Lidman och 1914 – års idéer

1914-års idéer var en samling politiska uppfattningar, som uppkom i Sverige åren kring första världskrigets utbrott. Idéerna kan sammanfattas med nyckelord som försvarsvänlighet,

nationellt engagemang, konservatism, en viss antidemokratism, uppslutning kring bondetåget och kungamakten och engagemang för Finland. De filosofiska rötterna kan spåras till tysk filosofi från 1800-talet och tiden före och under världskriget, enligt Saxlund, som anser att 1914-års idéer mest genomtänkt företräddes av Uppsalaprofessorerna Rudolf Kjellén

(statskunskap), riksdagsmannen och ledamoten i Svenska Akademien Harald Hjärne (historia) och – inte minst – Fredrik Böök (litteraturhistoria). Bland nordiska författare med dragning till rörelsen nämner han Bertel Gripenberg, Per Hallström, Knut Hamsun, Verner von Heidenstam, V.A. Koskenniemi, Bertil Malmberg, Örnulf Tigerstedt och Sven Lidman.¹²⁵

Många av 1914-års idéer fick en gemensam röst i offentligheten när aktivistskriften Svensk Lösen började utges fr.o.m. januari 1916. Upplagan uppges som mest ha nått 2,500 exemplar. Tidskriften finansierades i huvudsak genom donationer, men brottades under hela sin knappt treåriga existens med ekonomiska problem. Sista numret utkom i december 1918. Under åren närmast före första världskriget hade Lidman tagit ivrig del i de nationella,

försvarsintresserade rörelserna, som slutligen mynnade ut i bondetåget 1914. Under kriget anslöt han sig till den svenska aktivismen och blev Svensk Lösens chefredaktör och ansvarige utgivare. Till de fasta medarbetarna hörde, förutom Böök, representanter för nationalistiska och konservativa kretsar i Uppsala, såsom Nils Ahnlund, Erland Hjärne och H S Nyberg. I någon mån innebar tidskriften en modifiering av aktivisternas budskap, men grundtankarna var desamma. Där uttrycktes samma känsla, för de fosterländska traditionerna, för

handlingsviljan och offermodet, för drömmen om Sveriges nya storhet, som talat i de tidigare Silfverstååhlböckerna.

Lengborn visar att Svensk Lösen visserligen uttryckte sympatier för Tyskland, men samtidigt fruktade tysk östersjödominans. Omvänt var motståndet starkt mot de

ententevänliga krafterna i Sverige. Särskilt Ryssland betraktades som en framväxande världsmakt och ett hot mot såväl Finland som Sverige. Inrikespolitiskt önskade kretsen kring tidskriften en stark kungamakt och monarkins renässans. Främsta måltavlan för Lidmans polemik i Svensk Lösen var Hjalmar Branting och hans nära medarbetare inom

socialdemokratin.¹²⁶

125 Saxlund 1975, s. 5 och 11.

Lidman anger själv inriktningen i första numret (17 januari 1916) där han talar om ”förräderier, reträtter och ’fega kapitulationer’ som gjorts av svenska ledare och statsmän […] från 1709 till 1905”. Mot ”förvaltarna af det nationella konkursboet” ställer Lidman flydda tider och större statsmän. Han lyfter fram som särskilt förebildliga dels 1500-talet med Gustav Vasa, dels 1600-talet med svensk stormaktstid och Gustav II Adolf. I en appell 1916

uppmanar han ”Svensk ungdom […] att minnas Lützen, Breitenfeld, Warschawa och Bälten”. Med anledning av trontalet samma år skriver han: ”När Sveriges Konung kallar, skola, icke blott de, som den 6 februari 1914 [borggårdstalet] fylkades kring hans banér, utan jämväl det svenska folket följa honom.”¹²⁷

Svensk Lösen präglades till stor del av Lidmans personliga uppfattningar och

upplevelser, vilket bl.a. poängteras av Lengborn, som exemplifierar med glorifieringen av nationens hjältar på alla nivåer.¹²⁸ Likartade hyllningar ekar i Silfverstååhl-sviten och senare också i Huset med de gamla fröknarna. Notabelt är känslorna av förakt för Oscar II. Hans förmenta handlingsförlamning pekas ut som orsak till unionsupplösningen i Thure–Gabriel Silfverstååhl där det heter om kungen: ”den man som vanärat och bedragit sitt rike, […] denne utlevade gubbe, en sömnig operettmonark [mest påminnande om] ett uppmålat lik” (s. 223 – 224). Å andra sidan går det inte att ta miste på Lidmans stora uppskattning av Gustaf V. Saxlund menar att Silfverstååhlromanerna inte bara förebådar 1914-års idéer, i själva verket, skriver han, går en nationell och aktivistisk linje igen i alla fem romanerna som han utnämner till ”idéernas främsta litterära minnesmärke”.¹²⁹

127 Lengborn 1991, s. 37–38.

128 Lengborn 1991, s. 34.

Recensenter och recensioner

vid 1900-talets början

Mottagandet av äldre svenskspråkig litteratur kan enklast studeras i efterlämnade tidnings- och tidskriftsrecensioner. Presskritik är dock inte synonymt med receptionen, vilket bl. a. Svedjedal understrukit.¹³¹ Inte desto mindreutgör recensioner och anmälningar ett betydelsefullt led i receptionen. Nominellt är recensionerna avsedda för en vidsträckt offentlighet, enkannerligen den tidningsläsande allmänheten, men i praktiken riktar de sig främst till och läses av en litteraturintresserad minoritet. Litteraturkritik i tidningar och tidskrifter har tenderat att utgöra ”en genre för och av eliter”.¹³² Kritikerna är således definitionsmässigt icke–representativa för flertalet läsare, men de är först med att värdera nyutkommen litteratur i offentligheten. Med massmediets hela auktoritet utövar de ett starkt, ibland avgörande, inflytande på den läsande allmänhetens uppfattning om författare och deras verk. Recensioner i tidningar och tidskrifter var jämte förlagsreklam de viktigaste källorna till kunskap om bokutgivningen i Sverige vid 1900-talets början. TV–soffor och kulturprogram i radio var okända företeelser; Sveriges radio började sända först 1925.

En mer svårfångad del av receptionen är kunskap om vad som faktiskt blev läst och läsarnas värdering av det lästa. Gunnar Hansson, känd för sin plaidoyer för en ”läsarnas litteraturhistoria” som alternativ till den traditionella litteraturhistorien, förordar ett mer läsarorienterat perspektiv på receptionen.¹³³ Hanssons litteraturdemokratiska tanke stöds i princip av Svedjedal, som dock pekar på svårigheten att finna material som speglar stora läsargruppers syn på äldre litteratur.

När det gäller Lidmans romaner, så här cirka hundra år efter utgivningen, är metoden inte till någon hjälp; användbara läsarundersökningar från det tidiga 1900-talet är inte

kända.¹³⁴ Recensionen är varken den enda eller bästa vägen, men väl den bekvämaste om man vill bilda sig en uppfattning om hur åtminstone eliten av läsare såg på ett litterärt verk.¹³⁵

130 Lidman j:r 1988, s. 152.

131 Svedjedal 1998, s. 50.

132 Svedjedal 1998, s. 50.

133 Hansson 1997, s. 383.

134 C. Cederblad har undersökt läsvanor och bokbestånd i svenska hem perioden 1928–1931, redovisat i M. Kristensons ”Böcker i svenska hem”, Litteratur och samhälle 1987: 1–2.

Kritikerrollen

Per Rydén definierar litteraturkritik som ”den gradvis institutionaliserade verksamhet, som består i att man tillägger ett litterärt verk ett värde och ger det en inplacering.”¹³⁶ Lars Wolf erbjuder en kortare och mer operationell definition: ”att beskriva, tolka och värdera” litterära verk.¹³⁷ Horace Engdahl beskriver kritikern som ”en halvt motvillig mellanhand mellan författare och publik, en mäklare på de litterära ryktenas börs.”¹³⁸

Sedan förlaget beslutat sig för utgivning av ett litterärt verk är kritikern en tidig instans i den process som kallats ”litterär efterbearbetning” (Götz Wienhold 1979) eller rent av

”skapande förräderi” (Robert Escarpit 1973).¹³⁹ Genom att uppmärksamma eller förbigå ett litterärt verk utövar kritikern ett betydande inflytande över dess vidare öden i

litteraturhistorien. Ingen bör dock förvänta sig att det tidiga 1900-talets dagskritik skall motsvara de krav på överblick och analys som man kan ställa på litteraturvetenskapliga

översiktsverk. Detta gäller i synnerhet så länge en författare är i full verksamhet och hans eller hennes verk ännu inte kan läsas i skenet av historien.

Oavsett hur rollen definieras är det uppenbart att kritikern ofta agerar nyhetsförmedlare och därmed får – med eller mot sin vilja – en betydelsefull roll i marknadsföringen av

nyutkomna böcker. Bokrecensioner fyller funktionen som budbärare mellan författare och marknad, innebärande såväl konsumentupplysning som estetisk värdering och – inte minst – förmedlare av kulturell underhållning. Däremot är det inte, som Svedjedal understrukit, av avgörande betydelse för försäljningen om recensionen är positiv eller negativ och han erinrar om den i förlagsvärlden gängse uppfattningen att ”all publicitet är bra publicitet, även dålig publicitet”. Omvänt kan det vara förödande för försäljningen och därmed författarens inkomster om en bok blir förbigången med tystnad.140

Att kritiken, positiv eller negativ, främjar försäljningen är säkert ostridigt, även om säljstöd varken är det uttalade eller det underförstådda syftet när dagstidningar upplåter utrymme åt bokrecensioner. Kultursidornas skönandar betackar sig antagligen för kollektivanslutning till förlagens marknadsföringsteam.

136 Rydén 1987, s. 7.

137 Wolf 2000, s. 72.

138 Engdahl 2009, s. 115.

139 Svedjedal 1998, s. 59.

140 Svedjedal 1998, s. 53. Jfr också ”en inställd spelning är en spelning det också”; Ulf Lundell i Expressen 4/8 1991, återgivet i Ivarsson, Måns, Vill du ha din frihet får du ta den: Ulf Lundell-en biografi. Vol. 2,