Möjlighet att anpassa undervisningen i engelska för elever med dyslexi

Lärarna i den här studien anger att de i större utsträckning vet hur de ska anpassa

undervisningen än vad de i realiteten har möjlighet att genomföra. Anledningarna de uppgav till att de i inte har möjlighet att anpassa undervisningen i engelska för elever med dyslexi var brist på tid och resurser samt avsaknad av kompetens. I denna studie anser hälften av lärarna att de inte kan anpassa sin undervisning för elever med dyslexi. Några av lärarna anser att de kan anpassa sin undervisning med hjälp av extra resurser i klassrummet, medan endast någon uppfattar att de kan anpassa sin undervisning i den mån de önskar. De underkategorier vi fick fram var att lärarna upplevde Brist på tid och resurser samt Brist på kompetens.

Lärares uppfattning om de har möjlighet att anpassa undervisningen:

.

7.3.1. Brist på tid och resurser

I den här studien uttrycker de flesta lärarna att anpassningar ska göras i klassrummet men upplever att tiden och resurserna är en brist. Mer än hälften av lärarna i studien uppger att de saknar tid när det gäller arbetet med elever med dyslexi. De uttrycker att det är många elever som har behov och att de därför känner sig stressade att hinna med att hjälpa elever med dyslexi och att tiden är en bristvara. Flertalet av lärarna i studien uppger att de arbetar utifrån ett läromedel med tillhörande lärarhandledning. Lärarhandledningen kan hjälpa lärarna att spara planeringstid, men flertalet lärare uttrycker att de ska hinna med ett kapitel i läromedlet i veckan.

34

“Vi jobbar med ett kapitel i veckan, mest för att hinna igenom boken” (Doris).

Fyra av lärarna beskriver att de har hjälp av resurser i form av speciallärare eller kollegor när de anpassar undervisningen. Med hjälp av de extra resurserna upplever lärarna att eleverna kan få mer individuell hjälp samt får möjlighet att arbeta i mindre grupper. Flera av lärarna uttrycker en önskan att få mer hjälp av speciallärare, både i form av handledning kring undervisningen men också för att arbeta tillsammans med enskilda elever.

“Men samtidigt är det ju så att det är speciallärare som ska ha tiden också att vara

behjälplig med just den här sortens elever med dyslexi” (Asta).

En lärare säger att det är svårt att anpassa eftersom inte förutsättningarna och resurserna finns. Hon förklarar att förståelsen finns att eleverna kan behöva sitta i lugn och ro för att lyssna flera gånger, kunna pausa, kunna samtala om orden men läraren upplever otillräcklighet när detta inte går att genomföra i praktiken. Flera lärare betonar också bristen på tid för reflektion och menar att de går från ena aktiviteten till den andra utan tid att reflektera över vilka

anpassningar de behöver göra inför nästa lektion. Lärarnas uppfattningar i den här studien stämmer väl överens med både Skolverket (2016) och Skolinspektionens (2011) skrifter gällande lärarnas brist på tid. Bristen på tid gör att lärarna uttrycker en frustration över uppdraget att möta alla elevers skilda behov.

7.3.2 Brist på kompetens

Nästan hälften av lärarna i den här studien uppfattar att de inte har tillräckliga kunskaper om dyslexi och upplever att man inte har fått med sig någon kunskap om dyslexi från

lärarutbildningen. De som upplever att de kan något om dyslexi är de som arbetat länge och de uppger att de lärt sig genom erfarenhet. De lärare som saknar kunskap om dyslexi uppger att de litar på att de får hjälp av andra lärare eller Elevhälsan för att anpassa undervisningen. En lärare uttrycker att det vore bra med handledning där någon är med på lektioner och sedan ger mer handfasta tips om vilka program som finns och hur man kan arbeta med elever med dyslexi:

35

“Den typen av kompetensutveckling skulle jag vilja ha”(Erik).

De menar också att den kompetensutveckling de får inte är den de efterfrågar. Den bestäms på högre ort utan att de har möjlighet att påverka innehållet, vilket flera av lärarna uttrycker är frustrerande. Flertalet av lärarna uttrycker också ett behov av att få tid att diskutera arbetet med specifika elever på sina kollegiala träffar:

“...så får man grunna nu till nästa gång så är det elev X vi tar upp så benar vi i det” (Kalle).

I Skollagen (2010:800) står det att lärare ska få möjlighet att utveckla sin yrkesskicklighet genom att de får tid och möjlighet att delta i kompetensutveckling. Skolinspektionen (2011) granskade ett antal skolor kring dyslexi och såg då att anpassningen av undervisningen

behövde utvecklas i nästan samtliga skolor. Enligt Skolinspektionen var det många lärare som framhöll att de skulle behöva kompetensutveckling inom området dyslexi. I

Skolinspektionens granskning framkom det att på skolor handlar få åtgärder om insatser på lärarnivå vilket betyder att lärarna inte får tillgång till den kompetensutveckling som de kan behöva. Men Skolinspektionen poängterar också att varje lärare ska vara väl förtrogen med styrdokumentens mål och anvisningar och strategier för att omsätta dessa i praktiken. Törnsén (2009) anser att kompetensutveckling är lågt prioriterat i flera kommuner trots att pedagoger har behov av det. En form av kompetensutveckling som Göransson (2011) beskriver är lärarsamverkan. Lärarna arbetar då med kollegial kompetensutveckling vilket visar sig ha positiv effekt eftersom lärarna får tillgång till flera undervisningsstrategier och utvecklar förmågan att anpassa undervisningen till olika elevers behov och förutsättningar. Det ökar också lärarnas självförtroende och självkänsla, men det visar sig också att eleverna är vinnare i form av bättre motivation och studieresultat samt ett bättre lärande (Göransson, 2011). Lavie (i Persson & Persson, 2012) lyfter dock fram att om lärarsamverkan sker i en konservativ praktik där man enbart gör mer av det man redan gör riskerar arbetet att bli effektivare och bättre men att det inte i grunden blir några förändringar. Lärare har i praktiken ett

handlingstvång vilket gör att handledning som kompetensutveckling kan vara ett bra verktyg att använda i ett här och nu perspektiv, men det behövs också handledning där reflektionen har fokus på ett mer långsiktigt perspektiv när det gäller specialpedagogiska frågor (Bladini, 2011).

36

Vi ser att lärarna efterfrågar både kompetensutveckling inom dyslexi och handledning inom dyslexi och hur de kan undervisa för elever med dyslexi. Dessutom ser vi en vilja hos lärarna att under kollegiala träffar stötta varandra med anpassningar för att alla elever ska nå

styrdokumentens mål. Detta tolkar vi som att lärarna ser att det behövs mer kunskap för att kunna anpassa undervisningen i engelska för elever med dyslexi och att de är välvilligt inställda till att skaffa sig detta. Skolornas organisationer i vår studie tillåter inte alltid det eftersom det bestäms uppifrån vad som ska kompetensutvecklas eller diskuteras på kollegiala träffar.