätten kan vissa mål dömas utan nämndemän av en juristdomare och i andra fall kan rätten bestå av tre nämndemän och en juristdomare. Kammarrätten kan ha olika uppsättning beroende på vilket mål som ska behandlas i rätten, därmed kan kammarrätten bestå av tre juridiskt utbildade domare, men också av två
nämndemän i mål som rör vård av barn och socialförsäkringsrätt (Sveriges
domstolar, u.å.). Lekmän genomsyrar därmed hela svenska rättssystemet, förutom på de två högsta rättsliga instanserna.
Sveriges kommuner bygger på ett självstyre, vilket är reglerat i 1 kap. 1 §
regeringsformen (1974:152). Därmed kan varje kommuns invånare rösta fram vilka politiska partier som ska styra kommunen. Amnå (1983) menar att lekmannastyre i sig genom att upprätta kommunala nämnder är att långsiktigt öka legitimiteten för lekmannastyret. Genom att genomföra förändringar i kommuner och fatta beslut i kommunala nämnder, som gynnar kommunens medborgare kommer valdeltagandet öka. Det innebär också att praktiskt utföra demokratin, vilket är syftet bakom lekmannastyret, att makten ska utgå från folket, enligt RF 1 kap. 1 §. Därmed kan varje kommuns invånare vara med och påverka hur dennes kommun styrs och vilka frågor som det beslutas om. Socialnämnden i varje kommun bär det yttersta ansvaret för barnen inom kommunen enligt 5:1 1-10 p SoL. Det är även socialnämnden som är ansvarig om barn behöver placeras i ett hem som avses i 6:1 1-3 p SoL.
Socialnämnden bär därmed det yttersta ansvaret för barn i behov av vård utanför det egna hemmet enligt lagstiftningen. Det innebär i praktiken att det åligger
socialnämnden att ansöka om en placering hos förvaltningsrätten, enligt 4 § LVU, som är den instans som sedan fattar beslut om vård ska beredas enligt LVU eller inte. Barn kan bli placerade med stöd av LVU på olika sätt, dels när socialnämndens beslut om omedelbart omhändertagande enligt 6§ LVU har underställts
förvaltningsrätten eller när socialnämnden lämnar in en ansökan om beredande av vård enligt 4 § LVU. Vård med stöd av LVU kan också ske om socialnämndens beslut om vårdens innehåll överklagas till förvaltningsrätten enligt 41 § LVU.
Förvaltningsrättens beslut om LVU grundas dels på den ansökan som
socialnämnden skickar in till förvaltningsrätten enligt 4 § LVU. Beslutet grundas även på den muntliga förhandling som hålls i rätten. Ansökan består av en skriftlig utredning gällande LVU som är genomförd av en eller två socialsekreterare i socialtjänsten (Ponnert, 2007).
Flera yrkesgrupper, såsom personal inom hälso- och sjukvård, skola, tandvård och förskola har en anmälningsskyldighet enligt 14:1 SoL, vilket innebär att de har en
skyldighet att anmäla till socialtjänsten vid misstanke om att ett barn far illa. Det finns två typer av placeringsformer när det gäller barn. Om placeringen är frivillig eller om föräldrarna till barnet önskar att barnet bereds vård fattas ett beslut enligt SoL. Om placeringen däremot inte sker på frivillig väg kommer placeringen istället att beredas enligt LVU. Vård enligt LVU kan ske i två olika fall. Enligt 2§ LVU ska vård beredas om den unge utsätts för missförhållanden i hemmet, och enligt 3§ LVU ska den unge beredas vård om den unges beteende ligger till grund för en placering utanför hemmet.
Socialnämnden ansvarar för hur vården av den unge ska utformas och var hen ska vistas under vårdtiden enligt 11§ LVU. Under vårdtiden har socialnämnden samma ansvar som vårdnadshavare har till den unge enligt 6 kap 1§ föräldrabalken
(1949:381), vilket innebär ansvar för barnets omvårdnad, trygghet och att barnet får en god fostran. Att betrakta barn som ett subjekt har blivit mer aktuellt de senaste åren, dels genom att lagen (2018:1197) om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter trädde i kraft 2020. Det innebär att barnets rättigheter ska särskilt beaktas vid bedömningar och avvägningar som görs i ärenden och beslutsprocesser i mål som rör barn. Ponnert (2007) menar att barnets integritet ska tas hänsyn till i barnplaceringsärenden och att barnet ska ses som mer av en aktör än ett offer.
Samtidigt har föräldrarätten en stark ställning i Sverige vilket medför att barnets ställning blir svagare gentemot dennes föräldrar. Vidare menar Ponnert (2007) att samhällets kontroll av individen, i detta fall barnet, är problematiskt på grund av att individens frihet går förlorad. Tvångsvård av barn innebär begränsningar av barnets och föräldrarnas liv i stor utsträckning, men tvångsvården legitimeras genom att ett behov av vård föreligger. Risker för samhällsfara har historiskt sett legitimerat tvångsvård av barn. Samhällsfara kunde föreligga om ett barn växte upp och utvecklade icke önskvärda beteenden som inte stoppades i tid. Historiskt sett har fostran setts som ett sätt att motverka kriminalitet och utsatthet, vilket har varit ett argument för att låta staten fostra barnet genom tvångsvård.
3 Tidigare forskning
Vi har tematiserat forskningen utifrån tre teman: demokrati, avprofessionaliserat eller professionaliserat system och socialsekreterares handlingsutrymme.
3.1 Demokrati
Det svenska lekmannastyret har haft en betydande roll för barns behov av vård utanför det egna hemmet sedan 1902, då de första lagarna som reglerar samhällets skydd av barn stiftades (Ponnert, 2007). Fortfarande idag ligger en stor del av detta ansvaret på landets kommunala organ och på socialnämnden, och det har tagit lång tid för socialarbetare att få det inflytande som de har idag. I nutid blir socialarbetare inte sällan anklagade för att å ena sidan vara blinda inför barnens livssituation och å andra sidan vara en yrkesgrupp som inkräktar allt för mycket på människors privata sfär. När lekmän själva fått argumentera för lekmannastyret har ett argument varit att det skyddar enskilda individer från en ojämlik behandling och från ett
byråkratiskt och auktoritärt bemötande Liljegren, Höjer och Forkby (2013).
Liljegren, Höjer och Forkby (2018) skriver att det främsta argumentet för ett lekmannastyre historiskt sett har varit att försvara demokratin och möjliggöra den i praktiken, vilket sker genom att lekmannastyre bidrar med ökad transparens som ger allmänheten möjlighet att få påverka i fall som rör skydd av barn. Lekmannastyret kan på så sätt ses som demokratins förlängda arm, och att det är ett sätt att verkställa demokratiska värden i det sociala arbetets praktik. Lennqvist Lindén (2010) skriver att all offentlig förvaltning ska utgå ifrån demokratiska värden och att tjänstemän ska agera som demokratins väktare. Vidare menar Lennqvist Lindén (2010) att folkvalda politiker i en demokrati får en legitimitet på grund av hur de har blivit valda genom den demokratiska valprocessen.
Genom att lekmannastyret syftar till att värna om demokratiska värden och barns säkerhet kan lekmännen ses som demokratins väktare, eftersom de är folkvalda och ska representera folket och föra folkets talan (Forkby, Höjer & Liljegren 2018).
Forkby, Höjer och Liljegren (2013) menar att lekmännen ska representera de generella åsikterna hos kommuninvånarna genom att företräda sin partipolitiska tillhörighet i kommunfullmäktige. Forkby, Höjer och Liljegren (2013) skriver att om
en större mängd ekonomiska resurser tilldelas ett område innebär det färre resurser till andra områden. Forkby Höjer och Liljegren (2013) visar även att fördelningen av resurserna till viss del kan bero av vilket politiskt parti som har majoritet i den givna kommunen. Av de lekmän som deltog i studien framgår att 34 procent av de lekmän som representerar högervridna partier håller med om påståendet att ekonomin bör beaktas i större utsträckning än vad den gör idag i besluten gällande stödinsatser. 40 procent av de högervridna lekmännen ställde sig helt emot
påståendet. Av de vänstervridna lekmännen som fick ta ställning till samma påstående höll 18 procent med, medan 60 procent ställde sig emot påståendet.
Även Hultman, Forkby och Höjer (2018) diskuterar lekmannastyrets argument och skriver att det i förvaltningsrätten är lekmän som sitter på beslutsfattande poster med argumentet att det säkerställer att allmänheten får insyn i barnplaceringsärenden och att det främjar den demokratiska kontrollen av ärendena. Hultman, Forkby och Höjer (2018) menar även att lekmannastyret är ett sätt för politiker att få insyn i ärenden och frågor gällande utsatta grupper i samhället i stort, och därmed kunna omvandla den kunskap som genereras utifrån insynen för att sedan skapa reformer som kan bidra till en utveckling av välfärdsstaten. Politiker kan därmed omvandla kunskap och erfarenheter från deras yrkesutövande som lekmän till politiska beslut.
3.2 Avprofessionaliserat eller professionaliserat system?
Ett argument mot lekmannastyret som framförs är bland annat att professionell kunskap kan vara avgörande inte bara för att det enskilda barnet ska få vård, utan även för att barnet ska få rätt vård. Forkby, Höjer och Liljegren (2013) visar även i sin studie att både högervridna och vänstervridna lekmän är överens om att
partipolitik inte hör hemma i enskilda barnplaceringsärenden. Forkby, Höjer och Liljegren (2013) kunde dock dra slutsatsen att lekmannastyret i sig inte spelade någon avgörande roll för beslutsfattandet i de enskilda ärendena, eftersom
lekmännen följde gräsrotsbyråkraternas bedömning i majoriteten av fallen. Därmed menar Forkby, Höjer och Liljegren (2013) att hanteringen av barnplaceringsärenden ändå kan ses som ett professionaliserat system, vilket Liljegren, Forkby och Höjer (2014) menar innebär att gräsrotsbyråkraterna ändå har större delen av inflytandet i
barnplaceringsärendena trots att det är lekmännen som fattar besluten. Dock menar Forkby, Höjer och Liljegren (2013) att eftersom lekmännen i praktiken har
beslutanderätten, kan gräsrotsbyråkraterna förväntas justera sin bedömning utifrån lekmännens önskemål eller ståndpunkt. Liljegren, Forkby och Höjer (2014) menar även att trots gräsrotsbyråkraternas utredning och lekmännens tillit till dem, går systemet ändå att förstå som ett avprofessionaliserat system utifrån att lekmännen har monopol på beslutet från det att beslut ska fattas om förvaltningsrätten ska se över ärendet, till det att ärendet ska följas upp.
Vidare gällande det avprofessionaliserade systemet och lekmännens inflytande visade Liljegren, Höjer och Forkbys (2018) studie att lekmännen utmanar socialarbetare på flera olika sätt genom att poängtera andras rättigheter,
inkonsekventa delar i bedömning eller kostnader. Avslutningsvis menar Liljegren, Höjer och Forkby (2018) att rent rättsligt har socialt arbete i Sverige en svag ställning, då de inte är socialsekreterarna som sitter på den beslutsfattande posten.
Liljegren, Höjer och Forkby (2018) liknar det avprofessionaliserade systemet vid att en läkare som har fastställt en diagnos skulle få den bedömningen granskad av någon som inte har någon kunskap om människokroppen, vilket inte skulle vara möjligt då läkare själva beslutar över sitt arbete och sin yrkesutövning.
Niemann (2013) beskriver även att komplexitet och motstridiga krav formar förhållandet mellan politiker och tjänstemän, vilket medför svårigheter att avgränsa vad som är ren politik och vad som är förvaltning. Samspelet mellan politiker och tjänstemän präglas av att politikerna tar ansvar och tjänstemännen ger skydd.
Politikerna ansvarar för den politik som förs och visar respekt för tjänstemännens expertis. Tjänstemännen ger skydd genom att ge adekvat och anpassad rådgivning till politikerna och genom att inte lägga över alltför mycket ansvar på politikerna.
Därmed kan förhållandet liknas vid en förhandling eller ett kontrakt tjänstemän och politiker emellan. Forskarens intervjuundersökningar genomfördes på 1970-talet och 2004-2008 och visade att tudelningen mellan politiker och tjänstemän har ökat.
Dels på grund av ökade avstånd samt att politikerna styr tjänstemännen fortfarande.
Dock sker styrningen informellt genom interaktion mellan politiker och tjänstemän som präglas av lojalitet, främst från tjänstemännen som förväntas vara “följsamma”
mot den politiska ledningen. Dock menar Niemann (2013) att det inte endast är tjänstemännen som bör visa lojalitet gentemot politikerna, utan även vice versa. För att bli en framgångsrik politiker bör denne ta till sig av den expertis och kunskap tjänstemännen har samt det skydd som de erbjuder. Att ta till sig av tjänstemännens kunskap och skydd blir allt viktigare med tanke på att politiker skapar sin legitimitet utifrån den politik som de bedriver, därmed är de beroende av tjänstemännen för att bli framgångsrika och kunna genomföra sin politik.
3.3 Gräsrotsbyråkratens handlingsutrymme
Durose (2011) skriver att handlingsutrymme är väsentligt för att gräsrotsbyråkrater ska kunna utföra sitt arbete. Dels för att implementera regler i olika fall för att att situationer tenderar att vara alltför komplexa för att kunna reduceras till ett regelverk, därmed behöver gräsrotsbyråkrater makten att kunna fatta beslut inom vissa ramar. Vidare behöver gräsrotsbyråkrater handlingsutrymme för att göra en bedömning av eller fatta beslut om en klients behov eller livssituation. Slutligen behövs handlingsutrymme för att klienterna ska söka hjälp hos gräsrotsbyråkraterna då det är dem som har makten. Exempelvis vänder sig en person i nöd till en polis för hjälp, för att poliser har det handlingsutrymmet att fatta beslut inom vissa ramar som konstrueras utifrån lagstiftningen. Gofen et.al. (2019) skriver att
gräsrotsbyråkrater ofta porträtteras som att de har en maktposition genom deras handlingsutrymme gentemot klienten. Den makten utövar dem beroende på det uppfattade värdet av klienten som de agerar med. Olika anpassade insatser för att möta klientens behov verkställs av gräsrotsbyråkrater. Dessa insatser verkar antingen mot klienten eller för klienten.
Lindahl (2019) beskriver att utfallet av familjehemsplaceringar till stor del påverkas av relationen mellan socialarbetaren och barnet, och bör präglas av närhet och tillit.
Närhet och tillit är relevanta för att socialarbetaren ska kunna sätta sig in i barnets situation samt se barnet som en individ med egna önskningar och behov. En problematik är att socialarbetare till stor del förväntas utföra administrativa uppgifter, genom bland annat dokumentation, vilket skapar en distans mellan socialarbetaren och barnet. Dunér och Nordström (2006) menar att när gräsrotsbyråkrater tar beslut så grundas besluten på specialistkompetens och
erfarenhet som är en garanti för att allmänheten ska ha tilltro till statliga
myndigheter och gräsrotsbyråkratens yrkesutövande. Gräsrotsbyråkratens makt och handlingsutrymme tar sig uttryck på olika sätt bland annat genom lagar, riktlinjer och deras personliga relation till sina klienter där även deras kunskap och erfarenhet skapas. Baserat på deras professionella kompetens fördelar de resurser till de som är i störst behov av dem. Vidare menar Dunér och Nordström (2006) att
gräsrotsbyråkrater förhåller sig till generella riktlinjer i sitt arbete och sällan reflekterar över huruvida stöd för den utsatta gruppen i fråga skulle bäst utformas för att möta individens behov. Liljegren, Höjer och Forkby (2018) menar även att det kan ses som problematiskt då socialarbetarna formar sin bedömning utifrån lekmännens önskemål eller åsikter, vilket bidrar till att handlingsutrymmet för socialarbetarna begränsas.
Lindahl (2019) berättar vidare om vikten av att närhet och tillit mellan placerade barn och socialarbetaren utifrån FN:s barnkonvention om barnets bästa. Lindahl (ibid.) menar att barnet har rätt till en företrädare i rättsliga sammanhang som kan föra barnets talan och ha barnets bästa i beaktning när barnet själv inte kan göra det.
Därmed minskar antalet risker som barnet kan utsättas för och ansvaret för barnets intressen hamnar på socialarbetaren som bör ta dessa i beaktning i alla beslut och processer som rör barnet. Ponnert (2007) skriver att en organisation omvandlar en individ till en klient för att hen ska passa in inom organisationens ramar. Först ska det avgöras om klienten tillhör målgruppen genom standardisering därefter ska klienten kategoriseras. På så sätt kan barnet som klient i detta fallet försvinna och det skapas en allmän uppfattning om vad barnets bästa är till skillnad från om socialarbetarna ser till barns allmänna och individuella behov (Mattsson, 1998).
4 Teori
I kapitlet nedan följer en presentation av de två teorier som vi bestämde oss för att använda i analysen av vårt resultat. Den första teorin är Lipskys teori om
gräsrotsbyråkrater och deras handlingsutrymme, och den andra är Foucaults teorier om makt.
4.1
Lipskys teori om gräsrotsbyråkrater och deras handlingsutrymme
1969 introducerade Lipsky begreppet gräsrotsbyråkrat (Johansson 2007). Begreppet är brett och omfattar flertalet tjänstemän, där polis, lärare och socialarbetare alla är exempel på yrkesgrupper som faller inom ramarna för begreppet. Då
frågeställningarna i vår studie riktar sig till socialarbetare, som enligt Lipskys resonemang är gräsrotsbyråkrater, ansåg vi att teorin var ett lämpligt verktyg för att kunna analysera socialarbetares perspektiv på lekmannastyre (Lipsky 2010).
Begreppet gräsrotsbyråkrat åsyftar de tjänstemän som ska fungera som en förlängning av den statliga styrningen i mötet med individer som av olika anledningar är i behov av samhälleligt stöd. Som representant för den statliga styrningen har gräsrotsbyråkraten däremot ingen direkt politisk funktion. Uppgiften att exempelvis formulera övergripande policys och generella riktlinjer för socialt arbete åligger istället högre beslutsfattande organ och politiker. De tjänstemän som omfattas av begreppet gräsrotsbyråkrat benämns istället som “low-level employees”
(Lipsky 2010, s. 3), och är de representanter som står längst ner i politiska
organisationers hierarki. Gräsrotsbyråkratens politiska förankring ligger istället i att de i mötet med människor som vill komma i åtnjutande av de tjänster som
organisationen tillhandahåller ska implementera de policys, riktlinjer och lagar som högre beslutfattande organ beslutar om. Istället för en renodlad politisk funktion är det istället just den närheten till individen som kännetecknar gräsrotsbyråkratens roll. En närhet som inte infinner sig mellan individen och aktörer högre upp i den organisatoriska hierarkin. På så sätt fungerar gräsrotsbyråkraten som en brygga mellan individen, och samhället och politiken. Däremot kommer gräsrotsbyråkraten i sitt dagliga arbete i kontakt med människor vars livssituationer inte direkt kan översättas till övergripande policys och riktlinjer, då dessa omöjligtvis skulle kunna omfatta alla människors unika omständigheter och förutsättningar (Lipsky 2010).
För att kunna ta sig an uppgiften att implementera beslut från högre beslutsfattande organ och samtidigt kunna möta klienten där hen befinner sig, skriver Johansson (2007) att gräsrotsbyråkraten tilldelas ett visst handlingsutrymme. Tillsammans med närheten till de individer som gräsrotsbyråkraten kommer i kontakt med är
handlingsutrymmet deras främsta kännetecken och verktyg (Lipsky 2010).
Handlingsutrymmet innebär att gräsrotsbyråkraten utifrån sin egen kompetens och erfarenhet själv får utforma det samhälleliga stödet efter de behov som individen ger uttryck för, så länge det sker inom ramarna för den organisation som
gräsrotsbyråkraten representerar (Svensson, Johnsson & Laanemets 2008).
Handlingsutrymmet rymmer dock betydligt mer än bara möjligheter till att anpassa tjänster och insatser efter individers behov. Lipsky (2010) skriver att med en relativ autonomi följer även vissa risker. Exempelvis är gräsrotsbyråkraters
handlingsutrymme inte sällan av sådan grad att hanteringen av enskilda ärenden blir den policy som gräsrotsbyråkraten ska fullgöra. För att illustrera detta tar Lipsky upp ett exempel från det amerikanska polisväsendet, där polisen anklagas för rasprofilering av afro-amerikaner. Polismyndigheterna förnekar dessa anklagelser, och hänvisar till den lagstiftning som legitimerar polisiärt ingripande. Att
afroamerikaner blir subjekt för polisens ingripanden i större grad än andra får dock ingen förklaring av lagstiftningens utformning, då lagstiftningen är generell. Här är det alltså snarare polisens handlingsutrymme än lagstiftning och policys som bäddar för rasprofileringen. Samtidigt skriver Svensson, Johnsson och Laanemets (2008) att det sociala arbetet behöver ta spjärn mot mer än bara politiska och ekonomiska överväganden, och att det inte skulle vara möjligt att tillhandahålla ett fullgott samhälleligt stöd utan den kompetens och expertis som också legitimerar gräsrotsbyråkraternas handlingsutrymme.
Handlingsutrymmet innebär dock inte på något sätt en avsaknad av riktlinjer (Svensson, Johnsson & Laanemets 2008). Förutom övergripande lagstiftning behöver gräsrotsbyråkraten även förhålla sig till organisatoriska begränsningar (Johansson 2007). Det kanske tydligaste exemplet på organisatoriska begränsningar är ekonomiska resurser. Ekonomi är allt som oftast en resurs som statliga
organisationer lider brist på. Här är det gräsrotsbyråkratens uppgift att prioritera och fördela resurserna på ett rättvist sätt, och för att kunna göra det behöver
gräsrotsbyråkraten goda kunskaper i vad det innebär att vara klient (Svensson, Johnsson & Laanemets 2008). De sociala insatser som tillhandahålls av statliga organisationer är dessutom skattefinansierade, och organisationerna har av riksdag och regering ålagts med särskilda uppgifter som de ska hantera inom ramen för de
resurser som de har tilldelats. Det ansvar som organisationen har för ekonomiska resurser och måluppfyllelse leder till att organisationens ledning ofta har ett större ekonomiskt intresse och är mer resultatorienterade än vad gräsrotsbyråkraten själv är (Lipsky 2010). För att organisationen då ska kunna försäkra sig om att
gräsrotsbyråkraterna bedriver arbetet och brukar skattemedlen i linje med det ansvar som organisationen har, behöver ledningen ha viss insyn i gräsrotsbyråkraternas arbete (Svensson, Johnsson & Laanemets 2008).
Gällande gräsrotsbyråkraternas autonomi så är det även nödvändigt för
organisationen att i viss utsträckning inskränka på och begränsa gräsrotsbyråkratens handlingsutrymme (Lipsky 2010). Med socialarbetaren som exempel är
gräsrotsbyråkratens arbetsuppgifter ofta mycket inskränkande, och ibland även av tvingande. Socialarbetare har exempelvis befogenheter att med stöd av LVU göra omedelbara omhändertaganden av barn även om varken barnet eller föräldrarna samtycker till det. De beslut som gräsrotsbyråkrater fattar kan på så sätt ha en mycket stor inverkan på människors liv (Svensson, Johnsson & Laanemets 2008).
Individen står även i beroendeställning till gräsrotsbyråkraten då individen kanske inte kan få sina behov tillgodosedda varken på egen hand, eller via den privata sektorn som oftast är en kostsam historia. Individen har inte heller alltid att själv möjlighet att välja vilka insatser som hen kommer att omfattas av (Lipsky 2010).
Om en individ exempelvis söker ekonomiskt stöd kan individen behöva ge sitt medgivande även till andra insatser för att beviljas det ekonomiska stödet.
Maktförhållandet mellan individen och gräsrotsbyråkraten är således inte jämlikt (Svensson, Johnsson & Laanemets 2008). Lipsky (2010) argumenterar därför för vikten av att i viss mån kunna hålla gräsrotsbyråkrater ansvariga för de beslut de fattar. För att öka rättssäkerheten och försäkra sig om att gräsrotsbyråkrater värnar om demokratiska värden i hanteringen av de enskilda ärendena behöver
organisationen kunna kontrollera och granska deras arbete, och Lipsky (2010)menar ansvarsutkrävande är länken mellan byråkratin och demokratin.
4.2
Foucaults teorier om makt
Även om begreppet “makt” till viss del är ett inslag i Lipskys teori om
gräsrotsbyråkraten, vore det dumdristigt att tala om makt utan att nämna Foucault (Börjesson & Rehn 2009). Foucault är en av de främsta tänkarna och teoretikerna bakom maktbegreppet som det förstås idag. Mot bakgrund av det, samt utifrån att våra intervjupersoner arbetar i en hierarkiskt styrd organisation, kan Foucaults verk hjälpa oss att analysera gräsrotsbyråkraters perspektiv på lekmannastyre samt maktdimensionerna mellan gräsrotsbyråkraten och lekmannen. Under sina aktiva år gav Foucault ut flera litterära verk som gav en betydligt mer komplex bild av makt än andra teoretikers maktanalyser, vilket även innebär att Foucaults verk bäst förstås som flera olika maktteorier snarare än en (Axelsson och Qvarsebo 2017). Vi har valt att avgränsa oss till Foucaults teori om makt/kunskap, samt till de teorier som berör övervakning och kontroll i det litterära verket övervakning och straff.
Foucault intresserade sig för samhällets olika institutioner, och för makt- och kunskapsfigurationer (Nilsson 2008). Framförallt hävdade Foucault att makt måste förstås som mer än bara någonting som är skadligt och som väcker obehag. I vissa sammanhang kan makt snarare utgöra en positiv kraft som bidrar till produktion.
Makten är inte heller en kraft som är exklusiv för enbart särskilda sociala sammanhang, utan makt existerar och utövas överallt, om än i olika former
(Börjesson & Rehn 2009). Foucaults maktanalyser föddes bland annat ur hans kritik mot föreställningar om att makt och kunskap går att förstå separat, vilket Foucault menade inte var möjligt. Istället menade han att kunskap och makt bör förstås som så intimt sammanflätade att begreppen är helt beroende av varandra. Utifrån den uppfattningen myntade Foucault begreppet power/knowledge, som kan översättas till makt/kunskap (Foucault 1980). Med begreppet menar Foucault att “Det är inte möjligt att utöva makt utan kunskap, det är omöjligt för kunskapen att inte framkalla makt” (Nilsson 2008). Enligt Foucault beror alltså både produktionen av kunskap och uppfattningen om kunskap av rådande maktförhållanden i samhället, samtidigt som den kunskap som produceras i sin tur formar maktförhållandena. Foucault utvecklar sitt resonemang kring hur makten har kontroll över kunskap och över människors uppfattningar om vad som är riktigt i ett givet samhälle. Här skriver Foucault att maktförhållanden kan hindra människor inom ett maktnätverk från att
uttala sig på ett sätt som inte stämmer överens med den kunskap som uppfattas som legitim och riktig i nätverket, och att maktnätverk även kan diktera på vilka sätt och inom vilka områden forskning bedrivs (Foucault 1980). Foucault har fått mycket kritik för sina ställningstaganden utifrån makt/kunskap, exempelvis av marxister som menar att begreppet makt/kunskap lägger allt för stor vikt vid den enskilde maktutövaren och vid diskussionen om den enskilde har makt eller inte utifrån ett kunskapsanspråk. Andra kritiker menar även att teorin inte beaktar oberoende kunskapssökare (Foucault 2003).
Foucault (1980) var dock inte alls intresserad av den enskilde makthavaren.
Foucault förstod makt som summan av handlingarna utförda av individer i ett givet sammanhang eller nätverk, snarare än som att makt är ett konkret verktyg för den enskilda individen att bruka över andra för att de ska underkasta sig. Makt är istället ett nätverk inom vilket maktkapital cirkulerar och varierar. Om makten liknas vid en lina menar Foucault att de aktörer som befinners sig inom det givna maktnätverket kan vandra upp och ner längs linan, och att det är individerna inom nätverket som formar linan. Makt är alltså inte vad den enskilda individen har, utan vad samtliga individer inom nätverket gör. Istället för att studera vem som har makt och vad den individen vill uppnå med en dominant position, menar Foucault att makt istället bör studeras utifrån de processer som skapar underkastelse och de kontexter inom vilka dessa processer sker. För att förstå ett visst maktförhållande behöver vi även studera maktens reella och potentiella konsekvenser och effekter för de individer som befinner sig inom nätverket.
För att förstå hur maktnätverk skapas och återskapas beskriver Foucault olika disciplinära tekniker som brukas av individer som besitter det större maktkapitalet vid ett givet tillfälle. Syftet med dessa tekniker är allt som oftast att på något sätt kunna effektivisera den produktion som makthavare menar är av intresse, och förhindra att de undergivna individerna agerar på ett sätt som avviker från
ordningen. Om individerna skulle agera på ett sätt som äventyrar produktionen eller ordningen är kan de bli subjekt för kontroll, övervakning och tvång (Foucault 2003).
Den tvingande tekniken behöver inte alltid innefatta våld som begreppet kanske antyder, utan existerar i mycket mer subtila former där individen exempelvis kan
försättas i en situation där hen lämnas med begränsade val, eller inga val alls. Den tvingande tekniken pockar inte alltid heller på vår uppmärksamhet, utan kan upplevas både som naturlig och harmlös. Människor blir exempelvis utsatta för en form av makt när de tvingas till att köa i matbutiken, men i det sammanhanget är makten inte något som människan upplever som upplever som obehagligt, det vill säga om hon ens är medveten tvånget. Den kontrollerande och övervakande aspekten handlar istället om att spåra aktivitet för att kunna identifiera avvikelser från ordningen och försäkra sig om att individerna i nätverket agerar i linje med makthavarens intressen (Börjesson & Rehn 2009). För att teknikerna inte ska väcka ilska eller motstånd behöver de däremot brukas på ett vis som är proportionerligt i förhållande till det beteende som makten ämnar kontrollera eller förändra (Foucault 2003).
5 Metod
I detta avsnitt beskriver vi hur vi har gått tillväga för att kunna komma fram till studiens resultat och analys. Vi börjar med att presentera studiens
vetenskapsteoretiska ansats för att sedan steg för steg presentera studiens övriga metoder och metodologiska överväganden.
5.1 Ett kvalitativt tillvägagångssätt
I det inledande arbetet med studien bestämde vi oss för ett kvalitativt
tillvägagångssätt. Metoden fungerar särskilt väl i studier där syftet på något sätt handlar om att skapa förståelse för vilken betydelse som en individ, eller en grupp individer, tillskriver sin verklighet (Yin 2013). Den mest uppenbara skillnaden mellan kvalitativ och kvantitativ forskning är att medan den kvantitativa
forskningen fokuserar på siffror och statistiska samband, så handlar den kvalitativa forskningen främst om att analysera verbal och icke-verbal kommunikation (Bryman 2011), och att kunna återge de åsikter och perspektiv som kommuniceras av de personer som deltar i studien (Yin 2013). I kvalitativ forskning är det således vanligt att forskaren genomför kvalitativa intervjuer för att kunna samla in empiri (Bryman 2011). Då vår studie syftar till att skapa förståelse för gräsrotsbyråkraters perspektiv ansåg vi att ett kvalitativt tillvägagångssätt ger oss bättre förutsättningar att kunna uppfylla det syftet än vad ett kvantitativt tillvägagångssätt gör.
5.2 Vetenskapsteoretisk utgångspunkt
Den vetenskapsteoretiska ansats som vi har tillämpat i den här studien är hermeneutiken. Den hermeneutiska traditionen tar avstamp i tanken om att
människan genom tolkning och förståelse av ett givet fenomen kan se fenomenet ur nya perspektiv. För att göra detta tydligare kan hermeneutiken ställas mot den naturalistiska disciplinen som utifrån ett tekniskt kunskapsintresse strävar efter att kontrollera och effektivisera fenomenets produktion, medan hermeneutiken intresserar sig för på vilka olika sätt fenomenet kan förstås. Människors sätt att förstå ett givet fenomen är däremot subjektivt, vilket innebär att förståelsen är avhängig av den kontext inom vilken den tolkande människan bildar sig en
uppfattning om fenomenet. Ett och samma fenomen kan alltså förstås på helt skilda sätt, och det är ur just den komplexiteten som nyttan med en tolknings- och
förståelseinriktad tradition uppstår. Om de olika förståelserna spretar och det givna fenomenets innebörd inte ter sig begriplig i något sammanhang eller ur ett visst perspektiv behöver vi tolka för att kunna förstå. Förståelsen i sig är sedan en förutsättning för att vi ska kunna orienterar oss i de sammanhang inom vilka fenomenet existerar (Ödman 2017.).
För att åskådliggöra hermeneutiken ytterligare ger Ödman (2017, s. 24) ett mer konkret exempel, och menar att ansatsen kan beskrivas som att “vi frågar oss varför egyptierna byggde sina pyramider, snarare än att vi försöker undersöka huruvida de fullföljde sina syften effektivt och rationellt”. Hade vi istället valt ett kvantitativt tillvägagångssätt, och planerat att bedöma lekmannastyrets effektivitet eller grad av måluppfyllelse hade hermeneutiken därför inte varit till någon större hjälp. Däremot är hermeneutiken betydligt bättre lämpad för kvalitativa studier och i förhållande till studiens faktiska syfte, att skapa förståelse för gräsrotsbyråkraters perspektiv på lekmannstyre i barnplaceringsärenden. Valet av hermeneutik som
vetenskapsteoretisk ansats har alltså att göra med ansatsens möjligheter att hjälpa oss uppfylla studiens syfte.
5.3
Motiverat val av datainsamlingsmetod
Vi samlade in empiri genom semistrukturerade intervjuer med gräsrotsbyråkrater inom socialtjänstens enhet för barn och familj. Valet föll på semistrukturerade intervjuer då metoden fungerar som en kombination av strukturerade och ostrukturerade intervjuers respektive styrkor, samtidigt som tillvägagångssättet också möter strukturerade respektive ostrukturerade intervjuers potentiella svagheter (Bryman 2011). Mer konkret innebar det för vår studie att semistrukturerade
intervjuer tillät ett frågeschema, som vanligtvis tillhör den helt strukturerade traditionen. Frågeschemat, som vi i fortsättningen kommer att hänvisa till som vår intervjuguide (bilaga 1), var ett fördelaktigt verktyg som hjälpte oss att få svar på det vi faktiskt vill undersöka (Yin 2013). Samtidigt är avvikelser från intervjuguiden tillåtna i en semistrukturerad intervjuguide, vilket också möjliggjorde utrymme både för följdfrågor och för våra intervjupersoners egna perspektiv och reflektioner, vilket var nödvändigt för att vi skulle kunna uppfylla studiens syfte (Bryman 2011).
Hade vi istället valt att genomföra helt strukturerade intervjuer hade samtalet istället fullt ut styrts av ett frågeschema med fasta frågor (Bryman 2011). Frågor som hade speglat våra intressen och teorier snarare än intervjupersonens perspektiv, och samtalet hade inte heller fått avvika från schemat (ibid.). Strukturerade intervjuer hade på så sätt inneburit en begränsning av den data som samlades in vilket i sin tur också hade inneburit en begränsning av det utrymme som intervjusubjektets egna perspektiv hade tillåtits ta i studien (Yin 2013). Då syftet med vår studie var att skapa förståelse för socialsekreterares perspektiv på lekmannastyre drog vi slutsatsen att strukturerade intervjuer inte var den mest ändamålsenliga
datainsamlingsmetoden. Ostrukturerade intervjuer styrs istället av ett löst formulerat tema, och går ut på att låta intervjusubjektet styra samtalet utifrån det temat.
Däremot hade ett ostrukturerat tillvägagångssätt kunnat innebära en risk att vi hade gått miste om empiri som var nödvändig i förhållande till våra frågeställningar (ibid.).
5.4 Urval
Utifrån att frågeställningarna i vår studie handlar om gräsrotsbyråkraters perspektiv på lekmannastyre i barnplaceringsärenden innebar det att vi begränsade vårt urval av intervjupersoner till socialsekreterare och familjehemssekreterare inom
socialtjänstens enhet för barn och familj (Bryman 2011). Socialsekreterarna och familjehemssekreterarna hade olika erfarenheter av barnplaceringsärenden och utförde olika arbetsuppgifter, men alla kom i kontakt med lekmannastyret i sitt dagliga arbete.
Vi gjorde ett bekvämlighetsurval, vilket innebar att de intervjupersoner som tackade ja var de intervjupersoner som vi fick tag i (Yin 2013), och det var sju
intervjupersoner som deltog i studien från sju olika kommuner. Våra
intervjupersoner arbetar inom socialförvaltningen i Finspång, Södertälje, Timrå, Härnösand, Filipstad, Visby och Alvesta. Vi ville i så stor utsträckning som möjligt samla in empiri från kommuner av olika storlek i olika delar av landet för att få en större spridning på resultaten och stärka studiens tillförlitlighet, då en brist på hänsynstagande till lokala skillnader skulle kunna påverka studiens
generaliserbarhet negativt (Bryman 2011). Kommunernas storlek sett till
invånarantal varierar mellan 10.000 – 100.000, och geografiskt sett är det sju antal län som representeras (SCB, 2021). Vi har även valt att anonymisera
intervjupersonernas namn, kön och kommuntillhörighet i vårt resultat då vi så långt det är möjligt vill kunna garantera att deras identitet inte röjs (Bryman 2011).
Med det sagt är vi medvetna om att vi i vår analys, oavsett kommunernas antal eller geografiska placering i förhållande till varandra, inte kommer kunna presentera några absoluta sanningar. Vårt resultat kommer inte kunna generaliseras i sin helhet till att omfatta alla landets alla socialförvaltningar då vår empiri består av
individuella upplevelser och reflektioner. Resultatet påvisar istället tendenser i gräsrotsbyråkraters upplevelser av lekmannastyre i barnplaceringsärenden (Meeuwisse & Swärd 2013).
5.5 Tillvägagångssätt
Vi kom i kontakt med våra intervjupersoner genom telefonkontakt med kommunens växel. Vi bad om att få kontakt med socialsekreterare och familjehemssekreterare med erfarenhet av att framställa barnplaceringsärenden för socialnämnden. Därefter mejlade vi ut informationsbrev (bilaga 2) och intervjuguide (bilaga 1) till
intervjupersonerna innan intervjun. I informationsbrevet (bilaga 2) fick
intervjupersonerna information om vad intervjun skulle handla om och syftet med intervjun. De fick även information om att deras deltagande var frivilligt och att de när som helst kunde avbryta intervjun, samt på vilka sätt vi skulle hantera empirin som produceras under intervjun och intervjupersonernas personuppgifter.
Intervjuerna genomfördes över Skype, Zoom och över telefon, där intervjupersonerna fick avgöra vad de kände sig mest bekväma med. Två intervjupersoner valde telefonintervju, två valde Skype och tre valde Zoom. (Bryman 2011). Majoriteten av intervjuerna tog ca 60 minuter att genomföra. Den främsta styrkan med att genomföra intervjuer digitalt var att ett större geografiskt avstånd mellan oss och intervjupersonerna inte var ett hinder för studiens genomförande. Det hade även varit svårt för oss att genomföra intervjuer genom personliga möten istället för digitalt, då de städer som utgör urvalet i studien ligger långt ifrån varandra och långt ifrån den geografiska plats där vi varit
stationerade under hela studiens gång (Bryman 2011). Fysiska intervjuer var dessutom uteslutet på grund av den rådande coronapandemin.
Innan vi började varje intervju bad vi om deltagarens tillåtelse att spela in ljud under intervjun, vilket alla intervjupersoner gav samtycke till. Ljudinspelningarna
underlättade den efterföljande transkriberingen, och hjälpte oss att kunna göra en noggrannare analys av intervjupersonernas uttalanden utan att vårt minne eller svårlästa anteckningar påverkade vilken empiri som blev en del av studien (Bryman 2011). Vi valde att avstå från inspelning med bild för att värna om
intervjupersonernas anonymitet. Vi ville även i så stor utsträckning som möjligt få intervjupersonerna att känna sig bekväma och undvika att de skulle känna sig övervakade och granskade under intervjuerna (ibid.).
Varje transkribering tog cirka en arbetsdag att genomföra, och transkriberingarna genererade mellan 16-36 sidor. Vi transkriberade varandras intervjuer och lyssnade även igenom intervjuerna samtidigt som vi läste den andres transkribering för att försäkra oss om att vi var överens om transkriberingarna och att vi inte skulle ha transkriberat annorlunda än den andre, vilket stärker studiens tillförlitlighet (ibid.).
Vi kom även överens om en transkriptionsnyckel för att vi i så stor utsträckning som möjligt skulle transkribera på samma sätt. Vi valde exempelvis att utesluta
återkommande “mm” och “ehm” på rad för att inte störa läsaren och få ett flyt i resonemanget. Vi valde även att markera längre tystnad än tre sekunder med tre punkter i transkriberingen, och om det vid något tillfälle inte gick att urskilja vad intervjupersonen eller intervjuaren sa markerade vi det med två parenteser mellan vilka vi lämnade ett mellanrum. I transkriberingarna, precis i resultatet och
analysen, avidentifierade vi även intervjupersonerna genom att utesluta deras namn, kön, ålder och kommuntillhörighet. Vi valde istället att numrera transkriberingarna utifrån i vilken ordning intervjuerna genomfördes (Bryman 2011).
5.6 Studiens tillförlitlighet
För att studiens kvalitet ska kunna sägas vara god behöver den uppfylla vissa kriterier. Två traditionella kriterier för att kunna bedöma kvaliteten i den
kvantitativa forskningen är validitet och reliabilitet. Enligt vissa forskare kan dessa begrepp dock vara olämpliga att översätta till kvalitativ forskning då validitet främst handlar om mätning, vilket inte är vidare betydelsefullt i den kvalitativa traditionen.
Även begreppet reliabilitet, som handlar om studiens möjligheter att kunna replikeras, kan innebära vissa begränsningar då kvalitativa studiers resultat inte sällan beror av forskningssubjektens humör och känslor. Ett begrepp som istället kan vara mer lämpat för kvalitativ forskning är tillförlitlighet (Bryman 2011), vilket vi också kommer att använda i vår studie.
Tillförlitlighet som mått på kvalitativ forskning rymmer fyra olika delkriterier:
trovärdighet, överförbarhet, pålitlighet samt forskarens möjligheter att styra och konfirmera. Trovärdigheten handlar dels om att bedriva sin forskning i linje med regler och forskningsetiska principer, och dels om att presentera ett resultat som kan
framstå som trovärdiga trots att den sociala verkligheten kan förstås på ett annat sätt än så som forskaren själv presenterar den. Vi har försökt att leva upp till detta kriterium genom att förhålla oss till olika forskningsetiska principer, vilket vi beskriver mer utförligt under 5.9 etiska överväganden. Kriteriet överförbarhet handlar istället om i vilken utsträckning ett resultat av forskning på en liten grupp i en unik kontext kan överföras och appliceras på en annan grupp i en annan miljö.
För att leva upp till det här kriteriet behöver empirin bestå av djupgående beskrivningar (Bryman 2011). Här kan vårt val av semistrukturerade intervjuer förstås som effektivt då metoden gav utrymme för intervjupersonerna att tala relativt fritt.
För att bedöma en studies pålitlighet behöver forskarna även inta ett kritiskt förhållningssätt till sin egen forskning. Till detta hör även att låta andra granska både lämpligheten i metodvalet samt hur forskarna i praktiken har tillämpat
metoderna. På så sätt kan forskarna få en fingervisning om resultaten faktiskt härrör från metoden. Det främsta verktyg som vi haft till vårt förfogande för att kunna skapa en så pålitlig studie som möjligt är sju stycken handledningstillfällen och slutseminarium. Vid dessa tillfällen har vi fått argumentera för både vår metod och för studien i sin helhet, men även fått feedback på delar som behövt korrigeras för att studien ska hålla god kvalitet. Slutligen, i förhållande till studiens tillförlitlighet, är det viktigt att forskaren exkluderar sina egna personliga värderingar. I vår studie har vi behövt förhålla oss till detta genom att låta vårt resultat styras av
intervjupersonernas perspektiv, snarare än av vår egen kritiska ståndpunkt gentemot lekmannastyret. Om vi genom studien bara skulle försöka konfirmera våra egna perspektiv eller låta studien styras av någon agenda skulle studien inte kunna sägas vara tillförlitlig (Bryman 2011).
5.7 Analysarbete
Vi valde att analysera vår empiri utifrån en tematisk analys, då vi i
transkriberingarna uppmärksammade olika teman och begrepp i intervjupersonernas svar som var återkommande (Bryman 2011). Vi började med att identifiera på vilka sätt intervjupersonernas svar kunde ställas i relation till våra forskningsfrågor och
formulerade utifrån det tre stycken huvudteman, (1) lekmannastyrets betydelse för praktiken, (2) lekmannastyrets påverkan på yrkesutövandet och slutligen (3) lekmannastyrets påverkan på yrkesrollen. I (1) beskrivs på vilka sätt våra
intervjupersoner upplever att lekmannastyret påverkar praktiken, alltså utfallen av LVU ärendena i sig och vilken betydelse lekmannastyret har för barnen. I (2) beskrivs på vilka sätt lekmannastyret påverkar, eller skulle kunna påverka professionellas hantering av ärenden, och i (3) beskrivs hur intervjupersonerna upplever att lekmannastyret påverkar deras yrkesroll i stort. Utifrån dessa tre huvudteman gjorde vi sedan en tematisk analys, och formulerade olika
underrubriker utifrån vad våra intervjupersoner svarade på våra frågor (Kvale och Brinkmann 2014).
5.8 Arbetsfördelning
Det allra första steget vi tog i arbetet med vår kandidatuppsats var att tillsammans söka efter vetenskaplig och referee-granskad forskning i Libris, Google scholar och Social services abstracts.. Mimmi skrev inledning, bakgrund och tidigare forskning, och Josefine skrev metod och teorin. Resultat, analys och diskussion skrev vi tillsammans. Vi båda deltog i alla intervjuer. Vi läste kontinuerligt igenom
uppsatsen i sin helhet och de delar som den andre påbörjat, och diskuterade utifrån det hur vi ville fortsätta bygga på samtliga delar tillsammans. På så sätt hade vi båda insyn i och kontroll över vilket material som producerades i texten i sin helhet. Vi genomförde sju intervjuer och Mimmi var ansvarig för fyra intervjuer, och Josefine var ansvarig för tre. Vi delade även upp det efterföljande arbetet med
transkriberingarna och gjorde så att Josefine transkriberade de intervjuer där Mimmi hade huvudansvar och vice versa.
5.9 Etiska överväganden
Lagen (2003:460) om etikprövning av forskning som avser människor reglerar förhållandet mellan forskare och intervjuperson, och lagen avser att skydda människor samt att respektera människovärdet under forskningsförfarande. Om
forskningen inte uppfyller krav utifrån ovan nämnd lag kan den etikprövas.
Utelämning av personuppgifter utan samtycke är exempelvis inte förenligt med 3§
1p i denna lag. Enligt 2§ samma lag omfattas däremot inte högskolestudier på grund- eller avancerad nivå av etikprövning. Då vår studie är en kandidatuppsats omfattas den alltså inte av lagrummen, men oavsett det så vill vi ändå bedriva vår studie på sådant sätt att den inte strider mot etiska regler eller principer.
Forskningsetik grundar sig i att de deltagande i en studie ska skyddas i största möjliga mån (Vetenskapsrådet 2017). Något som uppfylls bland annat genom informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet.
När forskning ska bedrivas krävs det att forskningen har ett tydligt syfte, metod och tillvägagångssätt. I vår studie förhöll vi oss till informationskravet genom att vi formulerade ett informationsbrev (bilaga 2) där deltagarna fick information om studiens syfte och metod. Vi förhöll oss även till samtyckeskravet då vi i informationsbrevet (bilaga 2) efterfrågade deltagarnas samtycke till att delta i studien och till att vi gjorde en ljudinspelning av intervjun. Vi informerade även om att deltagandet är frivilligt och att deltagarna när som helst kan avbryta intervjun.
(Bryman 2011). Forskningen ska även präglas av struktur och ordning
(Vetenskapsrådet 2017), vilket kan kopplas till konfidentialitetskravet. Kravet innebär bland annat att deltagarnas personuppgifter och material från exempelvis transkribering ska behandlas och förvaras på sådant sätt att obehöriga inte kan få tillgång till det. Kravet innefattar även anonymitet, att medverkandes identitet avkodas. För att i så stor utsträckning som möjligt kunna garantera att våra
intervjupersoner förblir anonyma valde vi att avidentifiera dem. Intervjupersonernas namn, kön, ålder, etnicitet eller specifika kommuntillhörighet framgår varken i transkriberingarna eller i själva uppsatsen. Vi förvarade även ljudfilerna från intervjuerna på ett USB-minne för att förhindra att obehöriga får tillgång till materialet. Transkriberingarna av intervjuerna skrevs ut och förvarades i pappersform i en pärm. När uppsatsen har godkänts raderas all empiri. Varken transkriberingarna eller ljudinspelningarna kommer heller att användas till något annat än till denna studie. På så sätt förhåller vi oss även till nyttjandekravet (Bryman 2011).
5.10 Metoddiskussion
Tillvägagångssättet med digitala intervjuer över Skype, Zoom och telefon innebar vissa fördelar som diskuterades tidigare i metodavsnittet. Exempelvis utgjorde den fysiska distansen mellan oss författare och intervjupersonerna inte ett hinder.
Tillvägagångssättet bidrog även till att vi fick en bred spridning av
gräsrotsbyråkrater från flera olika delar av landet vilket kan ha en positiv inverkan på studiens tillförlitlighet (Bryman 2011). Valet av digitala intervjuer över Skype, Zoom och telefon har däremot inte enkom varit hjälpsamt för vår studie med tanke på den fysiska distansen. Hade vi valt fysiska intervjuer hade vi fått möjlighet att i större utsträckning kunna ta del av intervjupersonernas känslouttryck. Intervjuerna hade också möjligtvis kunnat bli mer personliga genom en fysisk närvaro och ögonkontakt mellan författarna och intervjupersonerna. I de intervjuer som vi genomförde över Skype och Zoom fick vi dock möjlighet att interagera med intervjupersonerna på ett annat sätt än under de intervjuer som genomfördes över telefon då vi kunde se varandra. I slutändan valde vi dock att inte förhålla oss till icke-verbal kommunikation för att inte riskera att vi tolkar in någonting i deras kroppsspråk som intervjupersonerna själva kanske inte ville ge uttryck för (Kvale &
Brinkmann 2014).
De digitala intervjuerna var dessutom inte helt okomplicerade, framförallt av tekniska skäl. Under den sjätte intervjun, vilket var en telefonintervju, uppstod tekniska problem. Valet av tre olika digitala eller tekniska verktyg kan också kritiseras. Tillvägagångssättet utgjorde inte på något sätt ett problem, men det hade kanske varit smidigare att hålla sig till en teknik för att inte behöva hålla reda på både länkar till Skype och Zoom samt telefonnummer. Även ljudinspelningarna av intervjuerna har skett med olika stor framgång. I den sjunde intervjun, även den en telefonintervju, störs till exempel ljudupptagningen vid ett tillfälle av ljud utomhus.
Den typen av störning hade kanske inte uppstått om vi hade valt en annan miljö.
Gemensamt för ljudinspelningarna av telefonsamtalen var även att kvaliteten på ljudet försämrades av att vi behövde sätta på högtalaren. Det vi tar med oss från det
är att telefonintervjuer inte var det smidigaste valet, även om materialet inte påverkades i någon större utsträckning i slutändan.
6 Resultat och analys
Nedan kommer vi att presentera resultatet av vår studie i tre olika tematiseringar, lekmannastyrets betydelse för praktiken, lekmannastyrets påverkan på
yrkesutövandet och lekmannastyrets påverkan på yrkesrollen. Dessa teman har även brutits ned till olika underteman för att specificera analysen ytterligare (Kvale och Brinkmann 2014).
6.1 Lekmannastyrets betydelse för barnen
I de intervjuer som vi genomförde med professionella har vi kunnat urskilja vissa aspekter av lekmannastyret som våra intervjupersoner menar kan ha särskilt stor betydelse praktiken. En av dessa aspekter som i stort sett alla intervjupersoner gav uttryck var de potentiella riskerna i att lekmännen har beslutanderätten, samtidigt som de oftast saknar utbildning och akademisk kunskap.
6.1.1 Utbildning och erfarenhet
Gräsrotsbyråkratens främsta kännetecken i det sociala arbetet består i två delar. Det första kännetecknet är närheten till de enskilda klienterna, en närhet som infinner sig på grund av gräsrotsbyråkraternas hierarkiska ställning i den givna organisationen.
Gräsrotsbyråkrater kallas även för low-level employees, ett begrepp som antyder en distans mellan gräsrotsbyråkraten och politiska funktioner trots att de verkar i en politiskt styrd organisation. Det åligger alltså inte de enskilda gräsrotsbyråkraterna att exempelvis formulera policys, den uppgiften åligger politiker högre upp i den organisatoriska hierarkin. Gräsrotsbyråkratens uppgift är istället att implementera de policys som högre beslutsfattande organ beslutar om i mötet med de enskilda klienterna, och det är den uppgiften som föder gräsrotsbyråkratens andra kännetecken, handlingsutrymmet (Lipsky 2010).
Handlingsutrymme är väsentligt för att gräsrotsbyråkrater ska kunna utföra sina
arbetsuppgifter (Durose 2011), vilka handlar om att själva bedöma rätten till stöd och forma insatser efter de behov som klienten ger uttryck för, även om det måste ske inom organisationens ramar. En förutsättning för att gräsrotsbyråkrater ska kunna bruka handlingsutrymmet på ett rättssäkert vis är dessutom att de har kunskap, erfarenhet och kompetens inom det område som de verkar (Svensson, Johnsson & Laanemets 2008). Vikten av framförallt en akademisk kunskap för att kunna tillhandahålla ett fullgott och rättssäkert stöd uttrycks av flera av våra intervjupersoner. Intervjuperson 1 är positivt inställd till ett rättssystem som övervakar socialsekreterares arbete, men hen menar att det finns en risk med att lekmän inte har adekvat utbildning om barns behov och får påverka utfallet i dessa ärenden. Intervjuperson 5 uttrycker sig på liknande menar att:
“[...kan man ju alltid fundera över det här med... hur bra det är att det är...utifrån en partitillhörighet man sitter i en nämnd… och bestämmer om jättesvåra saker utan krav på utbildning... hur man då ska göra en bedömning om ett barn behöver omhändertas omedelbart med tvång]”.
Vi tolkar intervjupersonernas perspektiv som att lekmännens bristande kunskap skulle kunna innebära en risk att de barn som är i behov av vård utanför det egna hemmet inte får den vård de behöver, och att en akademisk kunskap bör vara ett krav när åtgärderna är tvingande och så pass inskränkande som placeringsärenden är. Ponnert (2007) beskriver exempelvis hur rättsliga processer som LVU-ärenden kan vara en traumatiserande upplevelse för barn, och att de beslut som fattas inom ramarna för LVU inskränker på barnens liv i hög grad. Det som våra
intervjupersoner ger uttryck för tar även Forkby, Höjer och Liljegren (2013) upp, då de skriver att en professionell kunskap kan vara avgörande inte bara för att barnet ska få vård över huvud taget, utan även för att barnet ska få rätt vård. Responsen från intervjupersonerna gällande lekmännens kunskap i förhållande till deras beslutanderätt kan även förstås utifrån Foucaults (1980) teori om makt/kunskap.
Med begreppet makt/kunskap menar Foucault att makt och kunskap är två faktorer som är ömsesidigt beroende av varandra, och att begreppen inte går att förstå separat. Det förhållningssätt som Foucault själv uttryckte till makt och kunskap,
“Det är inte möjligt att utöva makt utan kunskap, det är omöjligt för kunskapen att inte framkalla makt” (Nilsson 2008) står på så sätt i kontrast till uppdelningen av
