I detta avsnitt jämför jag de fyra uttolkarna och tolkningarna från tillkomsthistorien. I sin syn på överträdelsen skriver alla fyra att det var en synd som begicks när människorna tog och åt av trädet som ger kunskap om gott och ont. Detta samtidigt som alla utom Rashi mer eller mindre tydligt ger uttryck för att det var meningen att människan skulle göra det för att lära sig fatta visa beslut. Synden var att bryta mot det bud Gud givit dem och där är alla utom Ibn Ezra tydlig. Rashi och Luther menar att de även gjorde sig skyldiga till avgudadyrkan när de föredrog och litade på det ormen sade framför det Gud sagt. Dessutom var ormen medskyldig till synd då den förledde människorna till avgudadyrkan. Till skillnad från de andra använder Luther också orden rebelliskhet och arrogans. Ibn Ezra skriver att ormens synd bestod i att den gjorde uppror mot Gud. Sett i sin kontext är det rimligt att anta att han också menade att det var ett uppror som även människorna gjorde sig skyldiga till. I så fall har han och Luther en liknande syn i den frågan. De sammanfaller på den punkten med den tidiga kanaaneiska myten som beskriver ett uppror. Hos Ibn Ezra är likheten tydligast då han liksom myten beskriver att det är ormen som gör sig skyldig till upproret.
Både Rashi och Luther är överens om och framhåller att det är fel att ändra på eller lägga till något till Guds bud. Luther anser också att det är en synd att urskulda sig och skylla sin egen synd på någon annan.
Irenaeus och Luther anser, i likhet med den rabbinska traditionen, att Adams olydnad bestod i ett av människans upproriska tilltag mot Gud när han åt av trädet.
Samtidigt ser de allvarligare på den då den leder till döden. Grunden till olydnaden var att blanda ihop sitt eget begär, sin vilja med Guds. Irenaeus skriver att det var och är fel att överskrida sina givna gränser genom högmod och självtillräcklighet. Det hände då och det händer idag och ingår i livets villkor. När människan misslyckas och ångrar sig kan hon få fortsätta och bli mer lik Gud. På så sätt får hon lära sig ödmjukhet och tacksamhet. Känslan av att ha handlat fel, ånger, är början till visdom menar han. Luther skriver att det är Guds straff snarare än människans ånger som gör henne ödmjuk. Det som Irenaeus menade var att synd också var att göra sexuella erfarenheter utan att invänta Guds vilja. Hos Luther är det sexuella begäret en följd av arvsynden.
Gemensamt för alla fyra uttolkare är också att de betraktar domen och straffet som lades på människan som relativt milt även om de skiljer sig åt teologiskt i sin syn på kristushändelsen. Irenaeus och Luther ser också ormens och Satans agerande som allvarligt; Irenaeus för att den gjorde uppror mot Gud, Luther för att den förledde till avgudadyrkan.
Samtliga uttolkare anser att Guds bud och trädet ska förstås tillsammans. I trädet finns budet.
Irenaeus och Rashi anser att trädet som ger kunskap om gott och ont är ett fikonträd. Det återfinns bara i Edens trädgård menar Ibn Ezra och är av en unik, okänd sort med förmågan att väcka sexuellt begär. Något som Adam fick kunskap om först då han tog del av frukten. I det senare är även Irenaeus överens med Ibn Ezra.
Irenaeus syn på trädet är att det ger kunskap om gott och ont vilket är ofrånkomliga aspekter av livet som framträder genom lydnad respektive olydnad. Känslan av att ha gjort fel är början på vishet menar både han och Rashi.
Även Ibn Ezra menar att trädet kan skänka vishet, detsamma som kunskap om gott och ont. Enligt Ibn Ezra är vishet att ha ett öppet sinne och fatta sina beslut baserat på kunskap istället för begär. Luther däremot menar att människans intellektuella förmåga gick förlorad då de första människorna åt av frukten. Han ser också trädet som Guds lag som människorna har att följa.
Att ha vishet, kunskap om gott och ont menar Ibn Ezra är också att vara som änglar som har förmågan att göra det goda, Guds vilja. Rashi skriver att det är att vara som gudar med förmåga att skapa världar. Ibn Ezra skiljer på sexuellt begär och kunskap om gott och ont även om de sammanstrålar i begreppet trädet med kunskap om gott och ont.
I 3:22 framträder en skillnad i hur Rashi och Ibn Ezra tolkar orden ”’Människan har blivit som en av oss med kunskap om gott och ont…’”. Ibn Ezra vänder sig uttalat mot Rashis tolkning att människan blivit som som en av oss på jorden med förmågan att skapa världar. Istället menar han att det antingen betyder att människan blivit som Guds änglar med kunskap om gott och ont, eller att Gud här uttrycker det Adam tror; att han blivit som en Guds ängel. Tanken att det skulle ha varit änglar som verkställde Guds ord övertogs i delar av Luther. Här anas polyteismen i myterna som ligger till grund för berättelsens tillkomsthistoria.
Det som Ibn Ezra och möjligen också Rashi tycks ha bevarat från bland annat Gilgamesheposet är synen att människan skapades dödlig men gavs en möjlighet att bli odödlig genom att äta av Livets träd. Både Irenaeus och Luther såg istället döden som en konsekvens av synden men också som en befrielse från evigt liv i synd.
Även om teologierna skiljer sig åt så är det noterbart att se hur pass mycket de kristna uttolkarna var influerade av judiska tolkningar och de i sin tur av tidigare myter i närliggande kulturer på liknande tema.