Under de senaste tio åren har pedagogisk kompetens och pedagogiskt utvecklings-arbete inom högre utbildning blivit alltmer intressant för såväl utbildningspolitiker, forskare, hela lärosäten och enskilda akademiker. Bakgrunden är minskande resurser för högre utbildning, en snabbt accelererande internationell utbildningsmarknad, ökande diversifiering i högskolornas utbildningsutbud, mer heterogena student-grupper samt ökade krav på kvalitetskontroll från såväl nationella myndigheter som fristående granskningsinstitut. Sedan 1995 har Högskoleverket genomfört regel-bundna lärosätes- och ämnesgranskningar med syftet att granska och stötta kvaliteten i högre utbildning. Högskolepedagogisk kompetensutveckling för lärare har erbjudits vid Umeå universitet sedan starten. Första högskolepedagogiska utbildningen genomfördes 1966, mindre än ett år efter att universitetet bildades. I dagsläget deltar närmare 400 lärare per år i olika pedagogiska kompetensutvecklingsaktiviteter.
Krav på högskolepedagogisk utbildning
Leif Lindbergs skrift Om pedagogisk meritering (1997) grundar sig på iakttagelser, diskussioner och presentationer kring pedagogisk skicklighet vid Umeå universitet under 1980 och -90. Med anledning av detta pionjärarbete var Umeå bland de första lärosätena i landet att redan 1992 kräva högskolepedagogisk utbildning vid anställning som lärare. Men, i praktiken fick detta inget större genomslag. I anställ-ningsärenden efterfrågades inte pedagogiska meriter eller pedagogisk utbildning, och bedömdes därför inte heller. Ett formellt krav på genomgången utbildning och visad pedagogisk skicklighet infördes sedan i Högskoleförordningen 1993.
Att premiera pedagogisk skicklighet
I internationella sammanhang har olika modeller för belöningssystem och karriär-vägar utvecklats, avvecklats och diskuterats, men inget har fått så stort genomslag att det implementerats i större skala. Idag finns en utbredd acceptans för begreppet
Kanada, Storbritannien och USA) har det utvecklats såväl lärosätesspecifika som nationella incitamentprogram som skall stötta och belöna lärares utveckling som
teaching scholars. Ett viktigt stöd för denna utveckling har kommit från studier
genomförda av Trigwell m fl (2000) och Kreber (2001, 2002). I Sverige är peda-gogiska priser och utmärkelser fortfarande det vanligast förekommande sättet att premiera pedagogisk skicklighet. Universitet, fakulteter, studentkårer och många enskilda institutioner eller programföreningar uppmärksammar varje år uppskattade lärare genom att dela ut pedagogiska priser. Om man istället tolkar ”att premiera” som en möjlighet för lärare att göra karriär eller befordras baserat på denna skicklighet, så är detta fenomen i stort sett okänt i Sverige. Trots befordringsreformen 1999 är det fortfarande ovanligt att en adjunkt befordras till lektor baserat på särskild pedagogisk skicklighet. Vid Lunds tekniska högskola (LTH) och Mälardalens högskola (MdH) har olika modeller för att belöna pedagogiskt skickliga lärare införts (beskrivs på andra ställen i denna rapport).
Vision 2010, utvecklingsprojekt 2007-2009
Umeå universitet fastställde i december 2003 ett utvecklingsprogram, Vision 2010, som beskrev universitetets framtida färdriktning och vilka mål Umeå universitet skulle ha uppnått 2010. För att förverkliga målen konkretiserades visionen i ett handlingsprogram för perioden 2007–2009. Programmet bestod av över 50 specifika delprojekt med definierad finansiering och ansvarsfördelning. Ett av dessa projekt, projekt 10 som jag varit projektledare för, handlade om att ta fram strategier för att höja lärarnas pedagogiska kompetens samt ”premiera pedagogisk excellens”. Huvudsyftet var att koppla ihop kompetens och belöning, men formerna var inte givna. Några av utgångspunkterna var att skickliga lärare behövs för lärosätets konkurrenskraft och kvalitet samt att högskolepedagogisk kompetens idag har ett alltför begränsat meritvärde. Eftersom projekt 10 har pågått parallellt med detta nationella NSHU projekt har viktiga synergieffekter uppstått, vilket båda projekten har gynnats av.
Det pedagogiska handlingsprogrammet
Innan projekt 10 och arbetet med att premiera pedagogisk excellens presenteras behöver det pedagogiska handlingsprogrammet för Umeå universitet och dess betydelse förtydligas. Utan handlingsprogrammet hade antagligen inte projekt 10, och citatet som inleder kapitlet, tillkommit.
Ett av de första pedagogiska policydokumenten i Sverige togs fram vid Umeå universitet genom ett omfattande arbete i olika referensgrupper mellan åren 1999 – 2002. Resultatet blev Umeå universitets pedagogiska handlingsprogram som i första skedet gällde 2003 – 2005 och sedan förlängdes för att även gälla 2006 – 2009. Programmet innehåller åtta konkreta pedagogiska ambitioner/visioner med åtföljande riktlinjer och plan för genomförande. De åtta teman som tas upp i det pedagogiska handlingsprogrammet spänner över nästan all pedagogisk verksamhet som finns vid ett universitet. Det handlar om utbildningarnas kvalitet, form och innehåll, behovet av diskussion kring kunskap och lärande, förutsättningar för lärande och pedagogiskt arbete, lärarnas kompetensutveckling, universitetspedagogikens meritvärde samt vikten av samverkan och kontinuerligt pedagogiskt utvecklingsarbete.
En av de mer visionära ambitionerna i det pedagogiska handlingsprogrammet lyder: ”Universitetspedagogisk kompetens, engagemang och skicklighet har ett uttalat meritvärde för befattningar där pedagogisk verksamhet ingår”. I planen för genomförande fastslogs bland annat att (nya) riktlinjer för dokumentation av peda-gogiska meriter och bedömning av pedagogisk skicklighet behövde tas fram. och Universitetet skulle erbjuda lärare och ledamöter i anställningskommittéer utbildning i dokumentation och bedömning av pedagogisk skicklighet. En arbetsgrupp tillsattes omgående för att utforma riktlinjerna för hur en pedagogisk meritportfölj kan utformas och värderas. Själv satt jag som sammankallande och ordförande i denna arbetsgrupp som bestod av representanter från alla fakulteter, studentorganisationer, fackliga organ samt personalenheten. Inspiration hämtades bland annat från de skrifter som producerats vid Uppsala universitet (Apelgren och Giertz, 2001, samt Giertz, 2003). Riktlinjerna var klara 2006 och lades då som en bilaga till den gällande anställningsordningen, som också genomgått en uppdatering. Parallellt med arbets-gruppens arbete började den pedagogiska utvecklingsenheten (Universitets-pedagogiskt centrum, UPC) att erbjuda kortare och längre utbildningar om pedagogiska meritportföljer inom det högskolepedagogiska kompetensutvecklings-utbudet.
Handlingsprogrammets genomslagskraft
I samband med att handlingsprogrammets giltighetstid förlängdes (2006 – 2009) genomfördes två uppföljningar/utvärderingar av programmets genomslagskraft. Den ena uppföljningen skedde inom projekt 10 och syftade till att undersöka handlings-programmets användbarhet samt vilka delar som implementerats i verksamheten respektive vilka som vara svårare att omsätta i praktiken. Den andra uppföljningen skedde av Planeringsenheten inom universitetsadministrationen, med syfte att identifiera vilka institutioner/fakulteter som gjort mest resp. minst insatser inom det pedagogiska området.
Störst inflytande hade handlingsprogrammet bland de enheter och organisationsnivåer som arbetar med utbildningsfrågor på ett mer strategiskt plan, och som direkt utpekas i handlingsprogrammet. Det rör sig om fakultetsnämnder, programkommittéer samt Universitetspedagogiskt centrum (UPC) och universitetsbiblioteket. Flera av dessa enheters uppdrag var konkreta och lätta att följa upp. Bland de mest forsknings– intensiva enheterna och institutionerna var kunskapen om handlingsprogrammet generellt lägre, och värdet av detta policydokument ifrågasattes i några fall. Inom de verksamheter där diskussioner om undervisning och pedagogisk utveckling ingår i ”kulturen” var det oklart hur stor del handlingsprogrammet haft i att skapa denna. Uppföljningarna resulterade dock i att flera institutioner fick bekräftelse på sitt goda pedagogiska arbete, och att universitetet fick bekräftelse på att de aktiviteter som inkluderades i handlingsprogrammet i stort uppfattades som viktiga och relevanta.
En mycket konkret effekt som det pedagogiska handlingsprogrammet haft är att det nu finns en identifierad person, eller funktion, med pedagogiskt ansvar på de flesta fakulteter, institutioner och enheter. Vem som har detta ansvar, och vad som ingår i rollen som ”pedagogiskt ansvarig” varierar. De flesta av dessa personer är aktiva i den seminarieserie för pedagogiskt ansvariga (SPA) som organiseras av UPC, och ett flertal har deltagit i de meritportföljsutbildningar som arrangerats. Vår förhoppning är
att dessa personer har, eller kommer att ha, mandat att förändra kulturen och arbets-sätten vid institutionerna och därigenom öka det pedagogiska meritvärdet lokalt.
Sammantaget kan sägas att det pedagogiska handlingsprogrammets genomslagskraft har begränsats på grund av att ingen (varken befattning, enhet eller organisatorisk nivå) initialt utsetts som ansvarig för implementering och uppföljning av det. Som rekommendation till universitetsledningen inför fortsatt implementering gavs bland annat följande råd:
• uppföljning av pedagogiska handlingsprogrammet bör ske kontinuerligt via verksamhetsplaner och
• chefs- och ledarskapsutbildningen bör utvecklas så det pedagogiska ledarskapet blir konkret och synligt
• en revidering av det pedagogiska handlingsprogrammet initieras omgående, för att kunna lanseras 1/1-2010 när det befintliga löper ut
Revideringen av det pedagogiska handlingsprogrammet kom att ske 2008-2009 av två arbetsgrupper som tillsatts inom projekt 10, en lokal grupp inom UPC och en univer-sitetsgemensam grupp. Anledningen till att uppdraget hamnade här var att arbets-grupperna under projektets gång tagit fram en strategi för att premiera pedagogisk excellens vid Umeå universitet, denna beskrivs nedan. Det nya handlingsprogrammet identifierades som en viktig del i implementeringen av denna strategi.