Realism och symbolism, 1974
Gunnar Brandell
”Nittonhundratalets svenska litteratur skulle vara betydligt fattigare utan gestalten av Sven Lidman, den orolige löjtnanten, som var reservist i världens armé innan han fick anställning på stat i Guds kämpande skaror”, skriver Gunnar Brandell312 i Svensk litteratur 1900 – 1950, utgiven första gången 1958. (374) I den senaste utgåvan, utgiven på annat förlag 1974,
återkommer texten om Lidman utan ändringar eller tillägg.
Hos Brandell får Lidman betydligt större utrymme än generationskamraterna –
Bergman som vanligt undantagen. Bergman ägnas 351 rader, lika med 30 % och Lidman 256 rader, motsvarande 22 %, medan övriga fem i tiotalsgruppen får hålla tillgodo med mellan 146 (Wägner) och 88 rader (Nordström), lika med andelar på 12 – 7 % av det gemensamma utrymmet. (Bil 5 & 6)
Aldrig förr har det sexuella hyllats med en så desperat hänförelse i svensk lyrik som i Lidmans ungdomsdikter, hävdar Brandell, som samtidigt påminner om att Lidman själv – på goda grunder – uttryckt sig nedsättande om sin lyriska debut. Det litteraturkritiska eftermälet har inte heller blivit stort bättre över tiden, konstaterar Brandell. ”Lidelsen finns där alltid”, men efter utflykten till den realistiska romanen återvänder Lidman (i sina religiösa texter) till det symboliska uttryckssätt som kännetecknar ungdomslyriken, men den här gången med mer tillfredsställande resultat, ”mindre yppigt, kraftfullare och med demagogiskt sting.” (374) Brandell får, i likhet med Tigerstedt, August Strindberg i tankarna när han läser Lidmans romaner. I sina bästa stunder, menar Brandell, kan Lidman rentav påminna om denne ”genom prosans betvingande kraft.” (374) Huset med de gamla fröknarna och Såsom genom eld betraktar Brandell som Lidmans ”främsta romaner, två verk som sinsemellan är så olika i motiv och stämning att de sällan finner nåd inför en och samma granskare.” (371) Med den förstnämnda skriver Lidman in sig bland tiotalisterna, men detsamma gäller inte om de subjektiva Silfverstååhlböckerna, hävdar Brandell. 114 rader lika med 44 % av Lidman-utrymmet ägnas åt romanerna. (Bil. 7) Härav anslås hela 25 % åt Huset med de gamla fröknarna men bara 5 % åt Stensborg. (Bil. 8)
Brandell är, tillsammans med Linder, den litteraturhistoriker som är mest generös mot tiotalisterna vad gäller textutrymme. Tillsammans får de hela 10 % av all text i
översiktsverket. Visst utrymme ägnas åt att diskutera om Lidman alls skall räknas som
tiotalist. Å ena sidan, resonerar Brandell, är Lidman ”den mest extreme företrädaren för tendenser, som präglade hans författargeneration.” (367) Hit hör att han gjorde sig till talesman för en viss samhällsgrupp, den svenska börds- och militäradeln. Brandell utnämner Lidman till den mest framstående skildraren av officerslivet och den mest entusiastiske förespråkaren för officersdygder i allmänhet i svensk litteratur. Andra utmärkande
tiotalistdrag är viljedyrkan och hyllningarna till övermänniskan i olika skepnader. Dessutom, fortsätter Brandell, är ”den centrifugala tendensen i hans författarskap” typisk för
tiotalsgenerationen och han betraktar Lidman lika mycket som kommentator som skildrare, åtminstone till att börja med. (367)
Men det finns annat som skiljer Lidman från generationskamraterna, menar Brandell: Medan tiotalisternas verk (mer eller mindre) kännetecknas av borgerlig realism finns hos Lidman knappast någon framträdande romangestalt som inte lider brist på verklighetskontakt och i stället flyr in i drömmar och fantasterier. Att lyfta släkten Silfverstååhl från dess
fortlöpande deklassering upplevde unge Johan i Stensborg som ett bjudande kall. Valet stod mellan handling och fortsatt dagdrömmeri. För Lidman själv blev verklighetsflykt ofta den bekvämaste utvägen ur otillfredsställande förhållanden. Just flykten från verkligheten anser Brandell vara orsak till vad han betecknar som Lidmans främlingskap i det nya Sverige.
Att Lidman så småningom lämnat det skönlitterära fältet och ”gjort boskillnad mot världen” fjärmade honom ytterligare och slutgiltigt från tiotalsgenerationen. (373) Så småningom ”drevs han obevekligt bort från skönlitteraturens scen till förkunnarens estrad.” (367) Dragning till religionen är Lidman för övrigt inte ensam om i sin författargeneration; liknande tendenser hade Brandell iakttagit hos t.ex. Wägner, Koch och Nordström.
Epoker och diktare 2.
Allmän och svensk litteraturhistoria, 1982
Nils Åke Sjöstedt
Titeln på Lidmans sista roman, Såsom genom eld, kunde tjäna som rubrik över Lidmans hela författarskap, anser Nils Åke Sjöstedt313 i Epoker och diktare. Utmärkande drag i diktarens
texter är nämligen ett ständigt sökande och en intensiv längtan efter fördjupade ”livsupplevelser”. (490)
Översiktsverkets två band om vardera ca 650 sidor, med Lennart Breitholtz som redaktör, utgavs första gången 1972 i det uttalade syftet att fungera som studiehandbok för
blivande svensklärare och i grundläggande universitetsundervisning i litteraturvetenskap. Som sådan fungerade den också i närmare två decennier.314
Översiktsverkets del 2 inleds med ”Sturm und Drang”, Goethe och Schiller, d.v.s. tyskt 1770-tal, och slutar med det tidiga 1980-talets svenska poeter. I avsnittet om tiotalisterna introduceras Lidman tillsammans med de sex författarna i mitt urval, men därutöver ingen mer ur deras författargeneration.315
Hela Lidmans författarskap avverkas på en boksida hos Sjöstedt. Det är bara Koch med 35 rader och Wägner med 29 rader, 6 % resp. 5 %, som fått ett ännu blygsammare utrymme. Lidman får nöja sig med 38 rader, vilket utgör 7 % av gruppens gemensamma textutrymme. Som vanligt dominerar Bergman stort, här har han fått 214 rader, eller 37 %, följd av
Hellström, 107 rader, 19 %, samt Siwertz och Nordström, 76 resp. 73 rader, motsvarande ca 13 % vardera. (Bil. 5 & 6)
Främst är det Lidman i egenskap av romanförfattare som intresserar Sjöstedt. Drygt halva sidan, eller 56 %, ägnas Lidmans romaner. (Bil. 7). Innehållet i Köpmän och krigare, Huset med de gamla fröknarna och Såsom genom eld refereras summariskt. De två
sistnämnda är Lidmans bästa romaner, menar Sjöstedt. För övrigt avstår han i stort sett från att avge omdömen om romanerna. Om protagonisterna i Huset med de gamla fröknarna, 7 av romanernas gemensamma textutrymme om 22 rader, sägs endast att de är ”fint nyanserade och kontrasterade”. (491) Stensborg nämns över huvud taget inte. (Bil. 8)
På det knappa utrymmet gör Sjöstedt upprepade kopplingar mellan Lidmans liv och verk. Det gäller innehållet i en del av ungdomsdikterna där ”smärtan är lifvets lust och ångesten väcker de döde.”316 Om Silfverstååhlcykeln sägs att den speglar
”samhällsaktualiteter”, uppbyggelseböckerna karaktäriseras som ”en ordkonstnärs missionsmötestal” och i de exhibitionistiska och självrannsakande memoarerna bildar uppväxttidens erfarenheter bakgrund till livsgärningen. (491)
314 Nordlund 2005, s. 307.
315 Koch presenteras dock som en av ”De första arbetardiktarna”, i omedelbar anslutning till avsnittet om tiotalisterna.