Barn- och ungdomstidens upplevelser anses i särskilt hög grad ha präglat såväl den vuxne Lidmans världsbild som hans författarskap. Recensenter och litteraturhistoriker hade att försöka värja sig mot en påträngande biografisk verklighet, men få lyckades läsa Lidmans bägge romaner utan att den färgstarka och välkända författarprofilen gjorde sig påmind. Ofta klibbar biografin fast vid texten när Lidmans författarskap recenseras.
Hans biografi och tidiga lyrikproduktion var välkända för författarkollegor och recensenter och – skall det visa sig – också för de litteraturhistoriker som senare kom att behandla hans verk. Lidmans veneration för antika ideal och hans politiska hemvist till höger på den politiska skalan var inte heller obekanta för recensenterna – och det visste han: ”Mina åsikter om tiden och tidstecknen har jag aldrig stuckit under stol med lika litet som mina öfriga sym- och antipatier”, som han uttrycker det i brev till Karl Otto Bonnier kort före publiceringen av Stensborg.104 Forskare som Ahnlund, Lengborn, Saxlund m.fl. menar att sambandet liv – diktning är särskilt tydligt i de två romaner som behandlas i denna uppsats. Om Stensborg säger Ahnlund exempelvis att ”diktaren har klätt ut sig till lantjunkaren Johan Silfverstååhl.”105 Thorbjörn Lengborn skriver om Huset med de gamla fröknarna att det självbiografiska inslaget är tydligt: ”Lidman har direkt byggt in sin egen brud-, kors- och Mariamystik i romanen. Det är bokens religiösa huvudgestalt, Euridike Berg, som får bli bärare av dessa självbiografiska inslag.”106 Saxlund går längst när han hävdar att ”[h]ela Lidmans författarskap är i hög grad beroende av hans upplevelser och släktminnen.”107 Beträffande den litterära miljön gör Karl Otto Bonnier en inplacering i boken Bonniers – en bokhandlarefamilj:
Sven Lidman tillhörde den unga diktargeneration, som gav sig till känna åren närmast efter sekelskiftet 1900, av den äldre författargenerationen kallad ’generation av 00’ och [som] bildade stommen till vad som senare kom att betecknas som tio-talisterna. Bland dessa unga var Sven Lidman en av de mest begåvade.108
104 Brev till KOB, daterat Rom, 4.3.1910. BFA.
105 Ahnlund 1979, s. 718.
106 Lengborn 1990, s. 129.
107 Saxlund 1975, s. 96.
Lidman bland tiotalisterna
Det perspektiv på nyare svensk litteratur som vi möter i handböcker och essäistiska översikter är i regel förvridet genom uppspaltningen i decennier.109”Tiotalister” är det gängse samlingsnamnet på den grupp jämnåriga prosaförfattare på svenska språket som fick sitt genombrott omkring år 1910 och – åtminstone vad prosan beträffar – uppvisade gemensamma drag. Själva termen tillskrivs Ludvig Nordström, som i ett inlägg under Strindbergsfejden i Aftontidningen 1910 skrev att den generation som ”tack vare Strindbergs bokslut fått fria händer […] att efter tjugo års isolering åter sätta den Svenska Anden i kontakt med de europeiska och utomsvenska idéströmningarna [och] de enda, som kunna ha verkligt intresse, äro de, som bilda den yngsta författargenerationen, de s.k. 10-talisterna”.110 Men redan i december 1907 skrev sign. T.S. i Nya Pressen (svenskspråkig finländsk tidning) med anledning av att Sigfrid Siwertz´ Cirkeln just utkommit, att det är alldeles påtagligt att ”en ny diktargeneration inom den svenska litteraturen har format sig” […] ”dess adepter äro – kanske utan undantag – födda mellan 1880 och 1890.” Recensenten har funnit att dessa diktare utmärker sig genom att främst intressera sig för det individuella på bekostnad av det konstnärliga momentet och fortsätter:
Det är en af läsning genomsprängd åldersklass, själfuppfostrad med hjälp af filosofiska läromästare, tidigt betryckt af djupa frågor och tunga svar. Den karaktäriseras i sin helhet genom ett oerhördt allvar och en målmedveten vilja att ständigt gripa ett så djupt tag i företeelserna, som de egna krafterna möjligen tillåta. Den drifver subjektivismen till sin ytterlighetspunkt.111
Till denna på 1910-talet ännu relativt unga författargeneration brukar bl.a. räknas Hjalmar Bergman, Gustaf Hellström, Martin Koch, Ludvig Nordström, Sigfrid Siwertz, Elin Wägner och Sven Lidman.112 Några av dem, Hellström, Lidman, Nordström och Siwertz, var t.o.m. födda samma år, 1882, men, som Siwertz skriver i memoaren Att vara ung: ”det var nog enda gången som vi tiotalister så att säga uppträdde i samlad trupp.”113 Siwertz erkänner dock att han har en grupp jämnåriga inklusive Lidman att tacka för mycket, bl.a. för att han ”härdade ut i Uppsala”.114
I likhet med Lidman hade några av dem inlett sin diktarbana som lyriska dekadenter i Levertins anda med en diktning som utmärktes av esteticism, fatalism, svårmod och allmän
109 Espmark 2008, s 7.
110 Aftontidningen 3.8.1910.
111 Nya Pressen 15.12.1907. Citerad i Alexandra Borgs avhandling En vildmark av sten (1911), s. 110.
112 Svenskt Litteraturlexikon 1970, s. 584–585.
113 Siwertz 1975, s. 22.
pessimism. Dekadens brukar dels gälla som beteckning på en tidsperiod, dels som ett
stilistiskt och ideologiskt förhållningssätt hos konstutövare i Västeuropa. Konstverk från den här tiden symboliserar inte sällan nihilism, kulturell och moralisk nedgång. Dessa artefakter ”tematiserar svårigheten med att leva utan värden och att vistas i en värld som saknar ett övergripande normsystem” som Johan Lundberg uttrycker det.115 Långt tidigare hade Brandell gjort samma observation: Visserligen verkade verklighets- och viljeinriktade författare också under åren kring sekelskiftet, men, konstaterar han, sekelskiftets speciella signum var ändå ”flanörmentalitet” och ”trötthet”. Den främste representanten för denna riktning var ju Hjalmar Söderberg, men även yngre manliga författare som Lidman, Siwertz och Österling uttryckte liknande stämningar inom lyriken.116
På ett eller annat sätt stod tiotalisterna under inflytande av Hjalmar Söderberg och Bo Bergman, men en omorientering mot optimism och viljedyrkan ägde rum under senare delen av 00-talet, skriver Christer Jacobson i avhandlingen På väg mot tiotalet.117 Den mest
framträdande metamorfosen har Jacobsson funnit hos Siwertz, men iakttar likartad utveckling hos andra prosaförfattare som Henning Berger, Hellström, Lidman och Nordström. Ett
exempel på uttryck för viljedyrkan hämtar han i Lidmans novell Höstluft från 1904:
Tante tycks inte älska nutidens män! – Nej, det finns inga karlar, ser du. En man skall handla – och stå och falla med sin gärning – om han så faller med den, beundrar jag honom. Jag vill se upp till min man, han skulle vara så stor, att jag ej kunde se hans fel.118
Siwertz tycks tidigt ha varit medveten om att en omorientering var på väg. På en fråga i Aftonbladet hösten 1910 om han ansåg att en ny litterär skola kunde anas i Sverige och vad som i så fall utmärkte den, svarade Siwertz att ”det kan ju hända, [att det] framåt 1920–30 börjar uppstå ett litterärt ’tiotal’ i stil med ’åttiotalet’ och ’nittiotalet’. Och det
kan ju också hända, att dess allmänna tendens skall betecknas som ett betonande av viljan och friheten”.119
De litteraturhistoriska översiktsverk som behandlar den här tiden framställer tiotalet som en period vars författare intresserar sig för händelser i samtiden. De manliga tiotalisterna anknyter till en europeisk litterär tradition med koppling till samtida filosofer och författare såsom Friedrich Nietzsche, Arthur Schopenhauer och Henri Bergson, men också till svenska samtida som Verner von Heidenstam, Hjalmar Söderberg, August Strindberg, Albert
115 Lundberg 2000, s. 28. 116 Brandell 1974, s. 313. 117 Jacobson 1961, s. 121. 118 Jacobson 1961, s. 243. 119 Jacobson 1961, s. 121.
Engström och Oscar Levertin och för Sven Lidmans och Sigfrid Siwertz del dessutom Ellen Key och Selma Lagerlöf, hävdar Anna Williams med referens till Castrén (1932).120
Nils-Olof Franzén tycks åtminstone vara av delvis annan mening: ”Ett faktum är”, skriver han, ”att de s.k. tiotalisternas romanproduktion rent allmänt inte vittnar om någon
tidshändelsernas starka inverkan. Några av de mest kända romanerna från dessa år har ingen eller endast föga anknytning till kriget: Selma Lagerlöfs Kejsarn av Portugallien (1914), Martin Kochs Guds vackra värld (1916), Hjalmar Bergmans Mor i Sutre (1917) och En döds memoarer (1918), Sven Lidmans Huset med de gamla fröknarna (1918), Elin Wägners Åsa-Hanna (1918).”121
Flertalet av Lidmans skrivande generationskamrater hade vid 1910-talets början lämnat lyriken för att i stället skriva realistiska prosaskildringar (Bo Bergman och Anders Österling undantagna). Omsvängningen till realistisk samhällsskildring kan tydligt iakttas hos
exempelvis Lidman, Nordström, Siwertz och ytterligare några. Därmed knöt de an till en realistisk tradition i europeisk litteratur alltifrån Walter Scott och med impulser från bl.a. Dickens och Dostojevskij.
Ett gemensamt stildrag hos tiotalisterna är den allvetande berättaren som känns igen på signaturfrasen ”Han anade icke …”. Med denna och likartade formuleringar demonstrerar berättaren såväl sin överlägsna kunskap om fakta som sitt moraliska och intellektuella övertag, framhåller Staffan Björk.122 Ett citat hämtat ur Huset med de gamla fröknarna kan tjäna som exempel: ”Ingen av de båda gamla damerna hade ju den blekaste aning om att Euridike Bergs lilla sekretär en gång skulle säljas av antikvitetshandlare Janson till en blivande svensk kung och sluta sina dagar på Stockholms slott. ” (s.182–183)
För Lidman torde inte minst umgänget med Hjalmar Bergman i Rom ha inspirerat till genrebytet. Vid den här tiden hade Lidman lämnat ungdom och ungkarlsliv bakom sig och därmed den fin-de-siècle-inspirerade och dekadenta poesi som varit hans signum. Nu ville Lidman skriva prosa och han hade ett ärende: han ville göra upp med sitt förflutna. I mars 1910, d.v.s. samma månad som Sven Lidman romandebuterade med Stensborg, överraskade Hjalmar Bergman med den humoristiskt realistiska romanen Hans nåds testamente.
Dessförinnan hade Bergman publicerat en del noveller, men inga längre texter. Lidman kom från en period av skrivkramp i sin tur föregången av ”det hungriga blodets” poesi.123 Det är frestande att anställa jämförelse mellan de bägge prosadebutanternas verk. I bägge fallen rör
120 Williams 1997, s. 102–103.
121 Franzén 1986, s. 306.
122 Björck 1983, s. 70.
det sig om vad Johannes Edfelt kallar ett slags ”tjällossning”.124 För såväl Bergman som Lidman sammanföll romandebuten med nyss ingångna äktenskap. Bägge hämtade förebilder till sina figurer bland barndomsminnen, såväl vad miljöer som personer beträffar. Båda hade under uppväxtåren omgivits av färgstarka personligheter, som kom att utgöra tacksamma modeller för romanfigurerna. Därmed skapades ett tidshistoriskt samband mellan romanerna – men här upphör också likheterna. Hans nåds testamente är en frodigt godmodig satir med generationsmotsättningar som tema, medan Lidmans huvudperson under stort allvar försöker förvalta arvet från förfäderna. Hos Bergman bärs berättelsen fram av romanfigurernas
replikskiften och händelser som länkar i varandra. Romanen blev ju också tacksamt material för såväl teaterscen som filmduk. I Lidmans Stensborg är dialogen däremot sparsamt
förekommande. Här är det den allvetande berättaren som för handlingen framåt med hjälp av sporadiska inblickar i ett osammanhängande händelseförlopp. Det är också berättaren som beskriver och kommenterar karaktärsdrag hos de olika romanfigurerna. Bergman låter tvärtom personligheterna framträda med hjälp av ymnigt förekommande repliker.
Händelser i samtiden har satt djupare spår hos Lidmans romanfigurer, särskilt
Silfverstååhlarna, än fallet är med generationskamraternas produktion. Hit hör upplösningen av unionen med Norge, storstrejken, borggårdskrisen och första världskrigets utbrott,
händelser som inspirerade till vad som senare kom att utmynna i ”1914 års idéer”.