Lekmannastyrets påverkan på yrkesrollen

I kommande avsnitt behandlas begreppen beslutanderätt, hybridmodell och

handlingsutrymme utifrån Lipskys teori om gräsrotsbyråkrati. Dessa teman är delvis tagna från vår intervjuguide (bilaga 1) men också utifrån det som våra

intervjupersoner själva har tagit upp.

Till alla våra intervjupersoner ställde vi frågan om hur de skulle uppleva

beslutanderätten om den låg hos dem istället för hos lekmännen, och vad det skulle innebära för praktiken. Intervjuperson 4 beskrev att om hen hade ett större ansvar

skulle hen var mer noggrann i sina utredningar och inte lägga över ansvaret på lekmännen. Det kan tolkas som att lekmannastyret inger en känsla av lättnad och att de enskilde gräsrotsbyråkraten inte står och faller med utfallet av sitt beslut. Vidare menar intervjuperson 4 att det finns fördelar med att beslutanderätten tillfaller lekmännen, och säger att lekmännen kan stå för det mänskliga i beslutsfattande och att lekmännen kan bidra till att gräsrotsbyråkratens utredningsförfarande inte blir för kliniskt. Enligt Forkby, Höjer och Liljegren (2013) argumenterar även lekmän själva för att de kan tillföra en mer mänsklig dimension till praktiken och skydda enskilda individer från ett byråkratiskt bemötande och ett rutinmässigt utredningsförfarande.

Intervjuperson 2 ger också uttryck för lekmannastyrets fördelar, och om

beslutanderätten säger hen att om makten tillfaller en person kan det bidra till en rättsosäkerhet och att det finns en rättssäkerhet i lekmannastyre som system.

Just begreppet rättssäkerhet går även att förstå i relation till Forkby, Höjer och Liljegrens (2018) resonemang om att lekmannastyret syftar till att värna om demokratiska värden och barns säkerhet i praktiken, och att rättssäkerhet som ett demokratiskt värde kan upprätthållas utifrån att lekmännen är just folkvalda politiker. Intervjupersonernas perspektiv och positiva inställning går då att ställa i relation till Foucault, som enligt Börjesson och Rehn (2009) menade att makt inte alltid behövde vara någonting skadligt utan att det kan vara en positiv kraft.

Intervjuperson 5 delar dock inte fullt ut den uppfattningen och menar att

lekmannastyret inte påverkar rättssäkerheten eftersom alla beslut går att överklaga.

Däremot kan intervjuperson 4 perspektiv om lekmannastyrets tillförande av en mänsklig faktor förstås som paradoxalt utifrån Lipskys teori, då den sociala dimensionen mellan organisationen och klienten saknas (Johansson, 2007). Det är sällan som organisationen i stort kommer i direktkontakt med de enskilda klienterna, och det är just det som är kärnan i gräsrotsbyråkratens funktion. Gräsrotsbyråkratens uppgift är att i mötet med klienten kunna se till just det mänskliga och anpassa politiskt fattade beslut efter människans omständigheter (Lipsky 2010). På så sätt står intervjuperson 4 perspektiv i kontrast till Lipskys teori.

Samtidigt beskriver intervjuperson 7 en problematik i att gräsrotsbyråkrater kan behöva fortsätta arbetet med klienten om klienten inte accepterar nämndens beslut, men att socialnämnden i det inte behöver ta något vidare ansvar. Utifrån Lipskys (2010) teori går det här perspektivet att förstå som att nämndens distans till klienten kan vara frustrerande för gräsrotsbyråkraten, och att denne kan behöva ställa sig bakom ett beslut som hen kanske själv inte hade fattat i det enskilda ärendet. Det innebär däremot inte att alla beslut hade blivit bättre om det existerade en social relation mellan klient och beslutsfattande lekmän. Intervjuperson 5 menar att sociala relationer kan påverka rättssäkerheten negativt, särskilt i mindre kommuner. Vidare säger intervjuperson 5 att:

“[... på något sätt kan få en persons livshistoria på papper, mer eller mindre, i en utredning och sen fatta beslut om den och sen… mötas, om det är på mataffären, eller, vad det nu än är.] ”

6.3.1 Lättnad och misstro kopplat till beslutanderätten

När vi ställde frågan om det är så lekmannastyret upplevs svarade intervjuperson 1 att

“[...man som enskild handläggare vill ju sällan stå för beslut på egen hand, det måste vara fler som står bakom ett beslut och jag tänker att det handlar om rättssäkerhet och att det är därför man upplever en lättnad när det är fler som bedömer om just det här specifika barnets behov.]”

Även intervjuperson 4 beskriver att hen känner en lättnad över att beslutanderätten ligger hos lekmännen och refererar till fallet Lilla Hjärtat som utgjorde att

socialnämnden i Norrköpings kommun fick motta kritik för beslutet och inte socialsekreterarna. I frågan om lättnad, och huruvida gräsrotsbyråkraten skulle känna sig utsatt i sin yrkesroll om hen själv hade beslutanderätten menar även intervjuperson 6 att det hade varit utmanande att ha det ansvaret om resultatet av en placering fick negativa konsekvenser. Dunér och Nordström (2006) skriver att gräsrotsbyråkraters beslut grundas på specialistkompetens och utbildning, och att det är den kompetensen som legitimerar gräsrotsbyråkratens auktoritet. Liljegren, Höjer och Forkby (2018) menar dock att lekmannastyret riskerar att underminera gräsrotsbyråkratens kompetens. Intervjuperson 3 beskriver att det inte alltid upplevs

som att allmänheten har tilltro till professionen, och att lekmannastyret inger känslor av misstro. Hen säger att

“[... som att vi… inte sitter med något sunt förnuft, utan vi bara liksom följer regler, sen måste det komma några som HAR sunt förnuft… Det är ju inte samma… om en sjuksköterska fattar ett beslut…]”

Den liknelse som intervjuperson 3 gör mellan en socialsekreterares eller

familjehemssekreterares beslut vid en sjuksköterskas är snarlikt det resonemang som Liljegren, Höjer och Forkby (2018) för, där menar dem att en läkare inte ser sina ställda diagnoser granskade av varken politiker eller någon annan aktör som har sämre kunskap om människokroppen än vad läkaren själv har. Utifrån resonemanget att partipolitik inte hör hemma i sjukvården, kan lekmännens inflytande i

barnplaceringsärenden ifrågasättas.

Merparten av intervjupersonerna gav dock uttryck för att de ändå upplever ett stort förtroende från sina respektive lekmän, intervjuperson 2 beskriver att det finns ett förtroende från lekmännens sida att tjänstemännen gör bra utredningar. Enligt Liljegren, Höjer & Forkbys (2018) studie röstar lekmän sällan emot professionellas utredningar. Detta bekräftas även av intervjuperson 1 som menar att lekmännen sällan avviker från socialsekreterarnas utredning. Samtidigt menar intervjuperson 4 att LVU-förhandlingar i förvaltningsrätten utmärker sig då det kan vara svårare att få igenom de insatser socialsekreterare har yrkat på och där kan hen uppleva att lekmännen tar beslut som inte är för barnets bästa eller gynnar barnet.

6.4

Handlingsutrymme

Handlingsutrymme kan förstås som ett av gräsrotsbyråkratens främsta verktyg.

Lipsky (2010) definierar begreppet handlingsutrymme utifrån sin teori om gräsrotsbyråkraten, och menar att handlingsutrymmet innebär att den enskilde socialarbetaren i mötet med klienten behöver anpassa tillgängliga insatser och stöd efter de behov som klienten ger uttryck för samt efter klientens livssituation. När intervjuperson 5 får frågan vilken grad av inflytande och handlingsutrymme hen har

så menar hen att de har en påverkansmöjlighet genom den utredning de skriver, men inte kan påverka ärendegången så som den är utformad efter rådande lagstiftning.

Det tolkar vi som att hen upplever utredningarna som gräsrotsbyråkratens främsta styrningsmedel i barnplaceringsärenden. Exempelvis framgår av § 4 LVU att det är upp till socialnämnden, och inte till de enskilda gräsrotsbyråkraterna, att ansöka om en placering utanför det egna hemmet hos förvaltningsrätten. Om lekmännen säger intervjuperson 4 också att till lekmännen går till 95 procent på socialsekreterarnas bedömning. Det innebär att gräsrotsbyråkratens handlingsutrymme kan förstås som relativt stort, utifrån att deras bedömning sällan blir ifrågasatt och att deras

bedömning ofta får genomslag i praktiken.

Intervjuperson 7 ger även uttryck för en positiv inställning till ett granskningsmoment och en viss inskränkning i gräsrotsbyråkratens

handlingsutrymme. Hen betonar vidare vikten av ett kritiskt förhållningssätt till gräsrotsbyråkraters praktik för att främja rättssäkerheten, och menar att blir man inte ifrågasatt i sin yrkesroll som gräsrotsbyråkrat så kan en falsk trygghet i sitt

yrkesutövande uppdagas. Det perspektiv som intervjuperson 7 ger uttryck för står alltså till viss del i linje med det argument för lekmannastyre som Forkby, Höjer och Liljegren (2013) presenterar i sin forskning, att systemet ska skydda barn från ett stelt och byråkratiskt bemötande. Till intervjuperson 2 ställde vi då frågan i vilken utsträckning det upplevs som att lekmannastyret påverkar utredningsförfarandet.

Hen svarar att

“[det är inte helt omöjligt att tänka så… låt säga att man två barnärenden och man är ganska överbelastad… och så sitter du på den möjligheten att kunna fatta beslut själv. Då kanske det finns ett incitament till att...jobba… för snabbt.]”

Intervjuperson 6 beskriver lekmannastyrets påverkan på utredningsförfarandet som att

“ [… jag tycker nog inte att det påverkar jättemycket... men det blir lite svårt också för att… man har ju ingenting annat att jämföra med… hade det suttit människor… med en annan form av expertis eller kunskap… man vet ju inte hur det hade… varit egentligen.]”

Det intervjuperson 6 ger uttryck för förstår vi delvis i relation till Forkby, Höjer och Liljegrens (2013) forskning, där det framgår att lekmannastyrets princip är ett äldre system som varit i bruk sedan 1902. Vi tolkar intervjuperson 6 perspektiv som att det är svårt att bilda sig en uppfattning om ett system som varit i bruk så pass länge att ett alternativt tillvägagångssätt inte riktigt finns, och att graden av

handlingsutrymme därför är svår att bedöma. Vi kopplar även intervjuperson 6 svar till det som Foucault kallar för governmentality, eller styrningsrationalitet på svenska (Nilsson 2008). Styrningsrationalitet handlar om att en makthavare i ett givet sammanhang, här lekmannastyret, manipulerar tankesättet hos den eller dem som makthavaren vill styra i en viss riktning. Genom internalisering och

indoktrinering omvandlas makthavarens intressen och ambitioner till den styrda individens ”egen” mentalitet. Här menar vi inte att lekmännen har för avsikt att styra praktiken i riktning mot sina egna intressen. Det vi menar är att vi tolkar det som intervjuperson 6 ger uttryck för som att gräsrotsbyråkratens handlingsutrymme är något som gräsrotsbyråkraten själv inte reflekterar över i sitt dagliga arbete. Det kan förstås som att lekmannastyrets princip och praktik har blivit en del av

gräsrotsbyråkraters mentalitet genom internalisering (Börjesson & Rehn 2009), och att lekmannastyret konstrueras som ett normalt och naturligt förekommande system ur ett socialkonstruktivistiskt perspektiv (Wenneberg 2001).