Likheter och skillnader i vad som uppfattas som psykiskt krävande och känslomässigt utmanande arbete

Från ovanstående framställning av vad socialsekreterare med lite respektive mycket erfarenhet av socialt arbete går det att utläsa vissa likheter och skillnader i vad som uppfattas vara psykiskt krävande och känslomässigt utmanande i det dagliga arbetet.

Likheter mellan de båda grupperna är att båda anser att den höga arbetsbelastningen gör att yrket känns utmanande och krävande. Vidare anser de intervjuade socialsekreterarna att klientarbete i dess olika former är både psykiskt krävande och känslomässigt utmanande på olika sätt. Precis som Socialstyrelsen (1990) menar, skrivet i avsnitt 3.5, är socialtjänstens organisation inte anpassad för att möta de krav som finns på socialsekreterare, bland annat att

28

bedriva ett klientarbete som bygger på en bra relation och ett gott samarbete. Att arbetsplatsens organisation inte är anpassad till det arbete som bedrivs gör med andra ord att psykiskt krävande och känslomässigt utmanande situationer uppstår där de kunde ha undvikits eller åtminstone mildrats i sin art. Kanske hade det varit annorlunda om socialtjänsten organiserats på ett annat sätt, precis som Socialstyrelsen (1990) i avsnitt 3.5 menar, där socialsekreterarna skulle få både tid och stöttning i att bygga välfungerande relationer till klienter. Det är ju trots allt för klienternas skull socialsekreterarna finns.

Skillnader mellan socialsekreterarna med lite och lång yrkeserfarenhet är också förekommande. Socialsekreterare med lång erfarenhet av socialt arbete upplever att diskussioner kring ekonomiska frågor är psykiskt krävande för dem, något som socialsekreterare med lite yrkeserfarenhet inte nämnt. Dessutom upplever de socialsekreterare som arbetet längre att icke fungerande samarbeten mellan andra enheter eller myndigheter är påfrestande för dem. Att dagligen hantera de krav som är ställda på yrkesrollen, eller överkrav som en socialsekreterare uttrycker sig, hör också till vad socialsekreterare med mycket yrkeserfarenhet anser vara psykiskt krävande. Detta sistnämnda bekräftar vad tidigare forskning av McGarrigle & Walsh (2011) säger, som nämns kort i kapitel 2.

Samtliga socialsekreterare med lite yrkeserfarenhet upplever däremot att den osäkerhet som de känner inför yrkesrollen ökar känslan av att yrket är psykiskt och känslomässigt påfrestande. I osäkerheten i yrkesrollen ligger en ovisshet om vilka förväntningar de har på sig, vilka begränsningar de har och hur långt deras ansvarsområde sträcker sig. Dessutom upplever två av socialsekreterarna med lite yrkeserfarenhet i betydligt större utsträckning att arbetsplatsens organisation och lite eller bristfällig stöttning och bekräftelse från chefer är psykiskt krävande och känslomässigt utmanande. Bristen på tid för reflektion på arbetsplatsen påverkar dessutom två av dem mycket, både psykiskt och känslomässigt. Skillnaden inom gruppen av socialsekreterare med lite yrkeserfarenhet är intressant, då enbart två av tre socialsekreterare tycker att bristen på reflektion är psykiskt krävande och känslomässigt utmanande. Som både Sandhal et al., (2010), Tham (2008) och Moxnes (2001) säger i avsnitt 3.1 och 3.5 är arbetsplatsens organisation och chefers engagemang och stöttning till personalen av betydande vikt för att anställda, i detta fall socialsekreterare, ska kunna hantera och kontrollera krävande och utmanande situationer på arbetsplatsen. Av Annas intervju framgår att hon får stöttning och bekräftelse från chefen, samt att det på hennes arbetsplats finns tid avsatt för reflektion under arbetstid, både innan och efter klientmöten. I tidigare forskning i avsnitt 3.1 skriver Sandhal et al., (2013) att detta sätt att arbeta på, ett sätt som gynnar en socialsekreterares förmåga att förstå och kontrollera båda sina egna och andras

29

känslor, har positiva effekter på personalen och deras förmåga att utveckla en emotionell självkännedom. Dessutom har Anna förmånen att arbeta i en organisation som, precis som Moxnes (2001) i avsnitt 3.5 säger, aktivt arbetar med personalens känslor, både på individnivå och i grupp, vilket leder till ett positivt arbetsklimat på arbetsplatsen. Petra och Sara verkar enligt intervjuerna däremot arbeta i organisationer som inte aktivt tar upp och behandlar personalens ångest och känslor och de har inte arbetstid avsatt för reflektion. De får inte heller, i samma utsträckning som Anna, stöttning och bekräftelse från chefer vilket de poängterar är en bidragande orsak till att de upplever arbetet som psykiskt och känslomässigt påfrestande. Denna analys av socialsekreterarnas upplevda arbetsmiljö är intressant då den visar på vikten av chefers engagemang i personalen och i det arbete de utför. Dessutom spelar arbetsplatsens organisation och på vilket sätt den hanterar personalens känslor och ångest en viktig roll i hur de anställda trivs med och hanterar arbetet. I kapitel 2 nämns även en studie av Beddoe m.fl. (2013) som visar att antalet nyutexaminerade och på arbetsplatsen välmående socionomer har minskat, kanske beroende på att de har svårt att behålla en positiv attityd till arbetsplatsens organisation, vilket även ovanstående resultat till viss del tyder på.

7.5 Copingstrategier

Nedan följer en redogörelse för vad de intervjuade socialsekreterarna använder för copingstrategier för att hantera det som anses vara psykiskt krävande och känslomässigt utmanande arbete. Här har jag använt mig av copingteorin för att förstå insamlad data. Inledningsvis presenteras strategier som används av socialsekreterarna med lite yrkeserfarenhet, därefter följer de strategier som socialsekreterarna som arbetat längre använder. Avslutningsvis kommer jag att jämföra resultatet för att se eventuella skillnader eller likheter i vilka strategier som används.

7.5.1 Problemfokuserade copingstrategier hos socialsekreterare med lite yrkeserfarenhet

Samtliga socialsekreterare med lite yrkeserfarenhet använder sig av olika problemfokuserade copingstrategier för att hantera det som känns krävande och utmanande på arbetsplatsen. Nedan följer en genomgång av dem.

7.5.1.1 Kunskap är makt

Både Sara och Anna använder med andra ord yttre faktorer för att hantera det de upplever vara psykiskt krävande och känslomässigt utmanande. Sara exempelvis använder sin roll som

30

myndighetsperson för att hantera det hon tycker är utmanande och krävande. Hon menar att en strategi för henne är att luta sig mot och använda sig av de rutiner, riktlinjer och lagar som socialsekreterare vid myndighetsutövning ska följa. Genom att göra på detta sätt menar Sara att hon får en större trygghet i sitt arbete, då hon vet att hon i alla fall enligt lagen agerar på ett korrekt sätt mot sina klienter. Den ojämna maktbalansen mellan henne själv och klienterna använder hon sig också av för att hantera det som känns utmanande, bland annat när klienter skriker och är arga på henne. Sara menar att hon använder sin makt för att skapa trevligare möten, då hon anser att klienterna blir trevligare mot henne när de inser hennes befogenheter. Även Anna använder kunskap till att skapa makt, eller kontroll, över en känslomässigt eller psykiskt utmanande situation. Exempelvis i ärenden som inte går som planerat använder Anna kunskap som en strategi för att inte skuldbelägga sig själv för misslyckandet eller för vad en klient har gjort. Hon menar:

De sa det hela tiden till oss under socionomutbildningen, men det är så sant! Jag håller mig hela tiden uppdaterad med litteratur och forskning om mitt område, för att få en större förståelse och mer kunskap om det jag arbetar med. Genom att jag läser tidigare forskning kan jag förstå varför en klient agerar som den gör, det kanske helt enkelt är inbyggt i processen, det kanske är en del av problemet! Det behöver inte vara jag som har gjort något fel… Och genom att få den förståelsen tar jag också bort skulden eller den ångest jag kan känna från mig själv.

7.5.1.2 Konsten att planera arbetet och se lösningar

En problemfokuserad copingstrategi kan som ovan nämnt vara att planera sitt arbete. Denna strategi använder sig både Anna, Petra och Sara av i olika utsträckning. Anna exempelvis vänder sig ofta till sin chef för att få hjälp med att prioritera ärenden när arbetet känns överbelastande, medan Petra och Sara försöker prioritera själva eller med hjälp av kollegor. Anna säger:

Det är okej att be om hjälp, och det är skönt att jag har förstått det nu. Genom att jag fått hjälp har jag också förstått att jag har för höga krav på mig själv. Det som jag förväntade av mig själv förväntade ingen annan av mig och det är skönt att äntligen ha förstått det.

En annan problemfokuserad copingstrategi är att vara lösningsfokuserad, vilket Petra anser vara en strategi som fungerar för henne:

På något sätt känns det som att jag har mer verktyg nu, mer legitimitet. I början hade jag ingen erfarenhet, jag visste inte hur jag skulle tänka eller begränsa mig. I början fokuserade jag mycket på det som var hemskt, det barnen blev utsatta för och jag liksom… stagnerade i det tankesättet. Idag är jag bättre på att konstatera att en situation ser ut på ett visst sätt, och

31

att jag sitter på verktyg som kan förändra och förbättra barnens situationer. Idag är jag helt klart mer lösningsfokuserad!

7.5.1.3 Vikten av att sätta gränser

Problemfokuserade copingstrategier kännetecknas också av att de är av målinriktad och konkret art. Att begränsa sig själv i sitt arbete är ett konkret sätt att styra vad som ska och inte ska göras under arbetstid. Genom att sätta gränser för sig själva och inse sitt ansvarsområde upplever de intervjuade socialsekreterarna att de lättare kan hantera det som känns psykiskt krävande och känslomässigt utmanande. Anna säger:

Jag lär mig mer och mer att sätta gränser för mig själv, att fika, äta en ordentlig lunch, prata med kollegor och så vidare… Och också så klart, att förstå att allting inte handlar om mig som person! De problem jag jobbar med, de är så komplexa och det hänger inte bara på mig om det ska blir bra… Det är klart att jag kan påverka! Men jag kan inte lägga över allt ansvar på mig, det fungerar inte så.

7.5.1.4 Att vara uppgiftsorienterad

Sista punkt på de problemfokuserade copingstrategierna är att vara uppgiftsorienterad, vilket Anna berättar att hon är. Denna strategi går ut på att vara fokuserad på uppgiften för att dels minska känslan av stress, men också för att kunna göra något konstruktivt av det som känns känslomässigt eller psykiskt utmanande. Anna säger att hon exempelvis i krävande möten brukar fokusera mer på det mötet syftar till, än att bekräfta eller prata om klientens känslor:

I svåra möten är det viktigt för mig att hålla mötet på en bra nivå, jag vill inte förlora mig allt för mycket i klientens känslor eller påverkas av klientens ångest. Jag vill inte fastna i ett samtal där det inte händer någonting! Då tycker jag att det är lättare att fokusera på min uppgift, på problemet. Det är ju det jag vill lösa!

7.5.2 Känslofokuserade copingstrategier hos socialsekreterare med lite yrkeserfarenhet

Känslofokuserade copingstrategier syftar till att ta hand om en människas inre tankar och känslor som uppstår i utmanande situationer, eller som påverkar vad som anses vara krävande och utmanande. Nedan redogör jag för vad Sara, Anna och Petra använder för känslofokuserade copingstrategier.

32

7.5.2.1 Ett känslomässigt engagemang för klienter

Samtliga socialsekreterare med lite yrkeserfarenhet anser att det, i olika grad, är värt att investera tid och engagemang i det arbete de utför och i deras klienter, då de märker att de faktiskt kan påverka, förändra och förbättra situationen för utsatta människor. Att kunna hjälpa andra människor gör med andra ord att ett engagemang för dem känns viktigt. Alla tre påpekar att engagemang gör att arbetet känns meningsfullt, och därmed värt att investera i. Anna säger:

Jag vill alltid sätta mig in i och försöka förstå hur en klient mår eller känner och tänker. Även om jag tänker annorlunda så vill jag ändå sätta mig in i hur den personen tänker och känner om sitt liv. För det är ju liksom sanning för den personen! Och därför är det viktigt för mig att lyssna och försöka förstå… Jag känner ofta empati för människor, jag bryr mig liksom! Det är viktigt för mig.

7.5.2.2 Vikten av att tänka positivt

Att bemöta utmaningar och det som anses vara krävande med positiva tankar och med inställningen att det är hanterbart och kontrollerbart är också en viktig känslofokuserad strategi. Detta försöker både Petra och Anna att göra, dock i olika utsträckning. Anna anser bland annat att hon mer och mer börjar tycka om känslan av att ständigt utmanas. Hon menar att hon utvecklas när hon ställs inför nya problem, och ibland brukar hon se det som positivt, att arbetet hela tiden gör att hon måste lära sig mer och utvecklas som person. Även Petra använder ett positivt tänk som copingstrategi:

Mitt arbete är utmanande och krävande mer eller mindre hela tiden. Men jag antar att det är det jag tycker är tjusningen med jobbet också! För det som är krävande är ju också utvecklande! Jag tycker att jag utmanas och utvecklas hela tiden. Man kanske får hitta lugnet i att vara ständigt utmanad kanske… Sedan tror jag att det är en förutsättning för det här jobbet, att vara öppen och vilja utvecklas och så. Om känslan av att kunna allt infinner sig… då bör man nog byta jobb. Ingen klient och inget fall är ju identiskt!

7.5.2.3 Stöttning från kollegor

Vidare är ett socialt stöd en central del av de känslofokuserade copingstrategierna. Samtliga socialsekreterare med lite yrkeserfarenhet anser att det är oerhört viktigt att få stöttning, bekräftelse och råd från kollegor. Anna är noga med att poängtera att det är viktigt att prata med sina kollegor både innan och efter ett möte, för att reda ut egna tankar och känslor. Dessutom har de tid avsatt för diskussion och reflektion på arbetsplatsen, vilket hon värdesätter mycket. Anna har även förmånen att jobba i en organisation med en närvarande

33

och engagerad chef, vilket gör att hon får ännu mer bekräftelse och stöttning. Sara vänder sig helst till kollegor med mer yrkeserfarenhet än vad hon själv har för att få stöttning. Petra agerar på samma sätt, hon menar att hon arbetar i en liten men sammansvetsad arbetsgrupp, och att de i den mån de kan stöttar och hjälper varandra. Hon säger:

Som tur är har jag en jättebra arbetsgrupp! Utan dem så hade jag sagt upp mig för två månader sedan… Hade det inte varit för dem hade jag inte klarat av den jobbiga period som varit, eller den som följer nu…

Anna tycker också att det är skönt att prata med kollegor med mer erfarenhet, då känner hon sig lugnare i situationer som hon tycker är krävande, bland annat när arbetsbelastningen är för hög. Hon säger:

Det har hjälpt mig mycket att få veta att vissa saker kommer med jobbet, att det är hög arbetsbelastning och omorganisation… Och att även andra socialsekreterare kan tycka att arbetet är jobbigt och att det har kommit ur fas med planeringen! Att de med mycket erfarenhet inte heller jobbar perfekt! När man förstår det, att det kommer med yrket och att det inte är mig det är fel på så är det så mycket lättare att se det positiva med yrket. Då slutar man liksom att lägga allting på sig själv! Det är liksom inte jag som har en bristande förmåga… det är inte jag som är dålig!

7.5.2.4 Vikten av reflektion och handledning

Samtliga tre socialsekreterare anser att reflektera över arbetet, vad som händer och hur de påverkas är viktigt för att de ska kunna hantera och få en förståelse för det som känns psykiskt krävande och känslomässigt utmanande. Framförallt Anna menar att det genom reflektion är viktigt att få en förståelse för sig själv, för de egna tankarna och känslorna och också att acceptera, och inte förtränga, dem. Petra och Sara säger att de inte reflekterar i den utsträckning som de kanske borde, även fast de vid tillfällen när det sker märker att det underlättar det som känns krävande och utmanande, samtidigt som de får en större förståelse för varför de tänker eller känner på ett visst sätt. Men då de inte har arbetstid avsatt till reflektion, och då båda inte anser att de vill reflektera på ledig tid, är tillfällen för handledning då de bäst kan reflektera kring sin situation. Petra säger:

Under handledning får jag ofta hjälp med att se ett problem från flera perspektiv, och jag får en ny förståelse för det. Jag känner också att jag får fler verktyg så att jag kan förstå mig själv bättre, varför jag reagerar på ett visst sätt, eller varför jag tänker på ett annat… Det är egentligen bara under handledning som jag har tid att reflektera, därför tycker jag att handledningen är så viktig!

34

Även Sara menar att handledningstillfället är det enda tillfälle som hon på riktigt har tid att reflektera över sig själv och sin arbetssituation och för henne innebär det tre timmar reflektion, en gång i månaden. Under handledning upplever Sara att hon lär sig tänka i nya banor, och hon känner att hon får en ökad förståelse både för sina egna känslor men också för arbetet som hon utför.

7.5.2.5 En meningsfull fritid

Avslutningsvis anser både Petra och Sara att det är viktigt att de har en meningsfull och välfungerande fritid för att det ska orka med att arbeta som socialsekreterare, och dagligen möta psykiska och känslomässiga utmaningar. De tycker att en stabil och meningsfull fritid ger positiva effekter på deras arbete, då de lättare klarar av och kan kontrollera dess utmaningar om de trivs med sitt privatliv. De menar att det är viktigt att skilja på privatliv och yrkesliv, och att också inse att privatlivet är viktigare.

7.5.3 Undvikande copingstrategier hos socialsekreterare med lite yrkeserfarenhet

Endast Sara och Petra berättar om undvikande copingstrategier som de använder för att klara av det utmanande och krävande arbetet som socialsekreterare. Undvikande copingstrategier går som tidigare nämnt ut på att distansera sig från eller förneka att något är psykiskt krävande eller känslomässigt utmanande. Nedan redogör jag för vad Sara och Petra använder för undvikande copingstrategier.

7.5.3.1 Distans till klienter

Både Sara och Petra har utvecklat ett distanserat sätt att arbeta med klienter för att undvika att bli allt för psykiskt eller känslomässigt påverkade av dem. Sara säger:

Jag är mer distanstagande mot mina klienter, vi kommer sällan nära varandra. Den där maktrelationen som finns, jag tycker att det är skönt att ha den… Det är viktigt för mig att mina klienter vet vilken roll jag har och vad jag gör. Jag vill inte komma för nära dem, så att de sedan kanske känner att jag sviker dem, eller gör en bedömning som går mot dem… Jag är ganska noga med att säga det till mina klienter.

Petra säger att hon håller en distans till de klienter vars person eller situation hon känner att hon kan identifiera sig med. Petra menar att det är viktigt att hon kan skilja på klienten och henne själv för att kunna utföra ett bra arbete. Hon säger:

35

Det är viktigt för mig att tänka att det är deras problem, att det är de själva som har försatt sig i en viss situation. Jag brukar också vara noga med att klargöra för mig själv att det är han eller hon som är utsatt, inte jag! Det är viktigt tror jag, att känna att det är skillnad på den här personen och mig. Jag är liksom i kontakt med den här personen för att kunna hjälpa den, det är bara därför.

7.5.3.2 Minskad empati

En annan undvikande copingstrategi som Sara använder sig av för att hantera det som är psykiskt och känslomässigt krävande är att minska på sin empatiska förmåga. Hon säger:

Jag känner inte lika mycket empati för människor längre. Saker jag hör från klienter, det de har varit med om, det de gör och så vidare… de blir numera bara en faktor för mig. Jag känner inte så mycket längre, jag blir inte känslomässigt engagerad på samma sätt.