Likheter och skillnader i val av copingstrategier

Ovan har jag redogjort för vad socialsekreterare med lite respektive lång erfarenhet av socialt arbete använder för copingstrategier för att hantera ett psykiskt krävande och känslomässigt utmanande arbete. Av redogörelsen går att utläsa både skillnader och likheter i val av strategier mellan de båda grupperna av socialsekreterare. Nedan redogör jag närmare för dem.

7.6.1 Problemfokuserade copingstrategier

Skillnader i problemfokuserade copingstrategier är förekommande mellan socialsekreterarna. En av socialsekreterarna med lite yrkeserfarenhet använder exempelvis de lagar, rutiner och riktlinjer som myndighetspersoner ska följa för att känna sig tryggare i sin yrkesroll och i det arbete hon utför. En annan socialsekreterare med en än så längre relativt kort erfarenhet av yrket använder en strategi som går ut på att hela tiden hålla sig uppdaterad inom forskning, samtidigt som hon läser litteratur om hennes arbetsområde. Detta för att få en ökad förståelse för det sociala arbetets praktik och dess många gånger ytterst komplexa ärenden. De socialsekreterare med mer yrkeserfarenhet använder däremot en strategi som går ut på att vara välinsatt i ärenden och ha all nödvändig information för att kunna fatta svåra och många gånger livsavgörande beslut. De menar nämligen att det ger en trygghet att vara välinsatt i ett ärende, när de fattar beslut rörande andra människors liv.

Gemensamma strategier är att tänka uppgifts – och lösningsfokuserat för att hantera exempelvis den höga arbetsbelastningen eller för att slippa påverkas allt för mycket av en

41

klients ångest eller känslor. Dessutom är det vanligt förekommande bland alla i studien deltagande socialsekreterare att planera sitt arbete, samt att prioritera arbetsuppgifter, för att få det som är mest brådskande gjort först, eller för att få struktur på en kaosartad arbetsplats med höga krav både från politiker och klienter. Vidare är en ytterligare likhet i val av problemfokuserad copingstrategi att inse sitt ansvarsområde och vilka begränsningar yrkesrollen har. Som Collins (2007) menar i avsnitt 3.3 kan ett målinriktat arbete underlätta för socialsekreterare i utmanande och krävande situationer. Genom att prioritera arbetsuppgifter och arbeta lösningsfokuserat, vilket samtliga intervjurespondenter gör i olika utsträckning, genererar det en känsla av att ha kontroll och att vara strukturerad och effektiv. Detta kan, enligt Collins (2007) i avsnitt 3.3, gynna både socialsekreterarnas känslomässiga motståndskraft och deras inställning till arbetet de utför. Framförallt Petra och Olle i ovan sammanställda resultat betonar hur ett lösningsfokuserat arbete gör det möjligt för dem att undgå att påverkas negativt av arbetet, bland annat av en klients ångest. Olle exempelvis gör något konstruktivt av den, vilket tyder på att han genom ett förändrat arbetssätt har utvecklat en strategi som stärker hans känslomässiga motståndskraft.

7.6.2 Känslofokuserade copingstrategier

Beträffande de känslofokuserade copingstrategier som används av de intervjuade socialsekreterarna finns inga skillnader mellan dem med lite och de med lång erfarenhet av socialt arbete. Båda grupperna av socialsekreterare upplever att arbetet de utför är meningsfullt och därmed värt att investera både tid och känslor i. Strategin med känslomässigt engagemang och en känsla av meningsfullhet, som är den mest väsentliga delen av att ha en känsla av sammanhang, gör med andra ord att socialsekreterarna kan hantera krävande och utmanande situationer på ett bättre sätt. Detta bekräftar den studie skriven av Mandell m.fl. (2013), som sammanfattats i avsnitt 3.4, som säger att socialsekreterare trots höga nivåer av känslomässig utmattning ändå är nöjda med arbetssituationen. Detta beroende på att de genom ett känslomässigt engagemang i klienter och i arbetsuppgifter känner att de kan påverka svåra situationer och göra positiva förändringar. Hur mycket känslomässigt engagemang som de intervjuade socialsekreterarna har varierar från person till person, men samtliga menar att det är viktigt att engagera sig för att kunna utföra arbetet på ett bra sätt. Dock bör nämnas att socialsekreterarna med längre yrkeserfarenhet ser det som mer självklart och naturligt att engagera sig i klienter, medan socialsekreterarna med mindre erfarenhet visar olika grad av engagemang. Detta kan bero på, som Hansson (2011) menar i avsnitt 3.2, att de

42

fortfarande är oerfarna i arbetet och därmed inte utvecklat strategier för att kunna hantera de känslor som kan uppstå i ett möte och istället identifierar sig med klienten. Att arbetsplatsens organisation inte stöttar detta sätt att arbeta på, vilket gör att de känner sig ensamma och utsatta i sin position som socialsekreterare, är också en trolig orsak. Även här blir alltså vikten av en god organisation på arbetsplatsen också tydlig.

Vidare används positiva tankar för att bemöta arbetsrelaterade utmaningar i båda grupperna av intervjuade socialsekreterare, dock i olika utsträckning. Alla intervjuade socialsekreterare använder sig dessutom av ett kollegialt stöd för att kunna hantera arbetsplatsens många gånger utmanande arbete. Flertalet av dem poängterar att de inte skulle ha klarat av arbetet utan sina kollegor, vilket tyder på att det kollegiala stödet är av stor betydelse för dem. Att reflektera, både ensam och i grupp, samt att få handledning är också viktiga strategier som samtliga använder för att få en större förståelse för sig själv och de egna tankarna och känslorna, men också för att få en större förståelse för arbetet och dess komplexa natur. Handledning i synnerhet upplever de socialsekreterare med lite yrkeserfarenhet vara av extra vikt, dels för att hinna reflektera och för att utvecklas professionellt, men också för att hitta nya verktyg för att hantera arbetet. Som ovan nämnt i tidigare forskning med Gerge (2011), Sandhal et al. (2010) och Astevik & Melin (2013) i avsnitt 3.1 och 3.3, bekräftas härmed vikten av reflektion som strategi för att hantera utmanande och krävande situationer, samt vikten av att ha ett socialt stöd av kollegor eller familj.

Avslutningsvis nämner fyra av sex socialsekreterare vikten av att ha ett meningsfullt och välfungerande privatliv. De menar att detta är en strategi som ger positiva effekter på deras arbete, då de under ledig tid kan ladda batterierna för att orka arbeta med det de gör. Det är med andra ord angeläget att hitta en balans. Vidare poängterar ett par av dem att det är viktigt att skilja på vad som är yrkesliv och vad som är privatliv, vilket också är en strategi för dem.

7.6.3 Undvikande copingstrategier

Undvikande copingstrategier är bara förekommande hos socialsekreterarna med lite erfarenhet. Två av socialsekreterarna med lite yrkeserfarenhet använder distans till klienter för att undvika att bli psykiskt och känslomässigt påverkade av dem, eller för att undgå att identifiera sig med dem, då det uppfattas som psykiskt och känslomässigt krävande. Som Socialstyrelsen menar i avsnitt 3.2 använder dessa socialsekreterare med andra ord distans i den bemärkelsen att de gör ett medvetet val att distansera sig. Detta val av copingstrategi, som inte är av långsiktig art, kan ses som en följd av dålig organisation, bristande stöd från chefen

43

eller för kort erfarenhet av det sociala arbetets praktik. Med tanke på att den tredje socialsekreteraren i denna intervjugrupp, Anna, inte väljer att distansera sig till klienter kan det spekuleras i om det beror på hennes personlighet och sätt att arbeta, eller om det beror på att hon arbetar i en organisation som, likt Moxnes (2001) i avsnitt 3.5 påpekar, på ett bättre sätt hjälper henne att hantera arbetsplatsrelaterade utmaningar. Detta till skillnad från Petra och Sara som i intervjuer säger att de inte mår bra av eller får hjälp av den organisation de arbetar i. Inte heller får de någon stöttning av chefer.

Vidare använder enbart en socialsekreterare med lite erfarenhet av socialt arbete ytterligare undvikande strategier. Hon känner inte lika mycket empati för människor längre, vilket som Brattberg (2008) i avsnitt 4.2.4 skriver, tyder på att hon distanserar sig från det hon uppfattar vara psykiskt krävande och känslomässigt utmanande arbete. Dessutom säger hon att hon försöker att inte tänka på det som är jobbigt eller svårt både psykiskt och känslomässigt, vilket innebär att hon till viss del förnekar att hon upplever vissa delar av arbetet som just psykiskt krävande och känslomässigt utmanande.