Efter 2008 års lagändringar om ett differentierat strandskydd i 7 kap. 18 d-e §§ MB framstår äldre rättspraxis som inaktuell och nya domstolsavgöranden i frågan är förhållandevis mager. Det är endast två avgöranden om LIS-områden som har avgjorts i högre instans och kan bedömas ha ett prejudikatvärde.
4. 1 MÖD 2012:39
I MÖD 2012:39 var frågan om en strandskyddsdispens för en nybyggnad av ett fritidshus i ett av kommunen utpekade LIS-område i översiktsplan, dock hade länsstyrelsen i sitt granskningsyttrande framfört invändningar mot att det utpekade LIS-området var för stort och att det inte kunde föreligga särskilda skäl att meddela dispens enligt 7 kap. 18 d § MB. Kommunen ansåg att länsstyrelsen inte hade varit tillräckligt tydlig i sin vägledning till kommunen. Naturvårdsverket och Boverket ansåg att utpekandet av det aktuella LIS-området inte uppfyllde kraven i 7 kap. 18 e § MB, varför inte heller 7 kap. 18 d § MB kunde anses vara tillämpligt. SKL (Sveriges kommuner och landsting) ansåg att kommunens redovisning i översiktsplanen visade ett område lämpligt för landsbygdsutveckling. Mark- och miljödomstolen framförde att bedömningen av om en fastighet kan anses belägen inom ett LIS-område och om särskilda skäl föreligger måste göras utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Det är först vid prövningen av det enskilda fallet som det på ett rättsligt bindande tillvägagångssätt kan avgöras om den tänkta platsen för en handling kan uppfylla de krav som åsyftas med ett LIS-område. I en översiktsplan, i vilken ett granskningsyttrande från länsstyrelsen innefattas, är inte rättsligt bindande men är vägledande vid en prövning. I omvänd situation, i fall där ett granskningsyttrande inte hade funnits hade det generellt sett inte funnits fog för att ifrågasätta kommunens
redovisning av LIS-områden. När kommun och länsstyrelse har olika uppfattning kan granskningsyttrande och översiktsplanen inte anses utgöra tillräcklig vägledning. Mark- och miljödomstolen fann det otillräckligt utrett att den aktuella platsen kunde utgöra ett LIS-område och därmed fanns inte särskilda skäl att bevilja strandsskyddsdispens förelåg inte.
Av slutsatserna i rättsfallet är det tydligt att översiktsplaner inte är rättsligt bindande vid en prövning i det enskilda fallet. Att länsstyrelsens granskningsyttrande som innefattar invändningar mot ett LIS-område som kommunen pekat ut inte är bindande. Vad som därav blir viktigt är att kommunen följer länsstyrelsens uppfattning för att utpekande av LIS-område ska beaktas vid prövningen, trots att det bara är vägledande.
4.3 HovR M 6577-13
Målet gällde en strandskyddsdispens för uppförande av ett bostadshus på fastigheten Svarvane 1:1, vilken kommunen redan beviljat men länsstyrelsen med stöd av 19 kap. 3 b § MB beslutade sig för att överpröva beslutet. Den aktuella fastigheten var avsedd att vara belägen 90 meter ifrån stranden och 57 respektive 95 meter ifrån två redan befintliga bostadshus och inom områden som var utpekat som LIS-område av kommunen. De frågor som domstolen dels hade att bedöma var huruvida något av de särskilda skälen i 7 kap. 18 c § p. 1, 2 och 6 MB var uppfyllda, dels om området var ett lämpligt LIS-område och om därmed 7 kap. 18 d § st. 2 MB var uppfyllt. Vad som är synnerligen intressant i fallet är en omständighet som tycks ha förbisetts under förfarandet och i domstolsprövningen, var att den ursprungliga ansökan omfattade nybyggnation av fem tomter inom fastigheten och vidare släppa in fler grannar till nybyggnationer. Syftet med denna åtgärd med detta går i linje med en utveckling av landsbygden som var avsedd för åretruntboende som i förlängningen innebär en långsiktig ekonomisk aktivitet.
Första steget i prövningen var att avgöra om området redan tagits i anspråk på ett sätt som gör att det saknar betydelse för strandskyddets syften enligt 7 kap. 18 c § p. 1 MB. Domstolen ansåg att den befintliga byggnationen gav ett sammanhållande intryck
men att topografin och växtligheten inte bidrar till att allmänheten kan vistas avskilt vid stranden. Den tomtplatsavgränsning som redovisats i samband med dispensansökan innebar att inte en obetydlig del skulle sträcka sig mot sjön. I fråga om fri passage ansåg domstolen att den befintliga byggnationen belägen långt ifrån skulle utsläcka möjligheten till vistelse och passage av området och onekligen medföra en avhållande effekt.
Andra steget var att avgöra om området var avskilt från strandlinjen enligt 7 kap. 18 c § p. 2 MB. Med ledning av MÖD 2011:40 ansågs inte den mindre grusvägen som åberopats inte ge den avskiljande verkan som avses med bestämmelsen.
Tredje steget i prövningen var att bedöma om det kunde föreligga ett annat mycket angeläget intresse enligt 7 kap. 18 c § p. 6 MB. Av lagförarbeten framgår att det endast är omständigheter som är mer eller mindre unika till sin karaktär och ska tillämpas restriktivt i fråga om enskilda intressen.106 Denna punkt ansågs inte heller tillämplig.
Fjärde steget i prövningen var att bedöma om platsen var belägen inom ett LIS-område, vilket skulle medföra att som dispensskäl skulle få beaktas att ett hus är avsett att uppföras i anslutning till ett befintligt bostadshus. Länsstyrelsen hade i sitt förhållandevis korta granskningsyttrande bedömt området som olämpligt som LIS-område med anledning av dess storlek, värdefull lövskog och hasselsnoksbestånd. Eftersom kommunen och länsstyrelsen var oense i denna fråga kunde översiktsplanen eller granskningsyttrandet inte ge någon tydlig vägledning varför domstolen fick göra bedömning efter de sakliga skäl som parterna anfört. Frågan fick därför avgöras mot bakgrund av områdets betydelse för utvecklingen av landsbygden. Domstolen svarade nekande i denna fråga med anledning av att enstaka bostadshus inte skulle bidra till att främja landsbygdsutvecklingen i sådan utsträckning som motiverar en lättnad i strandskyddet. Även ansågs att den aktuella sjön hade stora värden för friluftslivet och att det därmed inte kunde godtas som LIS-område eftersom strandskyddets syften inte skulle kunna tillgodoses långsiktigt.
Sista steget i prövningen var proportionaliteten enligt 7 kap. 25 § MB. Domstolen svarade kort med att sökande hade goda möjligheter att förlägga ett bostadshus utanför strandskyddsområdet.
Det kan anses anmärkningsvärt att man i prövningen helt och hållet bortsåg ifrån det faktum att man från början försökt få till stånd ett bygglov för fem fastigheter, vilket hade tillfört ännu större värde för landsbygden, men fått avslag. Detta är relevant då man förlorade målet till stor del på att motsatsen bevisades, med grunden att endast ett bostadshus avsågs uppföras. Ytterligare anmärkningsvärt är att man i normalfallet anser att tio meter innebär fri passage, men att man i detta fall inte godkände en sträcka om 90 meter som tillräcklig.
Sammantaget ger domen upphov till fler frågor än svar. Hovrätten har inte bringat mer klarhet i frågan, något man normalt sett väntar sig vid en prövning av högre instans. På flera punkter går tillämpningen helt stick i stäv med lagstiftarens presumerade intentioner.