Trovärdighet

Trovärdigheten i de yttre och inre förloppen ifrågasattes allmänt i recensionerna av Stensborg, men utgjorde inte något problem för recensenterna av Huset med de gamla fröknarna.

Invändningar i fråga om Stensborg gällde inte så mycket detaljbeskrivningarna, där sådana förekom. Tvärtom fick Lidman lovord av någon för ”en rikedom på karaktäristiska detaljer”. I stället var det själva händelseförloppet, som flertalet recensenter iakttog med betydande skepsis. Johan Silfverstååhls plötsliga metamorfoser, från introvert, jordbunden och

handlingsförlamad ädling, via rollen som förslagen bedragare och internationell äventyrare, till ödmjuk botgörare och slutligen till enkel arrendator med frid i sinnet, ansågs inte

trovärdiga. De tvära kasten i protagonistens sinnestillstånd gav ett tafatt och schematiskt intryck på kritikerna, som efterlyste mer konsistenta förklaringar till de överraskande pendlingarna mellan förtvivlan och framtidstro. Lidman har här, menade man, trampat över gränsen mellan fantasi (i sig själv en dubiös företeelse) och fantastik.

Misstron tycks ha sin grund i uppfattningen att berättelsen, med Bööks ord, upplevdes sakna ”det genomlevdas märg”. Just bristen på autenticitet, i meningen av författaren

självupplevt, eller rimligt inom recensenternas referensramar, ansågs av flera vara en av bokens mest framträdande svagheter och romanen betecknades av någon som alltför ”romanartad”. – Utrymmet för dikt och fiktion var snävare för ett sekel sedan.

Det ansågs allmänt att Lidmans förmåga att skapa trovärdiga romanfigurer hade förbättrats avsevärt mellan debuten med Stensborg och tillkomsten av Huset med de gamla fröknarna. Varken rimligheten i personskildringarna eller de yttre händelseförloppen ifrågasattes av någon (inte ens av Sprengel). De humoristiskt tecknade rumsinteriörerna och de – med nutida ögon – övertydliga karaktärsteckningarna i romanens inledning verkade fullt rimliga på recensenterna. Realistiska och trovärdiga tedde sig också beskrivningarna av modernitet och andra ’avarter’. Bland kritiker som för resonemang kring sambandet författare – verk tycks enighet råda: Författaren anses ömsom ta gestalt i romanens religiösa

D. Idéinnehåll

Om Sven Lidmans ideologiska hemvist rådde knappast någon tvekan. Hans Nietzsche-inspirerade übermensch–attityd, patriotism, bördsfixering, pliktmoral, historievurm, ingiftet i den förmögna Stockholmsfamiljen Thiel och de feodala tendenserna i Stensborg och Huset med de gamla fröknarna stred mot modernitet och progressiv samhällssyn. Med nutida synsätt, och därmed definitionsmässigt anakronistiskt, ter det sig märkligt att ingen fann anledning att kommentera Lidmans resonemang kring nationalkaraktärer i Stensborg. Den judiska miljön i och omkring familjen Herner, som tecknas med en ömtålig blandning av sympati och avståndstagande, tycks inte ha varit problematisk för den samtida kritiken. Lidmans förkärlek för anor och traditioner irriterade eller uppskattades beroende på recensentens ideologiska hemvist.

I recensionerna av Stensborg förekommer ideologiskt betingade angrepp eller reservationer ytterst marginellt. Inte ens skribenterna i den socialdemokratiska och

vänsterliberala pressen tycks ha haft problem med att göra åtskillnad mellan författaren och hans politiska hållning å ena sidan och hans litterära verk å den andra. Visserligen hyser studentkamraten Hedén vissa dubier när det gäller uppriktigheten i Lidmans demonstrerade sociala engagemang, men för övrigt betraktar han Stensborg som en harmlös och ”ofarlig” moralitet, vilket i sammanhanget antagligen skall tolkas positivt. Hos några recensenter var synen kluven inför moralen i Stensborg. Å ena sidan var sådant som växelförfalskningen, sveket mot förfäderna och utsvävningarna i Monte Carlo, att anse som djupt omoraliska, å andra sidan var själva syftet hedervärt och belåtenhet uttrycktes med romanslutet där Johan ödmjukade sig och tog sitt straff. Mest intensivt diskuteras frågor om realism och psykologisk trovärdighet i Stensborg. Men romanens idé, dess centrala tanke, diskuterades sällan.

Knappast någon tar upp till diskussion värderingar som den gammaldags pliktmoral som genomsyrar romanen eller existentiella frågor av typen skuld och försoning. Annorlunda förhöll det sig när Huset med de gamla fröknarna kom ut. Kritiken hade då bytt fokus: Idéinnehållet hade blivit mer intressant. Allt som var känt om ’dramat Sven Lidman’, i

privatliv och offentlighet, bildade fond. Paratexterna i romanens inledning förbereder nogsamt läsaren på det budskap som romanen var ämnad att förmedla. Den bärande idén, att

kristendom värd namnet bör vara något som praktiseras i vardagen och att enkla och svaga människor kan utgöra viktiga redskap i det godas tjänst, att de kan vara ”Helgon och hjältar”, mötte ingen opposition. Men särskilt vänstertidningarnas recensenter ansåg att blandningen av skönlitterär text och religiös förkunnelse var ovärdig en författare med litterära pretentioner.

Bland klippen finns bara två recensioner med en tydlig politisk tendens: recensionerna i de bägge vänstertidningarna Ny Tid och Social–Demokraten. Även med bortseende från direkta personangrepp, så riktade Sprengel såväl öppen som förstucken kritik mot såväl Lidmans redaktörskap för Svensk Lösen som att han framträtt som talesman för det som kom att kallas 1914-års idéer. För recensenten i socialdemokratiska Ny Tid framstod Lidman lika misslyckad i sin politiska hållning som romanen i den litterära. Rent politiskt har Lidman visat sig vara en ”medeltidsman”. Samma tidningars recensenter stördes också av vad man uppfattade som inslag av förakt för de lägre samhällsklasserna, verklighetsflykt, utvecklingsfientlighet och religiös propaganda.

I likhet med Stensborgs recensenter ironiserade en del kritiker av Huset med de gamla fröknarna över nostalgi och veneration för börd och titlar, men det gällde inte alla. Ju längre åt höger på den politiska skalan en tidning befann sig, desto mer uppskattande uttryckte sig recensenterna om såväl romanens idéinnehåll som dess litterära kvaliteter. Den enda

borgerliga tidning som tangerar dagspolitiken är liberala Dagens Nyheter med konstaterandet att med Lidman har den siste i aktivistkretsen kring Svensk Lösen återgått till litteraturen. Moralen, manifesterad i de kvinnliga hjältarnas uppoffringar för gossen Almgren, symbolen för den framtid de inte själva skulle få uppleva, tycks höjd över all kritik bland borgerliga recensenter.

Sammanfattning

Gemensamt för flertalet anmälningar är att stort utrymme ägnas åt referat av själva

handlingen. Det var således fråga om värderande presentationer, eller det Lars Wolf kallar ”orienterande kritik”, d.v.s. den sort som i första hand presenterar verket och lyfter fram den eventuella egenarten.²⁸⁴ Avsikten med de många gånger utförliga referaten får antas vara att recensenterna såg som sin primära uppgift att förmedla läsvärda nyheter. Att recensionerna som regel var placerade på nyhetsplats förstärker intrycket att recensenternas uppdrag var att informera om nyutkomna böcker snarare än att bidra med tolkning eller ge perspektiv.

Meningarna om romanerna var delade bland kritikerna. På praktiskt taget varje punkt fanns bestämda åsikter för och emot såväl form som innehåll. Några gemensamma

uppfattningar kan dock urskiljas. Flertalet identifierade romankompositionen som den svaga punkten i bägge romanerna. Kronologin ansågs bristfällig och händelserna i allmänhet för löst

sammanfogade för att bilda en sammanhängande berättelse. Händelseförloppet i Stensborg ansågs för snabbt och flyktigt medan det tycktes trögt och ibland t.o.m. helt stillastående i Huset med de gamla fröknarna. Utvikningar, mångordighet och upprepningar störde, drag som långt senare skulle känneteckna – och uppskattas – i Lidmans homiletik. Stilen betecknades som enkel och avskalad med ett rakt tilltal utan utsmyckningar, vilket uppskattades av de flesta. Realismen i ordval och vissa episoder i Stensborg störde en del känsliga sinnen medan de religiösa orationerna i Huset med de gamla fröknarna verkade irriterande på flertalet.

Många uttryckte dubier gällande trovärdigheten hos Stensborg. Interiörer och detaljbeskrivningar fick visserligen godkänt, men händelseutvecklingen betraktades med misstro. Johans personlighetsutveckling var helt enkelt inte tillfredsställande belyst, menade man, och stördes av att det inre förloppet tycktes vara i otakt med den yttre handlingen. Lidman hade bara hittat på, det han berättade hade varken han eller någon man kände någonsin upplevt. Komna till Huset med de gamla fröknarna hade recensenterna inte längre något att invända vare sig mot yttre eller inre händelseförlopp. Lidman var nu kapabel att beskriva den mänskliga karaktären med både trovärdighet och humor, ansågs det. Författarens person kunde rent av anas i vissa av romanfigurerna och att han gisslade en del avarter i samtidskontexten ansågs förtjänstfullt.

Idémässigt stämplades Lidman som konservativ med romantiska föreställningar om manlighet, börd och militära dygder. Moralen i Stensborg sågs på sina håll som dubiös, medan de religiösa utgjutelserna i Huset med de gamla fröknarna ansågs onödiga och påfrestande. Men även om de ideologiska och religiösa tendenserna i romanerna mötte motstånd hos flera, så fanns det också förespråkare – allt efter kritikernas egna värderingar.

III. Från dagskritik till

litteraturhistoria

dagen till meningsfränders och menings-motståndares hållningar, tidsanda, ekonomiska och materiella förhållanden.285

Litteraturkritiken beskriver, tolkar, klassificerar och värderar litterära verk och ibland hela författarskap. Den som tolkar händelser i sin samtid är utsatt för en ständig ström av

influenser, intrycken ackumuleras dag för dag, det finns inte tid att sovra, proportionerna är ofta förvridna och skogen blir svår att urskilja för alla uppdykande träd. Inte desto mindre äger dagskritiken och recensenterna tolkningsföreträde och är de första som klassificerar och värderar litterära verk. Därmed utövar dagskritiken ett betydande inflytande över verkens vidare öden på bokmarknaden och i litteraturhistorien.

Översiktsverkens författare, som regel forskare och lärare inom litteraturvetenskap, är inflytelserika aktörer i efterbearbetningen av litterära texter och medverkar till deras

inplacering i eller utmönstring ur nationens litterära minne. Något går alltid förlorat på vägen. De litteraturhistoriska översiktsverken, eller handböckerna, spelar t.ex. en central roll när det gäller att sortera författarskap i ’betydande’ och ’obetydliga’, men också i konstruktionen av litteraturhistoriska perioder och genrer.²⁸⁶ Många av dem som skriver litteraturhistoria har själva varit verksamma som kritiker och deras bidrag till översiktsverken utgör ofta återbruk av egna och andras recensioner där samlingar av pressklipp inte sällan får tjäna som

underlag.²⁸⁷ I Lidmans fall är det ont om recensenter som haft möjlighet att återanvända eget recensionsmaterial. Fredrik Böök är en möjlig återbrukare, Oscar Wieselgren en annan. Men den ende av Lidmans kritiker som återkom med ett Lidmanavsnitt i ett litteraturhistoriskt översiktsverk är den finlandssvenske litteraturprofessorn Gunnar Castrén.

När en ny generation tar över från den föregående och drar egna slutsatser blir samtidshändelser till historia. Det innebär inte alltid omvärdering eller distansering, men perspektiv och betraktelsesätt förändras och, för att citera Forser, ”[d]et är till stor del när kritiken faller ner i litteraturhistorien som vi börjar förstå, uppfatta och avgränsa en periods litteratur.”²⁸⁸ De litteraturhistoriska handböckerna är en genre, som lutar sig tungt mot sina föregångare, vilket bl.a. Anna Williams visat. Urvalet av

285 Michel Ekman, SvD 23.4.2009.

286 Nordlund 2005, s. 283.

287 Svedjedal 1998, s. 59.

medarbetare i översiktsverken görs bland samtidens mer bemärkta litteraturvetenskapliga auktoriteter.²⁸⁹ På grund av sin position i det litterära fältet blir översiktsverkens medarbetare

inflytelserika litterära smakdomare. Genom sina pedagogiska ambitioner får de också stort inflytande över litteraturundervisning och kanonbildning.

Litteraturhistorisk tradition bygger på den forskning som redan gjorts kring

författarskapen, hävdar Williams.290 Men, som framgår av forskningsöversikten, har Lidmans romaner bara lockat ett fåtal forskare till mer ingående studier. Det är därför inte ägnat att förvåna när det visar sig att värderingen av Lidman som författare och den litterära klassificeringen av hans romaner i genrer och perioder inte har undergått någon drastisk förändring under de gångna hundra åren. När detta skrives har ännu ingen

litteraturvetenskaplig avhandling om Lidmans författarskap lagts fram.