Unga idag ägnar sig åt fiktioner genom många olika medier, i många fall digitala och medieöverskridande där mottagande och skapande sker parallellt (Lundström och Svensson 2017). Denna breda fiktionsanvändning avspeglas dock inte i hur fiktioner används i skolans litteraturundervisning, som främst baseras på skönlitteratur i pappersformat och film (Svensson 2015). Som blivande svensklärare bär jag en fast övertygelse om vikten av det man kan kalla traditionell läsning av skönlitteratur; en fiktionsform vars egenart absolut inte bör förkastas eller betraktas som förlegad i relation till nya medier. Det finns således ingen vinning i att förringa varken skönlitteraturens eller filmens roll i litteraturundervisningen. Men om ungdomars egna val av fiktioner, och de kompetenser som därigenom utvecklas, inte ges utrymme och lyfts fram i undervisningen kan skolan riskera att fördjupa gränsen mellan den litteracitet som unga använder i skolan och i det vardagliga livet. Lundström och Olin-Scheller (2014) menar att ifall undervisningen ska hjälpa elever att utvecklas som fiktionsläsare måste lekens funktion i kunskapsutvecklingen uppmärksammas, och skolan bli mer öppen för hur semiotiska resurser kan användas. Författarna anser att detta skulle kunna bidra till ökad motivation och kreativitet i undervisningen. I linje med dessa argument vill jag, utifrån den genomförda analysen av ett bordsrollspel, ge förslag på hur de kunskaper om berättande som utvecklas i en multimodal, informell lärmiljö kan förvaltas och vidareutvecklas i litteraturundervisningen i gymnasieskolans svenskämne. Dessa förslag handlar inte om att låta bordsrollspelet ta skönlitteraturens plats, utan om att upptäcka hur formell litteraturundervisning kan inspireras av bordsrollspelets kunskapsutvecklande möjligheter.
Bordsrollspel är en fiktionsform som till stor del förutsätter att spelarna tillfogar narrativ substans till textens luckor, och utgör därför en arena för kreativt skapande. Genom att anlägga detta perspektiv på andra fiktionsformer kan läraren främja elevernas kreativitet i den formella undervisningen. En berättelse kan till ytan betraktas som en helhet, gjutet i ett enda stycke, men döljer i själva verket en konstruktion i flera olika lager. Detta är en införlivad kunskap som elever troligtvis besitter och använder i eget berättande, men inte nödvändigtvis på ett medvetet och avsiktligt sätt; likt barnet som intuitivt konstruerar fullständiga huvudsatser i rak och omvänd ordföljd. Enligt Lgy11 ska elever genom undervisning i svenskämnet ges förutsättningar att utveckla kunskaper om stilistiska och berättartekniska drag i olika medier (Skolverket 2020). Ett sätt att skapa förutsättningar för sådan kunskapsutveckling är att ge eleverna utrymme att undersöka intriger i berättelser och utvidga texter genom skapande, och på så sätt rita och upptäcka kartan över dess olika rum. Intrigen utgör en central komponent i varje narrativ och förbinder läsaren med dess innehåll och mening. Under intrigen sträcker det krono-logiska händelseförloppet ut sig, och mellan de scener som framställs i intrigen pågår ständiga rörelser som läsaren inte ser, men som har stor påverkan på händelse-utvecklingen – exempelvis alvernas jakt på bröderna i ’Det förlovade landet’. När en grupp elever har tagit del av en berättelse, oavsett i vilket medium, kan de få i uppgift
att undersöka vad som egentligen händer i dessa tomrum. Vilken historia föranleder händelseförloppet i intrigen? Vad har de olika karaktärerna varit med om, och vilka drivkrafter leder dem framåt? För att ta reda på detta måste eleverna dels undersöka vilka ledtrådar som finns i intrigen, och dels författa en historia som är möjlig utifrån det ramverk som fiktionsvärlden utgör, vilket såväl liknar den aktivitet som bordsrollspelare ägnar sig åt när de skapar rollpersoner som när de navigerar i fiktionen för att hitta intrigens intention. Att utvidga texten genom eget eller gemensamt skapande kräver kunskaper om fiktionens förutsättningar, oavsett om det handlar om hämnd i en fantasivärld eller jakten efter lycka i det moderna samhället. Genom skriftlig eller muntlig framställning kan eleverna gestalta delar av de tomrum som texten lämnat öppen, oavsett om det handlar om en specifik karaktär eller händelser innan, under eller efter intrigens slut. I ett sådant arbete kan eleverna undersöka narrativet på djupet, och utveckla sin förståelse för fiktiva berättelsekonstruktioner. I kursen svenska 3 ska undervisningen behandla litteraturvetenskapliga begrepp och verktyg (Skolverket 2020), och då kan ett arbete som detta ge eleverna tillfälle att öva på att urskilja olika nivåer av fiktivt berättande och förstå hur de påverkar varandra, samt tillämpa litteraturvetenskapliga begrepp för att förklara sina tolkningar. En sådan analys kan dessutom genomföras på verk i olika fiktionsmedier, linjära som ickelinjära, för att analysera vilka berättarstrukturer och berättartekniker som återfinns i spel, film och pjäsmanus, för att nämna några. På så sätt kan den kunskap om berättande som elever utvecklar informellt när de konsumerar och producerar berättelser i olika medier lyftas fram i den formella undervisningen. Genom att dessutom lägga till ett lager där eleverna jämför drag av berättande mellan olika verk, och mellan olika medier, kan arbetet även bli en förlängning och utveckling av innehållet i kursen svenska 1, där eleverna ska återge innehåll i berättande och redogöra för samband mellan olika verk (Skolverket 2020).
Att förstå en berättelse genom att urskilja intrigen och tillföra en skapandedimension genom kreativa imitationer är beståndsdelar i den narrativa kompetensen (Lundström och Olin-Scheller 2010:133). I ovanstående förslag möjliggörs en sådan kompetens-utveckling, men för att ytterligare lyfta det egna skapandet kan elever arbeta med att omvandla berättelser till olika fiktionsformer. Elever som exempelvis har spelat ’Det förlovade landet’ på fritiden kan få i uppgift att omtolka intrigen till andra former, såsom prosa eller lyrik. Genom aktiviteten får eleverna öva på att hitta kärnan i narrativet som ska omtolkas och anpassa den efter den valda formens olika fiktionskonventioner, vilket sätter elevens kunskaper om olika berättarkonstruktioner på prov. För att även främja elevernas användning av semiotiska resurser behöver de kreativa imitationerna inte vara mediebundna, utan representera den bredd av multimodala uttryck som eleverna dagligen möter. På så sätt kan eleverna använda exempelvis bilder eller ljud som komponenter för att levandegöra narrativet; resurser som inte sällan används i bordsrollspel (Lundström och Olin-Scheller 2014). Ett annat tillvägagångssätt för att utmana och utveckla elevernas narrativa kunnande är att låta
eleverna konstruera narrativ med utgångspunkt i ett antal semiotiska resurser, som enskilt och utan elevernas tillfogande av mening inte utgör en berättelse, även om de fungerar som komponenter med narrativa möjligheter. I mindre grupper kan eleverna tilldelas ett antal bilder, korta video- eller ljudklipp, och utifrån dessa formge en intrig och presentera den. Eleverna får då undersöka vad de olika resurserna kan bära för narrativ betydelse, skapa den fiktiva världen och ordna resurserna så att en intrig bildas – likt författaren som ordnar historien så att orsakssamband skapas, och genom organisationen bestämmer vad berättelsen ska handla om. Uppgiften innebär att eleverna måste fylla luckorna mellan de narrativa komponenterna, och den narrativa substansen som de tillfogar kommer att ha stor påverkan på den ordning som delarna framställs i. För att tydliggöra att en enskild läsning inte kan förbruka en texts potential för meningsskapande kan läraren sedan låta elevgrupperna byta resurser med varandra, och med dessa forma helt nya intriger. Uppgiften kan på ett handfast sätt visa hur innehållet och meningen i olika berättelser förändras när dess enskilda delar komponeras eller betonas på nya eller skilda sätt.
En annan viktig del av den narrativa kompetensen handlar om socialt samspel i kunskapsrum, där ”individuell utveckling sker genom lärande, transformerande av olikhet till kollektiv rikedom och utbyte av kunskap i en dynamisk social process” (Lundström och Olin-Scheller 2010:113). De förslag som har lyfts fram i detta kapitel är alla baserade på gemensamt arbete snarare än det enskilda, i syfte att ge utrymme för sociala processer där enskilda kompetenser kan bli del av helhetens. Att fysiskt placera människor tillsammans är dock ingen garanti för att detta sker, och för att en kunskapsgemenskap ska fungera måste individerna uppmuntras att inhämta information och bidra med sina resurser (Jenkins 2012:37). Läraren står därför inför en stor utmaning och behöver utmana sig själv för att se bortom grupparbete som enda arbetsmodell och lösning, inspireras av dagens medieanvändning och hitta förhållnings-sätt där de enskilda eleverna kan motiveras att bidra med sitt kunnande och forma en kunskapsgemenskap.
Genom undervisning i svenskämnet ska eleverna utveckla förmåga att använda berättande i olika medier som källa till självinsikt och förståelse för andra (Skolverket 2020). Den genomförda textanalysen visar att bordsrollspel som interaktiv fiktionsform möjliggör en berättelse där spelarna inuti fiktionen ställs i direkt kontakt med andra människor, tvingas ta ställning till situationen de befinner sig i och agera. På så sätt kan interaktiviteten erbjuda en typ av utforskande lek av handling och konsekvens som de linjära fiktionerna saknar, och frågan som väcks är hur litteraturundervisningen kan inspireras av sådant utforskande? Ett tänkbart alternativ är att låta elever omforma delar av berättelser och undersöka vad som hade hänt ifall karaktärer agerat på annorlunda sätt. Genom aktiviteten får eleverna leva sig in i de fiktiva karaktärernas världsbild och agera utifrån den, vilket liknar det bordsrollspelare ägnar sig åt under spelsessioner.
De didaktiska förslag som har presenterats i detta kapitel har av omfångsmässiga skäl inte förklarats på detaljnivå, men min förhoppning är att de kan användas som en källa till inspiration för att göra litteraturundervisningen bredare och framhäva elevernas skapande roll. Med en sådan ansats kan undervisningen i skolan bidra till att lyfta fram och vidareutveckla det narrativa kunnandet som eleverna inhämtar i informella lärmiljöer, och synliggöra det faktum att narrativen hela tiden finns omkring oss – det gäller bara att hitta dem.