Om såväl åklagaren som den tilltalade begär förhandling torde behövlighetsbedömningen ske i förhållande till den tilltalades intressen, som ju åtnjuter rättigheter enligt art. 6 EKMR, vilket inte åklagaren gör.91 Någon prövning av behovet av huvudförhandling i förhållande till åklagaren borde då inte behöva ske; åklagarens yrkande bör inte tillmätas samma vikt som den tilltalades.92 Däremot kan det mer troligt förekomma fall där målsäganden som part, dvs.
när denne biträtt åtalet, kräver muntlig förhandling. I den utsträckning en målsägande som biträtt åtalet begär huvudförhandling är det inte helt givet om dennes begäran i och för sig väger lika tungt som den tilltalades.93 I vart fall om målsäganden framställt ett enskilt anspråk och därför åtnjuter rättigheterna i art. 6 EKMR är det svårt att säga att denne i grunden har en sämre rätt till huvudförhandling. Därutöver behöver även 2:11 RF beaktas, som gäller alldeles oavsett om målsäganden framställt ett enskilt anspråk eller inte.94 Därmed inte sagt att en målsägande i praktiken har lika stor möjlighet att påkalla en muntlig förhandling som den tilltalade. Som kommer framgå nedan görs behövlighetsbedömningen med beaktande av samtliga omständigheter i det enskilda fallet, varav de flesta anknyter starkare till den tilltalades intressen än till målsägandens.95
2.3.5 Mål där talan om enskilt anspråk förs – femte stycket
Denna uppsats behandlar parters rätt till muntligt hovrättsförfarande i brottmål. Viss uppmärksamhet måste emellertid även riktas mot rätten till huvudförhandling i tvistemål.
Orsaken till detta är bestämmelsen i 51 kap. 13 § femte stycket RB. Där anges att om ett överklagande i brottmål även avser annat än ansvar får målet bara avgöras på handlingarna om också motsvarande bestämmelse för tvistemål tillåter det. Bestämmelsen avser när en talan om enskilt anspråk har kumulerats med brottmålet.96 Hade anspråket framställts separat i en självständig process hade ett överklagande till hovrätten i den processen handlagts enligt reglerna i 50 kap. RB, inte 51 kap.97 När istället tvistemålet kumulerats med brottmålet måste därför förutsättningarna för ett avgörande på handlingarna vara uppfyllda enligt båda regelverken. Anledningen till denna ordning är att ett överklagande om såväl ansvarsfrågan
91 Danelius 2015 s. 175.
92 Jfr Heuman 1983 s. 109.
93 Målsägandens situation avviker onekligen från den tilltalades. Enligt Ervo behöver inte målsäganden skyddas från statens makt på samma sätt som den tilltalade, eftersom målsäganden inte är ett objekt i utredningen, se Ervo 2005 s. 240.
94 Se vidare nedan under avsnitt 3.2.
95 Se nedan under avsnitt 4.
96 Ekelöf/Edelstam 2008 s. 118.
97 Samma sak gäller när tingsrättens dom endast överklagats i skadeståndsfrågan. Enligt 51 kap. 30 § ska även då tvistemålsbestämmelserna tillämpas.
24 som frågan om enskilt anspråk betraktas som en enhet.98 Tanken är att den som framställer ett enskilt anspråk med anledning av brott i samband med brottmålsprocessen inte därigenom ska hamna i en sämre ställning, dvs. ha en mer inskränkt rätt till huvudförhandling. Att särskilja de båda frågorna och handlägga dem enligt separata regler låter sig inte praktiskt göras.
Lösningen blev därför att ett avgörande på handlingarna måste kunna ske enligt såväl tvistemålsreglerna som brottmålsreglerna.
Den bestämmelse som reglerar möjligheten att avgöra tvistemål på handlingarna återfinns i 50 kap. 13 § RB. Paragrafen uppvisar tydliga likheter med den för brottmål. I första stycket andra ledet anges bland annat att uppenbart ogrundade överklaganden kan avgöras utan huvudförhandling även för tvistemål. Likaså krävs enligt fjärde stycket inte muntlig förhandling för prövning som inte avser själva saken. Andra stycket, som avser de fall där båda parterna begärt avgörande på handlingarna eller i vart fall inte motsatt sig det när fråga därom har väckts, motsvarar i alla praktiska hänseenden 51 kap. 13 § andra stycket p. 4-5. Har klagandens ändringsyrkande medgetts av motparten får, liksom motsvarande bestämmelse i 51 kap. 13 § andra stycket p. 2, målet avgöras på handlingarna enligt första ledet i 50 kap. 13
§ första stycket. Kvar återstår tredje stycket99 som anger att ett mål alltid får avgöras utan huvudförhandling, om det inte är uppenbart att en sådan förhandling är obehövlig. Den aktuella bestämmelsen nämner inget om att en part ska ha begärt en förhandling. I praktiken torde det dock inte föreligga någon skillnad i sak jämfört med brottmålsbestämmelsen. Har parterna begärt att målet ska handläggas skriftligt, eller åtminstone inte motsatt sig det när frågan förts på tal, tillämpas ju bestämmelsen i andra stycket. Om ingen av parterna åtminstone passivt godtagit ett avgörande på handlingarna måste således 50 kap. 13 § tredje stycket tillämpas om hovrätten ska kunna avgöra målet utan huvudförhandling.
Den uppmärksamme läsaren reagerar på att ett avgörande på handlingarna enligt 50 kap.
13 § tredje stycket förutsätter att det är uppenbart att en huvudförhandling är obehövlig för att bestämmelsen ska vara tillämplig. Till skillnad från brottmålsbestämmelsen togs inte uppenbarhetsrekvisitet i 50 kap. 13 § tredje stycket bort i samband med reformen 2016.
Istället gäller fortfarande det tidigare, striktare kravet på att en huvudförhandling uppenbart måste vara obehövlig för att hovrätten ska kunna avgöra tvistemål på handlingarna. Genom bestämmelsen i 51 kap. 13 § femte stycket får denna ordning konsekvenser för många brottmål. En målsägande torde som bekant inte sällan även ha ett enskilt anspråk i form av
98 NJA II 1943 s. 671.
99 51 kap. 13 § andra stycket p. 1 är speciell för brottmålen och saknar därför motsvarighet bland tvistemålsbestämmelserna.
25 ersättning för den skada som det åtalade brottet inneburit. I dessa fall uppkommer en något märklig situation. Genom att tvistemålsbestämmelsen har kvar sitt uppenbarhetsrekvisit blir konsekvensen att möjligheterna för parterna att kräva huvudförhandling är större när målsäganden valt att anhängiggöra ett skadeståndsyrkande än om målsäganden istället valt att invänta en fällande dom i brottmålet och därefter väckt civilrättslig skadeståndstalan med brottmålsdomen i handen.
Eftersom brottmålsdomen har bevisverkan i ett senare skadeståndsmål100 får denna ordning problematiska följder. Rent formellt har den nu fällde svaranden en större rätt till muntlig förhandling än i det tidigare brottmålsförfarandet. Skuldfrågan är emellertid i detta fall redan klarlagd. Domstolen har visserligen att göra en förutsättningslös omprövning av skadeståndsskyldigheten i enlighet med den fria bevisprövningens princip,101 men svaranden lär ha svårt att bevisa sin oskuld när käranden har en färsk fällande brottmålsdom att visa upp.
Det enda tvistiga i det senare skadeståndsmålet torde därför i de flesta fall vara storleken på skadeståndet. Behovet av en muntlig förhandling i hovrätten lär här ofta inte göra sig gällande med lika stor styrka. Genom att skilja skadeståndsfrågan från åtalet skulle alltså en målsägande i praktiken på eget bevåg kunna inskränka den tilltalades rätt till muntlig förhandling – och detta utan att ens behöva biträda åtalet och vara part i brottmålsprocessen!
Denna problematik verkar inte ha ägnats någon uppmärksamhet i motiven när uppenbarhetsrekvisitet togs bort ur brottmålsbestämmelsen.
En ytterligare intressant tanke anknyter till den diskussion som förts ovan102 om huruvida behövlighetsbedömningen även kan ta sikte på utredningsskäl, eller om kravet på tillfredsställande utredning redan i sig utesluter ett avgörande på handlingarna dessförinnan.
Till skillnad från brottmålsbestämmelsen hänvisar nämligen inte 50 kap. 13 § tredje stycket till paragrafens andra stycke, i vilken kravet på tillfredsställande utredning återfinns. Om hovrätten i ett tvistemål ska avgöra målet på handlingarna mot en parts vilja tillämpas därför tredje stycket självständigt, och där anges endast att en huvudförhandling uppenbart ska vara obehövlig. För tvistemålens del förefaller det därför som om nödvändigheten av en huvudförhandling av utredningsskäl måste beaktas i samband med behövlighetsbedömningen.
En tänkbar förklaring skulle kunna vara att uppenbarhetsrekvisitet behållits i tvistemålsbestämmelsen just för att understryka kravet på att utredningen även för tvistemålens del måste vara tillfredsställande, varför en huvudförhandling i så fall endast
100 Ekelöf m.fl. Rättegång III 2018 s. 227 f.
101 NJA 1996 s. 724. Se vidare Ekelöf m.fl. Rättegång III s. 229.
102 Se ovan under avsnitt 2.3.4.2.
26 skulle kunna undvaras om det är uppenbart att någon förhandling inte krävs av utredningsskäl.
En sådan tolkning verkar emellertid sakna stöd i såväl motiven som i praxis. När HD nyligen avgjorde behovet av en huvudförhandling i ett brottmål som kumulerats med ett enskilt anspråk lät domstolen istället bli att pröva behovet av förhandling enligt brottmålsbestämmelsen eftersom tvistemålsbestämmelsen ändå uppställde det striktare kravet på uppenbart obehövlig förhandling. Därefter konstaterade HD endast att den tilltalades invändningar mot skadeståndet ”innefattade ställningstaganden som inte var helt okomplicerade”, varför en huvudförhandling borde ha hållits.103 Frågan om utredningsskäl berördes inte uttryckligen. Vad gäller huruvida behövlighetsbedömningen enligt tvistemålsbestämmelsen innehåller en prövning av utredningsbehovet får därför rättsläget tills vidare anses oklart.