Samtliga böcker utom Matsalen är märkt med någon form av lättläst-etikett på omslaget. Nyttan med märkningen utifrån läsarens perspektiv kan ifrågasättas. Enligt skolbibliotekarie Anna-Carin Lindgren är ordet lättläst något som många elever vänder sig emot. Att något är lättläst signalerar enligt eleverna att läsaren inte är så duktig på att läsa och det är något de inte vill skylta med. Eleven väljer då ofta en för svår bok för att ge sken av att vara en bättre läsare än vad hen är. Detta kan få konsekvenser för elevens läsutveckling då självförtroendet minskar. Man kan fråga sig varför lättläst-etiketten finns. Vi tror att det främst beror på att förlagen vill underlätta för den vuxne köparen att hitta rätt svårighetsgrad, men även för att underlätta för bokhandeln var i butiken de ska placera boken. Märkningen anser vi hade större betydelse för 5-10 år sedan när det inte fanns så stort utbud av lättlästa böcker och då alla böcker för 6-9 år placerades på samma hylla. Nu när marknaden har utökats tycker vi, för att inte peka ut något barn som svag läsare, att det borde räcka med att hyllan är märkt med ”Lättläst” för att köparen ska hitta rätt. Linda B Gambrell (2011) menar att det skulle gå lättare att få elever att välja rätt bok utan märkningar som ”Lättläst” och ”Extra lätt att läsa”. Hon ger som förslag på att hyllorna i stället kan märkas med ”Svår”, ”Svårare” och ”Svårast” då eleverna hellre väljer en bok som anses svår än en som är extra lätt att läsa.
Även Matsalen har en lättlästmärkning men på kolofonsidan längst bak i boken. Märkningen anger lix-nivå, det vill säga andelen svåra ord, samt bokens svårighetsgrad på en skala av ett till fyra nypon där ett nypon är lättast. Förlagets märkning vänder sig snarare till pedagoger och bibliotekarier än till föräldrar för att hjälpa dem att hitta rätt nivå till rätt läsare. Anna-Carin Lindgren menar att det är en god tanke att ange lix-nivå som vägledning av svårighetsgraden, men graderingen med antal nypon ser hon mindre mening med. Många av de förlag som inriktar sig på pedagogiska lättlästa böcker har sin egen svårighetsgradering vilket gör att det är svårt att hålla reda på vad den aktuella graderingen egentligen avser.
Slutdiskussion
När barn träder in i skolans värld har många redan stor erfarenhet av skönlitterära texter. Erfarenheten kommer framförallt från högläsning i hemmet och i förskolan. Vi har träffat 7-åringar som via högläsning slukat Harry Potter-böckerna. Dessa texter är
avancerade vad det gäller såväl innehåll som språk. Barnen i fråga har redan erfarenhet av att ”läsa mellan raderna” och förstå berättelser med flera tolkningsnivåer. I vår uppsats har vi diskuterat vikten av att ta tillvara barns intressen och erfarenhet i form av till exempel populärkultur, men en annan intressant diskussion vore vad som händer när barn som har en rik och positiv erfarenhet av avancerade kapitelböcker möter de lättlästa böckerna. Vi funderar på hur motivation och inställning till böcker och läsning påverkas. Detta är dock inget ämne vi fördjupat oss i, men problematiken är intressant.
Utgångsläget för vårt examensarbete har varit att undersöka hur lättlästa böckers utformning kan motivera eleverna att komma igång med sin läsning. För att väcka läsintresset och därmed främja läsprocessen anser vi att de böcker eleverna läser måste erbjuda mer än bara ren lästräning. Böckerna måste ge ett mervärde i form av en berättelse som fångar barnens intresse och väcker deras fantasi. Om man inte kommer från ett hem där man läser mycket är det extra viktigt att boken som sätts i händerna på nybörjarläsaren tilltalar läsaren, för vad är det för mening med att läsa en tråkig bok? Vår erfarenhet är att skolorna har ett ganska föråldrat utbud av lättlästa böcker. De har många gånger ett pedagogiskt upplägg där språket är viktigare än berättelsen. Bilderna stöttar texten men tillför inte något extra till de ofta vardagsnära historierna. Att vardagsnära händelser tas upp är inget negativt, tvärtom kan det i början vara till stor hjälp för att övervinna språkliga hinder då barnen är bekanta med och förstår miljön, men dagens barn har genom populärkultur och media en bredare erfarenhet än av enbart det självupplevda. Därför borde skolorna bredda sitt utbud av lättläst och utnyttja barnens medierade erfarenheter för att hitta rätt bok till rätt elev. Detta gäller även de allra första texterna barnen kommer i kontakt med i skolans värld.
Utifrån vår analys tycker vi oss se att förlagen har tagit intryck av barnens textvärldar i såväl illustrationer som i bokens handling. Intrycken kommer framförallt från populärkulturen, vilket Mysis är sjuk och Slukaren är två goda exempel på. Vi ser även en större mångfald då tre av böckerna visar ett mångkulturellt samhälle. Mysis är sjuk utmanar rådande normer och har ett vidgat genusbegrepp. I både Slukaren och Mysis är
sjuk har en flicka och en pojke huvudrollen och de ges lika mycket utrymme. Novas hemlighet visar en stark, modig och handlingskraftig flicka som motvikt till flickorna i Matsalen, som vi upplever visar ett mer traditionellt könsmönster. Vad gäller språket
och textens typografiska utformning anser vi att det inte bara är de pedagogiskt inriktade förlagen, utan även de traditionella som anpassar sina böcker efter de kriterier som gör en bok lättläst. Det gäller dock att läraren själv har den språkkunskap som
krävs för att avgöra om en bok är lättläst eller inte. Här gäller det att läraren känner sina elever så att hen kan välja rätt bok till rätt elev utifrån såväl språk som innehåll.
Sammanfattningsvis anser vi att det är viktigt att form, innehåll och layout samverkar för att dels tilltala läsaren och dels underlätta läsningen. I fallet Matsalen är språk och typografi väl anpassad efter målgruppen. Dess svaghet är den politiskt tillrättalagda berättelsen där varken innehållet eller illustrationerna verkar ha tagit intryck av barns textvärldar. Slukaren har i sin tur en fantasieggande förpackning som hämtat inspiration från populärkulturen, men med sämre språklig utformning vilket kan försvåra läsningen. I Mysis är sjuk och Novas hemlighet har man däremot lyckats kombinera såväl form, innehåll som layout och därmed tagit fram böcker som lockar till läsning med en språklig utformning som underlättar läsningen.
Vi är medvetna om att vårt analysunderlag är litet, enbart fyra böcker, och det är därmed svårt att dra en tillförlitlig slutsats. Men utifrån Svenska barnboksinstitutets översikt och vår egen undersökning av några förlags utgivning under de senaste åren anser vi att vårt resultat går att applicera på dagens utbud. Vi vill dock påpeka att mycket fortfarande är traditionellt, men det är glädjande att det sker en förändring.